Amerika

(Utkast, jag ids inte skriva mer)

Amerikanska poliser är riktigt barska. Två gånger har jag blivit stoppad av den amerikanska vägpatrullen och en gång av Sheriffen i Utah. Poliserna rör sig aggressivt, hela deras kroppar säger att resten av världen är lägre stående. Nästan allt de säger säger de på ett otrevligt sätt, men i själva verket är de milda och egentligen bara intresserade av att beslagtaga marijuana och skriva ut fortkörningsböter. Så länge som man kör rökfritt i en långsam bil så kommer man undan med nästan vad som helst.

Forden hade, eftersom den inte klarade Colorados utsläppstest, tveksamma ägarförhållanden och obetald fordonsskatt. Vi blev stoppade av Sheriffen i Moab, nominellt för »drifting«, men mer troligt för att vi hade Coloradoplåtar och och såg ut som lösdrivare. Inte bara bilen saknade registrering, det gjorde även Alfs Smith & Wesson. I staten Utah måste alla vapen man medför på bilresan ligga utom räckhåll bak i skuffen eller tydligt synliga på instrumentpanelen. Åker man bil med en picka i magväskan räknas det som att man bär ett dolt vapen, vilket är förbjudet i Utah.

Sheriffens bil, dold bakom det pimpade polisåket. Foto: Conny Dahlin

Sheriffen delade Team Sweden från Team USA och försökte på detta vis förhöra sig om motståndarlaget innehade حشيش . Vice-sheriffen försökte ge oss gudsfruktan genom att hitta på en historia om att våran passagerare, Alf, var känd som »The Hitchhiker« och hade bland annat skjutit ihjäl fyra poliser i Los Angeles. Vice-sheriffen berättade detta med ett sådant pokeransikte att han skulle kunnat lura mig om det inte var för att öken-eremiten Alf är en känd profil på den amerikanska klätterscenen. När det framgick att inget hashbeslag skulle kunna göras lämnade de Moabitiska sherifferna slokörade oss.

(Jag generalisera för övrigt om amerikanska polisväsendet. Sheriffen i Monticello är jättesnäll så länge man inte kör för fort på 40-vägen norr om stan. Överhuvudtaget verkar mormoner vara hemskt artiga.)

Årets resa startade annars i Denver. För att göra jorden lite mindre frusen ser jag till att flyga interkontinentalt till bilarna jag strött ut. I Denver stod en fånigt bensintörstande Ford Explorer 4x4. (Jag skriver Denver, för jag vill inte låtsas om att jag har vänner i Boulder, Amerikas kanske fånigaste sovjet.) Forden stod kvar från fjolårets USA-resa eftersom den inte gick sälja i en delstat med utsläppstest.

I Boulder klättrade jag några några dagar i väntan på Jocke. När han dök upp åkte vi raskt till Indian Creek, strax utanför Canyonlands nationalpark. Det var när jag skulle sula om mina klätterskor vi lärde känna ökenprofilen Alf. Alf bor i ett plywoodskjul som står på flaket till hans Ford F-150. På vintern står denna rekreationsvagn i öknen, där Alf försörjer sig som skomakare. Alf är femtio, lever långt ute på marginalen, har lite för starka åsikter, och kan mer om klättring än vad som riktigt efterfrågas. Alf tog oss dock under sina vingar och lärde oss både offwidth-tekniker och att skjuta pistol.

Alf och hans truck. I bakgrunden syns Legolas. Foto: Conny Dahlin

Fackarbetaren Conny, som var ledig från slitet på oljeplattformarna i Nordsjön, flög in till Salt Lake City och åkte skyttelbuss till Moab för att sluta upp med oss i Indian Creek. Conny är brutalt stark men saknar erfarenhet av sprickklättring så han fick lära sig nya saker varje dag.

