De som vill arbeta som lärare på de lägre stadierna i Japan måste först skaffa en lärarlicens. Sådana licenser kan universiteten utfärda till sina lärarstudenter efter utexaminering.
Naturligtvis kan japanska universitet slarva lika mycket som svenska universitet med examineringen av sina lärarstudenter. Men, föräldrar i Japan, frukta inte. Varje prefektur har varje år ett 教員採用試験 (kyouinsaiyoushiken) där de testar lämpligheten hos de som vill bli lärare. Klarar man testet blir man behörig att anställas som lärare på offentliga skolor i den prefekturen vars test man tog. Man kan inte ta testet efter man uppnått en viss ålder, i allmänhet 35-40 år, och i vissa prefekturer, t.ex. Shigaprefekturen, får man bara ta provet om man är under 30 år. Det är många som vill bli lärare så det är bara att välja och vraka tydligen.
Den naturliga frågan för en svensk: »okej, det låter fint, men säg att man vill flytta till en annan prefektur senare i livet. Vad gör man då?« är nog mest bara en konstig fråga här.
Nå. Man kan väl i och för sig alltid ta jobb på en privat skola.
---------
Källa: http://www.tokyo-ac.co.jp/kyousai/index.html
onsdag, december 27, 2006
måndag, december 25, 2006
Julpyssel
En ny frågesport med Jonas.
Julafton firades hemma hos mig. Jag bjöd på svenska köttbullar och raggmunkar med parmaskinka som substitut för rimmat sidfläsk. Li och Yang serverade dumplingar (svenska?)*. Spanjorerna kom med efterrätten och tyskarna med glöggkryddorna. De första gästerna dök upp vid 11-tiden på morgonen, och tolv timmar senare dök min granne Stefan upp med sin vän från Tokyo. De gick väl över till Stefans lägenhet vid 3-tiden på morgonen. Så idag är jag väl så där lagomt sprituell.
Men. En frågesport ska ni få. Den kommer dessutom att bevisa en utsaga. Bland följande nationaliteter: spansk, tysk, japansk, kinesisk. Pricka för varje kort a-h in rätt nationalitet. Först med alla rätt vinner ett tufft pris från Japan.
Korten:
a:
b:
c:
d:
e:
f:
g:
h:
------
*Fotnot: Istället för att säga frasen "risdumplingar ånkokta i bambublad" kan man rita ett enda tecken, 粽. Det lär ju inte vara ett av de mest nödvändiga tecknen.
Julafton firades hemma hos mig. Jag bjöd på svenska köttbullar och raggmunkar med parmaskinka som substitut för rimmat sidfläsk. Li och Yang serverade dumplingar (svenska?)*. Spanjorerna kom med efterrätten och tyskarna med glöggkryddorna. De första gästerna dök upp vid 11-tiden på morgonen, och tolv timmar senare dök min granne Stefan upp med sin vän från Tokyo. De gick väl över till Stefans lägenhet vid 3-tiden på morgonen. Så idag är jag väl så där lagomt sprituell.
Men. En frågesport ska ni få. Den kommer dessutom att bevisa en utsaga. Bland följande nationaliteter: spansk, tysk, japansk, kinesisk. Pricka för varje kort a-h in rätt nationalitet. Först med alla rätt vinner ett tufft pris från Japan.
Korten:
a:
b:
c:
d:
e:
f:
g:
h:
------
*Fotnot: Istället för att säga frasen "risdumplingar ånkokta i bambublad" kan man rita ett enda tecken, 粽. Det lär ju inte vara ett av de mest nödvändiga tecknen.
fredag, december 22, 2006
Ett julklappstips i sista sekund
"They Call Me Naughty Lola. Run-of-the-mill beardy physicist (M, 46)."
Jag har nog hittat julklappen till mig själv. Ett urval av kontaktannonser från London Review of Books på vars hemsida man idag kan läsa den hjärtskärande radannonsen "Wreck needs salvaging. F, 60. Please help."
Annars är ju två av klassikerna:
Jag har nog hittat julklappen till mig själv. Ett urval av kontaktannonser från London Review of Books på vars hemsida man idag kan läsa den hjärtskärande radannonsen "Wreck needs salvaging. F, 60. Please help."
Annars är ju två av klassikerna:
Baste me in butter and call me Slappy. No, really. M., 35.och
Romance is dead. So is my mother. M., 42. Inherited wealth.
Bugningar
Igår fick jag en stark påminnelse om att jag möjligen har varit i Japan lite för länge. Jag stoppade in 100 Yen i en parkeringsautomat, ut kom ett inpasseringskort, så jag bugade till maskinen när jag tog emot kortet. Det enda som räddade mig var att jag i alla fall inte tog emot kortet med båda händerna.
onsdag, december 20, 2006
Stammisar—del 1
På tredje våningen i ett smalt hus på en liten bakgata i Nagoyas mer suspekta nöjeskvarter, inte långt från där jag bor, finns en liten gaijin-bar som drivs av en halvalkoholiserad före detta amerikansk marinkårsoldat på flykt från vad rätt och riktigt är. Efter jobbet, innan det är dags att gå hem och ladda för en ny dag fylls baren av språklärare som vill dricka öl och klaga på Japan, men senare på kvällen kan man hänga med de gamla stammisarna.
En av dem är Fader T., en av de få engelsklärarna här som har en helt fungerande japanska. En lätt rund man, lite äldre än mig. Det där med Fader visste jag inte om innan han en kväll böjde sig över ölen och frågade mig: "Jonas, din japanska behöver nog bli lite bättre, men har du funderat på att bli präst?"
Och ja, ni kan nog föreställa er vilken perfekt imitation av en fisk på torra land jag utförde. Så han fyllde på: "Det är det klart bästa giget man kan ha här, du kan lätt ta 2-3 vigslar i veckan. Det är välbetalt, enkelt och fyller mig med lycka att viga unga förälskade människor."
Fader T., visade det sig, är präst i någon obskyr liten amerikansk kyrka som inte kräver mer av sina prelater än att de är kristna och beredda att sprida det glada budskapet. För den som tvivlar över huruvida T. verkligen är präst kan han till och med visa upp en slags legitimation. Fader T.s enda ämbetsplikt är att viga japanska par som vill ha en kristen vigsel, som på film. Iklädd vit prästkappa, ett prästlikt utseende, och med änglaögon viger han unga par som ett extraknäck — ett jobb han klart föredrar framför att undervisa i engelska.
Efter varje vigsel tar han ett kort på den unga tu med kameran i sin mobiltelefon. Naturligtvis, det här är ju Japan trots allt, så vad kan vara naturligare än att prästen rycker upp telefonen och drar iväg ett kort. I sin mobiltelefon har T. därför ett imponerande bibliotek med kort på par i bröllopsutstyrsel.
Av naturliga skäl blev T.s familj förvånade, och en smula bestörta, när de fick höra om hans extraknäck som präst. En gång i tiden försörjde han sig nämligen som författare av pornografiska noveller för bögpubliken. Han lär också att han har skrivit en gay-musical som satts upp off-off-broadway.
T. drömmer om att bli manusförfattare för film och scen.
En av dem är Fader T., en av de få engelsklärarna här som har en helt fungerande japanska. En lätt rund man, lite äldre än mig. Det där med Fader visste jag inte om innan han en kväll böjde sig över ölen och frågade mig: "Jonas, din japanska behöver nog bli lite bättre, men har du funderat på att bli präst?"
Och ja, ni kan nog föreställa er vilken perfekt imitation av en fisk på torra land jag utförde. Så han fyllde på: "Det är det klart bästa giget man kan ha här, du kan lätt ta 2-3 vigslar i veckan. Det är välbetalt, enkelt och fyller mig med lycka att viga unga förälskade människor."
Fader T., visade det sig, är präst i någon obskyr liten amerikansk kyrka som inte kräver mer av sina prelater än att de är kristna och beredda att sprida det glada budskapet. För den som tvivlar över huruvida T. verkligen är präst kan han till och med visa upp en slags legitimation. Fader T.s enda ämbetsplikt är att viga japanska par som vill ha en kristen vigsel, som på film. Iklädd vit prästkappa, ett prästlikt utseende, och med änglaögon viger han unga par som ett extraknäck — ett jobb han klart föredrar framför att undervisa i engelska.
Efter varje vigsel tar han ett kort på den unga tu med kameran i sin mobiltelefon. Naturligtvis, det här är ju Japan trots allt, så vad kan vara naturligare än att prästen rycker upp telefonen och drar iväg ett kort. I sin mobiltelefon har T. därför ett imponerande bibliotek med kort på par i bröllopsutstyrsel.
Av naturliga skäl blev T.s familj förvånade, och en smula bestörta, när de fick höra om hans extraknäck som präst. En gång i tiden försörjde han sig nämligen som författare av pornografiska noveller för bögpubliken. Han lär också att han har skrivit en gay-musical som satts upp off-off-broadway.
T. drömmer om att bli manusförfattare för film och scen.
Despatcher
Annars kan jag meddela att vi hade en jordbävning med epicentrum strax norr om stan igår klockan 18:42. Magnituden uppskattades till 4,3 på Richterskalan. För att ta reda på sådana här struntsaker måste jag leta upp nördsajter, då ingen vettig människa bryr sig om sådana här puttefnaskskalv, denna information fann jag på Japan Meterological Agency.
Årets populäraste namn blev 陸 (Riku) för pojkar, och 陽菜 (Hina, Haruna, eller Yuna) för flickor. Riku torde betyda »land«. Hina är sammansatt av tecknet för »solsken« och tecknet för »grönsak« eller möjligen »tilltugg«.
Årets populäraste namn blev 陸 (Riku) för pojkar, och 陽菜 (Hina, Haruna, eller Yuna) för flickor. Riku torde betyda »land«. Hina är sammansatt av tecknet för »solsken« och tecknet för »grönsak« eller möjligen »tilltugg«.
måndag, december 18, 2006
Ett mycket japanskt ögonblick
Åh! Jag kom just ihåg en trivial händelse i mitt liv jag glömt meddela er om.I fredags hämtade jag kostymen jag köpt* veckan innan. Jag valde en klassisk japansk strikt modell och lyckades krypa in i den största storlek de hade. Storlek 48. Tyvärr var kostymen någon cm för kort i ärmen och den behövdes ta ut något lite över bröstryggen. Efter måttagning och en kort diskussion om vilken sorts knappar som skulle sys in på vilket sätt i ärmarna blev det dags att betala i kontanternas förlovade land.
Biträdet summerade kostnaderna för ändringarna och kostymen och förklarade ingående vad de olika delarna gick till. I slutändan blev det några hundralappar (SKR) dyrare än priset som stod på prislappen. Jag började räkna upp sedlarna från min hästhandlarbörs, men det bar sig dock inte bättre än att jag var sisådär 5000 Yen kort om totalsumman i plånboken. Inget problem, jag sprang i väg till bankomaten för mer färska yensedlar, och fick som vanlig betala en straffavgift för att jag använde automaten utanför kontorstid. (Japanska maskiner har tydligare en bra fackförening.)
När jag kom tillbaka hade biträdet plockat fram en annan, lite billigare kostym för mig att prova. Han tolkade alltså mitt uppträdande som ett artigt sätt av mig att säga att det blev för dyrt, utan att någon av oss skulle behöva förlora ansiktet. Man får passa sig häröver. Det tolkas en hel del när man lever i en kultur där det är svårt att säga ja och nej.
»utan sådant skall edert tal vara, att ja är ja, och nej är nej. Vad därutöver är, det är av ondo«
(Matteus 5:37) från bergspredikan, lär knappast övertyga de otrogna här.
-----
Not: * Den finansierades förresten som en julklapp, tack mor och far!
VISA del II
Det visade sig att min lillasyster fick rätt som vanligt. Det tycks som om jag är innehavare av ett stycke Visa-kort. Till min stora besvikelse har de tryckt mitt namn med latinska bokstäver på kortet. Jag hade fånigt nog hoppats på att ha fräna utländska och exotiska tecken på kortet.
Hursomhelst blir jag glad och stolt varje gång jag lyckats fylla i ett formulär rätt. Ska fira i kväll med att shoppa loss på japanska avdelningen av iTunes-store.
Hursomhelst blir jag glad och stolt varje gång jag lyckats fylla i ett formulär rätt. Ska fira i kväll med att shoppa loss på japanska avdelningen av iTunes-store.
fredag, december 15, 2006
Bouldering i Ogawayama
Känner ni för att ta reda på mer om klättring i Ogawayama, eller bara veta exakt hur vinglig min engelska är? Nå, i så fall kan ni ju alltid plåga er igenom artikeln Bouldering in Ogawayama på ukclimbing.com, den största brittiska webbsidan om klättring. Det är väsentligen en engelskpråkig, utökad version av blogginlägget Ogawayama från nionde maj i år.
Wedged between the mountains near the border of the Nagano and Yamanashi prefectures, in a valley whose name I have forgotten, is a village named after a tributary stream flowing by - Kawakamimura, or “Upstream village”. If you ever pass this village and head up the mountains on the southern side, you will arrive at the gates of a campsite. Mawarime Daira or “Panorama Plateau” is surrounded by breathtakingly beautiful mountains ... Read more...
onsdag, december 13, 2006
Grammatik för män
Många av japanskans grundläggande funktioner sköts av en stor familj funktionsord som kallas partiklar. De används bland annat för att indikera kasus, fungerar som konjunktioner, och fyller samma syfte som prepositioner.
En annan uppgift för partiklar är att vid meningens slut överföra information om nyanser i talarens känslor, utan att själva betydelsen av meningen ändras. Detta må låta kryptiskt, men faktum är ju att även svenskan har flera sådana »partiklar«, till exempel »eller hur«. Så väsentligen betyder meningarna »Hon är vacker.«, respektive »Hon är vacker, eller hur?« samma sak, men i det andra exempel frågar antingen talaren efter medhåll, eller om instämmer i föregående talares utsaga.
Japanskan är utrustad med ett enormt förråd av sådana partiklar för att indikera känsloläge eller ton, ja i alla fall mer än femton partiklar. Kruxet är att man måste veta om man har rätt kön för att använda olika meningsavslutande partiklar. Till exempel partikeln »wa« som används uteslutande av kvinnor, och används för att utrycka beundran eller för att göra utsagan mjukare. Vi män får hålla oss till »nâ« om vi vill uttrycka beundran, eller »nâ/sa« för att göra en mening mjukare.
Sedan använder ju en icke föraktlig del av den kvinnliga befolkningen i Japan ett tillgjort lite pipig röstläge som får dem att låta hänförda, hjälplösa, och lätt dumma. Jag skulle vilja säga att det verkar fungera med full verkan på mig. Det finns nästan ingeting som kan hindra mig från att känna mig jättemanlig genom att utföra i stort sett vilken förfrågan som helst ställd med denna överfemininiserade röst.
En annan uppgift för partiklar är att vid meningens slut överföra information om nyanser i talarens känslor, utan att själva betydelsen av meningen ändras. Detta må låta kryptiskt, men faktum är ju att även svenskan har flera sådana »partiklar«, till exempel »eller hur«. Så väsentligen betyder meningarna »Hon är vacker.«, respektive »Hon är vacker, eller hur?« samma sak, men i det andra exempel frågar antingen talaren efter medhåll, eller om instämmer i föregående talares utsaga.
