冬至 – Vintersolstånd

skridsko-6.jpg, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Idag, åtta minuter efter åtta inträffade vintersolståndet. Kortet tog jag i Boviksfjärden mitt på dagen.

Norrut

Snötäcket ökar långsamt i tjocklek för varje mil. Klockan är snart tre, vi är snart i Sundsvall och solen går ner i sydväst. Jag sitter i en buss mellan Stockholm och Umeå och surfar trådlöst: världen blir bättre och bättre.

Kära jultomte

Jag vill ha en kindle. Jo jag vet att de är slutsålda och att amazon inte skeppar dem till Europa. Men om du inte fixar fram en till mig så slutar jag tro på din existens.

Vänligen, Jonas

Från väst

Sunset at Red Rock National Monument, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

[text kommer senare]

Flash Flood

Ursäkta min hybris, men kanhända är jag en regngud. Nu har vi syndaflod här i öken.

Jag har packat ihop mina grejor och sitter på Crossroads Café. Antingen kör jag till Las Vegas eller hyr in mig i ett motell eller sover i bilen. Burr....

Joshua Tree

Solen skiner alltid i södra Carlifonien. Tyvärr är det för blåsigt för att klättra, så i dag har jag vilodag.

I förrgår åkte jag och New York Neal från Red Rock till Joshua Tree National Monument, mellan Las Vegas och Los Angles. Igår trotsade jag och Santa Cruz-orginalet Jamie (stavning?) blåsten och kylan och klättrade "When You're a Jet" och "Pope's Crack", men det var lite för mycket misär. Jag hoppas vinden dör ut, klättringen verkar lovande.

Levitation 29

Levitation 29 är namnet på en av nordamerikas mest klassiska klätterturer. Leden är bevakad av en tre timmars lång, horribel anmarsch upp längst Oak Creek Canyon och av en svårighetsgrad utanför spannet där de flesta klättrare med alpina ambitioner befinner sig. Därför kan man finna leden helt fri från andra klättrare mitt i högsäsongen. I alla fall på en veckodag.

Via en post på rockclimbing.com hade jag fått tag i en man vid namn Alan som var villig att följa med på turen. Jag och Alan startade igår 5.35 från parkeringen vid utfarten av scenic loop och kunde till en början vandra genom bekväm platt öken, något som strax byttes ut mot hopp och skutt bland stenblock i en torr bäckfåra.

Den sista biten upp till klätterturen promenerar man upp längs stora svepande klipphällor.

Jag tror jag aldrig klättrat i ett ojämnare replag, men Alan gjorde en heroisk insats i att följa som andreman upp längs ökenpolerad sandsten. Sandstenen högt upp i Red Rocks dalgångar har en svart fernissa som gör den mycket hård (för att vara sandsten) och ger klipporna fina kanter att dra sig upp i och solida håligheter att placera säkringar i.

Stora delar av Levitation 29 är säkrad med expanderbultar som placerades av de heroiska, för att inte säga herostatiska, förstabestigarna Georg och Jo Urioste på mitten av 70-talet.

Våran insats var väl av det lite mildare slaget. Vi gjorde enbart de första 6 replängderna. Efter de sista kruxreplängderna var Alan duktigt trött och jag kunde inte övertyga honom om det nyttiga att avsluta leden med att i god stil hissa upp honom för de sista lättare partierna.

Lynn Hill, en av de starkaste klättrarna någonsin och en av medlemmarna av replaget som gjorde den första fria bestigningen av Levitation 29 (tillsammans med John Long och Jo Urioste) listar Levitation som den bästa led hon någonsin gjort. Jag har alltid trott att det var mestadels av PR-skäl. Att Lynn Hill ville lista en led som trots allt är åtkommlig för en hobbyklättrare villig att träna hårt några år, hellre än någon led som för evigt bara kommer att vara förunnat den yttersta eliten, till exempel The Nose på Yosemites El Capitan. Efter att ha klättrat huvudelen av Levitation inser jag att min cynism inte säkert är befogad.

Kruxreplängden och replängden efter sägs i "Supertopo" med typisk amerikansk hyperbol vara överhängande. De är de inte. De är väl båda inte mer än vertikala i genomsnitt, men bjuder på fantastisk klättring med hyggligt hög exponering över omgivande öken och med Las Vegas i bakgrunden.

På grund av diverse misstag tog det fyra timmar att gå tillbaka till bilen, stora delar av vägen tillbaka hoppade vi mellan stenblock i pannlampans sken. 18.25, nästan tretton timmar efter vi startade anmarschen var vi tillbaka på parkeringen.

Denna dag har jag ägnat åt att dricka vatten, och att reflektera över hur mycket hårdare bergsguiders jobb är än vad jag förställt mig. Att bära in hela racket på anmarchen, att leda med ett extra rep som tag-line, att alltid ha hela racket på sig, och att hissa upp andremannen förbi kruxpassager tar på mer fysiskt än vad jag trott, till och med på relativ moderat klättring.

The Horn

Ja just det, här är ett kort på mig på en okänd led på The Horn, Utah. Kortet är tagit av Alexander Cooper. Han har ett gäng fantastiska kort på sin site monsteroffwidth.com.

Jag ber om ursäkt för den fåniga hatten. Den är inte min. Jag frös som en hårlös tempelkatt kvarlämnad åt vintern.

Moderately Awesome

Att USA är ett land med många ansikten är en trivial utsaga. Efter att ha spenderat en månad i en Mormonsk trailerpark/stad har man en skev bild av landet. Jag överdriver icke alls om jag säger att hälften av husen är en ombygd trailer. Det känns som om hälften av människorna man möter i Monticello är avskräckande exempel på riskerna med att gifta sig med sin kusin, i flera generationer. På Shell i Monticello kunde två expediter tillsammans inte räkna ut hur mycket jag skulle ha tillbaka när jag gav dem extra växel. Inte var de direkt vackra heller.

Nu har jag börjat återacklimisera mig till civilationen. Även om Las Vegas är en galen stad känns det ändå som att komma hem. Min fånigt stora truck är helt plötsligt inte en småbil inklämd mellan monstruösa 250's och Silverados. Det händer att man ser vackra människor. Folk har kläder som ser ut att vara köpta på butik. Det finns saluhallar där de säljer bra mat. Och så vidare.

Å andra sidan träffar jag här klättrare som har laddade tyska handeldvapen i komposit nedstoppade i packningen. Med en kula i loppet.

Jag klättrar fortfarande mest med ett gäng kanadeniska hardmen. Det är hårt att försöka hänga med i deras tempo när de klättrar ett par grader hårdare än jag. Riktigt trevliga hela bunten så jag trivs. Jag hoppas göra Levitation 29 i morgon med någon snubbe jag aldrig träffat IRL i morgon. Det kan väl gå hur som helst.

Nirvana 3, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Mark cruisar Nirvana, 5.13a/b

You Are What You Is

You Are What You Is-3.jpg, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

I går krashade min kropp efter långvarig självförvållad misshandel. Jag vilar och väntar på att styrkan skall komma tillbaka.

Det visar sig svårt att hitta partner för de längre turer jag vill göra, bland annat eftersom den allmäna kompetensnivån i US är lite för låg.

Under tiden har jag hängt på ett gäng Canadensiska klättrare och deras lokala kontakt. Absurt starka gossar. Särskilt 95 kg tunga Mark imponerar. På fotot poserar Steve på "You are what you is" vid Secret 13 (så kallad för att klippan var hemlig och att alla leder var graderade 5.13)

Kändisar

Träffade den sju månader gammla klättraren Ella Roseborrough idag. Jag tror Ella är past her prime, men hennes föräldrar – Kyle & Amy – är trevliga. De bor i Flagstaff men har ett extra hus i Las Vegas, inte långt från Red Rock. Där bor jag i natt. Hitills har jag tältat två nätter i US sedan 17 september.