Think Pink! ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund

Efter Conny lämnade oss tog vi Forden och körde till Lexington. För den som lever i okunnighet om Nordamerikas geografi så passerar man på en bilresa från Moab i Utah till Lexington i Kentucky staterna Kansas, Missouri, Illinois och Indiana.

Kansas är säkert så platt som alla säger, jag vet inte, det var natt. Vi såg skördetröskornas strålkastare spegla över fälten. Den enda gången jag vred om ratten var när motorvägspatrullen viftade in oss på vägrenen. Jag fick en skriftlig varning. På varningen angavs min adress som "Körkort 2005-01-25 Vägverket", jag vet inte hur orolig man egentligen skall vara så här i efterhand.

I Missouri gjorde vi årets besök på MacDonalds, efter att ha råkat vänta så länge med mat & bensin att paniken bröt ut. I Missouri får man för övrigt bära sina vapen dolda lite hur som helst, men båda restaurangerna vi kollade in hade en skylt i entrén som upplyste om att dolda vapen var förbjudna. För den som är nyfiken på det USA som inte beskrivs i europeiska medier rekommenderar jag websajten Missouricarry.com

Illionis och Indiana har jag inget minne av, men landskapet blev mer och mer kuperat. Fler städer också.

I Red River Gorge campade vi på bakgården till Miguel's Pizza. Miguel Ventura är en ex-portugis och försörjer hela sin familj med att baka alldeles utmärkta pizzor och att hyra ut sin bakgård till klättrare. Miguels bakgård kanske är den enda campingen i världen som har en skylt där det står "Camping for Climbers Only"? Förutom att duschen låg ute i ett skjul och vattentillförseln frös ihop när det en natt blev nio minusgrader, vilket innebar att jag inte hade duschat på sju dagar när jag våldgästade hassemannen med förfärad familj, är enda nackdelen med Miguels att den ligger i ett så »dry county«. Närmaste ställe för alkoholhaltiga drycker var en »beer trailer« ute i skogen där en skäggig man sålde öl.

Forden fick jag såld till en flicka från Ohio.

Connys foton från Indian Creek finns på hans facebook.

Last day

Last day, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Denna sista dagen i Indian Creek var färgerna så starka att jag var tvungen att dra ner färgmättnaden i datorn för att korten skulle se verkliga ut...

Adjö till Utah

Big Baby, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Vår odyssé över mer sällan besökta amerikanska stater fortsätter. Vi har lämnat Utah och är på väg till Kentucky. Detta skrivs från ett hotellrum i Kansas. Kansas är helt platt, även på natten.

Kortet ovan föreställer mig, innan knäet fastnade och vidare uppstigning omöjliggjordes. Knäet gick fint att dra ut efter jag hissat upp vatten att använda som smörjmedel.

Mer öken

Supercrack, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Conny klättrar första replängden av "Luxury Liner" som även är känd som "Supersprickan i öknen".

Öken!

Då var man i öknen igen. Jag och Rasta-Jocke är i Indian Creek för att öka vår repertoar av lidande. Fingrar redan såriga från entums sprickor. Dödstysta nätter, så stjärnklara att det sticker i ögonen.

Vi har ingen täckning för mobiltelefon nere i dalen; den närmaste staden med täckning är Moab. Detta skriver jag från biblioteket i Monticello, staden där början av Oliver Stone-filmen Natural Born Killers utspelar sig. Highway 666 startade på den tiden här, men nu har den bytt namn till Highway 411. Monticello har inte fått GSM-täckning än. Inte kan jag uppdatera min status på facebook heller, eftersom delstaten Utah klassificerar webplatsen som en dating-site. Detta kan vara det sämsta stycke jag någonsin skrivit. Men nu vet ni.

Indian Creek på engelska

I den pågående serien »Jonas skriver på vinglig engelska« har vi kommit till andra installationen: Indian Creek USA - Destination Guide.