Japanskan är utrustad med ett enormt förråd av sådana partiklar för att indikera känsloläge eller ton, ja i alla fall mer än femton partiklar. Kruxet är att man måste veta om man har rätt kön för att använda olika meningsavslutande partiklar. Till exempel partikeln »wa« som används uteslutande av kvinnor, och används för att utrycka beundran eller för att göra utsagan mjukare. Vi män får hålla oss till »nâ« om vi vill uttrycka beundran, eller »nâ/sa« för att göra en mening mjukare.
Sedan använder ju en icke föraktlig del av den kvinnliga befolkningen i Japan ett tillgjort lite pipig röstläge som får dem att låta hänförda, hjälplösa, och lätt dumma. Jag skulle vilja säga att det verkar fungera med full verkan på mig. Det finns nästan ingeting som kan hindra mig från att känna mig jättemanlig genom att utföra i stort sett vilken förfrågan som helst ställd med denna överfemininiserade röst.
tisdag, december 12, 2006
Å kära nån
Det händer väl allt som oftast att man radikaliseras när man bor utomlands. Särskilt när man, som mig jag*, lever i en mycket liten bubbla, och saknar kontakt med det »normala« samhället. Jag läser ju aldrig svenska dagstidningar annat än det som finns gratis på nätet, så en balanserad ståndpunkt går ju inte att få, och jag blir, fruktar jag, bara mer inskränkt för varje dag som går.
Efter den onödigt långa ingressen:
Finns det numera någon enda dagstidning som går läsa, förutom Norran, förstås. Om DN går bort för att kulturdelen knappt skriver en enda rad om kultur utan bara för in okunniga kolumnisters lösa tyckande om politik och SvD dagligen publicerar dravel som det här:
Tror man att man kan läsa sådant utan att hjärnan ruttnar i alla fall en smula är man sorgligt felinformerad.
-----
* Förrutnelseprocessen verkar vara ostoppbar
Efter den onödigt långa ingressen:
Finns det numera någon enda dagstidning som går läsa, förutom Norran, förstås. Om DN går bort för att kulturdelen knappt skriver en enda rad om kultur utan bara för in okunniga kolumnisters lösa tyckande om politik och SvD dagligen publicerar dravel som det här:
- Cherie Blair poserade lättklädd för konstnär (mest lästa just nu på SvD! ack! jag förtvivlar!)
- Tori Spelling fixar loppis i trädgården
- Britney förklarar sitt vilda partajande
Tror man att man kan läsa sådant utan att hjärnan ruttnar i alla fall en smula är man sorgligt felinformerad.
-----
* Förrutnelseprocessen verkar vara ostoppbar
måndag, december 11, 2006
Erat Hora
Erat Hora
“Thank you, whatever comes.” And then she turned
And, as the ray of sun on hanging flowers
Fades when the wind hath lifted them aside,
Went swiftly from me. Nay, whatever comes
One hour was sunlit and the most high gods
May not make boast of any better thing
Than to have watched that hour as it passed.
av Ezra Pound (1885-1972), från Canzoni, 1911.
Någon som känner till en svensk översättning? Så här låter det när jag förnedrar mig:
»Tackar, vad än må ske.« Och sen vände hon
och — som en stråle ljus på hängande blommor
tynar när vinden har lyft dem åt sidan —
gick kvickt bort från mig. Nå, vad än må ske,
en timme var solig och ej de högsta gudar
kan väl skryta över nån bättre sak
än att ha sett den timmen gå förbi.
Det vore kul om någon grävde upp en översättning, kanske Sonnevi har gjort någon. Av naturliga skäl har jag lite svårt att komma åt en översättning till svenska för tillfället. Det vore liksom roligt att se facit.
tisdag, december 05, 2006
VISA
Igår beställde jag ett VISAkort kopplat till mitt bankkonto på UFJ-Mitsubishi-Toyota-ginko, så att jag ska kunna köpa mp3filer från japanska iTunes store. Jag ger mig själv en 22-procentig chans att ha fyllt i papperen korrekt, trots att en försäljare hjälpte mig.
Det är för övrigt inte varje dag man blir rättad på stavningen av sitt namn. Ett av mina givna namn är Erik, vilket SAOL tycker uttalas e3rik2. Jag har inget att invända, så närmaste sätt att skriva det med katakana är エーリク, varpå försäljaren raskt sa att det var helt fel, jag skulle skriva det エリック (ungefär hur det uttalas på engelska). Jag orkade inte riktigt bråka om det, så jag får väl komma ihåg hur jag skrev det. Skriver jag det på något annat sätt på någon annan blankett i framtiden så lär den blanketten underkännas. Jag kom inte ihåg att uttal heter »hatsuon« heller, så det hade förstås inflytande på mitt beslut att inte bråka.
Har jag fyllt i allt korrekt så ger jag mig en 50 procents chans att ansökan godkännes. Så nio gånger pengarna säger att jag kommer att få ett VISA.
Det är för övrigt inte varje dag man blir rättad på stavningen av sitt namn. Ett av mina givna namn är Erik, vilket SAOL tycker uttalas e3rik2. Jag har inget att invända, så närmaste sätt att skriva det med katakana är エーリク, varpå försäljaren raskt sa att det var helt fel, jag skulle skriva det エリック (ungefär hur det uttalas på engelska). Jag orkade inte riktigt bråka om det, så jag får väl komma ihåg hur jag skrev det. Skriver jag det på något annat sätt på någon annan blankett i framtiden så lär den blanketten underkännas. Jag kom inte ihåg att uttal heter »hatsuon« heller, så det hade förstås inflytande på mitt beslut att inte bråka.
Har jag fyllt i allt korrekt så ger jag mig en 50 procents chans att ansökan godkännes. Så nio gånger pengarna säger att jag kommer att få ett VISA.
Varning för ras
På något sätt får jag ett skrattanfall när jag ser den gula skylten som förnumstigt upplyser en att här må man passa sig, det är varning för stenras (落石注意). Bilden kommer från buzz.bazooka.se via diskussionsforumet för Tväråbäck klätter- och atletklubb.
Banta med sång
Jag vet inte vad det är ett tecken på. Eller jo, ja, nog förstår jag egentligen. Men efter varje sång man sjunger på karaokebaren jag var på i kväll så stod de hur många kalorier man förbrukat på skrålandet.
Jag snittade runt 7 kcal (en kopp kaffe = 5kcal) per sång, medan Dari i allmänhet slungade iväg upp mot 11-12 kcal. Så med det måttet är han bättre än jag.
Jag snittade runt 7 kcal (en kopp kaffe = 5kcal) per sång, medan Dari i allmänhet slungade iväg upp mot 11-12 kcal. Så med det måttet är han bättre än jag.
söndag, december 03, 2006
Pole Position
Ja nu har vintersticket börjat infinna sig i Toyota.
Det enda jobbiga är att det tog nästan två timmar att köra ut till Toyota i lördags. Och två timmar tillbaka. Det är 28 km från min lägenhet till detta område. Som för övrigt ligger bland ruinerna av ett gammal fort från något krig som utspelade sig för 300 år sedan eller så.
Mellan detta boulderproblem och min futon står det i storleksordningen 50 rödljus och ungefär tre större vägarbeten.
torsdag, november 30, 2006
Jonas frågelåda
Idag öppnar jag min nya service: Jonas googlefrågelåda. Det finns ju så många som halkar in på denna sida när de söker information som inte direkt finns på denna blogg. Alls. Eftersom jag är en sådan allmänt hygglig person så har jag bestämt mig att svara på några utvalda googlefrågor, för er som hamnat här av misstag.
>Ge mig namnet på någon topologi!
Den triviala topologin.
>Hur ritas kinatecknet/kanji/det japanska tecknet för kärlek/kvinna/etc.
Om det är för något permanent, t.ex. en tatuering: fundera först ut vad det kan vara på engelska, gå sedan till http://www.dsfy.com/ och få hjälp av någon som har japanska som modersmål. Annars finns det gott om engelsk/japanska kanjiordböcker på nätet.
>Varför finns det inget nobelpris i matematik?
För att Alfred Nobel inte ansåg matematik vara värdigt ett pris. Precis som ekonomi. Tro inte på ryktena du hör om groll med Gösta Mittag-Leffler om någon kvinna.
>Jag använder tyskspråkiga google och vill se bilder på vibratorer.
Ni är skrämmande många så här kommer svaret på min allra vingligaste skoltyska:
Hallo. Wenn Sie nach einer Abbildung eines Vibrators suchen, kann ich Ihnen leider nich helfen. Ich habe nur eine Abbildung des Einbandes der englischen Ausgabe des Romans „Vibrator“. Sie finden das Poster für den Film „Vibrator“ hier.
>Vad betyder texten till Garth Brooks »The Dance«?*
Inte helt säker, men jag skulle säga att han använder minnet av den första dansen med sitt ex som en metafor för ett förhållande som trots allt var värt all smärta som kom senare.
>Hur viker man papperstranor?
Ja, vad gör man inte för freden. Naturligtvis finns det en instruktionsfilm på youtube.com. Youtube, nu bättre än UR.
>Hur är det med tranor?
Här kan jag kan kanske inte vara till allt för stor hjälp då google-sökningarna tycks allt för ospecificerade men »uggleupplagan« av Nordisk familjebok upplyser att
Tranor »äro skygga, intelligenta och lifliga; ej blott under fortplantningstiden, utan ock eljest anställa de ofta riktiga danslekar, intaga egendomliga kroppsställningar och vridningar, göra höga hopp, gripa hvarjehanda föremål med näbben för att kasta dem i luften o. s. v. Deras röst är trumpetartad.«
----
* Fotnot: Jag har inte hittat på denna själv! Ärligt.
>Ge mig namnet på någon topologi!
Den triviala topologin.
>Hur ritas kinatecknet/kanji/det japanska tecknet för kärlek/kvinna/etc.
Om det är för något permanent, t.ex. en tatuering: fundera först ut vad det kan vara på engelska, gå sedan till http://www.dsfy.com/ och få hjälp av någon som har japanska som modersmål. Annars finns det gott om engelsk/japanska kanjiordböcker på nätet.
>Varför finns det inget nobelpris i matematik?
För att Alfred Nobel inte ansåg matematik vara värdigt ett pris. Precis som ekonomi. Tro inte på ryktena du hör om groll med Gösta Mittag-Leffler om någon kvinna.
>Jag använder tyskspråkiga google och vill se bilder på vibratorer.
Ni är skrämmande många så här kommer svaret på min allra vingligaste skoltyska:
Hallo. Wenn Sie nach einer Abbildung eines Vibrators suchen, kann ich Ihnen leider nich helfen. Ich habe nur eine Abbildung des Einbandes der englischen Ausgabe des Romans „Vibrator“. Sie finden das Poster für den Film „Vibrator“ hier.
>Vad betyder texten till Garth Brooks »The Dance«?*
Inte helt säker, men jag skulle säga att han använder minnet av den första dansen med sitt ex som en metafor för ett förhållande som trots allt var värt all smärta som kom senare.
>Hur viker man papperstranor?
Ja, vad gör man inte för freden. Naturligtvis finns det en instruktionsfilm på youtube.com. Youtube, nu bättre än UR.
>Hur är det med tranor?
Här kan jag kan kanske inte vara till allt för stor hjälp då google-sökningarna tycks allt för ospecificerade men »uggleupplagan« av Nordisk familjebok upplyser att
Tranor »äro skygga, intelligenta och lifliga; ej blott under fortplantningstiden, utan ock eljest anställa de ofta riktiga danslekar, intaga egendomliga kroppsställningar och vridningar, göra höga hopp, gripa hvarjehanda föremål med näbben för att kasta dem i luften o. s. v. Deras röst är trumpetartad.«
----
* Fotnot: Jag har inte hittat på denna själv! Ärligt.
Höst, version 2
Om jag lämnar tankaformens trygga trettionenmoraiska 575–77 rytm för ett ögonblick, så blir det i höstdikten från föregående inlägg ungefär
Höst
Ensamheten
har inte bara
dessa enda färger,
städsegröna står på berget
i höstskymningen
Överhuvudtaget är jag osäker på om jag bör räkna lång vokal som en eller två slag när man använder japanska versmått på svenska. Det känns som sammanhanget bör avgöra.
Höst
Ensamheten
har inte bara
dessa enda färger,
städsegröna står på berget
i höstskymningen
Överhuvudtaget är jag osäker på om jag bör räkna lång vokal som en eller två slag när man använder japanska versmått på svenska. Det känns som sammanhanget bör avgöra.
måndag, november 27, 2006
Hösten tar nog slut
寂しさは
sabishisa wa
その色としも
sono iro to shimo
なかりけり
nakarikeri
真木立つ山の
maki tatsu yama no
秋の夕暮
aki no yûgure
–（寂蓮法師）
Nej, ensamheten
den har väl inte bara
sådana färger.
Städsegröna träd står på
berget i höstskymmingen.
– (Fader Jakuren)
(Version ett, innan jag hunnit fråga experten angående en grammatisk finess som dött ut i nutida japanska.)
Författaren tänker väl på att även när hösten exploderar i gult och rött står de städsegröna växterna kvar i djupt grönt. »Höstfärger« är inte klart definierbara. Inte heller »ensamhet«.
Förresten. För att det ska bli övertydligt klart. De översättningar av japansk lyrik som publiceras på denna blogg är tyvärr gjorda av mig. Eftersom min japanska är betänkligt dålig och min språkkänsla överhuvudtaget är lite sådär blir översättningarna haltande exempel på simpel stavelseräknande. Nåja. Det är inte så att ni har många valmöjligheter om ni vill läsa förstahandsöversättningar.
Janine Beichmann väljer att sätta över 真木 till cypress i stället för evergreen, その色 enbart till colour, inte such colours, och får i sin översättning
Loneliness is not
a single
color:
Cypress covered mountains
in the autumn dusk
fredag, november 24, 2006
Tacksägelsemåltid
För första gången någonsin har jag ätit kalkon som inte är skuren i tunna skivor med majonäs på. Det smakar som kyckling.
I går var det alltså den sista torsdagen i november då amerikanarna firar thanksgiving. Vi var ett gäng löst folk med utlänningar som firade dagen hos en japansk-amerikansk familj. De hade lyckas hitta en hel kalkon, vilket, har för mig försäkrats, är ett konststycke i sig själv.
I bakgrunden brusade naturligtvis TVn som visade amerikansk fotboll. Trots mina och australiensarens intelligenta frågor kunde vi inte begripa mycket av det mystiska spelet.