Sin City

Klockan är 5 på eftermiddagen, jag sitter på Jacs Coffee, vid I40 i Flagstaff halvvägs mellan Albuquerque, New Mexico, och Las Vegas, Nevada. Jacs Coffee gör en grym mjölkkaffe, så har ni vägarna förbi så rekommenderar jag att fylla på bensin på Chevron , exit 198, och fylla på koffein hos Jac strax bredvid.

I New Mexico klättrade jag med Mike Tritt på Enchanted Towers, Below The Old New Place, och i El Cito. Mike är gammal crossåkare och en rejält topptung kille. Mike som vi träffat i Henry Mountains och Indian Creek lät mig och Pär hänga i hans hus och guidade mig runt i New Mexico efter Pär dragit iväg till gammla Mexico.

Enchanted Towers har ett fantastiskt torn av vulkanisk tuff, och 15 onsightvänliga leder mellan 5.11+ och 5.13-. Lederna är mellan 20 och 35 meter långa och mycket ihållande. Det finns ett gäng leder till på några sämre väggar, men inget hårdare än 5.13-. För litet för att vara ett resmål, men har man vägarna förbi och vill klättra i de graderna har man så är det väl värt ett besök.

El Cito är konglomerat och har roliga branta leder mellan 7 till 25 meter långa. Den finaste väggen var väl runt 20 meter hög och hade 7-8 leder i svårighetsgraderna jämt spridda från 5.11+ till solid 5.12. Väl värt en eller två dagar. Inget svårare än mitten av 5.13 registret vad jag såg.

Below the old... är en ganska kass basaltklippa.

I Las Vegas är tanken att hänga runt strip-malls, strippklubbar och Red Rock National Park. Mest det senaste tror jag.

Nya planer

Idag har jag shoppat bocker i Albuquerque, och nu sitter jag framfor Mikes dator och vantar paa att bli matad. Par varkar dock lite slo, saa jag vet inte om han lagar nagon mat.

Jag har hux flux bestamt mig for att stanna i US. Iland=bra, Uland=daaligt (det finns en jobbig byrakratisk anledning ocksaa, men den orkar jag inte skriva om). Par aker greyhound till naagon sorts nationalpark i Mexico dar han tankt vandra runt. Jag stannar har i New Mexico nagra dagar, sedan aker jag val till Las Vegas eller nagot. Far se vad som hander.

Red rocks lar visst vara bra saa har aars. Yosemite lockar forstaas men dit ar det laangt, och lite sent paa sasongen ocksaa.

Handjammets upptackare gaar bort

Peter Harding som inforde handjammet i den moderna klattringen har gatt bort efter en tids sjukdom. The Independent har en dodsruna online.

The Big Baby

Big Baby-4.jpg, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Jag har topprepat min första offwidth och upptäckt att det är en festlig workout. Mycket enklare än vad folk säger också. Det enda som krävs att man exakt lyder instruktioner från experter på backen.

Nackdelen är väl att man måste införskaffa ett rack som James från Calgary demonsterar här på The Big Baby. Det som hänger i slingan runt James axlar kostar väl sisådär 6-7 tusen riksdaler. Vi hem- och arbetslösa får sikta in oss på billigare storlekar.

Rök

Ahh, I love the smell of California in the morning...

Actually, I do not. I går trodde jag jag var allergisk mot något, och Pär sa att luften påminde honom om morgnar i Guatemala. Det visade sig att det var rök fulla dalen, från skogsbranden i Californien. Vi är ändå rätt långt därifrån.

Solen går ner över The Creek

Solen går ner över The Creek, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Vad ska man säga. Det är vackert i Indian Creek.

Sprickskola

Nu har jag lärt mig några olika storlekar på sprickor och kan slumpa mig upp för en del leder, trots min förkylning. (Jag kan vara en av västvärldens mest sjukliga män.) Jag har fått gå "King Cat", 5.11+, som pryder omslaget på föraren över Indian Creek. Dag två kunde jag inte göra flytten på King Cat på topprep, tre veckor senare kändes den inte så hård trots allt. En riktigt fin sprickled i alla fall. Alla storlekar från fingrar till kupade händer och vridna knytnävar, med en magnifik avslutning: vida händer i ett tak till en hård mantling upp till en avslutande layback.

Ska jag jaga grader är det på branta, vida sprickor (camalot treor är perfekta handjam för mig) som jag ska inrikta mig. Men det är på något sätt roligare att få smisk i de storlekar man inte behärskar. För klättrare med feta händer och hygglig väggklättringsteknik rekommenderar jag "Dos Hermanos" som en fantastisk led och gratis 5.12- tick. Kan man jamma camalot 3.5 går avslutningstaket geschwint. Görs den av någon med flickhänder ska jag sätta upp idolporträtt på henne/honom.

För sporklättrare som kan klättra incredible handcrack är ju den klassiska softa indian creek ticken "Annanuki", 5.12-. Jag kan inte föreställa mig att någon som regelbundet onsighar sport 7a/+ kan missa på den. Jag? Oops, det blev en redpoint. Så kan det gå.

Pär gör föresten stora framsteg med laybacktekniken, hans gamla nemesis, och kunde göra personbästa på kil för några dagar sedan med Power Play, en 5.11 layback på Power Wall. Pär är en av de få klättrare i Sverige om vilken man kan säga att han är tre fulla grader bättre på spricka än på vägg. Jag har haft stor nytta av att se honom klättra och ta efter rörelsemönster och metod.

Foton från the Creek finns som vanligt att beskåda på mitt flickr konto.

Canyoneering med Brett

Trångt
Ursprungligen postad av Pär Lindholm.

Vilodag. Jag och Pär satt oss i Forden och körde 90 engelska mil till en av Utahs minsta hålor, Hite (population: 4). Indianerna som jobbar där får nog sparken nästa vecka eftersom Brett kom på dem med att ha stulit alla möbler ur en federal barack. I så fall då är det bara Brett och en underhållstekniker kvar.)

Hite har en trailer park med tomma baracker, tre byggnader för federal personal, en bensinmack och en byggnad med besöksinformation. Bensinmacken är öppen alla dagar mellan 11 och 13. Till vänster om bensinmacken står några beslagtagna yachtar på en bädd av röd ökensand.

Brett har bott och arbetat i Hite i fyra år. Han arbetar som parkvakt, vilket innebär att han är den amerikanska statens långa arm i det enorma rekreationsområdet som breder ut sig vid Coloradoälvens inlopp i Powellsjön. Under sommaren beslagtar han partybåtar med koks i lasten, skrapar ihop rester av människor som drunknat eller klämts fast i de trånga ravinerna, flyger ut som vaktstyrka vid storbränder och orkaner, eller jagar 4-wheelers. Under vintern åker han upp till sitt hus i Nelson, BC, och åker skidor, det är därför Brett & Pär känner varandra.

Vi åkte ut till Glen Canyon och ägnade oss åt lite canyoneering. Canyoneering går ut på att man hittar en jättesmal brant ravin och klättrar och firar sig ner i den. Det håller på bli kallare nu så vi var glada åt att de bara var en kort liten bit med vatten. När skyfallen kommer blir det naturligtvis väldigt farligt att vara fast i Glen Canyons tokigt skarpa och branta raviner, utskurna ur mjuk Navajosandsten. Har man otur kläms man fast och drunknar eller fryser ihjäl i vattnet. Det är dessa människor som Brett letar upp, firar sig ner till och bryter loss efter de dött av nedkylning. Brett förstår nog som få andra faran med denna sport.