Joshua Tree II

I den engelska humoristen Douglas Adams So Long, and Thanks For All the Fish ställs huvudpersonen, den sympatiske Arthur Dent, inför problemet hur han ska förklara bort alla märkligheter som uppstått efter att han tillbringat åtta år av sitt liv – sex månader i de lokala tidskoordinaterna norr om London – med att lifta runt galaxens alla hörn. I ett genidrag finner han på den bästa av nödlögner: han har vart ett halvår i södra Kalifornien. Det kan ju förklara bort det flesta diskrepanser, de märkliga saker som Dent säger, och hur hans ansikte blivit så slitet. Södra Kalifornien är oss lika främmande som yttre rymden.

Hålan Joshua Tree, några timmar från Los Angeles, fångar upp en del rotlösa existenser som driver runt västkusten. (Kom ihåg att »the drifter« har ungefär samma roll i amerikanska västern som »odalbonden« i Sverige. Rotlöst drivande är romantiskt.)

Många som hamnar i de små hålorna några timmar från kusten kan inte klara livet längs kusten.

I campingen i nationalparken driver klättrare in över vintermånaderna. Klimatet är behagligt: torrt och lagomt varmt. Det finns inget vatten överhuvudtaget, men annars är campingen behaglig. I nationalparken får man som mest stanna fjorton dagar per år, en regel som parkvakterna ihärdigt försöker uppehålla. Så den klättrare som vill tillbringa hela vintersäsongen där får vänja sig med att leva obemärkt.

New York Neal liftade med mig från Red Rock till Joshua Tree. En gång i tiden var han JTrees borgmästare, en hederstitel som hålls av den som stannat längst i parken, och han kunde därför förtälja alla tricks som tänkas kan för den som vill stanna längre än två veckor. Några av de mer solida tricken:

1) Campa utan bil, mannen håller reda på bilens registreringsnummren. På lapparna man skriver för att markera att man betalat för tältplats måste man ange registreringsnummer, så skriv av plåtar i Yukka Valley/Joshua Tree när du handlar/tvättar/dushar och hämtar vatten.

2) Ta med flera presenningar i olika färger och lägg dem över tältet/matlådorna. Byt färg med jämna mellanrum så ser det ut som nya tält.

3) Flytta runt grejerna på campingen

4) Ha två flera färgglada jackor och bär varje åtminstone en vecka i sträck

5) Göm tälten från vägen.

6) De som kommer in från kusten eller Las Vegas över helgen blir bara glada för att få komma in på en tältplats. (Varje tältplats kan ha två bilar och tre tält.) De får använda »din« plats mot att de betalar hela kostnaden, talar med parkvakterna, kör in dig till JTree för veckohandling etc.

Bland de mer esoteriska tricken: Ta med er utklädningskläder. Peruk, stora glasögon, etc.

Det året som Neal var borgmästare hade han stannat i drygt tre månader.

Klättringen i Joshua Tree är mycket bra. I alla fall om man väljer de finaste 500 lederna bland de drygt 7000 leder som sägs finnas i parken. Klippan är solid och har otroligt hög friktion. Allt som har mindre vinkel än 90 grader mot horisontalplanet är ett solitt steg. Klättringen sker mestadels på granitdomer som är brantast i början och flackar av mot toppen. Ofta finns det inga fasta ankare att fira av från utan man tar sig ner via nerklättring eller fasta firningspister, därför är det av nöd tvunget att replaget består av klättrare som har ungefär samma nivå.

Tyvärr dök jag upp i Joshua Tree utan klätterpartner och lyckades aldrig hitta någon som ville göra ungefär samma saker som mig. Jag har inte heller varken den disposition eller förtjusning i präriegräs som krävs för att komma in i det långsamma livsföring som säsongarna uppvisar. Så trots att klättringen var fantastisk var det en frustrerande vistelse.

