söndag, juli 16, 2006

Enradingar

てふてふが一匹韃靼海峡を渡って行った
Chōchō* ga ippiki Dattan Kaikyō wo watatte itta.
安西冬衛
(Anzai Fuyue)

En ensam fjäril korsade Tatar-sundet


* * *


咳をしても一人
Seki wo shite mo hitori
尾崎放哉
(Ozaki Hōzai)

Hostar också ensam
(alternativt: I hostandet är jag också ensam)

--------------
Jag har någon gång i enfald hävdat att det krävs åtminstone två rader för att göra en dikt. Eftersom poesi kan existera helt utanför det skrivna språket så kan man naturligtvis inte säga så. Vi brukar vanligtvis hävda att haiku är en versform arrangerad enligt mönstret 5-7-5, där den första raden består av 5 stavelser, den andra av 7, och den sista av 5. Det är inte helt fel, men som ofta en sanning med modifikation. Det viktiga, i "klassisk" japansk lyrik är att det är 17 stavelser. Ofta är de 17 stavelserna typografiskt eller kaligrafiskt arrangerade i en kolumn, eller för all del, i en rad. När man läser dikten faller det sig naturligt att vila efter femte, och tolfte stavelsen eftersom det leder till en välljudande upplevelse.

Den första dikten av Anzai är ett exempel på en en-rading upplyser mina japanska källor. Anzai väljer att skriva fjäril, chōchō, som てふてふ, vilka de av er som kan läsa hiragana vet uttalas tefutefu, det gamla sättet att skriva fjäril, tydligen. Redan genom att uttala tefutefu kan man se framför sig en fjäril slå med vingarna (fu uttalas nästa som en puffande utandning, med ett svagt eller försvinnande u).

Den andra dikten är en söndersprängd haiku och läses ofta i mönstret 3-3-3, alltså:
Seki wo
shite mo
hitori


Avslutningsvis, en fråga till mina intelligenta läsare. Heter det Tatar-sundet, Tartar-sundet, eller–gud förbjude–Tattar-sundet på svenska? Eller heter det något helt annat? Det kan inte vara särskilt ofta det finns en anledning att nämna det trånga sundet mellan ön Sakhalin, strax norr om Hokkaido, och den asiatiska kontinenten.

Andra bloggar om: , , , ,

1 kommentar:

Pär sa...

Hmm... världens längsta sund.