Som extra information till de som förstår vad jag menar när jag säger "norgeankare" med föraktfull röst så kan jag upplysa om att i canyons firar de av från än mer skrattretande usla ankare. Ett femtiokilos sanstensblock, till hälften nergrävd i sand duger tydligen bra.

Pär hade med sig sin kompaktkamera så kolla in hans kort.

Register commies – not guns

Gun Crazed Jonas
Ursprungligen postad av Pär Lindholm.

Det är skoj att skjuta prick. Jag, Brett & Pär krigade mot vinflaskor, sandstenblock och ölflaskor: we hate those fuckers.


Vin och vapenromantik


Sedan for vi tillbaka till Hite och såg den kanadensiska TV-serien Trailer Park Boys. Genialt.



Hököga

Idiom

Min engelska utvecklas här i bonnalandet. Genom att lyssna på lokalbefolkningen och countryradiostationer plockar jag upp färgstarka idiom.

• Well, what do you know, you can't beat that with a stick, can you?
• It's all fuzzy bunnies and kittens.
• "Blessed by The Lord" (som svar på frågan "How are you?")

Och priset till bästa slogan i radioreklam: "Energizer taste great, wallabies taste gay"

Bästa country corn:
"...Have fun son,
bring her home by ten, I'll be home cleaning my gun."

Fler meddelanden

Between Moab & Monticello En mexikansk hatt med La Sal-bergen i bakgrunden och taggtråd i förgrunden.
Ursprungligen postad av Jonas Wiklund.

I natt vaknade jag med sådan brutal träningsvärk att jag var tvungen äta smärtstillande. Så idag är det vilodag.

Annars kan jag meddela att jag fortfarande inte lärt mig ringlocks eller rattly fingers bättre än att jag kan transportera mig knappt än en och en halv meter uppåt om sprickan råkar vara i den storleken.

Jag kan också meddela att jag har ett visst mått av paranoia mot mormoner här ute i obygden. Paranoian lättade inte när en parkvakt sa att det var en förnuftig rädsla.

Sedan meddelar jag att Pacos onsightbestigning av "Rythm Method" var riktigt imponerande. Det vet jag numera när jag testat leda den. Skandalöst rutten klippa. Första säkringen vilade jag i för att kolla in placering två. Då sprängdes klippan. Andra gången jag gick på den trillade jag och slet ut två placeringar. Sista gången jag provade kom jag upp till vilan på slutet, men då var mitt huvud helt slut. Kroppen också eftersom jag satt en säkring varannan fot i hopp om att någon skulle hålla ett fall. Längst upp fick jag in några bra placeringar så jag drog mig upp till toppen.

När jag kom ner skällde Pär ut mig, vilket jag förtjänade. Förhoppningsvis kan jag skriva av det som årets dumhet och gå vidare.

Jag vill också meddela att vår behandling av modersmålet har nått en ny bottennivå då jag frågade om "vi var ute av cerealer". Pär är inte heller så bra på svenska.

Avslutningsvis meddelas att Pär fotade mig uppifrån på en helt fantastisk namnlös 5.11- (händer, tunna händer och knytnävar i 37 meter genom några tak) vid Broken Tooth. Alex säkrar. Alex är jättetrevlig, äger 67 mekaniska kamkilar, och har en jättesnabb Audi A4. Bra kille helt enkelt.

Unnamed 5.11- Det tar liksom aldrig slut.
Foto© Pär Lindholm.

Unnamed 5.11- Glädje är att klippa i repet i en solid kamkil
Foto© Pär Lindholm.

Uppdatering: Den som inte kan få nog av bilder på mig (och vem kan väl det?) kan kolla in hela Pärs set på flickr.com

Meddelanden

Newspaper rock, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Så här kan man också meddela sig, genom hällristningar. Ett fattigt medium som ändå talar till oss genom årtusenden. Fotot från Newspaper Rock längs Indian Creek

Henry mountains

På lördagen lämnade vi den hårda läromästaren Indian Creek för att åka till det "hemliga" området Henry Mountains i närheten av Lake Powell. På rockclimbing.com kan man läsa

This place has some of the most beautiful rock ever revealed by planet earth. there are probably about 50-75 routes-all quality. you may have seen the Perfect Child in an old BD catalog. sweet.

Att uppgiftslämnaren inte klarar hålla ner shifttangenten när denne påbörjar en ny mening ger en viss inblick i skribentens mentala processer.

Den främsta anledningen att vi åkte till Henry Mountains var att Alex, som Pär träffade i fjol, var sugen på att åka dit. Vi möttes upp i det minimala samhället Heit för vidare avfärd mot seriöst trasiga grusvägar, där min jeep kom till sin rätt för en gångs skull.


Heit-Lake Powell-2.jpg




På söndagen klättrade vi i Henry Mountains och jag vet nu att berätta att klippan är av exakt samma vulkaniska bergart som i Fukube, bara av skräpigare kvalitet. Å andra sidan kompenseras det till en viss del av faktumet att klippan når upp till en sisådär 100-150 meters höjd. Jag provade två väggturer med intrikata sekvenser upp längs småhål. Tyvärr var det för kallt och vi satte oss i bilen efter en enda dags utflykt.


Henry Mtns-2.jpg




Det var väldigt svårt att få rätt proportioner på klippan. De flesta lederna hade vi ingen information om. Jag testade en brant sportled längs en lutande monolit som såg ut att vara ungefär 30 meter hög. Tur att jag scorade en bail-biner på den glest bultade verikala mittdelen. Efter att ha kommit upp förbi ett andra tak insåg jag att jag klättrat 30 meter och hade minst lika långt kvar innan ankaret. Cool led hursomhelst, skulle gärna ha gjort den om jag haft ett längre rep och det var tio grader varmare.


Henry Mtns-5.jpg



Uppdatering: Här klättrar Lynn Hill "Perfect Child" på Henry Mountains.

...och glöm inte att läsa vad Pär Lindholm skriver från Henry Mountains.

Arches nationalpark

Arches nationalpark ligger några kilometer utanför Moab. Naturligtvis behöver man knappt lämna bilen för att spana in sevärdheterna. Vill man gå ända fram till Delicate Arch måste man dock gå fem kilometer, därav telefotot.


Arches-4.jpg



Det fanns förstås helt vanliga ökentorn i nationalparken



Arches-1.jpg



...och fler bågar...




Arches-3.jpg



Om färgerna på mina kort är dåliga beror det på att iBookG4 har matematikmaskinshistoriens sämsta skärm, som är helt omöjlig att färgsynka.

Indian Creek, något senare.

Indian Creek-9.jpg, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

I dag firar vi Columbusdagen.

Klättringen då?

Jodå, jag har vart på sprickskola i snart en vecka nu. Indian Creek är en hård läromästare: de flesta leder saknar helt väggrepp där vi europeiska sportklättrare kan fuska oss upp. Nej här är det att köra in händerna i sprickan, vrida om och dra som gäller. Inte direkt komplicerat, men jobbigt. Så länge man inte bryr sig överdrivet mycket om att man glider neråt så går det bra att ta sig uppåt.

Graderna igen. De är helt orelevanta. Mer än på något annat ställe jag varit på. Mina händer långt fetare än alla andras. (När jag jämför handstorlek med lokala klättrare, särskilt de som skrävlar över sina stora händer blir de alltid helt stumma.)

Igår onsightade Paco en 5.12 (tips-splitter), jag följde utan fall. Nästa led vi provade var en 5.11 (thin hands=rattly fingers för mig) där vi båda var tvugna att dra i utrustningen för att komma oss upp.

Think Pink

Indian Creek-5.jpg, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Wide hands = perfekta handjam för mig. Toklätt. Lika enkelt som att klättra upp för en stege, ja på undersidan då.

