onsdag, maj 24, 2006

Vibrator

Hallo. Wenn Sie nach einer Abbildung eines Vibrators suchen, kann ich Ihnen leider nich helfen. Ich habe nur eine Abbildung des Einbandes der englischen Ausgabe des Romans „Vibrator“. Sie finden das Poster für den Film „Vibrator“ hier.


Innan jag klev på snälltåget till Tokyo, för någon månad sen, sprang jag upp till bokhandeln på tolfte våningen i varuhuset Takashimaya, det största varuhuset på järnvägsstationen. Min vanliga metod för att finna böcker: titta på omslaget och läs sidan 37, kombinerat med viljan att hitta en tunn bok som jag skulle kunna hinna läsa på en och en halv timme ledde mig till Akasakas succés de scandale "Vibrator".

Baksidestexten fick mig av någon anledning att tro att det rörde sig om lättsmält chicklit. Ingeting kunde vara mer felaktigt. Boken börjar som vore den skriven av Charles Bukowski. Om Bukowski hade varit japanska, journalist, och mer jagförbrännande. De första 35 sidorna är en lovsång till daglig självmedicinering av alkohol för att tysta de bråkiga rösterna i huvudet, kombinerat med långa utläggningar om nyttan med självinducerad uppkastning för att behålla sin fina figur trots konstant fylla. De finns de som tycker sådant är intressant, men jag kan inte lyckas beundra någon för duktigt drickande.

Under tågresan beslöt jag mig snabbt för att studera verbböjningar istället, och lät boken ligga några veckor innan jag gav den ett ytterligare misslyckat försök. Någonstans där höll jag väl på ge upp, men Akasaka har ju vunnit Nomapriset, så jag bläddrade fram till sidan 70 för att se om det bättrade sig. Det gjorde det. Betydligt. Innan berättarjaget lyckas supa ihjäl sig stöter hon på en skum långtradarchaufför under sin dagliga spritinköpsrunda på snabbköpet. Som resultat av detta rendezvous följer hon med honom på en runda i norra Japan.

Sittande i långtradens styrhytt reder de ut sina existenser, som man väl gör i böcker av detta slag. Ytterst läsvärt från sidan 41 tredje stycket och framåt.

Som ofta av god skönlitteratur blir man också undervisad i hur världen fungerar. Berättarjagets bakgrund som skribent för några av de miljontals livstilsmagasin som inriktar sig på kvinnor, och chaffisens bakgrund inom organiserad ungdomsbrottslighet och senare inom Yakuza gav mig svar på massa små frågor som hopat sig i mitt huvud.

Hur funkar till exempel hotetoru (ホテトル), kärlekshotelbaserad prostitution? Jag har alltid undrat hur en sådan illegal verksamheten kan fortgå med sin totala brist på diskretion. (Ungefär 2-3 gånger i månaden stoppar någon ner en "rosa flyer" (ピンクビラ) i min brevlåda. En rosa flyer är ett reklamblad för en hallicks service, med ett mobiltelefonnummer tydligt tryckt på framsidan.)

Hur hanterar Japanska hemmafruar sina olyckliga existenser? Vad driver dem till shoppingcentret för ännu en bisarrt dyr Louis-Vuitton väska?

Alldeles förutom att berättarjaget reder upp sitt trasiga liv får läsaren svar på dessa fullt skäliga frågor.

Andra bloggar om: , , ,

2 kommentarer:

Carin sa...

Den låter väldigt intressant. Synd ändå att det ofta är så där, det krävs ett genomlidande av något/några kapitel för att verkligen få uppskatta en bok. Jag menar, kan man först skriva en bra bok borde det väl inte vara så svårt att få ihop en ordentlig inledning.

Jonas Wiklund sa...

Jag är säker på att första delen av boken är intressant för de som läst fler livstilsmagasin för kvinnor av alla åldrar. Eller har någon form av förståelse av hur det är att vara kvinna i dag. Hopblandat med allt fyllesnack och självförbrännande nonsens så innhåller berättarjagets inre monolog bittra cynismer om hur glättiga magasin påverkar personer och samhället i stort. Vilket säkert intressant om man förstår det, men det lämnar säkert en närsynt förläst tönt av manligt kön långt bortom dennes referensramar.

Av någon anledning kom jag att tänka på Dimitrijs 200 sidor långa fylleslag i "Bröderna Karamazov". Det förstog jag heller inte ett skvatt av, men enligt mina ryska källor ska det vara roligt och sant.