Bättre gick det att begripa maten. God och närande. Jag hade släpat med mig det universiella smörjmedlet Skåne akvavit. Den drycken gör succés i alla sammanhang. Ja, förutom bland buddhister.
onsdag, november 22, 2006
Fantastic plastic machine
Eftersom jag inte har något att säga fortsätter jag med mina meningslösa musikinlägg. Framförallt gillar jag snubben med höga vita byxor i denna video. Han vet minsann hur man dansar. Geishan har några justa flytt också. 田中知之, [Tanaka Tomoyuki] är känd under namnet Fantastic Plastic Machine. Liksom exempelvis Flipper's guitar och Pizzicato Five brukar han räknas som en av hörnpelarna i Shibuya-kei pop. Själv tänker jag rätt mycket på saligt avsomnade tokyobandet United Future Organization.
söndag, november 19, 2006
Söndagsmusik
Efter fredagens utflykter i mer experimentel pop är det dags att stadigt plantera båda fötter på säker mark. Söndagens tips blir därför 浜田真理子, [Hamada Mariko], vars senaste skiva får Jones Norah att framstå som äventyrlig. Jag köpte skivan, 夜も昼も [Yoru mo hiru mo] idag och den har berett mig stor glädje. Än så länge är låt nummer nio: 爪紅のワルツ (Djupröda naglars vals) min favorit. På Marikos hemsida kan man lyssna på utdrag ur låtarna. Den första som lyckas ladda ner någon låt från hennes senaste skiva illegalt vinner ett hemligt pris.På något sätt börjar jag tänka på fransk schlager när jag lyssnar på skivan som på svenska kanske skulle heta "Både dag och natt" eller "Såväl dag som natt". Kanske för att jag lyssnat ohälsosamt mycket på franske snuskgubben Serge Gainsbourg den senaste tiden.
Det är en smula irriterande att jag inte kan handla musik på Apples japanska iTunes store, eftersom jag inte har ett japanskt kreditkort. Jag umgås med vissa planer på att försöka införskaffa ett VISA kopplat till mitt japanska bankkonto, men darrar som ett asplöv inför det ångestfyllda uppdraget att ordna med pappersarbetet. Risken är nog överhängande att de kommer att neka mig ett kort i alla fall. Som det är nu måste jag släpa mig till en musikaffär för att i egen hög person köpa en rund skiva av plast där musiken är fastgjuten liksom i mikroksopiska gropar, avsedda att avläsas med en laserstråle. Så nittiotal.
fredag, november 17, 2006
Fredagsmusik
Cornelius har för första gången på fem år givit ut en skiva med nytt material. Sensuous som kom för sisådär en månad sedan fick ett mycket varmt mottagande i japanska »Music Magazine«, vilket i och för sig inte verkar särskilt svårt.Låten Smoke från förra skivan, Point, kan nog med sin progressiva rock intressera svenska matematiker i Singapore?
Vill ni lyssna på mer så kan ni gå till Cornerlius hemsida. Annars är jag lite svag för fru Cornelius—Takako Minekawas, hit, eller vad man nu ska kalla det, Fantastic Cat som det naturligtvis finns miljoner amvs till. (Det där med katter igen...)
Uppdatering: Största överraskningen vid första genomlyssningen av Sensuous var naturligtvis låten "Omstart" med norsk text skriven och sjungen av mummelrockarna Erlend Øye och Eirik Bøe från Kings of Convenience. Det tog ett bra tag innan jag begrep att jag helt plötsligt faktiskt begrep vad som sjöngs.
torsdag, november 16, 2006
Wind's nocturne
Spelet Lunar Silver Star släpptes 1996 för Sega Saturn konsolen i Japan, men har senare översatts till många olika spelplattformar. Spelet, med grafik i animestil, kom naturligtvis med en temasång som förstås finns på den helt oumbärliga sajten youtube.com. Videon är en så kallad »amv« – anime music video – och har inget med spelet att göra. Ett fan har helt enkelt klippt ihop lämpliga delar från en eller flera tecknade filmer, anime, de gillar och satt musik till klippet. I detta fall sången »Wind's Nocturne« från Lunar Silver Star.
Hur söt än sången må vara är det inget mot den nästan hjärtskärande söta flash animeringen som gjordes 2001, till den engelska versionen av sången, och som, enligt min kattälskande kollega, är mycket berömd. De som gjorde denna animering vet hur man trycker på alla känsloknappar samtidigt, den är ju så söt att mitt förhärdade hjärta blir mjukt som velour... Ja titta själva på www5d.biglobe.ne.jp/~yokato/c-song.swf
eller sök själva på »Shii's song« på google.
Uppdatering: Shizuma är alltså namnet på en animefigur och har inget med sången att göra, därför har jag ändrat titeln på inlägget. Tack till Yamauchi!
Hur söt än sången må vara är det inget mot den nästan hjärtskärande söta flash animeringen som gjordes 2001, till den engelska versionen av sången, och som, enligt min kattälskande kollega, är mycket berömd. De som gjorde denna animering vet hur man trycker på alla känsloknappar samtidigt, den är ju så söt att mitt förhärdade hjärta blir mjukt som velour... Ja titta själva på www5d.biglobe.ne.jp/~yokato/c-song.swf
eller sök själva på »Shii's song« på google.
Uppdatering: Shizuma är alltså namnet på en animefigur och har inget med sången att göra, därför har jag ändrat titeln på inlägget. Tack till Yamauchi!
Tsunami
Den hamnvåg, 「津波」[tsunami], som min syster varnade mig för i kommentartråden till förra inlägget, och medierna ivrigt väntade träffa Hokkaidos nordöstra del blev tack och lov ett antiklimax. Myndigheterna utrymde 22 städer, samhällen, och byar, men om jag förstår asahi.com rätt blev vågen aldrig högre än 0,4 meter.
Nå, TVs direktsändning från hamnen i vilken stad det nu kunde röra sig om på Hokkaido blev ju riktigt ointressant, tack och lov för innevånarna, som fått sin beskärda del av naturkatastrofer denna vinter.
Nå, TVs direktsändning från hamnen i vilken stad det nu kunde röra sig om på Hokkaido blev ju riktigt ointressant, tack och lov för innevånarna, som fått sin beskärda del av naturkatastrofer denna vinter.
tisdag, november 14, 2006
Nya tekniska prylar
Har passat på nu när japanska valutan är toksvag att shoppa loss på lite tekniska prylar. Ja, att min lön också är i japansk valuta struntar jag liksom i: jag tänker i kronor och ören så verkar det mycket billigare.
Dels har jag gett upp och köpt en iPod. En produkt jag inte har något bruk för alls skulle jag gissa, men den marknadsförs verkligen på ett skickligt sätt och efter tre år av Apples tjat har jag gett upp och lurat mig själv att jag behöver en. Nå det är inte en så intressant produkt.
Jag har köpt något mycket häftigare. En våg. Jag klev in på en vitvarubutik och köpte den billigaste digitala vågen jag hittade. Efter jag inspekterat de söta teckningarna i bruksanvisningen och med Sergey Kurikins JEDict i högsta hugg har jag kommit åt några av de mer elementära funktionerna. Vågen berättar inte bara vad jag har för massa i förhållande till referenskilot i Paris, utan den skickar även en ström genom min kropp och mäter reaktansen, d.v.s. imaginärdelen av impedansen. Med hjälp av den informationen och information om min längd och ålder kan vågen upplysa mig om att min benstomme väger 3.1 kg, hur många kilokalorier jag bör förbruka om jag inte rör mig alls (tror jag), och att jag till 15.5% består av fett, vilket enligt den japanska instruktionsmanualen är precis i mitten av normal fetthalt för yngre män.
Vilka extra trolleritrick de dyra digitala vågarna kan utföra vet jag icke.
Dels har jag gett upp och köpt en iPod. En produkt jag inte har något bruk för alls skulle jag gissa, men den marknadsförs verkligen på ett skickligt sätt och efter tre år av Apples tjat har jag gett upp och lurat mig själv att jag behöver en. Nå det är inte en så intressant produkt.
Jag har köpt något mycket häftigare. En våg. Jag klev in på en vitvarubutik och köpte den billigaste digitala vågen jag hittade. Efter jag inspekterat de söta teckningarna i bruksanvisningen och med Sergey Kurikins JEDict i högsta hugg har jag kommit åt några av de mer elementära funktionerna. Vågen berättar inte bara vad jag har för massa i förhållande till referenskilot i Paris, utan den skickar även en ström genom min kropp och mäter reaktansen, d.v.s. imaginärdelen av impedansen. Med hjälp av den informationen och information om min längd och ålder kan vågen upplysa mig om att min benstomme väger 3.1 kg, hur många kilokalorier jag bör förbruka om jag inte rör mig alls (tror jag), och att jag till 15.5% består av fett, vilket enligt den japanska instruktionsmanualen är precis i mitten av normal fetthalt för yngre män.
Vilka extra trolleritrick de dyra digitala vågarna kan utföra vet jag icke.
söndag, november 12, 2006
Twiggy Twiggy
Här är något att öva på inför karaokekvällen
トゥイギー・トゥイギー
〜トゥイギー対ジェイムズ・ボンド [Twiggi- Twiggi- ~ Twiggi- tai Jeimuzu Bondo]
三時間も待っていたのよ [sanjikan mo matte ita no yo]
わたし猫と一緒に [watashi neko to issho ni]
x2
トゥイギーのミニスカートで [Twiggi no miniskuaato de]
トゥイギーみたいなポーズで [Twiggi mitai na poozu de]
トゥイギーのミニスカートで [Twiggi no miniskuaato de]
トゥイギーみたいに痩せっぽちのわたし [Twiggi mitaini yaseppochi no watashi]
そのとき電話のベルが [sono toki denwa no beru ga]
わたし猫みたいに喋った [watashi neko mitai ni shabete]
TVのヴォリューム下げて [TV no vory-mu sagete ]
わたし嘘みたいな声で [watashi uso mitai na koe de]
Jag orkar inte vara seriös och översätta mer japansk lyrik på ett tag, så ni får hålla till godo med en översättning av de djupa textraderna till denna sång.
twiggy twiggy〜twiggy vs james bond
Jag väntade ju tre timmar
tillsammans med min katt.
Med Twiggys minikjol,
en pose som Twiggy.
Med Twiggys minikjol.
ett benrangel likt Twiggy, det är jag.
Då ringde telefonen.
Tjattrade som min katt,
sänkte volymen på TVn,
och talade med tillgjord röst*
----
*en smula osäker översättning av denna rad om jag ska vara ärlig.
トゥイギー・トゥイギー
〜トゥイギー対ジェイムズ・ボンド [Twiggi- Twiggi- ~ Twiggi- tai Jeimuzu Bondo]
三時間も待っていたのよ [sanjikan mo matte ita no yo]
わたし猫と一緒に [watashi neko to issho ni]
x2
トゥイギーのミニスカートで [Twiggi no miniskuaato de]
トゥイギーみたいなポーズで [Twiggi mitai na poozu de]
トゥイギーのミニスカートで [Twiggi no miniskuaato de]
トゥイギーみたいに痩せっぽちのわたし [Twiggi mitaini yaseppochi no watashi]
そのとき電話のベルが [sono toki denwa no beru ga]
わたし猫みたいに喋った [watashi neko mitai ni shabete]
TVのヴォリューム下げて [TV no vory-mu sagete ]
わたし嘘みたいな声で [watashi uso mitai na koe de]
Jag orkar inte vara seriös och översätta mer japansk lyrik på ett tag, så ni får hålla till godo med en översättning av de djupa textraderna till denna sång.
twiggy twiggy〜twiggy vs james bond
Jag väntade ju tre timmar
tillsammans med min katt.
Med Twiggys minikjol,
en pose som Twiggy.
Med Twiggys minikjol.
ett benrangel likt Twiggy, det är jag.
Då ringde telefonen.
Tjattrade som min katt,
sänkte volymen på TVn,
och talade med tillgjord röst*
----
*en smula osäker översättning av denna rad om jag ska vara ärlig.
fredag, november 10, 2006
Sär skrivning's fest i val
Jag har alltid hållit teorin om att det skulle vara inflytande från engelskan som gör att många brukare av svenska väljer att stava yrken som »sjuk sköterska« och »kassa personal« med ett extra – förvisso komiskt – mellanslag, kanske för att särskilja huvudleden i orden, för att vara helt felaktig, med motiveringen att det inte alls är skickligaste brukarna av främmande språk som visar upp sådana idiosynkrasier. Jag brukar som istället skylla på Rune Andreasson och hans excesser i binde-streck i serien om världens starkaste björn.
Jag tror jag måste backa från min tidigare ståndpunkt. Det är tydligt för varje läsare av min blogg att jag för varje dag som går får jag lättare och lättare att komma åt mellan slag's tangenten på mitt tangent bord. Jag har också börjat med o vanan att sätta Stor bok stav på snart varje Substantiv. Jag skriver för tillfället de flesta E mejl på Engelska; för att inte tala om de små Pamfletter jag filar på i mitt dagliga värv. Jag skyller helt enkelt på det. Strax kommer jag väl börja apostrofera varje genitiv's S ock så.
Nä nu får det vara slut jollrat nu måste jag fila på mina Satser och Teorem. Vecko slutet kommer rusande.
Jag tror jag måste backa från min tidigare ståndpunkt. Det är tydligt för varje läsare av min blogg att jag för varje dag som går får jag lättare och lättare att komma åt mellan slag's tangenten på mitt tangent bord. Jag har också börjat med o vanan att sätta Stor bok stav på snart varje Substantiv. Jag skriver för tillfället de flesta E mejl på Engelska; för att inte tala om de små Pamfletter jag filar på i mitt dagliga värv. Jag skyller helt enkelt på det. Strax kommer jag väl börja apostrofera varje genitiv's S ock så.
Nä nu får det vara slut jollrat nu måste jag fila på mina Satser och Teorem. Vecko slutet kommer rusande.
torsdag, november 09, 2006
Lord of Light
Angående buddhism.
Gör er själv tjänsten och läs den utmärkta »Lord of Light« av science-fictionmästaren Roger Zelazny. I »Lord of Light« har en besättning från ett rymdskepp som lämnat jorden koloniserat en planet. Tack vare överlägsen teknologi kan de överföra själen till en ny kropp och har på så sätt skapat en cykel av återfödelse. Efter generationer av pånyttfödslar, genom sammanslagning av flera själar i samma kropp, och med hjälp av högteknologiska attiraljer poserar den ursprungliga rymndbesättningen som gudar ur det indiska panteonet för sina avkommor.
På teknisk väg återskapar de alltså hinduism och den indiska kulturen från ungefär 1000 f.Kr. med sig själva som gudar. Endast två motståndsmän finns att uppbringa, dels den gamla skeppskaplanen och dels Sam. För att skapa en motrörelse mot sina skeppskamraters förkvävande slavreligion bestämmer sig Sam för att utge sig vara Buddha, ljusets herre. Har det fungerat en gång kan det fungera igen.
Zelazny är väl annars mest känd för sin, annorlunda, fantasy-sf-dekalogi rörande hovet i Amber. Antologin finns dessutom översatt till svenska och är lätt att hitta om ni går till en bokhandel och letar reda på böckerna med de allra kitchigaste omslagen.
His followers called him Mahasamatman and said he was a god. He prefered to drop the Maha- and the -atman, however, and called himself Sam. He never claimed to be a god. But then, he never claimed not to be a god. Circumstances being what they were, neither admission could be of any benefit. Silence, though, could.