Pussy Wuss Crack

Indian Creek-14.jpg, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Kyle från Boulder klättrar en bred spricka i Indian Creek. Titta gärna på resten av mina kort från Utah på flickr.com.

Indian Creek, dag 1

Öken, sönderskjutna vägskyltar. Andlöst vackra snöklädda toppar vaktar över det sandstensröda landskapet. Mitt i detta ligger några marginella samhällen som blev kvar efter uranrushen på 60-talet. På väg från Denver till Indian Creek passerar man Moab som är något slags centrum för äventyrssporter i öknen. Moab har två välsorterade klätterbutiker, många cykelbutiker och en hel del hak som säljer organisk kaffe och sådant.

Vi bor i mormonhålan Montecello i stället. 45 minuter från de populäraste klipporna i Indian Creek. Kostar 125 dollar i veckan att sova i en enkel stuga för två.

Det tog en sisådär åtta timmar av våran måndag att köra den krånglande Forden från Denver till Montecello, inräknat en inköpsrunda för vin&sprit i Grand Junction strax innan mormonland.

Natten mot tisdagen vräkte regnet ner. Mer än vad jag trodde var möjligt i öknen. De klättrare som campat på andra sidan dalgången runt Indian Creek kunde inte ta sig till klättringen på hela dagen. Så på tisdagen var sprickorna blöta, inte så öken direkt.

Första dagen fick vi också ticka av en kändis*: Vi träffade patagonialegenden Jim Donini vid parkeringen. Han bad så mycket om ursäkt för George W Bush, och så berättade han att han byggt hus i Patagonien på argentinska sidan. Trevlig karl.

Mitt första intryck av klättringen. Herr Donini berättade att jag kommer att får ordentligt smisk i några dagar, innan jag vant mig. Det är nog helt riktigt. Grader betyder ingenting. Första dagen klättrade jag tre handsprickor i samma grad, med några extravarv inslängda. Rörande en av dem, "Supercrack", varnades det för att det var en smula bred. Mina jättelabbar fann Supercrack minst två grader lättare än både "Generic Crack" och tre grader lättare än "Incredible Handcrack", som båda blev rätt tunna för mig.

På de flesta klätterområden är det sylt att klättra i en grupp om tre. I indian är det nästan ett måste så länge man inte slår följe med världens rikaste person. På många leder måste man ha runt sju kamkilar i samma storlek. Första dagen hängde jag och Pär med en trevlig spanjor, Poco a.k.a. "Frank" som är på en USA-tripp liknande vår. Han presenterade sig som "Frank" eftersom hans riktiga namn var för svårt för utlänningar, tyvärr lystrade han inte till Frank – så till dess vi lyssnade av vad hans flickvän kallade honom kunde vi inte åkalla hans uppmärksamhet. Tillsammans kunde vi skaka ihop ett rack som räckte för våra turer. På "Incredible Handcrack" placerade jag nio friend #2.5 / camalot #2. Vår spanske vän "molto fuerte - poco coco" la väl sex eller så.

-------
Fotnot: Den enda andra kändisen (jag använder ordet kändis i väldigt vid mening här) jag tickat av är Circada Jenkins, eller vad hon nu heter. En sånt där prepubertal plastmonster som klättrar jättehårt. Henne imponerades jag av på Paradise Rock Gym i Denver. Hon boulderade, jag gjorde axelpress och gick campus. (För övrigt hade de en festlig campusbräda. Jag gick 1-6-10, så då fattar ni hur nära ribborna satt...)

Att tända av

Hej!

Jag heter Jonas och är en informationsknarkare. Jag vill bara berätta att jag bor på en RV-camping i Montecello utan mobiltelefontäckning och internetkontakt. Jag mår rätt dåligt över denna situation, men för att råda bot på problemet har jag svägt förbi biblioteket för att surfa lite i alla fall.

Det var allt jag ville meddela. Tack.

PS. Några kort från första dagen i Indian Creek hittar ni via utomjordingens blog.

Turkey Foot Crack

Turkey Foot Crack, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

South Platte och Devil's head har gjorts bort. Denna spricka låg i South Platte där vi klättrade på lördag. På söndag var vi och klättrade bultad granit i Devil's Head. I Devil's Head klättrade jag en av de bästa bultade 7a jag någonsin gått, utan överdrift.

F-kupa-kaka

Idag gör vi inte många knop, jag och Pär. Bland annat för att jag glömde de enda nycklarna vi har till Forden i Agnetas bil, och hon är på jobbet. Annars hade vi nog tänkt åka iväg och kopiera upp några extranycklar till bilen idag.

Istället sitter vi framför varsin dator i Matt & Agnetas hus och mailar varandra. Jag kan inte underlåta att visa er dagens fynd från Pär: Fcup cookies!.

Äter man dessa kakor (68,7 kkal) så blir brösten större, medan rumpan stannar kvar i samma storlek. Denna effekt ska garanteras av en ört som kallas プエラリアミリフィカ (direkt transkriberat tillbaka till latin blir det "Pueraria Mirifika"?). En googling efter örten ger 319.000 träffar på japanska sidor. Så det verkar vara big business i landet som gav världen bröstförstoringsoperationen.

Hyperbol

Igår diskuterade jag och Pär hur det kommer sig att vårt sätt att prata snabbt förändras på denna sida atlanten. »That's the best beer I ever had«, »the world's largest climbing area«, »the best tents ever made« och liknande fraser bara rinner ut ur våra munnar. På svenska kan man ju inte säga saker som »den bästa öl jag någonsin druckit«, »världens största klätterområde«, etcetera, utan att låta som en mellanstadieelev med svag formuleringsförmåga.

Min teori är att engelskan för evigt blivit förgiftad av hyperbolen eftersom det stilmedlet övernyttjades av de brittiska poeterna från tiden då engelskan utvecklades till ett kulturspråk. Jag har börjat lyssna på en inläsning av The Classic Hundred Poems: All Time Favorites, och har lyssnat mig fram ungefär till Shakespeare. Det är slående hur ofta hyperbolen används som stilgrepp. (För att inte tala om kommentarerna! I kommentaren om Shakespeare själv slås det fast att Will är »perhaps the greatest Poet anywhere, ever«! Som om han ens skulle ha dugit till att rengöra Li Bais penslar, eller som renskrivare åt Goethe:

Über allen Gipfeln
Ist Ruh,
In allen Wipfeln
Spürest du
Kaum einen Hauch;
Die Vögelein schweigen im Walde.
Warte nur, balde
Ruhest du auch.

)

Ingen tror dock på min hypotes.

Till Far

Jonas bil framfor Matt & Agnetas hus, ursprungligen uppladdat av utomjording.

Pappa är nyfiken på hur min Explorer ser ut, så här är Pärs kort av bilen. Forden står framför Matt & Agnetas hus i Arvada, CO.

Pär har skriver om vår resa här.

Igår tecknade jag försäkring för bilen, det var rätt obilligt. På webbformuläret jag fyllde i fick jag veta att jag hade följande olyckor och förseelser: utländskt körkort.

Hittils på resan har jag tappat bort: 1 grigri, 1 skruvkarbin, 1 par skor.

Center Route

Center Route, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Butshots är ju aldrig acceptabla om de föreställer någon annan än en själv, men eftersom detta foto föreställer mig på Center Route, Rincon Wall, Eldorado Canyon, så det är OK.

Uppdatering

Ok, så vad har hänt sedan sist? Jag har köpt kanske världens sämsta bil, en 1994 Ford Explorer utrustad med en motor som har 4 liters (drygt en gallon) slagvolym. Min förra bil var en Mitsubishi Minica med en 0.6 liters motor. Min gamla Minica skulle förmodligen rymmas bak i skuffen på Explorern.