Så länge jag klättrat har jag naturligtvist läst mycket om Joshua Tree, och har förstått att det klättras en hel del frisolo i parken. Jag har nog aldrig varit på något ställe där frisolo har känts som en sådan naturlig aktivitet. Ofta blir lederna lättare ju högre man kommer och många av dem känns mycket säkra. Stenen är solid och har hög friktion, och en spricka kan ju inte gärna falla av. Tillsammans med Heimi och Kelly gjorde jag en cirkel med enkla leder runt Hidden Valley. Kelly hade åkt från Santa Cruz ner till JTree ett par gånger per år sedan 70-talet och han var en guldgruva när det gällde information om hur man tog sig ner från domer utan rep. Det var första gången jag klättrat frisolo i grupp, också en aktivitet som tycks vara populär i JTree. Det är en trevlig blandning mellan något högst privat och något socialt.

Jag har också foton från Joshua. De är sparade på en hårddisk. Jag ska bara lista ut hur jag kan öppna dem så kommer jag att visa ett eller ett par.

Från väst

Sunset at Red Rock National Monument, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

[text kommer senare]

Flash Flood

Ursäkta min hybris, men kanhända är jag en regngud. Nu har vi syndaflod här i öken.

Jag har packat ihop mina grejor och sitter på Crossroads Café. Antingen kör jag till Las Vegas eller hyr in mig i ett motell eller sover i bilen. Burr....

Joshua Tree

Solen skiner alltid i södra Carlifonien. Tyvärr är det för blåsigt för att klättra, så i dag har jag vilodag.

I förrgår åkte jag och New York Neal från Red Rock till Joshua Tree National Monument, mellan Las Vegas och Los Angles. Igår trotsade jag och Santa Cruz-orginalet Jamie (stavning?) blåsten och kylan och klättrade "When You're a Jet" och "Pope's Crack", men det var lite för mycket misär. Jag hoppas vinden dör ut, klättringen verkar lovande.

Levitation 29

Levitation 29 är namnet på en av nordamerikas mest klassiska klätterturer. Leden är bevakad av en tre timmars lång, horribel anmarsch upp längst Oak Creek Canyon och av en svårighetsgrad utanför spannet där de flesta klättrare med alpina ambitioner befinner sig. Därför kan man finna leden helt fri från andra klättrare mitt i högsäsongen. I alla fall på en veckodag.

Via en post på rockclimbing.com hade jag fått tag i en man vid namn Alan som var villig att följa med på turen. Jag och Alan startade igår 5.35 från parkeringen vid utfarten av scenic loop och kunde till en början vandra genom bekväm platt öken, något som strax byttes ut mot hopp och skutt bland stenblock i en torr bäckfåra.

Den sista biten upp till klätterturen promenerar man upp längs stora svepande klipphällor.

Jag tror jag aldrig klättrat i ett ojämnare replag, men Alan gjorde en heroisk insats i att följa som andreman upp längs ökenpolerad sandsten. Sandstenen högt upp i Red Rocks dalgångar har en svart fernissa som gör den mycket hård (för att vara sandsten) och ger klipporna fina kanter att dra sig upp i och solida håligheter att placera säkringar i.

Stora delar av Levitation 29 är säkrad med expanderbultar som placerades av de heroiska, för att inte säga herostatiska, förstabestigarna Georg och Jo Urioste på mitten av 70-talet.

Våran insats var väl av det lite mildare slaget. Vi gjorde enbart de första 6 replängderna. Efter de sista kruxreplängderna var Alan duktigt trött och jag kunde inte övertyga honom om det nyttiga att avsluta leden med att i god stil hissa upp honom för de sista lättare partierna.