Gör er själv tjänsten och läs den utmärkta »Lord of Light« av science-fictionmästaren Roger Zelazny. I »Lord of Light« har en besättning från ett rymdskepp som lämnat jorden koloniserat en planet. Tack vare överlägsen teknologi kan de överföra själen till en ny kropp och har på så sätt skapat en cykel av återfödelse. Efter generationer av pånyttfödslar, genom sammanslagning av flera själar i samma kropp, och med hjälp av högteknologiska attiraljer poserar den ursprungliga rymndbesättningen som gudar ur det indiska panteonet för sina avkommor.
På teknisk väg återskapar de alltså hinduism och den indiska kulturen från ungefär 1000 f.Kr. med sig själva som gudar. Endast två motståndsmän finns att uppbringa, dels den gamla skeppskaplanen och dels Sam. För att skapa en motrörelse mot sina skeppskamraters förkvävande slavreligion bestämmer sig Sam för att utge sig vara Buddha, ljusets herre. Har det fungerat en gång kan det fungera igen.
Zelazny är väl annars mest känd för sin, annorlunda, fantasy-sf-dekalogi rörande hovet i Amber. Antologin finns dessutom översatt till svenska och är lätt att hitta om ni går till en bokhandel och letar reda på böckerna med de allra kitchigaste omslagen.
Pånyttfödda buddhister
Nu vet jag varför mannen som hjälpte mig med bärgning av Lady Macbeth var så balanserad och rofylld. Han fann Buddha för fem år sedan.
Efter han hjälpt mig med bilen frågade han om jag ville följa honom och dricka te med några vänner. Tja, det lät perfekt tyckte jag. På de sättet fick jag ju tid att köpa någon gåva som tack för hjälpen. Oturligt nog slog jag till på ett helrör Skåne akvavit i min lokala vin, sprit och delikatessbutik. En rätt opassande gåva till en djupt troende buddhist.
Hursomhelst visade sig hans vänner vara fantasilösa men rätt ivriga missionärer för ljusets herre, och ville berätta om 仏教 [Bukkyou], Buddhas lära. De verkade tillhöra en lite mer missionerande sekt, med vackra fyrfärgspamfletter skrivna i ungefär samma stil som Jehovas vittnens informationsmaterial. Jag försökte spela ut protestantkortet, men de verkade vara utbildade i vad man ska säga till kristna protestanter för att övertyga dem om den rätta vägen. Oturligt nog för dem är min religiösa vokabulär begränsad till fyra glosor, så man måste nog säga att de högg i sten.
Jag har haft någon sorts fördom om att buddhism är den sista religionen i en trött civilisation, och att irrläran kommer att självdö av ljumhet, men tydligen finns det missionärer, så ivriga att de är beredd att försöka omvända även de man inte kan tala med.
Efter han hjälpt mig med bilen frågade han om jag ville följa honom och dricka te med några vänner. Tja, det lät perfekt tyckte jag. På de sättet fick jag ju tid att köpa någon gåva som tack för hjälpen. Oturligt nog slog jag till på ett helrör Skåne akvavit i min lokala vin, sprit och delikatessbutik. En rätt opassande gåva till en djupt troende buddhist.
Hursomhelst visade sig hans vänner vara fantasilösa men rätt ivriga missionärer för ljusets herre, och ville berätta om 仏教 [Bukkyou], Buddhas lära. De verkade tillhöra en lite mer missionerande sekt, med vackra fyrfärgspamfletter skrivna i ungefär samma stil som Jehovas vittnens informationsmaterial. Jag försökte spela ut protestantkortet, men de verkade vara utbildade i vad man ska säga till kristna protestanter för att övertyga dem om den rätta vägen. Oturligt nog för dem är min religiösa vokabulär begränsad till fyra glosor, så man måste nog säga att de högg i sten.
Jag har haft någon sorts fördom om att buddhism är den sista religionen i en trött civilisation, och att irrläran kommer att självdö av ljumhet, men tydligen finns det missionärer, så ivriga att de är beredd att försöka omvända även de man inte kan tala med.
tisdag, november 07, 2006
Oprovocerad vänlighet
Japan är fantastiskt! Visst finns det rötägg här, men ofta får man uppleva helt oprovocerad vänlighet från främlingar.
I söndags hade jag problem med överhettning av Lady Macbeth som jag har börjat kalla min bil. Så fort det blev minsta uppför började varningslampor blinka och en vedervärdig lukt av bränd olja nå min näsa. Av någon anledning var det knappt någon olja alls i motorn. Så i måndags försökte jag med hjälp av det världsomspännande datornätverket internet lokalisera en verkstad i närheten av mitt hem, en inte helt enkel operation.
Av någon anledning gav dessutom tanken på att försöka beskriva problemen med min bil för någon mekaniker mig någon sorts förupplevd ångest över min begränsade kommunikationsförmåga. Jag menar, det finns väl exakt ett språk jag kan föra ett otvunget samtal om vevstakar, överfall och vevlager. Möjligen ett till om jag får tillbringa 20 minuter med att memorera relevant vokabulär. Japanska är inte det språket. Milt sagt.
Så jag gjorde som jag alltid gör så fort något tar emot. Skjuter upp till morgondagen. Nå. Idag var alltså måndagens morgondag. Av någon anledning beslöt jag mig för att den nya oljan skulle göra underverk för motorn. Jag kom hela 20 meter innan bilen bröt ihop. Mitt i en korsning på min trånga bakgata. Inget problem, eller hur? Bilen är så pluttig att det bara är att skjuta hem dem för egen hand. Tja, det skulle säkert gå göra om inte automatlådan låst sig i parkeringsläget.
Vad gör man om man står hemskt olämpligt till i en korsning med en bil som inte vill starta och inte går skjuta undan? Den frågan är lätt att svara på, bor man på landet ringer man någon granne, bor man i stan ringer man bärgningsbilen. Jag besparades problemet med att finna på ett telefonnummer till en bärgningsfirma av en vänlig man som stannade till och frågade om allt var okej. Jag förklarade situationen (tack Gud för koppspråket) och han halade direkt upp mobilen och ringde bärgningsbilen.
Innan bärgarn till slut lyckade lokalisera ett öppet garage* och situationen vart helt klar för mig (jag var tvungen att fuska på slutet och sprang och hämtade min tolk Miki) hade den vänlige grannen spenderat nästan en timme med mig vid korsningen. Utan minsta tecken på otålighet! Om jag förstod saken rätt så använde han också sitt kort för att garantera betalningen vid upphämtningen. Ibland möter jag här sådan värme och vänlighet från främlingar att jag känner att jag måste bli en bättre människa för att fortsätta sprida den goda karman eller något.
För övrigt har ni märkt att språkfärdigheter är omvänt proportionellt till hur välkommet budskapet är? Jag menar om en underskön dam vill ha kontakt kan jag nog klara konversationen på i stort sett vilket språk som helst.
Idag kände jag att jag klarade kommunikationen hyfsat till dess att bärgarn började tala om att bilen nog inte kunde bärgas idag, då slutade jag — helt ärligt — förstå vad han sade och sprang och hämtade Miki. Det visade sig förvisso vara en bra idé i allmänhet. Påminn mig om att aldrig förhandla om något viktigt med henne. Jag har i och för sig också en vag känsla av att hennes sociolekt medför lydnad i ett hierarkiskt samhälle.
-----
*tecken på att du bor i en storstad: nattöppna garage
I söndags hade jag problem med överhettning av Lady Macbeth som jag har börjat kalla min bil. Så fort det blev minsta uppför började varningslampor blinka och en vedervärdig lukt av bränd olja nå min näsa. Av någon anledning var det knappt någon olja alls i motorn. Så i måndags försökte jag med hjälp av det världsomspännande datornätverket internet lokalisera en verkstad i närheten av mitt hem, en inte helt enkel operation.
Av någon anledning gav dessutom tanken på att försöka beskriva problemen med min bil för någon mekaniker mig någon sorts förupplevd ångest över min begränsade kommunikationsförmåga. Jag menar, det finns väl exakt ett språk jag kan föra ett otvunget samtal om vevstakar, överfall och vevlager. Möjligen ett till om jag får tillbringa 20 minuter med att memorera relevant vokabulär. Japanska är inte det språket. Milt sagt.
Så jag gjorde som jag alltid gör så fort något tar emot. Skjuter upp till morgondagen. Nå. Idag var alltså måndagens morgondag. Av någon anledning beslöt jag mig för att den nya oljan skulle göra underverk för motorn. Jag kom hela 20 meter innan bilen bröt ihop. Mitt i en korsning på min trånga bakgata. Inget problem, eller hur? Bilen är så pluttig att det bara är att skjuta hem dem för egen hand. Tja, det skulle säkert gå göra om inte automatlådan låst sig i parkeringsläget.
Vad gör man om man står hemskt olämpligt till i en korsning med en bil som inte vill starta och inte går skjuta undan? Den frågan är lätt att svara på, bor man på landet ringer man någon granne, bor man i stan ringer man bärgningsbilen. Jag besparades problemet med att finna på ett telefonnummer till en bärgningsfirma av en vänlig man som stannade till och frågade om allt var okej. Jag förklarade situationen (tack Gud för koppspråket) och han halade direkt upp mobilen och ringde bärgningsbilen.
Innan bärgarn till slut lyckade lokalisera ett öppet garage* och situationen vart helt klar för mig (jag var tvungen att fuska på slutet och sprang och hämtade min tolk Miki) hade den vänlige grannen spenderat nästan en timme med mig vid korsningen. Utan minsta tecken på otålighet! Om jag förstod saken rätt så använde han också sitt kort för att garantera betalningen vid upphämtningen. Ibland möter jag här sådan värme och vänlighet från främlingar att jag känner att jag måste bli en bättre människa för att fortsätta sprida den goda karman eller något.
För övrigt har ni märkt att språkfärdigheter är omvänt proportionellt till hur välkommet budskapet är? Jag menar om en underskön dam vill ha kontakt kan jag nog klara konversationen på i stort sett vilket språk som helst.
Idag kände jag att jag klarade kommunikationen hyfsat till dess att bärgarn började tala om att bilen nog inte kunde bärgas idag, då slutade jag — helt ärligt — förstå vad han sade och sprang och hämtade Miki. Det visade sig förvisso vara en bra idé i allmänhet. Påminn mig om att aldrig förhandla om något viktigt med henne. Jag har i och för sig också en vag känsla av att hennes sociolekt medför lydnad i ett hierarkiskt samhälle.
-----
*tecken på att du bor i en storstad: nattöppna garage
Spam!
Nu har de vänliga själar som gör massutskick med information om förträffliga produkter till gagn för min privatekonomi och sexuella fortplantningsförmåga lyckats komma över min epostadress till institutionen. Hur exakt det har gått till fyller mig med undran. De enda som känner till adressen är de som jag skickat epost till. Adressen finns inte publicerad på institutionens sida eller, så vitt jag vet, annorstädes. Jag har en gnagande misstanke att någon av alla dem som tycks vara djupt oroade över mitt ungkarlstillstånd har tecknat mig för en dejting-service.
Idag fick jag alltså mitt första bulkmejl till institutionsadressen. Det är också mitt första japanska bulkmejl. Japanska massutskick kan av naturliga skäl inte vara från »olika marsianer vid namn Frghhsfkv eller Glurvan Horky som försökte sälja sin hemplanets motsvarigheter till “generic viagra” — inte sällan hette produkterna saker i stil med gLeneric vyaLgra« som David Nessle skriver på sin blogg. Det finns ju på moderna computers ingen särskild teckenuppsättning för att skriva nästan korrekta ritade kinesiska tecken. Det borde ju alltså vara särskilt enkelt att skriva ett filter som sorterar bort dessa mejl.
Hursomhelst är de hemskt artiga och börjar med att be om största möjliga ursäkt för att de tar kontakt på ett sådant abrupt sätt. Om jag vill använda deras service vill de att jag vid registreringen uppger om jag söker evig kärlek, otukt(!), eller enbart köttslig kontakt; så att inga pinsamma situationer uppstår. Jag är nu nyfiken: hur många gifta personer går in på en webbsida och klickar att de är enbart är intresserade av en affär vid sidan av, och vilka av relevant kön lockas av detta? Jag gissar att man i en del andra kulturer skulle bli hyfsat stenad om man försökte sätta upp en webbsida för att bland annat facilitera* äktenskapsbrott.
Uppdatering: Enligt Miki, min granne och ena halvan i Stefan och Miki, det trevliga och ordningsamma tysk-japanska paret på våning tre, är bulkmejl från dejting-företag den vanligaste förekommande japanskspråkiga skräpposten. Det borde också säga något.
----
* Har ni märkt att de som använder facilitera istället för, öhh, underlätta, har en tendens att använda uttryck som benchmark, workshop, processmål och liknande managementspeak.
Idag fick jag alltså mitt första bulkmejl till institutionsadressen. Det är också mitt första japanska bulkmejl. Japanska massutskick kan av naturliga skäl inte vara från »olika marsianer vid namn Frghhsfkv eller Glurvan Horky som försökte sälja sin hemplanets motsvarigheter till “generic viagra” — inte sällan hette produkterna saker i stil med gLeneric vyaLgra« som David Nessle skriver på sin blogg. Det finns ju på moderna computers ingen särskild teckenuppsättning för att skriva nästan korrekta ritade kinesiska tecken. Det borde ju alltså vara särskilt enkelt att skriva ett filter som sorterar bort dessa mejl.
Hursomhelst är de hemskt artiga och börjar med att be om största möjliga ursäkt för att de tar kontakt på ett sådant abrupt sätt. Om jag vill använda deras service vill de att jag vid registreringen uppger om jag söker evig kärlek, otukt(!), eller enbart köttslig kontakt; så att inga pinsamma situationer uppstår. Jag är nu nyfiken: hur många gifta personer går in på en webbsida och klickar att de är enbart är intresserade av en affär vid sidan av, och vilka av relevant kön lockas av detta? Jag gissar att man i en del andra kulturer skulle bli hyfsat stenad om man försökte sätta upp en webbsida för att bland annat facilitera* äktenskapsbrott.
Uppdatering: Enligt Miki, min granne och ena halvan i Stefan och Miki, det trevliga och ordningsamma tysk-japanska paret på våning tre, är bulkmejl från dejting-företag den vanligaste förekommande japanskspråkiga skräpposten. Det borde också säga något.
----
* Har ni märkt att de som använder facilitera istället för, öhh, underlätta, har en tendens att använda uttryck som benchmark, workshop, processmål och liknande managementspeak.
måndag, november 06, 2006
Metaforce
Oh Yeah. Klättringen i Hourai är helt acceptabel.
Litet tips från mig till er. Planerar ni att lämna Nagoya med bil halv nio första morgonen av en tredagarshelg? Tänk om. Ni tänker nämligen precis som alla andra.
Litet tips från mig till er. Planerar ni att lämna Nagoya med bil halv nio första morgonen av en tredagarshelg? Tänk om. Ni tänker nämligen precis som alla andra.
onsdag, november 01, 2006
Parkeringstillstånd
Jag fortsätter mina självömkande rapporter från mina möten med japanskt ordningsinne och pappersvändande. Förhoppningsvis är dagens jeremiad den sista i ordningen rörande bilköp.