Forden har monstruös markfrigång, möjlighet att koppla på fyrhjulsdrift och fyrhjulsdrift med diffspärr om det så skulle vara nödvändigt, och ingen väghållning överhuvudtaget. Jag har då inte tänkt väja undan för någon eller något, i så fall tippar bilen helt säkert. Tur att den är så stor.

Nå. Pärs kompis Matt har en likadan bil, bara två år nyare, och har försäkrat mig att en terrängbil är helt nödvändig i öknen. Dessutom ska det visst vara enkelt att få tag i reservdelar till Ford, föga förvånande.

På klättringsfronten kan jag upplysa om att de använder YDS för att gradera svårigheten på lederna, precis som i Japan. YDS är en subjektiv skala för svårighet, och det är min klara uppfattning att den underliggande objektiva verkligheten är betydligt barskare i Japan än i CO.*

Det mesta av klättringen i CO sker på hög höjd. Jag har aldrig tidigare utövat sport på hög höjd, men numera kan jag bättre relatera till våra vintersportares klagomål över förhållandena vid OS i Salt Lake City. Det är lite läskigt faktiskt att andas tungt utan att få tillbaka krafter i samma mått som man vanligtvis får.

I torsdags var jag till Clear Creek Canyon med Matt. Ungefär 500 leder, mestadels sportklättring längs Canyonen. Brant och kul. Totalt ohippt ställe, de flesta Boulderiter har alldeles för mycket attityd för att åka dit.

I fredags var jag upp till Boulder Canyon med Crystal och hennes vänner, flummarna Clive och Jimmy. Brant sport och trad på schist. Rätt kul. Amerikanska ungdomar har konstant dålig andedräkt på grund av alla örter de röker.

I lördags var vi (jag, Crystal, Jimmy, Tony och Kyle) till Rincon Wall i Eldorado Canyon. Uteslutande traditionell klättring på en 100 till 150 meter hög vägg. Mycket fin och ihållande klättring upp för sprickor och dieder. Anmarchen var rätt lång och tradig, och klippan låg och bakade brutalt i solljuset. Jag blev uttorkad och höjdsjuk men hade grymt roligt ändå.

I går söndags var jag, Matt & Agneta, och deras kamrat Paul upp ordentligt högt i bergen. Åker man upp längs Clear Creek till man kommer till 3000 meters höjd, för närvarande alldeles strax under snölinjen, kommer man till en nyutvecklad sportklippa som kallas Ra. Klippan är vertikal eller just lite brantare än vertikal och är ungefär 100 meter hög. Alla leder är helt bultade och graderna håller sig mestadels i 5.11 - 5.12 registret. Otroligt rolig klättring högt upp i bergen. Fina höstfärger på asparna som stod inblandade i barrskogen. Brutalt jobbig anmarch för min forfarande svullna fot. Det snöar nog där vilken dag som helst. Skönt att hänga med människor med militärbakgrund, de har långt bättre andedräkt.

Just det. Jag såg klätterfilmen "King Lines" i lördags. Fint filmad, särskilt sekvenserna från Clark Mountain i Mojaveöknen. Filmen handlar om den amerikanske klättraren Chris Sharma och är gjord som en typisk amerikansk sportdokumentär. Har man svårt för blind hjältedyrkan bör man nog avhålla sig från att köpa filmen, så mitt betyg blir: låna från kompis eller sno från internet.

-----
Fotnot: Med denna något krångliga mening vill jag säga att det är galet soft graderat i Colorado i jämförelse med Japan.

Att växla pengar

Jag förde in en bunt yensedlar till USA för att bruka för bilshopping. Att växla in dessa japanska pengar till den lokala valutan visade sig svårare än jag trott. I Europa talar vi ju ett par hundra språk och har ungefär lika många valutor, så minsta lilla bankkontor kan växla vad som helst. I USA pratar de spanska och lite engelska, och har en enda valuta. Att någon skulle ha några sedlar med andra gubbar på framsidan är en nästan hädisk tanke. Jag var in på fem banker i centrala Denver innan jag hittade en som kunde växla in utländska pengar.

I ett litet undanskymt hörn av USbanks huvudkontor i Denver satt en liten etioper och skötte en speciell kassa för valutatransaktioner. Han hade gått i brittisk skola och blev alldeles jättelycklig över det faktum att jag kunde bokstavera den sista bokstaven i det engelska alfabetet korrekt.

Annars har jag vart i Eldorado Canyon och klättrat en snabbis. Eh. Jag kommer nog inte återvända till West Ridge några fler gånger i år. Det ligger förvisso nära vägen och så, men att skyffla hyllor i 40-50 meter får man ju nog av i de skandinaviska fjällen, det känns onödigt att åka ända till Klippiga Bergen för det. Dubbelrep hade varit perfekt. (Bara en sådan sak.) För övrigt har de lokala klättrarna alls icke hört talas om den tekniken, de verkar föredra att använda ett rep, släpa med sig oändligt långa slingor, och låta repdrag ingå i graden.

Bra frågor

Här sitter jag i Colorado, på en enorm slätt. Så länge man tittar österut ser man bara platt jordbruksmark bre ut sig. Färre höjdkurvor än Danmark. Tack och lov reser sig de klippiga bergen rakt upp ur slätten några tiotal miles västerut.

Det är dit jag ska.

För övrigt är detta min favoritfråga på formuläret man måste fylla i för visumfritt inträde till USA:

Have you ever been or are you now involved in espionage or sabotage; or terrorist activities; or genocide; or between 1933 and 1945 were involved, in any way, in persecutions associated with Nazi Germany or its allies?

Uhmm, no?

    Vi lämna med oro
    de skandiska skär.
    Vi trivdes, vi voro
    så lyckliga där.
    I blommande lindar,
    där nästet vi byggt,
    balsamiska vindar
    oss vaggade tryggt.
Nu sträckes mot okända rymder vår flykt.

—Erik Johan Stagnelius

Att höra hemma

Jag har en vän som har en japansk mor och en amerikansk far. Fadern är av europeisk ursprung. Min vän har huvudsakligen asiatiska drag, i alla fall i vitingars ögon, men ser definitivt inte japansk ut i japanska ögon. En gång berättade hon att hon tyckte det är så skönt att semestra på Hawaii eftersom hon där har ett helt alldagligt utseende och kan smälta in. Jag förstod nog inte alls vad hon menade. I Japan är jag ju uppenbart utlänning, men eftersom jag är högst närsynt och allmänt ointresserad av andra människor så upplever jag aldrig att japaner stirrar på ett närgånget sätt. Jag kända aldrig att det var avigt att inte se ut som alla andra.

När jag kom tillbaka hit till Sverige förstod jag plötsligt vad hon menade. Första dagen jag gick och drev omkring i vår huvudstad kände jag mig allmänt lycklig över att alla är blonda, orakade, illa klädda och smutsiga. Precis som jag. (Senare samma dag började jag misstänka att det var någon slags dörrvaktsfestival i staden, eftersom alla var stora som hus.)

På måndag åker jag till Nordamerika. Jag är tillbaka strax efter Lucia.

Nu är jag hemma igen

Den välformulerade idioten Will Self skrev någon gång om hur att flyga i
första klass var resandets heroin, i den meningen att har man en gång
testat vill man göra det igen. Och Self borde ju veta. Att flyga
businessklass är väl resandets salongsberusning då antar jag.

Första gången jag flög till Japan frågade jag mig varför avdelningarna för
första klass och businessklass var så långa. Elva timmar senare skönjde
jag svaret.

Att flyga ekonomiklass Frankfurt-Nagoya är väl mer att likna vid resandets
rohypnol kanske.