Lynn Hill, en av de starkaste klättrarna någonsin och en av medlemmarna av replaget som gjorde den första fria bestigningen av Levitation 29 (tillsammans med John Long och Jo Urioste) listar Levitation som den bästa led hon någonsin gjort. Jag har alltid trott att det var mestadels av PR-skäl. Att Lynn Hill ville lista en led som trots allt är åtkommlig för en hobbyklättrare villig att träna hårt några år, hellre än någon led som för evigt bara kommer att vara förunnat den yttersta eliten, till exempel The Nose på Yosemites El Capitan. Efter att ha klättrat huvudelen av Levitation inser jag att min cynism inte säkert är befogad.

Kruxreplängden och replängden efter sägs i "Supertopo" med typisk amerikansk hyperbol vara överhängande. De är de inte. De är väl båda inte mer än vertikala i genomsnitt, men bjuder på fantastisk klättring med hyggligt hög exponering över omgivande öken och med Las Vegas i bakgrunden.

På grund av diverse misstag tog det fyra timmar att gå tillbaka till bilen, stora delar av vägen tillbaka hoppade vi mellan stenblock i pannlampans sken. 18.25, nästan tretton timmar efter vi startade anmarschen var vi tillbaka på parkeringen.

Denna dag har jag ägnat åt att dricka vatten, och att reflektera över hur mycket hårdare bergsguiders jobb är än vad jag förställt mig. Att bära in hela racket på anmarchen, att leda med ett extra rep som tag-line, att alltid ha hela racket på sig, och att hissa upp andremannen förbi kruxpassager tar på mer fysiskt än vad jag trott, till och med på relativ moderat klättring.

The Horn

Ja just det, här är ett kort på mig på en okänd led på The Horn, Utah. Kortet är tagit av Alexander Cooper. Han har ett gäng fantastiska kort på sin site monsteroffwidth.com.

Jag ber om ursäkt för den fåniga hatten. Den är inte min. Jag frös som en hårlös tempelkatt kvarlämnad åt vintern.

Moderately Awesome

Att USA är ett land med många ansikten är en trivial utsaga. Efter att ha spenderat en månad i en Mormonsk trailerpark/stad har man en skev bild av landet. Jag överdriver icke alls om jag säger att hälften av husen är en ombygd trailer. Det känns som om hälften av människorna man möter i Monticello är avskräckande exempel på riskerna med att gifta sig med sin kusin, i flera generationer. På Shell i Monticello kunde två expediter tillsammans inte räkna ut hur mycket jag skulle ha tillbaka när jag gav dem extra växel. Inte var de direkt vackra heller.

Nu har jag börjat återacklimisera mig till civilationen. Även om Las Vegas är en galen stad känns det ändå som att komma hem. Min fånigt stora truck är helt plötsligt inte en småbil inklämd mellan monstruösa 250's och Silverados. Det händer att man ser vackra människor. Folk har kläder som ser ut att vara köpta på butik. Det finns saluhallar där de säljer bra mat. Och så vidare.

Å andra sidan träffar jag här klättrare som har laddade tyska handeldvapen i komposit nedstoppade i packningen. Med en kula i loppet.

Jag klättrar fortfarande mest med ett gäng kanadeniska hardmen. Det är hårt att försöka hänga med i deras tempo när de klättrar ett par grader hårdare än jag. Riktigt trevliga hela bunten så jag trivs. Jag hoppas göra Levitation 29 i morgon med någon snubbe jag aldrig träffat IRL i morgon. Det kan väl gå hur som helst.

Nirvana 3, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Mark cruisar Nirvana, 5.13a/b

You Are What You Is

You Are What You Is-3.jpg, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

I går krashade min kropp efter långvarig självförvållad misshandel. Jag vilar och väntar på att styrkan skall komma tillbaka.

Det visar sig svårt att hitta partner för de längre turer jag vill göra, bland annat eftersom den allmäna kompetensnivån i US är lite för låg.