I dag åkte jag till polisstationen för den, tror jag, fjärde gången i ordningen. Jag har äntligen införskaffat ett parkeringstillstånd. Först åkte jag till polisen för att hämta formuläret.
Formuläret var väl rätt komplicerat som formulär betraktat. Jag satt i ungefär en timme och dechiffrerade byråkratjapanskan innan jag gav upp och fick hjälp av min kontorsgranne att fylla i det sista.
I den del av formuläret hyresvärden ska fylla i sina garantier att jag hyr en parkeringsplats hade Watanabe-san utlämnat en del nödvändig information. Det var inte så märkligt eftersom instruktionerna från Polisen innehöll logiska motsägelser. Vi var tvungen att leta reda på vilken information som egentligen efterfrågades på internet.
I formuläret måste man rita en karta med boningen och parkeringen markerad. Parkeringen får inte vara mer än en kilometer från hemmet, så avståndet mellan parkeringen och hemmet måste markeras. Sedan måste man rita en annan karta över parkeringen, med alla mått markerade: bredden på gatan, bredden på infarten, bredden på självaste rutan bilen står på, o.s.v.
Namnet på bilmärket får inte skrivas med »engelska bokstäver« om märket är japanskt. Så nu har jag lärt mig den rätt onödiga kinesiska symbolen 菱 för vattenkastanj (eller möjligtvis sjönöt, mina språkfärdigheter är lite skakiga när det kommer till frukt och grönsaker) så jag kan skriva namnet på min bil: 三菱 eller Mitsubishi*.
Första gången jag gick till polisen så läste damen i luckan min ansökan, såg från siffrorna att bilen såg liten ut och förhörde sig om det inte möjligtvis var så att det var en småbil? Jodå, den har gula nummerplåtar fick jag ju erkänna. Aha! då måste jag fylla i en annan, helt identisk blankett.
Fair enough. Hem och fylla i en likadan blankett, fast med en annan rubrikrad. Tillbaka till polisen och räcka över den. Nix det går inte. Jag hade ritat tecknet 区 lite slarvigt på en rad. Så ansökan kunde inte godkännas. Jag hade också glömt min namnstämpel hemma så jag kunde inte skriva en ny ansökan på plats. Vid det här laget skulle en del som inte har en väldigt avslappnade attityd till att saker och ting funkar lite annars här i Japan än hemmavid börja misstänka att tanten bak luckan bara vill djävlas med utlänningar. Ingeting kunde vara mer bortfört från sanningen: byråkratens hjärta mjuknade och hon sa åt mig att om jag kom tillbaks nästa dag med min namnstämpel så skulle hon skriva ansökan åt mig.
Så i morse så behövde jag bara dyka upp med min inkan i högsta hugg. Tanten i luckan stämplade till och med papperna åt mig.
------
* Fotnot och uppdatering. Man kan ju fråga sig varför ett företag heter tre sjönötter? Det är inte helt klart, men 菱 betyder inte bara sjönöt utan också i överförd betydelse rombisk eller diamantformad (som en sjönöt antar jag). Därmed är även Mitsubishis logotyp förklarad.
I dag åkte jag till polisstationen för den, tror jag, fjärde gången i ordningen. Jag har äntligen införskaffat ett parkeringstillstånd. Först åkte jag till polisen för att hämta formuläret.
Formuläret var väl rätt komplicerat som formulär betraktat. Jag satt i ungefär en timme och dechiffrerade byråkratjapanskan innan jag gav upp och fick hjälp av min kontorsgranne att fylla i det sista.
I den del av formuläret hyresvärden ska fylla i sina garantier att jag hyr en parkeringsplats hade Watanabe-san utlämnat en del nödvändig information. Det var inte så märkligt eftersom instruktionerna från Polisen innehöll logiska motsägelser. Vi var tvungen att leta reda på vilken information som egentligen efterfrågades på internet.
I formuläret måste man rita en karta med boningen och parkeringen markerad. Parkeringen får inte vara mer än en kilometer från hemmet, så avståndet mellan parkeringen och hemmet måste markeras. Sedan måste man rita en annan karta över parkeringen, med alla mått markerade: bredden på gatan, bredden på infarten, bredden på självaste rutan bilen står på, o.s.v.
Namnet på bilmärket får inte skrivas med »engelska bokstäver« om märket är japanskt. Så nu har jag lärt mig den rätt onödiga kinesiska symbolen 菱 för vattenkastanj (eller möjligtvis sjönöt, mina språkfärdigheter är lite skakiga när det kommer till frukt och grönsaker) så jag kan skriva namnet på min bil: 三菱 eller Mitsubishi*.
Första gången jag gick till polisen så läste damen i luckan min ansökan, såg från siffrorna att bilen såg liten ut och förhörde sig om det inte möjligtvis var så att det var en småbil? Jodå, den har gula nummerplåtar fick jag ju erkänna. Aha! då måste jag fylla i en annan, helt identisk blankett.
Fair enough. Hem och fylla i en likadan blankett, fast med en annan rubrikrad. Tillbaka till polisen och räcka över den. Nix det går inte. Jag hade ritat tecknet 区 lite slarvigt på en rad. Så ansökan kunde inte godkännas. Jag hade också glömt min namnstämpel hemma så jag kunde inte skriva en ny ansökan på plats. Vid det här laget skulle en del som inte har en väldigt avslappnade attityd till att saker och ting funkar lite annars här i Japan än hemmavid börja misstänka att tanten bak luckan bara vill djävlas med utlänningar. Ingeting kunde vara mer bortfört från sanningen: byråkratens hjärta mjuknade och hon sa åt mig att om jag kom tillbaks nästa dag med min namnstämpel så skulle hon skriva ansökan åt mig.
Så i morse så behövde jag bara dyka upp med min inkan i högsta hugg. Tanten i luckan stämplade till och med papperna åt mig.
------
* Fotnot och uppdatering. Man kan ju fråga sig varför ett företag heter tre sjönötter? Det är inte helt klart, men 菱 betyder inte bara sjönöt utan också i överförd betydelse rombisk eller diamantformad (som en sjönöt antar jag). Därmed är även Mitsubishis logotyp förklarad.
tisdag, oktober 31, 2006
Jag är ohövlig
En av de mest användbara japanska fraserna, kanske den fras man oftast säger i de sammanhang man bör använda artig umgängeston, är 「失礼します」[shitsure shimasu]. Ordagrant betyder det "gör ohövligheter", (att det är jag som gör ohövligheter är förstås underförstått). Frasen används som "adjö" och "ursäkta mig" bland annat. Men det är roligare att alltid översätta det till "gör ohövligheter" i så fall skulle detta kunna vara en typisk konversation.
Student: (Knackar) Ursäkta, är jag välkommen?
Lärare: Ja, varsågod.
Student: (Kommer in i rummet) Det jag gör är ohövligt.
Lärare: (Pekar på stol) Varsågod, slå dig ner.
Student: Det jag gör är ohövligt. (Slår sig ner). Jag skulle vilja...
och när studenten lämnar rummet:
Student: Jag önskar dig gott. Det jag gör är ohövligt.
varpå läraren kan svara
Lärare: Det jag gör är ohövligt.
om läraren önskar.
Student: (Knackar) Ursäkta, är jag välkommen?
Lärare: Ja, varsågod.
Student: (Kommer in i rummet) Det jag gör är ohövligt.
Lärare: (Pekar på stol) Varsågod, slå dig ner.
Student: Det jag gör är ohövligt. (Slår sig ner). Jag skulle vilja...
och när studenten lämnar rummet:
Student: Jag önskar dig gott. Det jag gör är ohövligt.
varpå läraren kan svara
Lärare: Det jag gör är ohövligt.
om läraren önskar.
söndag, oktober 29, 2006
Mobil poesi
På lördagskvällar sänder NHK, det den statliga radion i allmänhetens tjänst, programmet 土曜の夜は携帯短歌 [doyou no yoru wa keitai tanka] ungefär »mobil poesi på lördag kväll«.
Att tala i mobiltelefon i offentliga miljöer är fullständigt tabu. Pendlarna sitter aningen och läser eller, oftare, pillar med mobiltelefonen (keitai denwa). De flesta messar eller spelar dataspel förstås, men en hel del sitter och läser följetonger eller tecknade serier på mobilen, och några sitter faktiskt och skriver poesi.
Den klassiska koncentrerade formen med 31 stavelser långa kortdikter passar bra för det begränsade mediet. Tillräckligt många pendlare skriver tydligen kortdikter för NHK att köra ett program i veckan.
Hittills har jag inte direkt sett något exempel som tyder på att dessa pendlare berikar världslitteraturen, men jag väntar spänt på att en rimligt bra antologi ges ut. Till dess får jag väl nöja mig med de tiotusen bladen.
------------
Länkar och källor:
http://www.timesonline.co.uk/article/0,,3-1598010,00.html
http://www.bandai-net.com/english/
The Daily Yomiuri, Sep. 23 2006
Att tala i mobiltelefon i offentliga miljöer är fullständigt tabu. Pendlarna sitter aningen och läser eller, oftare, pillar med mobiltelefonen (keitai denwa). De flesta messar eller spelar dataspel förstås, men en hel del sitter och läser följetonger eller tecknade serier på mobilen, och några sitter faktiskt och skriver poesi.
Den klassiska koncentrerade formen med 31 stavelser långa kortdikter passar bra för det begränsade mediet. Tillräckligt många pendlare skriver tydligen kortdikter för NHK att köra ett program i veckan.
Hittills har jag inte direkt sett något exempel som tyder på att dessa pendlare berikar världslitteraturen, men jag väntar spänt på att en rimligt bra antologi ges ut. Till dess får jag väl nöja mig med de tiotusen bladen.
------------
Länkar och källor:
http://www.timesonline.co.uk/article/0,,3-1598010,00.html
http://www.bandai-net.com/english/
The Daily Yomiuri, Sep. 23 2006
lördag, oktober 28, 2006
Sugadaira
Vi bodde alla på »Petite Hotel Sonntag« i en av skidbackarna som omsluter högplatån Sugadaira klamrar sig fast vid. Löven har blitt röda i fjällen. Det var fagert.
måndag, oktober 23, 2006
Dit eldfågeln kommer
Fenghuang (鳳凰, hōō i japansk läsning), den kinesiska eldfågeln, finns tydligen både i en manlig variant, feng (鳳, hō i japansk läsning), och i kvinnlig, huang (凰, ō i japansk läsning). Tydligen har fågel fenix någon gång behagat dyka upp i bergen i östra Aichi prefekturen, två och en halv timma från Nagoya. 鳳来, eller Hōrai, bokstavligen »eldfågeln kommer«, torde ju heta så för att han kommer dit i bland. Mer sällan än ofta, kanske.
I lördags åkte jag med min racerbil till Horai. Med tre personer, klätterutrustning och full tank (25 liter), höll motorn på brinna upp när jag plågade upp den i den svindlande hastigheten av fyrtio kilometer i timmen bland bergspassen öst om Toyota.
I söndags var jag upp med tuppen.
Tyvärr steg tuppen upp kvart i fyra. Ungefär en och en halv timme innan dagningen. Tuppen bodde 10 meter från mitt tält.
Men campingen låg i alla fall svindlande vackert till, längst upp vid Horai-sjön, en kraftverksdamm i Ure-älven.
Det tar drygt en timma för att gå upp till de intressantaste klipporna från parkeringen. Promenaden är väl intressant på sitt sätt, men att efter en brant vandring genom japansk urskog klättra upp för Horais vulkaniska klippor tär på krafterna. Därför höll jag mig till jättestora grepp.
Det hjälpte väl högst måttligt.
Jag och Crystal hade klätterkurs med vår vapendragare Wataru Yamada på lördagen. Han hade aldrig knutit in sig i ett rep förut, men lärde sig raskt. Om varje grepp är en jug behöver man ju inte vara rädd att falla ner. På söndagen ville han klättra något lite svårare. 5.13a kanske. Jag lurade honom att försöka onsighta en 5.12c i stället, men då föll han.
I lördags åkte jag med min racerbil till Horai. Med tre personer, klätterutrustning och full tank (25 liter), höll motorn på brinna upp när jag plågade upp den i den svindlande hastigheten av fyrtio kilometer i timmen bland bergspassen öst om Toyota.
I söndags var jag upp med tuppen.
Tyvärr steg tuppen upp kvart i fyra. Ungefär en och en halv timme innan dagningen. Tuppen bodde 10 meter från mitt tält.
Men campingen låg i alla fall svindlande vackert till, längst upp vid Horai-sjön, en kraftverksdamm i Ure-älven.
Det tar drygt en timma för att gå upp till de intressantaste klipporna från parkeringen. Promenaden är väl intressant på sitt sätt, men att efter en brant vandring genom japansk urskog klättra upp för Horais vulkaniska klippor tär på krafterna. Därför höll jag mig till jättestora grepp.
Det hjälpte väl högst måttligt.
Jag och Crystal hade klätterkurs med vår vapendragare Wataru Yamada på lördagen. Han hade aldrig knutit in sig i ett rep förut, men lärde sig raskt. Om varje grepp är en jug behöver man ju inte vara rädd att falla ner. På söndagen ville han klättra något lite svårare. 5.13a kanske. Jag lurade honom att försöka onsighta en 5.12c i stället, men då föll han.
onsdag, oktober 18, 2006
Cool Biz!
I mitt inlägg Tid för plommon noterade jag storögt att
Cool Biz är också namnet på den klädkod de föreslår, som en anpassning till temperaturen: stärkta skjortkragar, så att slips blir onödigt, och byxor av material som »andas«. På kampanjhemsidan kan man se ett gäng gubbar med makt som visar hur elegant le Cool Biz kan vara.
Vad mannen på gatan tycker kan ni läsa i Japan Today. På hörsägen* har jag att parlamentet har antagit en lag som gör att anställda har rätt att arbeta utan kavaj och slips under sommaren om de vill.
Enligt en smula överentusiastiska beräkningar från ministeriet så minskar Cool Biz koldioxidutsläppen med 460'000 ton koldioxid per år.
Nu hotar en vinterkampanj: Varm Biz, som går ut på att hålla temperaturen på högst 20 grader och föreslå en klädkod med polotröjor. Usch! Det vill vi inte vara med om.
Överhuvudtaget verkar fröken Yuriko Koike, som med sina två och halv år som minister är den som suttit längst som miljöminister någonsin, styra sitt departement på ett annorlunda och progressivt sätt. Hon har bland annat själv designat och producerat en slags bärtyg, ett "Mottainai Furoshiki" som man kan slå in saker i och använda istället för plastpåsar.
---------
Not: * Jag har inte lyckats bekräfta detta rykte, så det är nog inte sant. Det hindrar inte att jag glatt sprider det vidare.
...sommarvärmen gör att klädkoden håller helt på urarta. Runt lunchtid kan man se en uppsluppen parad kontorsarbetande trashankar, utan kavaj, enbart iförd kostymbyxor och skjorta, ibland utan slips!, slasa runt på jakt efter något att äta.För att följa upp denna not så kan jag berätta att detta inte alls var en slump. Miljödepartementet började sin kampanj Cool Biz år 2005. För att spara energi föreslår man en höjning av temperaturen i kontorslokaler till 28 grader under sommaren.
