Nu vet jag varför mannen som hjälpte mig med bärgning av Lady Macbeth var så balanserad och rofylld. Han fann Buddha för fem år sedan.
Efter han hjälpt mig med bilen frågade han om jag ville följa honom och dricka te med några vänner. Tja, det lät perfekt tyckte jag. På de sättet fick jag ju tid att köpa någon gåva som tack för hjälpen. Oturligt nog slog jag till på ett helrör Skåne akvavit i min lokala vin, sprit och delikatessbutik. En rätt opassande gåva till en djupt troende buddhist.
Hursomhelst visade sig hans vänner vara fantasilösa men rätt ivriga missionärer för ljusets herre, och ville berätta om 仏教 [Bukkyou], Buddhas lära. De verkade tillhöra en lite mer missionerande sekt, med vackra fyrfärgspamfletter skrivna i ungefär samma stil som Jehovas vittnens informationsmaterial. Jag försökte spela ut protestantkortet, men de verkade vara utbildade i vad man ska säga till kristna protestanter för att övertyga dem om den rätta vägen. Oturligt nog för dem är min religiösa vokabulär begränsad till fyra glosor, så man måste nog säga att de högg i sten.
Jag har haft någon sorts fördom om att buddhism är den sista religionen i en trött civilisation, och att irrläran kommer att självdö av ljumhet, men tydligen finns det missionärer, så ivriga att de är beredd att försöka omvända även de man inte kan tala med.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag tycker att du borde gå med på lite buddhatro av ren tacksamhet. Du vet, ge och ta.
Ja, för att inte tala om den gången jag och en kompis gatekrashade kyrkaffet efter vad som fungerar som högmässa på ett jätteflådig tempel. Kyrkaffet bestod av ris och någon vegetarisk röra med grönt te till.
Prakade de på Satori, eller?
Det här var något nytt för mig också. Jag trodde inte att det fanns någon inbjudning till prosselytism inom den japanska Zenbuddhismen.
Det finns i och för sig buddhistsekter i södra Indien som syslar med sånt, men de har till och med helgon(!).
Om jag någon gång åkte till Japan skulle jag vilja prova zenmeditation i en sån tempel med vindpinade träd, stenar och grushav.
Carlos, de tillhörde inte zensekten, utan de tillhörde Nichiren sekten, en tydligen helt annan sorts sekt med ungefär 350 000 medlemar i Japan. (Buddhister referar med gott humör sig själva som tillhörande en sekt.)
Att Buddhas lärljungar inte missionerar eller ägnar sig åt religonskrig är en bluff vi bibringades från våra läroböcker i religion i skolan; spanska läroboksförfattare är kanske också lika lurade som de svenska.
Att läsa Japansk historia från de första årtusendet e.Kr. är en yrselframkallande upplevelse av förvirrande strider mellan buddhistiska sekter av alla slag.
I alla hotel i västerländsk stil jag bott i har i skrivbordets byrålåda haft Gideons bibel, samt en skrift som samlar Buddhas undervisning, utgiven av ett sällskap som verkar kalkelerat på Gideon.
Skicka en kommentar