Under tiden har jag hängt på ett gäng Canadensiska klättrare och deras lokala kontakt. Absurt starka gossar. Särskilt 95 kg tunga Mark imponerar. På fotot poserar Steve på "You are what you is" vid Secret 13 (så kallad för att klippan var hemlig och att alla leder var graderade 5.13)

Kändisar

Träffade den sju månader gammla klättraren Ella Roseborrough idag. Jag tror Ella är past her prime, men hennes föräldrar – Kyle & Amy – är trevliga. De bor i Flagstaff men har ett extra hus i Las Vegas, inte långt från Red Rock. Där bor jag i natt. Hitills har jag tältat två nätter i US sedan 17 september.

Sin City

Klockan är 5 på eftermiddagen, jag sitter på Jacs Coffee, vid I40 i Flagstaff halvvägs mellan Albuquerque, New Mexico, och Las Vegas, Nevada. Jacs Coffee gör en grym mjölkkaffe, så har ni vägarna förbi så rekommenderar jag att fylla på bensin på Chevron , exit 198, och fylla på koffein hos Jac strax bredvid.

I New Mexico klättrade jag med Mike Tritt på Enchanted Towers, Below The Old New Place, och i El Cito. Mike är gammal crossåkare och en rejält topptung kille. Mike som vi träffat i Henry Mountains och Indian Creek lät mig och Pär hänga i hans hus och guidade mig runt i New Mexico efter Pär dragit iväg till gammla Mexico.

Enchanted Towers har ett fantastiskt torn av vulkanisk tuff, och 15 onsightvänliga leder mellan 5.11+ och 5.13-. Lederna är mellan 20 och 35 meter långa och mycket ihållande. Det finns ett gäng leder till på några sämre väggar, men inget hårdare än 5.13-. För litet för att vara ett resmål, men har man vägarna förbi och vill klättra i de graderna har man så är det väl värt ett besök.

El Cito är konglomerat och har roliga branta leder mellan 7 till 25 meter långa. Den finaste väggen var väl runt 20 meter hög och hade 7-8 leder i svårighetsgraderna jämt spridda från 5.11+ till solid 5.12. Väl värt en eller två dagar. Inget svårare än mitten av 5.13 registret vad jag såg.

Below the old... är en ganska kass basaltklippa.

I Las Vegas är tanken att hänga runt strip-malls, strippklubbar och Red Rock National Park. Mest det senaste tror jag.

Nya planer

Idag har jag shoppat bocker i Albuquerque, och nu sitter jag framfor Mikes dator och vantar paa att bli matad. Par varkar dock lite slo, saa jag vet inte om han lagar nagon mat.

Jag har hux flux bestamt mig for att stanna i US. Iland=bra, Uland=daaligt (det finns en jobbig byrakratisk anledning ocksaa, men den orkar jag inte skriva om). Par aker greyhound till naagon sorts nationalpark i Mexico dar han tankt vandra runt. Jag stannar har i New Mexico nagra dagar, sedan aker jag val till Las Vegas eller nagot. Far se vad som hander.

Red rocks lar visst vara bra saa har aars. Yosemite lockar forstaas men dit ar det laangt, och lite sent paa sasongen ocksaa.

The Big Baby

Big Baby-4.jpg, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Jag har topprepat min första offwidth och upptäckt att det är en festlig workout. Mycket enklare än vad folk säger också. Det enda som krävs att man exakt lyder instruktioner från experter på backen.

Nackdelen är väl att man måste införskaffa ett rack som James från Calgary demonsterar här på The Big Baby. Det som hänger i slingan runt James axlar kostar väl sisådär 6-7 tusen riksdaler. Vi hem- och arbetslösa får sikta in oss på billigare storlekar.

Rök

Ahh, I love the smell of California in the morning...

Actually, I do not. I går trodde jag jag var allergisk mot något, och Pär sa att luften påminde honom om morgnar i Guatemala. Det visade sig att det var rök fulla dalen, från skogsbranden i Californien. Vi är ändå rätt långt därifrån.

Solen går ner över The Creek

Solen går ner över The Creek, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Vad ska man säga. Det är vackert i Indian Creek.