Även om jag hade stoppat vågen i en kartong och skickat den med båt innan
jag packat färdigt var jag fullt medveten om att jag inte direkt höll mig
inom de 20 kg som stipuleras för intrakontinentalt resande. (Titta på en
karta, Japan och Sverige tillhör samma kontinent... typ.) Glad i hågen
dök jag upp vid incheckningen med två väskor som tillsammans vägde lite
drygt trettiosex kg. Trots att jag proppat mitt handbagage med allt som
verkligen var tungt. Utan att ha vägt handbagaget skulle jag gissa att det
vägde 25 kg.

Flickan i incheckningsdisken blev nästan grön i synen när hon läste av
vågen. Försynt frågade hon om jag möjligtvis kände till att man får checka
in som mest tjugo kilo. Jag försökte se handfallen ut med ledsna stora blå
ögon, men var trots mina hjälplösa uppsyn tvungen att betala för
övervikten, samt för att en av väskorna var otymplig. Egentligen inte
särskilt mycket att bråka om, samma kilopris som att skicka paket
med flygpost.

Min tjeckiske vän Dalibour mötte upp vid flygplatsen för att säga adjö, och
vid vårt sista fika tillsammans lyckades jag nästa tömma mitt japanska
bankkonto, något som jag nästan lyckas klanta bort.

Vid boarding-gaten väntade en glad överraskning. Samma flicka som jag
trodde mig misslyckats charma vid incheckningen stod och väntade. Hon hade
graderat upp mig till businessklass. Yes yes, fucking yes! Säten som går
fälla upp till sängar, bra mat och ordentligt benutrymme.

Jag har inte riktigt gillat Lufthansa. Mest för att de opererar linjen
Frankfurt-Nagoya med flygplan som de köpt av självaste bröderna Wright och
sedan dess glömt renovera. Jag är väl inte sämre än att jag ändra mig om
de är vänliga nog att gradera upp mig. De japanska måltidsalternativen är
kreerade av kökschefen på Hilton Osaka och är riktigt riktigt bra. Ja,
förutom den inledande zensai-prylen som var lite trött.

I like the Wright brothers, but no airplanes

I morgon åker jag hem. I stället för att packa färdigt sitter jag här och försöker gissa vad jag kommer sakna mest, förutom de människor man mött.

1) Maten. Billig, god, närande. Kommer kanske mest av allt sakna ätbart ris. Kommer inte att sakna brödet som är en skymf.
2) Civilserade toaletter. Ja: en toalett måste ha display och knappsats. Varenda inställning är viktig. Blir jag någon gång bofast någonstans kommer jag importera en japansk toalettring.
3) Hövligt bemötande i resturanger och butiker. Till och med tonårsbuttra studenter som extraknäcker i snabbköpet är hövliga.
4) Texter skrivna på japanska, maskingöversatta till engelska, och utan skam tryckta på alla möjliga föremål.

Uppdatering Och nu har jag fastnat framför TVn. Carl Lewis kunde inte hålla sig för skratt när en super-genki flicka översatte hans svar till japanska.

Resplaner

På måndag kväll anländer jag till Stockholm. Dagtid driver jag runt. Kvällstid umgås jag med syster. Några dagar senare åker jag upp till Skellefteå. En kortare turne av städerna längs Norra norrlands kustland genomförs. 17 september åker jag till Nordamerika för att återvända strax efter Lucia. Julen firas i Boviken.

Detta är min avsikt.

Men Gud rår.

Förmodligen nås jag på 070--317 27 37 samt mailadressen som anges i min profil.

さよなら、och tack för fisken

来週の月曜日にスウェーデンに帰る。日本にたぶん永久に去るからさびしいさ。日本の生活は大好きだ。特別な日本のクライミングとクライミングの友達はいつも忘れないでいる。
９月半ばから１２月半ばまではクライミングのために米国に行くつもりです。後は何処にいるかはまだ知らないけど、ヨーロッパでクラミングのために来たら、連絡をためらわないでください。特に北欧のクラミング（スウェーデンとノルウェー）はよく知ってる。
僕のメアドは左側の"Visa hela min profil"か顔写真をクリックすれば見つかります。

(Om er Japanska är lite halvdan och ni prompt vill veta vad jag skrivet kan ni ju alltid testa att läsa denna sida via googles language tomfooleries. Det kanske inte gör någon klokare.)

Lite okallt

Nagoyabon tillbringar tiden från regnperiodens slut till dess de första höstvindarna svalkar med att ljudligt klaga på att det är varmt. Av förståeliga skäl. Staden ligger inte bara i en, allt som oftast, helt vindstilla varmluftssänka, utan är också hårt drabbad av lokal stadsuppvärmning. Outtröttliga luftkonditioneringsanläggningar spyr konstant hetluft ut mot gatan, där bilar stockas på den svarta asfalten längs vägar som går kors och tvärs på flera plan.

I år lamenteras det mer än någonsin förr. Torsdagen var anmärkningsvärd, inte bara för att jag stukade foten uppe fjällen, utan det var också den varmaste dagen i Japans historia.

Uppdatering: Att jag inte kan skriva är välkänt, tydligen är det så varmt att jag inte tänka heller. Ändrat rubriken från jamaicansk till norrländsk syntax.

Hello Kitty Kit

Är din katt inte nog lik Hello Kitty? Vad gör väl det? Håll i er för dagens gärning, som består av att sätta över denna sida från gizmodo.jp till äran och hjältarnas språk. Inlägget från juni i år är ju obetalbart, så det har säkert valsat flera varv runt internet vid det här laget. Nå.
-------------
Vi kan härmed erbjuda en Hello Kitty©-kostym exklusivt för din katt. Settet som består av hatt, blus, och brosch, är avsedd för katter mellan 1 och 10 år. Morfar Katt och Mormor Katt tänker nog däremot »vad varmt!« kanske.

Vi måste också påpeka detta:

• Varken kläderna eller broschen är för dagligt bruk. Vid långvarigt eller överdrivet användande slits produkten ut.
• Från kattens synvinkel är det inte särskilt festligt att vara ›stylish‹.

Okej när det är sagt så...

När kissemisse är klädd i stylish first-class haute couture samlas alla unga fotografer runt katten, tro inte något annat!

För övrigt är ovanstående modell Fröken Pudding (5kg).

[...fler bilder av katter förnedrade med hello kittet...]

Betänk att priset är 18900 Yen. (1142 SKR i dagens kurs)

Antalet set är begränsat till 90 st., de första 30 seten kunde bokas från den 17^e, så skynda er om ni är intresserade!

Beställ denna produkt via Rakuten.
-------------

Sällan har »garbage in/garbage out« kännts så träffande. Den tredje meningen innehåller verkligen tre[!] markörer för att utrycka tveksamhet i orginal. Det har jag inte ens hört bland tonårsflickorna i tunnelbanan. Katten i bilden heter verkligen »プリンちゃん«; jag hittar inte på.

Tipstack: gizmodo.com

Humle & Dumle i fjällen

Sunflowers turning in Yamanashi prefecture, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Tja nu har Humle & Dumle vart och klättrat i fjällen. Denna gång var det min tur att ta ett idiotiskt fall.

Glada i hågen åkte vi till Mizugaki i går. Fem minuter senare sa det knak när jag landade olyckligt på vänster fot. Jag tror knappast något är brutet eller av, bara en stukning. Jag kan nästan gå, och svullnaden täcker knappt halva foten.

Nackdelen när jag och Wataru klättrar ihop är att förnuftets röst saknas.

Solrosos heter himawari, vilket skulle kunna direktöversättas till »vänd mot solen«.

0°C

0°C, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Så här ser alltså ett ovanligt smakfult kärlekshotell ut. Se "忘れっぽい

Vem kan motstå ett kärlekshotell som har en sådan här skylt vid entrén? Och på engelska och allt.