Cool Biz är också namnet på den klädkod de föreslår, som en anpassning till temperaturen: stärkta skjortkragar, så att slips blir onödigt, och byxor av material som »andas«. På kampanjhemsidan kan man se ett gäng gubbar med makt som visar hur elegant le Cool Biz kan vara.
Vad mannen på gatan tycker kan ni läsa i Japan Today. På hörsägen* har jag att parlamentet har antagit en lag som gör att anställda har rätt att arbeta utan kavaj och slips under sommaren om de vill.
Enligt en smula överentusiastiska beräkningar från ministeriet så minskar Cool Biz koldioxidutsläppen med 460'000 ton koldioxid per år.
Nu hotar en vinterkampanj: Varm Biz, som går ut på att hålla temperaturen på högst 20 grader och föreslå en klädkod med polotröjor. Usch! Det vill vi inte vara med om.
Överhuvudtaget verkar fröken Yuriko Koike, som med sina två och halv år som minister är den som suttit längst som miljöminister någonsin, styra sitt departement på ett annorlunda och progressivt sätt. Hon har bland annat själv designat och producerat en slags bärtyg, ett "Mottainai Furoshiki" som man kan slå in saker i och använda istället för plastpåsar.
---------
Not: * Jag har inte lyckats bekräfta detta rykte, så det är nog inte sant. Det hindrar inte att jag glatt sprider det vidare.
Min bil har fyra hjul
Numer är jag en, ehh, stolt ägare till en Mitsubishi minica av 1994 års modell. Jag skulle bli hemskt förvånad om den finns importerad till Sverige. Med en motor på stolta sex och en halv deciliter så klagar den högljutt redan vid 80 km/h. Eller ägare och ägare; huruvida jag verkligen har gjort det nödvändiga pappersarbetet vet jag inte. Jag är skeptisk. Men bilen står på min parkering och jag har ett papper som verkar säga att jag är ägare till bilen, och ett annat papper som tycks säga att den är försäkrad.
Begagnade bilar kostar ungefär som en korg med frukt. Det är dagens sanning. Förvisso är frukt helt absurt dyrt. Jag hostade upp överpriset 70.000 Yen för minican, (knappt 4.500 SKR) men då är skrotningsavgiften redan betald, så jag behöver inte betala de 6000 Yen det kostar att skicka bilen på tippen.
Varför begagnade bilar är så billiga i Japan vet jag inte, möjligtvis beror det på att det kostar så mycket att reparera de om de inte går i genom shaken, besiktningen. Hursomhelst utnyttjas naturligtvis asymmetrin av flera företag vilka har som affärsidé att köpa begagnat i Japan, shippa dem utomlands, och sälja dem där.
Begagnade bilar kostar ungefär som en korg med frukt. Det är dagens sanning. Förvisso är frukt helt absurt dyrt. Jag hostade upp överpriset 70.000 Yen för minican, (knappt 4.500 SKR) men då är skrotningsavgiften redan betald, så jag behöver inte betala de 6000 Yen det kostar att skicka bilen på tippen.
Varför begagnade bilar är så billiga i Japan vet jag inte, möjligtvis beror det på att det kostar så mycket att reparera de om de inte går i genom shaken, besiktningen. Hursomhelst utnyttjas naturligtvis asymmetrin av flera företag vilka har som affärsidé att köpa begagnat i Japan, shippa dem utomlands, och sälja dem där.
måndag, oktober 16, 2006
En kalv med eken stångades
Mina drabbningar med japansk byråkrati fortsätter. Strax efter jag flyttat till Japan, för ungefär ett år sedan, skaffade jag mig en personlig stämpel, en inkan. En inkan används istället för signatur i Japan, men viftar man med sitt utlänningskort och sitt bleka ansikte så brukar det gå bra att göra en namnteckning istället. Den enda gången jag använt min stämpel var när jag undertecknade hyreskontraktet.
Enligt uppgift behövs dock en registrerad stämpel när man överför ägandet för en bil. Sagt och gjort. Jag pallrar mig i väg till mitt gårdskontor för att officiellt registrera min inkan hos min stadsdel, fyller i relevanta blanketter, och blir upplyst om att min stämpel inte godkänns som officiell stämpel.
Min stämpel bestod av mina initialer. Det gick inte. Hela namnet skulle de vara. Med »engelska bokstäver« eller katakana. Så nu har jag låtit beställa en ny stämpel. 4-6 dagar ska det ta att tillverka.
Asölkjdzjköv!
Förresten. Har ni kallt än? Det har inte vi. Igår åkte jag wake board.
------
Not: En kalv med eken stångades är också titeln på Alexander Solsjenitsyns memoarbok. Läs den!
Enligt uppgift behövs dock en registrerad stämpel när man överför ägandet för en bil. Sagt och gjort. Jag pallrar mig i väg till mitt gårdskontor för att officiellt registrera min inkan hos min stadsdel, fyller i relevanta blanketter, och blir upplyst om att min stämpel inte godkänns som officiell stämpel.
Min stämpel bestod av mina initialer. Det gick inte. Hela namnet skulle de vara. Med »engelska bokstäver« eller katakana. Så nu har jag låtit beställa en ny stämpel. 4-6 dagar ska det ta att tillverka.
Asölkjdzjköv!
Förresten. Har ni kallt än? Det har inte vi. Igår åkte jag wake board.
------
Not: En kalv med eken stångades är också titeln på Alexander Solsjenitsyns memoarbok. Läs den!
söndag, oktober 15, 2006
Anna Ternheim—Separation Road
Girl Laying Down
Anna Ternheims nya skiva Separation Road är ju alldeles fantastisk. Se nu till att släpa er till iTunes store där ni kan köpa den för 149 SKR. Tjugotvå spår, varav femton är fullt lyssningsbara och hela åtta bra spår, det är ju som hittat i dessa dagar!
Fast nu ska jag vara så där besserwisseraktig och jobbig också. Det skulle inte skada om texterna hade genomgått en korrekturläsning innan de presenterades som färdiga. I några textrader används mycket udda grammatik, antingen på grund av ignorans eller någon sorts licentia poetica som i alla fall inte är utfärdad av mig.
Anna Ternheims nya skiva Separation Road är ju alldeles fantastisk. Se nu till att släpa er till iTunes store där ni kan köpa den för 149 SKR. Tjugotvå spår, varav femton är fullt lyssningsbara och hela åtta bra spår, det är ju som hittat i dessa dagar!
Fast nu ska jag vara så där besserwisseraktig och jobbig också. Det skulle inte skada om texterna hade genomgått en korrekturläsning innan de presenterades som färdiga. I några textrader används mycket udda grammatik, antingen på grund av ignorans eller någon sorts licentia poetica som i alla fall inte är utfärdad av mig.
lördag, oktober 14, 2006
Tidräkning
I år har hans kejserliga höghet Akihito med himmelskt mandat regerat i aderton fridfulla år. Den nuvarande eran, den era vi lever under hans kjeserliga höghet kallas 平成 (Hesei), och därför skriver vi 平成18, Hesei 18, i våra almanackor.Även om hans majestät Kejsaren sägs härstamma från Solgudinnans linje så får man nog räkna med att han är dödlig. Vid ett sådant eventuellt frånfälle kommer japans kabinett ge Kejsaren det postuma namnet Hesei Tennō, så att det blir någon ordning. Det är nämligen ofint att kalla högättade med deras givna namn; och skulle man behöva referera till en bortgången kejsare kan man knappast kalla honom (eller henne—vilket var fullt möjligt innan Meijo-resturationen) Tennō Heika, hans majestät Kejsaren, eller det lite mera högtidliga, Kinjō Heika. Därför kallas gamla Kejsare efter sin era.
Själv är jag född 昭和48, alltså under det fyrtioåttonde året av Shōwa Tennōs inte fullt lika fridfulla styre. Shōwa Tennōs gavs namnet Hirohito, och kallas väl fortfarande Kejsar Hirohito i västerländska historieböcker. Shōwa Tennōs regerade från 1926 till 1989, den längsta tiden någon varit kejsare under historisk tid, och fick se många betydande förändringar av det Japanska samhället som internetencyclopedin en.wikipedia.org torrt konstaterar.
Övningsuppgift:Från informationen som ges i texten, bestäm vilket år författaren är född enligt vår tideräkning. Lösningen ska presenteras på ett sådant sätt att räkningar och resonemang är enkla att följa.
torsdag, oktober 12, 2006
Japanskt körkort, Körkort del 3
För Google att finna:
Information för andra svenskspråkiga som vill byta in sitt svenska körkort till ett japanskt i Aichi-prefekturen.
Dansk kørekort, norsk førekort/kørekort, samt svenskt och finskt körkort går alla att byta in till japanskt/japansk körkort/kørekort/førekort.
Följande dokument måste du ha:
1) Officiell översättning av ditt körkort (untenmenkyo) i original (genpon). Ambassaden (enbashii (katakana-ord)) kan göra detta.
2) Ditt pass och en kopia av passet. Observera att du måste kopiera alla sidor som innehåller viseringar in och ut ur Japan.
3) Ditt utlänningskort (gaijkokujintourokushoumeishou). Kopia av utlänningskortet, fram och baksida.
4) Ett nytaget porträttfoto av dig. 2,4 x 3 cm.
För att ta dig till Aichi Driving Test Center (unten- menkyou shiken jou) åk till Nagoya, ta tunnelbanan till Hirabari på Tsurumai-linjen. Ta buss 11 till Hirabari Jutaku. Hoppa av i Jutaku och gå upp för backen i bussens färdriktning. Det finns ett center i Toyokawa också. Dit har jag inte varit.
Jag skulle inte åka till testcentret utan att i alla fall kunna en smula japanska. Du kan inte räkna med att någon där talar varken engelska eller portugisiska. Du måste känna till de relevanta glosorna jag givit i parantes och kunna följa hänvisningar från byråkraten i första luckan för att hitta byråkraten i nästa lucka.
De flesta åker dit med tolk. Vi nordbor fegar inte ut på det sättet, visa lite viking-anda! Gambarimasu yo!
Efter de gjort en smula pappersarbete beordras du att köpa en blankett och frimärken för 2600 Yen i en annan kassa, sedan följer lite mer relevant pappersarbete och sedan så gör du ett syntest, sedan blir du dirigerad till ett väntrum där du får vänta på ditt "testresultat". Oroa dig inte, har du kommit till denna nivå i spelet är du är godkänd. Sedan måste du springa tillbaka till kassan och köpa något ytterligare papper för typ 1600 Yen, fylla i mer papper och slutligen tar de ett kort av dig. Några minuter senare får du körkortet i handen.
----------
Som dagsboksinlägg är det väl inget bevänt med detta, men av någon anledning så scoras denna sida jättehögt av några sökmotorer, varför jag känner mig tvingad att komma med någon konkret information för de stackare som blir hitpekade av google.
----------
Andra bloggar om: Japan, körkort
Information för andra svenskspråkiga som vill byta in sitt svenska körkort till ett japanskt i Aichi-prefekturen.
Dansk kørekort, norsk førekort/kørekort, samt svenskt och finskt körkort går alla att byta in till japanskt/japansk körkort/kørekort/førekort.
Följande dokument måste du ha:
1) Officiell översättning av ditt körkort (untenmenkyo) i original (genpon). Ambassaden (enbashii (katakana-ord)) kan göra detta.
2) Ditt pass och en kopia av passet. Observera att du måste kopiera alla sidor som innehåller viseringar in och ut ur Japan.
3) Ditt utlänningskort (gaijkokujintourokushoumeishou). Kopia av utlänningskortet, fram och baksida.
4) Ett nytaget porträttfoto av dig. 2,4 x 3 cm.
För att ta dig till Aichi Driving Test Center (unten- menkyou shiken jou) åk till Nagoya, ta tunnelbanan till Hirabari på Tsurumai-linjen. Ta buss 11 till Hirabari Jutaku. Hoppa av i Jutaku och gå upp för backen i bussens färdriktning. Det finns ett center i Toyokawa också. Dit har jag inte varit.
Jag skulle inte åka till testcentret utan att i alla fall kunna en smula japanska. Du kan inte räkna med att någon där talar varken engelska eller portugisiska. Du måste känna till de relevanta glosorna jag givit i parantes och kunna följa hänvisningar från byråkraten i första luckan för att hitta byråkraten i nästa lucka.
De flesta åker dit med tolk. Vi nordbor fegar inte ut på det sättet, visa lite viking-anda! Gambarimasu yo!
Efter de gjort en smula pappersarbete beordras du att köpa en blankett och frimärken för 2600 Yen i en annan kassa, sedan följer lite mer relevant pappersarbete och sedan så gör du ett syntest, sedan blir du dirigerad till ett väntrum där du får vänta på ditt "testresultat". Oroa dig inte, har du kommit till denna nivå i spelet är du är godkänd. Sedan måste du springa tillbaka till kassan och köpa något ytterligare papper för typ 1600 Yen, fylla i mer papper och slutligen tar de ett kort av dig. Några minuter senare får du körkortet i handen.
----------
Som dagsboksinlägg är det väl inget bevänt med detta, men av någon anledning så scoras denna sida jättehögt av några sökmotorer, varför jag känner mig tvingad att komma med någon konkret information för de stackare som blir hitpekade av google.
----------
Andra bloggar om: Japan, körkort
onsdag, oktober 11, 2006
やったー！ Körkort del 2
Nu är jag en stolt innehavare av ett japanskt körkort. En av följderna borde vara att när jag flyttar tillbaka till Europa kan jag köra så fort jag vill och parkera hursomhelst utanför Sverige. I alla fall när jag har hyrbil. Vad kan de göra? Dra in mitt japanska körkort? Försöka få tag i mig via japanska myndigheter? (Lycka till, säger jag bara, lycka till).
Planerade lagbrott åsido.
Efter att återigen tagit mig ut till Nagoyas södra ände, denna gång med ett giltigt utlänningskort sökte jag ånyo byta in mitt körkort mot ett japanskt. Fyra timmar senare kunde jag lämna centret några erfarenheter rikare och med alldeles färskt japanskt körkort. Byråkraten i första luckan ägnade nästan en halvtimme åt att nagelfara mina dokument. Byråkraten i andra luckans enda uppgift var att kontrollera att byråkraten i förra luckan gjort rätt.
Min vän Anders har erfarenheter av att införskaffa körkort i Singapore, så känner ni en obändig lust om att läsa ännu mer om förfarande rörande förarbevis i den fjärran öster så rekommenderar jag med varm hand hans blogg, Uppdrag Singapore
Planerade lagbrott åsido.
Efter att återigen tagit mig ut till Nagoyas södra ände, denna gång med ett giltigt utlänningskort sökte jag ånyo byta in mitt körkort mot ett japanskt. Fyra timmar senare kunde jag lämna centret några erfarenheter rikare och med alldeles färskt japanskt körkort. Byråkraten i första luckan ägnade nästan en halvtimme åt att nagelfara mina dokument. Byråkraten i andra luckans enda uppgift var att kontrollera att byråkraten i förra luckan gjort rätt.
