Ett mycket japanskt ögonblick

Åh! Jag kom just ihåg en trivial händelse i mitt liv jag glömt meddela er om.

I fredags hämtade jag kostymen jag köpt* veckan innan. Jag valde en klassisk japansk strikt modell och lyckades krypa in i den största storlek de hade. Storlek 48. Tyvärr var kostymen någon cm för kort i ärmen och den behövdes ta ut något lite över bröstryggen. Efter måttagning och en kort diskussion om vilken sorts knappar som skulle sys in på vilket sätt i ärmarna blev det dags att betala i kontanternas förlovade land.

Biträdet summerade kostnaderna för ändringarna och kostymen och förklarade ingående vad de olika delarna gick till. I slutändan blev det några hundralappar (SKR) dyrare än priset som stod på prislappen. Jag började räkna upp sedlarna från min hästhandlarbörs, men det bar sig dock inte bättre än att jag var sisådär 5000 Yen kort om totalsumman i plånboken. Inget problem, jag sprang i väg till bankomaten för mer färska yensedlar, och fick som vanlig betala en straffavgift för att jag använde automaten utanför kontorstid. (Japanska maskiner har tydligare en bra fackförening.)

När jag kom tillbaka hade biträdet plockat fram en annan, lite billigare kostym för mig att prova. Han tolkade alltså mitt uppträdande som ett artigt sätt av mig att säga att det blev för dyrt, utan att någon av oss skulle behöva förlora ansiktet. Man får passa sig häröver. Det tolkas en hel del när man lever i en kultur där det är svårt att säga ja och nej.

»utan sådant skall edert tal vara, att ja är ja, och nej är nej. Vad därutöver är, det är av ondo«

(Matteus 5:37) från bergspredikan, lär knappast övertyga de otrogna här.

-----
Not: * Den finansierades förresten som en julklapp, tack mor och far!