Stenåldersmat

Djur jag ätit råa:

• Lax
• Tonfisk
• Sill och strömming (beroende på definition av rå)
  
• Ostron
• Flundra
• Räka (många sorter)
  
• Kalmar, tioarmad bläckfisk, eller vad de nu kan tänkas heta
  
• Bläckfisk. Visste ni förresten att i Storbritannien räknas bläckfisk som honorary vertebrates (»hedersmedlemmar av familjen ryggradsdjur«) under deras djurskyddslagar? Därför har de många rättigheter som ryggradslösa djur annars förvägras
  
• Kalv
• Häst
• Kyckling
• Det som på sushiresturanger kallas 鯵 (aji=taggmakrill) trots att det är namnet på en hel familj fiskar bestående av 151 arter eller så. Det rör sig nog om Trachurus japonicus eller 真鯵 (ma'aji=›sann taggmakrill‹, kanske »japansk taggsill« på svenska? Vet någon? Klas kanske?)

Godast så länge är, utan inbördes ording, den fetaste delen av tonfisk, flundra och häst.

Uppdatering: Enligt FishBase är det danska namnet på Trachurus japonicus Japansk hestemakrel. Det är siter som FishBase som gör att jag har problem att hantera mitt internet-surfande.

忘れっぽい

Hur nära ert hem har ni övernattat på ett hotel? Mitt personliga rekord har numera sänkts till 250 meter.

Igår lämnade jag nycklarna på kontoret, sedan gick jag glad i hågen ut på krogen. Kom hem vid midnatt och insåg mitt misstag. Stefan och Miki i våningen under verkade ha lagt sig, och från hyresvärdens lägenhet sken inget ljus. Så jag bet ihop och svalde min frustration och självhat och gick till ett av kärlekshotellen runt hörnet.

Jag valde ett hotell som heter 0°C. Enligt en mycket märklig skylt utanför hotellet erbjuder de designade rum i urban stil. Enligt samma skylt heter de 0°C eftersom kvinnors hjärtan är kalla. Ehh. Förvisso sant, men...

En skillnad mellan kärlekshotell och vanliga hotell är hur de förstnämnda erbjuder anonymitet. Entrén sker vanligtvis genom garaget, som har en oupplyst infart. Från garaget på 0°C klev jag direkt in i en reception som var utrustad med en stor dataskärm och en liten smal draperad lucka i midjehöjd. Jag valde det billigaste lediga rummet och klickade in det på skärmen. Sedan gick jag fram till luckan från vilken en kvinna (att döma av röst och händer) sträckte fram en bricka där jag fick lägga en depositionsavgift i kontanter, kreditkort accepteras naturligtvis icke.

Lustigt nog får man ingen nyckel, utan när jag kom upp till rummet var det öppet, och när jag stängde dörren klickade låset igen.

Rummen såg väl ut som i stort sett vilket hotell som helst, förutom ett gäng detaljer som gör dem lämpade som kärleksnästen. Jag kanske bör bespara er en uppräkning av dessa detaljer. På morgonen var det i alla fall trevligt att ha ett jättestort badkar med en TV ovanför.

När jag skulle checka ut upptäckte jag att den låsta dörren saknade låsbygel. Inne på rummet upptäckte jag en skylt som berättade att man ska ringa lobbyn när man, så att säga, är klar. (Jag kan inte nog rekommendera att lära sig att åtminstone stava sig igenom skrivna meddelanden på det lokala språket.) Från receptionen öppnar de den fjärrstyrda dörren .

Väl tillbaka i lobbyn fick jag igen växel på depositionsavgiften. Priset beror på hur länge man stannat på rummet. Såvitt jag begriper så finns det väsentligen två avgifter, en för »vila« och en för övernattning. Normalt sett kan man inte få tillgång till rum för övernattning förrän efter klockan 10.

Kärlekshotell finns över hela Japan. De frekventeras mest av par som behöver ett avskilt ställe för att idka samlag. Dels används de av par som av trångboddhetsskäl har svårt att få till det annars, och dels för prostitution. Hotellen finns över hela Japan, men framförallt i »röda distrikt« och runt motorvägskorsningar i utkanten av städer. Kärlekshotell är svåra att finna i bostadsområden då lokalbefolkningen i allmänhet motsätter sig deras etablering.

Jag var lite besviken att den mänskliga kontakten inte helt hade tagits bort. Jag har hört att på många kärlekshotell så betalar man genom att stoppa ner pengar i ett rör.


Ett billigare alternativ om ni är utlåsta är att gå till ett internet- eller till ett serietidnings-café. De är i allmänhet öppna dygnet runt.

Hade jag vart yngre hade jag väl gått till Lounge Creek och hållt mig där till dess att hyresvärden vaknat. Här stänger krogarna när gästerna gått hem, eller annan slumpmässigt vald tidpunkt. Lounge Creek håller ofta öppet till 9-tiden på morgonen. Gästerna måste ta av sig skorna i entrén och man får dansa i socklästen på en heltäckningsmatta. Bara en sådan sak.

Rå lever

raw liver, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Det börjar bli bråttom med att hinna äta allt som ska hinna ätas. Igår käkade vi på en izakaya/yakitori. Rå kyckling* (»torisashi«) tyckte de tydligen var helt normalt, men när jag och Dalibour beställde in rå lever (»rebasashi«) kom ägaren ut och berättade att trots alla deras försiktighetsåtgärder så kunde vi bli sjuka om vi åt rätten, och det var i så fall vårt problem.

Smakade inte särskilt starkt förstås. Vad kan man säga, taste like chiken...liver liksom.

Jag blev mycket riktigt svårt sjuk idag, men det var nog helt vanlig alkoholförgiftning.

Så här koncentrerad ser jag ut när jag sjunger Pizzicato Fives スェート・ソウル・レヴュー

* Fotnot: Nej kycklingen är inte helt rå, det skulle vara olagligt på grund av risken att infekteras av campylobacter. Därför hettar de upp ytan på kycklingen under några sekunder. Smittskyddsinstitutet skulle ha en hel del att säga om detta förfarande.

Stor vind

Eftersom SvD och DN brukar publicera varje orkan som når Japans strand på sina nätupplagor så tänkte jag denna gång förekomma dem: en tyfon träffar förmodligen sydön vid midnatt för att sedan svänga nordöst upp mot landet.

Följ stormens öga via världens bästa och nördigaste väder-, blomnings-, och jordbävnings-webb här: http://www.jma.go.jp/jp/typh/.

För övrigt har tyfon en högst oklar etymologi. Klart är att det på kinesiska en gång hetat 大風 (daaih fūng), »stor vind«. Japaner utläser 大風 som »ōkaze«, vilket snarare betyder stormvind. Tyfon skriver de av för mig oklart skäl 台風 (taifū), där första tecknet 台 betyder piedestal, plattform men också används som ett räkneord för bilar. Det kanske har att göra med det relativt nya tecknet 颱 i kinesiskan (ej i bruk i normal japanska) som bär huvudbetydelsen »tropisk cyklon« och ju består av radikalen 風 »vind« till vänster, och delen 台 »plattform« till höger.

Möjligtvis kommer ordet tyfon till svenskan via engelskan från arabiskans ţūfān (طوفان), vilket i sin tur kommer av grekiskans τυφών, ett monster skyldig till heta vindar. Det kan också hända att ordet kom till svenskan direkt från portugisiskan som tydligen tog in tyfoon direkt från grekerna, utan att passera Bagdad. Vad vet jga? Engelskspråkiga delen av wikipedia vet hur som helst att berätta mer rörande namn för tropiska cykloner.

Uppdatering: Ka-shing! Nu har TT översatt Reuters telegram rörande stormen och SvD har lydigt publicerat telegramet.