Min vän Anders har erfarenheter av att införskaffa körkort i Singapore, så känner ni en obändig lust om att läsa ännu mer om förfarande rörande förarbevis i den fjärran öster så rekommenderar jag med varm hand hans blogg, Uppdrag Singapore
tisdag, oktober 10, 2006
Deeppresso
Känner du dig så där hysteriskt, käkkrampande glad? Kanske vill du hitta tillbaka till ett mer tryggt svårmod, eller i alla fall en lättare melankoli? Då har vi produkten för dig som försöker hitta tillbaks till bluesen: deeppresso kaffe på burk!
Seriöst. Ibland vet jag att de bara narras med oss.
Körkort del 1
Man måste beundra den japanska kamikaze-attityden, en särskilt kavaljer attityd, för att använda en annan krigsmetafor. På centret för körkortsprov i Aichi-prefekturen är allt förstås otroligt välordnat och de har till och med en särskilt lucka, lucka nummer 12, för ärenden rörande byte av utländska körkort mot japanska. Naturligtvis kan den byråkrat som bemannar luckan inte tala det världsomspännande (tydligen inte) umgängesspråket engelska, varför skulle det vara nödvändigt? Med gott humör, positiv inställning, och utlänningar som säkert talar flytande i japanska löser det sig säkert.
Denna attityd genomsyrar hela den japanska byråkratin. Jag kan klart föreställa mig vilka frustrationer dessa tjänstemänn måste ha på daglig basis. Därför brukar de flesta utlänningar släpa med någon snäll infödd som tolk närhelst kontakt med byråkratin tarvas. Själv har jag beslutat mig för att inte sänka mig till sådana lösningar, har de en kavaljer attityd kan jag också ha det, jag kör på med mitt begränsade vokabulär. (Jag överdriver lite här, byråkraten på testcentret kunde nog inte engelska men han kände till relevant vokabulär för sitt yrke, som t.ex. orignal document så han var osedvanligt lätt att tala pidgin med.)
Vilka regler som gäller för innehavare av svenskt körkort är inte helt lätt att ta reda på. Det är nämligen så att regler för att byta in körkort skiljer mellan land och land och styrs av bilaterala avtal. Den allra största majoriteten med utländska körkort måste skriva ett (löjligt lätt) teoriprov, göra en synundersökning, samt göra ett körprov för att byta in sitt körkort mot ett japanskt. På den japanska webbsidan för Aichi-prefekturens trafiksäkerhetsverk fastställs det att "utlänningar" måste genomföra dessa tester. Längs ner på sidan finns det en not om att det kan hända att utlänningar som innehar körkort från vissa, ospecificerade, länder kanske inte behöver göra alla tester. När jag frågat andra utlänningar vad som gäller har jag fått diverse tvärsäkra svar; allt från att man måste gå till körskola (amerikaner, både nord- och syd), via att man måste skriva teoriprov och göra en uppkörning (östeuroper), till att det bara är att byta in (tyskspråkiga). Tyvärr finns det inga svenskar att fråga här i Nagoya. Ja utom mig själv då.
Jag lyckades till slut hitta en webbsida som försäkrade att det skulle gå bra att byta in ett svenskt körkort givet att jag tog med mitt svenska körkort och en officiell översättning av det, pass, och utlänningskort. Webbsidan kunde till och med ge information om hur man fann Aichi Driver's License Examination Center (愛知運転免許試験場).
Sagt och gjort. Glad i hågen införskaffade jag nödvändiga dokument. I morse åkte tunnelbana och buss i en halv evighet långt ut till de södra stadsdelarna. Den vänlige byråkraten i lucka 12 tittade nogrannt genom mina papper en och kom med den slutliga domen: ditt utlänningskort är inte giltigt. Du måste åka till gårdskontoret och skriva in dig för ytterligare ett år. Ridå.
Denna attityd genomsyrar hela den japanska byråkratin. Jag kan klart föreställa mig vilka frustrationer dessa tjänstemänn måste ha på daglig basis. Därför brukar de flesta utlänningar släpa med någon snäll infödd som tolk närhelst kontakt med byråkratin tarvas. Själv har jag beslutat mig för att inte sänka mig till sådana lösningar, har de en kavaljer attityd kan jag också ha det, jag kör på med mitt begränsade vokabulär. (Jag överdriver lite här, byråkraten på testcentret kunde nog inte engelska men han kände till relevant vokabulär för sitt yrke, som t.ex. orignal document så han var osedvanligt lätt att tala pidgin med.)
Vilka regler som gäller för innehavare av svenskt körkort är inte helt lätt att ta reda på. Det är nämligen så att regler för att byta in körkort skiljer mellan land och land och styrs av bilaterala avtal. Den allra största majoriteten med utländska körkort måste skriva ett (löjligt lätt) teoriprov, göra en synundersökning, samt göra ett körprov för att byta in sitt körkort mot ett japanskt. På den japanska webbsidan för Aichi-prefekturens trafiksäkerhetsverk fastställs det att "utlänningar" måste genomföra dessa tester. Längs ner på sidan finns det en not om att det kan hända att utlänningar som innehar körkort från vissa, ospecificerade, länder kanske inte behöver göra alla tester. När jag frågat andra utlänningar vad som gäller har jag fått diverse tvärsäkra svar; allt från att man måste gå till körskola (amerikaner, både nord- och syd), via att man måste skriva teoriprov och göra en uppkörning (östeuroper), till att det bara är att byta in (tyskspråkiga). Tyvärr finns det inga svenskar att fråga här i Nagoya. Ja utom mig själv då.
Jag lyckades till slut hitta en webbsida som försäkrade att det skulle gå bra att byta in ett svenskt körkort givet att jag tog med mitt svenska körkort och en officiell översättning av det, pass, och utlänningskort. Webbsidan kunde till och med ge information om hur man fann Aichi Driver's License Examination Center (愛知運転免許試験場).
Sagt och gjort. Glad i hågen införskaffade jag nödvändiga dokument. I morse åkte tunnelbana och buss i en halv evighet långt ut till de södra stadsdelarna. Den vänlige byråkraten i lucka 12 tittade nogrannt genom mina papper en och kom med den slutliga domen: ditt utlänningskort är inte giltigt. Du måste åka till gårdskontoret och skriva in dig för ytterligare ett år. Ridå.
söndag, oktober 08, 2006
Wroom!
Suzuka Grand Prix
Ursprungligen postad av Jonas Wiklund.
Med ett öronbedövande dån rusar racerbilarna genom "spoon curve" på Suzukaringen. Formel-1 cirkusen är på besök i Suzuka tvärs över bukten.
Suzuka ligger i Mie-prefekturen, ungefär tre kvart med pendeln från Nagoya centralstation. För 557 SKR kan man köpa en biljett för allmänt tillträde till banan: för den biljetten får man ingen sittplats utan får ordna sig en egen sittplats längs någon av sluttningarna runt ringen. För att hitta en bra sittplats till söndagen då Japans Grand Prix avgörs rekommenderar jag att skicka ut en racingentusiast med lokalkännedom redan till fredagens träning. En som känner till att man kan "boka" en plats utanför läktarsektionerna genom att tejpa och nagla fast en liten plast-pressening mot den yta man reserverar. Detta enkla bokningsystem fungerar utmärkt. Ligger en sittdyna utplacerad på gräset, på en betongsugga, eller fastklistrad på godtyckligt högre föremål håller man sig undan och finner en annan plats.
Sitter man utanför de dyrare läktarna och deras storbildskärmar rekommenderar jag gärna att samma racingentusiast simultantolkar vad speakern säger i högtalarna.
I fredags kom jag hastigt och lustigt på att jag skulle åka och se formel-1 på söndag, och utan Dari, en tjeckisk bekant till en bekant, skulle jag knappast ha fått ut mycket av tillställningen. Jag har inte följt cirkusen sedan Schumacher och Häkkinens dueller, så alldeles förutom att Dari kände till bokningsystemet och pratar flytande japanska, med specialkunskap i japanska racingtermer, så kunde han uppdatera mig på hur bilarna såg ut och vem som körde vad; men Suzukaringens sträckning kom jag ihåg överraskande mycket av från Häkkinens och Schumachers dueller.
Årets grand prix kan vara det sista som körs på den Hondaägda Suzukaringen, nästa år avgörs Japans grand prix på den Toyotaägda Fujiringen, mer lättilgänglig från Tokyo. Eftersom Suzukaringen är så populär bland förare och fans spekuleras det om ett nytt »Pacific Grand Prix«. Det verkar som rent önsketänkande. Innan loppet så paraderade de några klassiska formelbilar från tidigare dueller, för att påminna publiken om vilken historia som utspelas på denna bit asfalt.
När man sitter utanför de dyrare läktarna så får man inte se resten av loppet på storbildstv, men det löste flera i min närhet genom att de såg loppet på tv i sina mobiler. Bra idé, för att det dånar rätt högt i närheten av en racingbana när formel-1 bilar kör runt den, som andra säkert redan upplyst er om.
Jämför man med att se lopp på TV så förstår man mycket mindre av vad som händer i loppet i stort, men det är mycket lättare att se hur bra bilarna går, och vilka som har problem med väghålningen. Varför Schumacher bröt förstod vi aldrig, vi hörde bara något om »pitto«, pit-stop. Att Schumacher bröt innebar väl att Fernando Alonso, loppets vinnare nästan säkert vinner världsmästerskapen.
För övrigt bör Finlands regering ge någon form av garantipension till de finländska formel-1 förarna, ja inte så att de skulle lida någon ekonomisk nöd, men jisses vad det vajade finska flaggor runt banan. Det är rättvist att säga att de vanligaste flaggorna runt ringen var, i ordning, Ferraris standard, Renaults standard, och Finlands flagga. Japans flagga då, Nisshōki – självaste symbolen för solgudinnan Amaterasus ättling och kjejsaren över den uppåtgående solens rike, frågar sig kanske vän av ordning. Eh, den är nog inget man viftar med så där till vardags, såtillvida man inte har spännande syn på samhället.
Ibland påpekar bekanta att de noterat att japanska turister i alla fall är välutrustade på kamerafronten och undrar om hur det är med foto-intresset i Japan. Så här såg det ut snett bakom oss.
Glas
Ursprungligen postad av Jonas Wiklund.
Den som är intresserad av fotoutrustning kan ju roa sig med att räkna ut hur mycket det skulle kosta att köpa de linser som fins på bild. (De på bilden är alltså alla oackrediterade hobbyfotografer.) Själv hade jag en 80-200 telezoom med mig, och räknar man bort pocketkamerer såg jag ingen som hade så kort lins som jag.
fredag, oktober 06, 2006
Carmina mathematica
När jag som student läste kursen i reell analys på lilla Rudin hade jag förmånen att studera för den mycket skicklige läraren Torgny Domar, Yngve Domars yngre bror. Torgny visade mig ett tummat exemplar av Carmina mathematica und andere poetische Jugendsünden skrivna av en viss Dr. h. c. N.2. Det visar sig att Dr. h. c. N.2 var en pseudonym för Hubert Cremer som på tidigt 60-tal gav ut en samling vimsiga och underbara små dikter från matematikens värld.
Carmina mathematica i goda exemplar säljs för skyhöga belopp, men misströsta inte, Stefan Liebscher har på sin webbplats lagt ut, vad jag tror är, hela Carmina mathematica
Min favorit är den underfundiga Zahlenliebe som jag någon regnig dag i framtiden kommer att försöka ge svensk språkdräkt med rim och meter.
Slarvig prosaöversättning, ungefär:
Två och hennes logaritm
älskade varandra så starkt
att ett rationellt förhållande
tycktes vara deras högsta begär.
De gick till de drakoniska lärda
som sa: »Vad faller er in!
ett rationellt förhållande
mellan er kan aldrig förekomma.
Du är ju en Trancendent
från talproletariatet
Hon är i Primtalsstaten
den bästa då enbart hon är jämn.«
Då vred hon förtvivlat händerna
men han fattade sig fort:
»Är ett rationellt inte möjligt
så är det åtminstone reellt!«
Och tryckte på hennes läppar
strax en innerlig kyss.
Med det är denna historia
helt utan moral slut.
------------
I Zahlenliebe leker Cremer med ord som i vardagsspråket har en vid betydelse, medan de i matematisk vokabulär har en exakt definition och betydelse. Betydelsen kan också vara fjärmad från betydelsen i vardagspråket, eftersom »språk dör, matematiska idéer gör det inte.«
Poängen är naturligtvis att log(2), 10-logarimen av 2, ungefär 0,301..., inte går att skriva som kvoten av två heltal. Därför går kvoten mellan 2 och log(2) inte skriva som ett rationellt tal, och vi säger att de inte har ett rationellt förhållande: däremot är ju både 2 och log(2) exempel på reella tal, och därför är kvoten mellan dem reellt så vi kan säga att de har ett reellt förhållande.
Nästa gång: Mina äventyr med att skaffa japanskt körkort.
Andra bloggar om: matematik, lyrik, nörd-o-rama
Carmina mathematica i goda exemplar säljs för skyhöga belopp, men misströsta inte, Stefan Liebscher har på sin webbplats lagt ut, vad jag tror är, hela Carmina mathematica
Min favorit är den underfundiga Zahlenliebe som jag någon regnig dag i framtiden kommer att försöka ge svensk språkdräkt med rim och meter.
Die Zwei und ihr Logarithmus,
Die liebten einander so sehr;
Ein rationales Verhältnis
schien ihnen das höchste Begehr.
Sie gingen zum strengen Gelehrten -
der sprach: ,,Ja, was fällt Euch denn ein!
Ein rationales Verhältnis
Zwischen Euch kann nimmermehr sein.
Du bist so ein Transzendenter
Vom Zahlenproletariat,
Sie ist im Primzahlenstaate
Die Beste, denn sie nur ist grad.“
Da rang sie verzweifelt die Hände,
er aber faßte sich schnell:
,,Ist's rational auch nicht möglich,
so geht es zumindest reell!“
Und preßte auf ihre Lippen
sogleich einen herzhaften Kuß.
Das ist dieser kleinen Geschichte
so gar nicht moralischer Schluß.
Slarvig prosaöversättning, ungefär:
Två och hennes logaritm
älskade varandra så starkt
att ett rationellt förhållande
tycktes vara deras högsta begär.
De gick till de drakoniska lärda
som sa: »Vad faller er in!
ett rationellt förhållande
mellan er kan aldrig förekomma.
Du är ju en Trancendent
från talproletariatet
Hon är i Primtalsstaten
den bästa då enbart hon är jämn.«
Då vred hon förtvivlat händerna
men han fattade sig fort:
»Är ett rationellt inte möjligt
så är det åtminstone reellt!«
Och tryckte på hennes läppar
strax en innerlig kyss.
Med det är denna historia
helt utan moral slut.
------------
I Zahlenliebe leker Cremer med ord som i vardagsspråket har en vid betydelse, medan de i matematisk vokabulär har en exakt definition och betydelse. Betydelsen kan också vara fjärmad från betydelsen i vardagspråket, eftersom »språk dör, matematiska idéer gör det inte.«
Poängen är naturligtvis att log(2), 10-logarimen av 2, ungefär 0,301..., inte går att skriva som kvoten av två heltal. Därför går kvoten mellan 2 och log(2) inte skriva som ett rationellt tal, och vi säger att de inte har ett rationellt förhållande: däremot är ju både 2 och log(2) exempel på reella tal, och därför är kvoten mellan dem reellt så vi kan säga att de har ett reellt förhållande.
Nästa gång: Mina äventyr med att skaffa japanskt körkort.
Andra bloggar om: matematik, lyrik, nörd-o-rama
måndag, oktober 02, 2006
Bompeng
Så sent som i lördags lamenterade jag Sveriges och huvudstadens styres flathet för de som giddes lyssna, eftersom de inte begriper att man måste dra en ordentlig betalväg rakt genom staden, som man lätt kan finansiera genom att låta de som har bråttom betala sin väg fram.
Idag nås jag av den glada nyheten att vi bönder har lyckas utverka av nouveau bourgeoisi-regimen att sjösätta just en sådan plan.
Jag föreslår motorvägar på pelare resta över de vanliga vägarna. På det sättet kan man antingen åka gratis, med ständiga rödljus, trafikstockningar, och annat obehagligt, eller dyrt och fort upphöjd över lidande och glittrande buddistiska likvagnar:
Andra bloggar om: politik, trängselskatt, trafik, Japan
Idag nås jag av den glada nyheten att vi bönder har lyckas utverka av nouveau bourgeoisi-regimen att sjösätta just en sådan plan.
Jag föreslår motorvägar på pelare resta över de vanliga vägarna. På det sättet kan man antingen åka gratis, med ständiga rödljus, trafikstockningar, och annat obehagligt, eller dyrt och fort upphöjd över lidande och glittrande buddistiska likvagnar:
Andra bloggar om: politik, trängselskatt, trafik, Japan
fredag, september 29, 2006
La forêt, la cite, et le château
Jodå, förra veckan var jag i Fontainebleau:
Foton: http://www.flickr.com/photos/wiklund/sets/72157594303552170/
Åkte in till Paris:
Foton: http://www.flickr.com/photos/wiklund/sets/72157594302135467/
Och gick runt på Louvre och beundrade statyer Napoleon stulit:
Foton: http://www.flickr.com/photos/wiklund/sets/72157594299015615/
Foton: http://www.flickr.com/photos/wiklund/sets/72157594303552170/
Åkte in till Paris:
Foton: http://www.flickr.com/photos/wiklund/sets/72157594302135467/
Och gick runt på Louvre och beundrade statyer Napoleon stulit:
Foton: http://www.flickr.com/photos/wiklund/sets/72157594299015615/
tisdag, september 26, 2006
Layout
Jag har ändrat layouten av dagboken och ökat bredden en smula. Jag har även tagit bort bakgrundsbilden med "papperskänsla". Protester kommer att hörsammas.
måndag, september 25, 2006
Terminsavgift i livets skola
Någon gång i livet ska väl alla lyckas missa sin avgång.
I ett anfall av grav tröghet läste jag bara ankomstdatumet för min flight Paris-Nagoya och tänkte inte på att den uppåtgående solens rike ligger, uhm, mot soluppgången till, och det därför blir morgon tidigare där. En sisådär 7-8 timmar tidigare. Så min flight lämnade alltså Paris den tjugotredje september. Inte tjugofjärde.
Tips från coachen: "Non refundable" betyder precis det. När planet har lämnat aerogaren så är biljetten inte ens värd papperet den tryckts på. Jag fick hosta upp för en ny biljett till den billiga destinationen Japan, en operation som gjorde plasten i mitt VISA-kort alldeles sladdrig. Nåja, man får väl se det som en terminsavgift i livets skola. Exakt vilken praktisk erfarenhet jag bibringades, som inte skulle vara möjlig att abstrahera från allmänna lagar står inte helt klart, men det är ju inte helt ovanligt att studenter inte förstår med vilken vishet kursplanen fastlagts.
Men Fontainbleau/Paris var fantastiskt bra. Fördelen med att resa solo till Font är att man slipper misslyckas övertyga snåla klättrare om att det kan vara värt pengarna att gå in på Louvre och beundra stöldgods och krigsbyten.
I ett anfall av grav tröghet läste jag bara ankomstdatumet för min flight Paris-Nagoya och tänkte inte på att den uppåtgående solens rike ligger, uhm, mot soluppgången till, och det därför blir morgon tidigare där. En sisådär 7-8 timmar tidigare. Så min flight lämnade alltså Paris den tjugotredje september. Inte tjugofjärde.
Tips från coachen: "Non refundable" betyder precis det. När planet har lämnat aerogaren så är biljetten inte ens värd papperet den tryckts på. Jag fick hosta upp för en ny biljett till den billiga destinationen Japan, en operation som gjorde plasten i mitt VISA-kort alldeles sladdrig. Nåja, man får väl se det som en terminsavgift i livets skola. Exakt vilken praktisk erfarenhet jag bibringades, som inte skulle vara möjlig att abstrahera från allmänna lagar står inte helt klart, men det är ju inte helt ovanligt att studenter inte förstår med vilken vishet kursplanen fastlagts.
Men Fontainbleau/Paris var fantastiskt bra. Fördelen med att resa solo till Font är att man slipper misslyckas övertyga snåla klättrare om att det kan vara värt pengarna att gå in på Louvre och beundra stöldgods och krigsbyten.
tisdag, augusti 15, 2006
Besöksäktenskap
験
な
き
恋
を
も
す
る
か
夕
さ
れ
ば
人
の
手
ま
き
て
寝
ら
む
児
故
に
Shirushi naki
koi wo mo suru ka.
Yuu sareba
hito no te makite
neramu ko yue ni
koi wo mo suru ka.
Yuu sareba
hito no te makite
neramu ko yue ni
—*—
Varför orsakar
min kärlek gråt och klagan?
För att om kvällen
sover hon ihopkrupen
i någon annans armar.
Denna dikt från Manyoshu, de tiotusen bladen, tillskrivs en anonym författare. Under manyoshutiden var särboförhållanden normen. Mannen och kvinnan levde åtskiljda och barnen växte upp hos modern. Denna situation gav upphov till mycket, säkert rättmätig, svartsjuka, särskilt med tanke på hur många dikter som handlar om åtrå till nästas hustru eller behandlar väntan på en älskare.
Diktarjaget klagan måste ha delats av många män och kvinnor.
Många dikter handlar om kärleken till modern. De frånvarande fädrerna ges inte många rader.
-----
Annars är jag i sverige just nu och kommer väl inte att skriva särskilt mycket på bloggen förrän jag åker tillbaka till Japan i slutet av september.
-----
Uppdatering: "besöks-äktenskap" bör kallas särboförhållanden på svenska. Böt ut ordet i brödtexten.
Mer japansk poesi på denna blogg:
Krigets kostnad, Enradingar, Kärleken, Tanka, Byakuren-affären
Andra bloggar om: Japan, lyrik, poesi, japansk poesi
tisdag, augusti 01, 2006
Kimono
Jag gillar särskilt att man kan skymta en pet-flaska med grönt te i den rosa handväskan.
Kimono kan vara världens vackraste högtidsdräkt.
Andra bloggar om: Japan, Kimono, högtidsdräkt, kläder
måndag, juli 31, 2006
Ganguro—En not om solbränna
Många ser solbränna som ett tecken på ohälsa, och när solen skiner obarmhärtigt från en klarblå himmel så använder många kvinnor—och under de allra klaraste dagarna även en del män—parasol.
Naturligtvis måste det till varje kulturellt fenomen finnas en motkultur. Vissa använder inte alls parasol. Tvärtom: varje tänkbar ansträngning för att bli så brun som möjligt utförs. Subkulturen ガングロ, ganguro, sprang, som subkulturer ofta gör, ut ur tomma intet, någonstans i Tokyos Shibuyadistrikt någon gång under senare hälften av 1990-talet. Första gången man ser en ganguro-flicka är det nog omöjligt att inte reagera. Tack och lov skiter de fullständigt i vad du och jag tycker. Med aggresivt blekt hår, djup solbränna, färgsprakande minimala kläder, och vitmålade läppar hävdas det att de vill se ut som amerikansk-afrikanska stjärnor som Lynn Hill eller Naomi Cambell. Självaste namnet, ganguro, bokstavligen "svart-ansikte" men mer generellt av betydelsen solbränna, skulle kunna tyda på det. Jag tror inte alls det är så enkelt.
Egg-magazine, Popteen, och Ego System täcker alla ganguro-trenden i någon grad.
Andra bloggar om: Japan, mode, ganguro
Naturligtvis måste det till varje kulturellt fenomen finnas en motkultur. Vissa använder inte alls parasol. Tvärtom: varje tänkbar ansträngning för att bli så brun som möjligt utförs. Subkulturen ガングロ, ganguro, sprang, som subkulturer ofta gör, ut ur tomma intet, någonstans i Tokyos Shibuyadistrikt någon gång under senare hälften av 1990-talet. Första gången man ser en ganguro-flicka är det nog omöjligt att inte reagera. Tack och lov skiter de fullständigt i vad du och jag tycker. Med aggresivt blekt hår, djup solbränna, färgsprakande minimala kläder, och vitmålade läppar hävdas det att de vill se ut som amerikansk-afrikanska stjärnor som Lynn Hill eller Naomi Cambell. Självaste namnet, ganguro, bokstavligen "svart-ansikte" men mer generellt av betydelsen solbränna, skulle kunna tyda på det. Jag tror inte alls det är så enkelt.
Egg-magazine, Popteen, och Ego System täcker alla ganguro-trenden i någon grad.
Andra bloggar om: Japan, mode, ganguro
torsdag, juli 27, 2006
Ett brinnande intresse för tåg
Det är aldrig särskilt långt till närmaste tågstation. Och det är aldrig särskilt långt till närmaste tågfanatiker. Tågfanatiker av alla slag.
En del tågfans är tabellbitare. De är alla utrustade med den telefonkatalogstjocka tidtabellen över samtliga japanska tåglinjer. Utrustade med den drömmer de kanske om resor mellan exotiska stationer. Varje år ordnas ett licensierande test för tabellbitarna, den så kallade jikokuhyou kenteishiken, eller tidtabellscertifieringstestet. I år ges testet den nittonde november, i arton städer samtidigt. Några av provfrågorna är skäligen enkla, men några är riktigt kniviga har jag blivit upplyst om. Dessutom utförs testet under stark tidspress.
Lyckas man få full pott tre gånger (här talar vi nördighetens blå band, att bestiga geek-domens Annapurna) får man ett hedersdoktorat, en minnespresent, och ett guldkort.
Andra tågfanatiker är intresserade av stationer. Likt fågelskådare som vill kryssa av så många arter som möjligt vill stationsfansen fota av så många stationer som möjligt. Räknar man bort höghastighetsbanan shinkansen och diverse korta experimentbanor och bergsbanor av allehanda slag finns det fyra olika typer av tåg att åka. Lokal tåg som stannar på varje station, snabbtåg som hoppar över några stationer, expresståg som hoppar över ännu fler, och begränsad express som bara stannar vid de stora stationerna. Stationsfansen åker därför alltid lokaltåg.
Närhelst man försöker googla fram en vägbeskrivning till något ställe som har en tågstation kommer man alltid till en sida med ett foto av stationen. Den japanska delen av den öppna internetencyclopedin wikipedia har nog en sida för varje tåg- och tunnelbanestation i Japan. Min närmaste tunnelbanestation är Kurumamichi men oftast börjar både mina tunnelbane- och tågresor på Chikusastationen. Varje tåglinje och tunnelbanelinje har också en dedikerad webbsida där något fan klassificerat varje station. Oftast åker jag tunnelbana längs Higashiyama-linjen
En slags delklass av de som är intresserade av tågstationer är de som kryssar offentliga toaletter på tåg- eller tunnelbanestationer. För den Tokyobaserade entusiasten kan jag rekommendera webbsidan Tokyo-toalettkarta, för Nagoya är det den lite mindre avancerade Nagoya-toalettkarta sajten som lockar. Naturligtvis har entusiasterna förutom foto och kort information om varje toalett betygsatt den i två kategorier: renhet och lukt.
Sedan finns det helt vanliga trainspotters också. Sådana som bara vill se tåg. De känns i sammanhanget så tråkiga att jag inte tänkt bevärdiga de med mer än tre meningar.
Uppdatering: Rättat en länk
Andra bloggar om: Japan, otaku, tåg, nördighet
En del tågfans är tabellbitare. De är alla utrustade med den telefonkatalogstjocka tidtabellen över samtliga japanska tåglinjer. Utrustade med den drömmer de kanske om resor mellan exotiska stationer. Varje år ordnas ett licensierande test för tabellbitarna, den så kallade jikokuhyou kenteishiken, eller tidtabellscertifieringstestet. I år ges testet den nittonde november, i arton städer samtidigt. Några av provfrågorna är skäligen enkla, men några är riktigt kniviga har jag blivit upplyst om. Dessutom utförs testet under stark tidspress.
Lyckas man få full pott tre gånger (här talar vi nördighetens blå band, att bestiga geek-domens Annapurna) får man ett hedersdoktorat, en minnespresent, och ett guldkort.Andra tågfanatiker är intresserade av stationer. Likt fågelskådare som vill kryssa av så många arter som möjligt vill stationsfansen fota av så många stationer som möjligt. Räknar man bort höghastighetsbanan shinkansen och diverse korta experimentbanor och bergsbanor av allehanda slag finns det fyra olika typer av tåg att åka. Lokal tåg som stannar på varje station, snabbtåg som hoppar över några stationer, expresståg som hoppar över ännu fler, och begränsad express som bara stannar vid de stora stationerna. Stationsfansen åker därför alltid lokaltåg.
Närhelst man försöker googla fram en vägbeskrivning till något ställe som har en tågstation kommer man alltid till en sida med ett foto av stationen. Den japanska delen av den öppna internetencyclopedin wikipedia har nog en sida för varje tåg- och tunnelbanestation i Japan. Min närmaste tunnelbanestation är Kurumamichi men oftast börjar både mina tunnelbane- och tågresor på Chikusastationen. Varje tåglinje och tunnelbanelinje har också en dedikerad webbsida där något fan klassificerat varje station. Oftast åker jag tunnelbana längs Higashiyama-linjen
En slags delklass av de som är intresserade av tågstationer är de som kryssar offentliga toaletter på tåg- eller tunnelbanestationer. För den Tokyobaserade entusiasten kan jag rekommendera webbsidan Tokyo-toalettkarta, för Nagoya är det den lite mindre avancerade Nagoya-toalettkarta sajten som lockar. Naturligtvis har entusiasterna förutom foto och kort information om varje toalett betygsatt den i två kategorier: renhet och lukt.
Sedan finns det helt vanliga trainspotters också. Sådana som bara vill se tåg. De känns i sammanhanget så tråkiga att jag inte tänkt bevärdiga de med mer än tre meningar.
Uppdatering: Rättat en länk
Andra bloggar om: Japan, otaku, tåg, nördighet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)