Ingmar Bergman

Till slut förlorar vi alla. Vila i frid.

Norgehistorier

Det här var ju rätt festligt: www.astarte-education.com

Prinsessan Märtha Louise i Rasputins fotspår, en helbrägdagörare för hela kungafamiljen, liksom.

(Genom att svara på följande fråga kan du enkelt kontrollera huruvida du har möjligheten att hela människor genom handpåläggning:

Är du Guds son?)

---
Tipstack: YAMAUCHI Atsuo

Forskningsobjekt

Denna dag gick i modersmålets tecken.

I förmiddags var jag försöksperson för en stackars fonetik-doktorand som vill undersöka japanska med svensk brytning. Än så länge har hon lyckats hitta väldigt få svenska nagoyabor som talar lite japanska, men känner du till någon japansktalande svensk som kan ta sig in till Nagoya så kontakta gärna mig så vidarebefodrar jag kontakten. Försöket tog drygt en halvtimme.

Försöksledaren pratar förbluffande bra svenska, med ett utal till och med bättre än man kan förvänta sig av en fonetiker.

Dessutom träffade jag Johan och Ann idag. De är på japansemester och stannade till i Nagoya på väg norrut. Så nu har jag lärt mig tala svenska igen.

Utan bil i Nagoya

Min Mitsubishi Minica – som jag kom att kalla Lady Macbeth – är skrotad. Jag köpte henne för 70,000 ¥ av en egyptier som misslyckades omvända mig till den sanna tron. I nio månader har hon fört mig på ett inte allt för pålitligt sätt till de ställen jag velat åka. Jag har bytt kabel mellan fördelardosan och tändstiften, två däck, och bromsbackar höger fram.

För att fortsätta köra henne skulle jag bli tvingad att besiktiga henne, samt betala två års viktskatt. Om hon mot förmodan skulle klara besikningen, skulle det allt som allt kosta drygt 50,000 ¥. Så nu måste jag genomlida min sista månad i Japan utan bil. Ack!

Att skrota en fullt körbar tio år gammal bil ger i och för sig höga poäng på nihonrashi-rankingen.

Dante Gabriel Rossetti ritade bilden, The Death of Lady Macbeth.

Samurai Champloo

Gillar ni japansk hiphop och anime så kan det vara väl värt att kolla in TV-serien »Samurai Champloo«. Tjugosex avsnitt med tecknat våld över svängiga rytmer från Nujabes, Shing02, Minmi, o.s.v.

Serien utspelar sig under den sortens Edo-era där Yakuza-bossar bär ray-bans, stekarna har blonderat hår, och slottet i Hiroshima bombas med grafitti.

Något säger mig att varken de regerinsgstyrda eller de vulgära kommersiella kanalerna kommer att sända serien inom den närmaste framtiden, men det skulle inte förvåna mig om alla episoder finns på en torrent nära dig. På amazon.co.uk kan man köpa en box med alla avsnitt, tyvärr kodade för region 1. Via amazon.co.jp, kan man naturligtvis köpa den på japanska, men de uppger inte huruvida den har engelsk textremsa. För ett randfolk är det besvärligt att konsumera denna sortens kultur utan att stjäla.

日本の形 The Japanese Tradition － 鮨 sushi

Vad ska man säga? Genialt. Tipstack Wolfgang Hadamitzky

Uppdatering Ojdå. You-tube loggan sabbar visst textremsan. Om er japanska är lite rostig så klicka på sagda logga så får ni se filmen utan en logotyp som täcker över texten.

Körkort

Jag har uppdaterat min andra blogg med lite information om bilkörning i Japan. Det kan vara intressant även för er som inte klättrar. Hursomhelst är den mest relevanta infromationen detta:

Förare som använder ett internationellt körkort fast de är bofasta i Japan kan bli arresterade. »Vad är då en ›bofast‹?«, undrar du kanske. Tja, exakt vad som konstituerar gränsen mellan »bofast« och »icke bofast« är inte klart. Enkelt uttryckt ankommer det på polisen att veta och på dig att upptäcka. Hursomhelst, att köra utan ett giltigt körkort är ett allvarligt brott: tänk inte ens på det.

Ingen antingen-eller kultur här inte.

Rage

Neko Case har jag ju citerat på bloggen förut. Jag hade tyvärr missat intervjun med Case på pitchforkmedia.com, men jag blev tipsad om den via ett klätterforum jag läser ibland. Hursomhelst jag kan inte låta bli att delge er ett utdrag ur hennes magnifika raseriutbrott:

Sång är inte viktigt längre. Jag är inte ett geni — hade jag varit samtida med Jackie Wilson eller Rosemary Clooney eller Patsy Cline, hade jag varit skitdålig. Jag skulle ha sjungit i någon bar någonstans för fem dollar i veckan, längre än så skulle jag aldrig kommit. Men jag lever nu och jag skriver låtar, det är annorlunda.
[...]
När jag hör auto tune över någons röst kan jag inte ta dem på allvar. [...] Det är inte en effekt som en del försöker hävda, det är för folk som Shania Twain, som inte kan sjunga.
[...]
Madonna med! Träffa tonen! Sluta låtsas att det är William Orbit som är finurlig — vi vet att du inte träffar tonen eftersom du har en massa annat att göra. Du kan, jag litar på dig. Men lämna inte studion förrän du har träffat den djävla tonen.
[...]
Och om Celine Dion nu skulle vara den stora sångerska hon säger hon är, varför är det auto tune på varje djävla ord i hennes låtar? Kan du inte bara träffa, Celine?

Hela utbrottet i all sin prakt finns som sagt att läsa här:

http://pitchforkmedia.com/article/feature/31252-interview-neko-case

Uppdatering: Efter en sådan drapa blir man ju rätt sugen på produkten. Den finns för både PC och Mac här:
http://www.antarestech.com/products/auto-tune5.shtml

Att auto-tune funkar utmärkt råder ingen tvivel om: lyssna på hur det låter före & efter.

Japansk-engelsk lista över klättertermer

Eftersom det roar mig har jag producerat en liten japansk-engelsk ordbok över klättertermer.

http://spreadsheets.google.com/pub?key=pPcxCexKF2fS0soaQfI-8eg

Helt säkert är den full av misstag och termer som inte används i ledig klätterjapanska.

Nazi-uppfinningar

Solkorset används som en allmän symbol för tempel, och en japansk vägkarta är i allmänhet översållad med små spegelvända nazi-kors. Man sluter ganska snart rycka till av röda flaggor med solkors som vajar för vinden runt templen, men när jag såg travar av boken »Nazisternas uppfinningar« ligga framlagda på ett bord på universitetsbokhandeln kunde jag liksom inte låta bli att lyfta på ögonbrynet.

Den version av boken som låg på universitetsbokhandeln såg ut som bilden ovan, fast med extra text under svastikan som proklamerar: raket! jetmotor! motorväg! o.s.v. Enligt förlagets text så urskuldrar inte boken nazisternas grymhet, men försöker återföra de uppfinningar som gjordes under nazisternas välde till dess rätta plats i teknikhistorien. Boken går att beställa via amazon.co.jp. En av kundrecensionerna på amazon.co.jp gör den naturliga invändningen: det är tyska uppfinningar, inte nazi-uppfinningar.

Jag träffar ofta klättrare ute vid klipporna som jag utan etikettsbrott kan kalla tant eller farbror, ty de är äldre än mor och far.

Igår skulle ett gäng klättrare från Nagoya åka till Hōrai. Eftersom det skulle regna på eftermiddagen var deras plan att möta upp klockan 4:50 vid Sakurayama. Jag som inte är av japansk börd behöver tyvärr sova ibland så jag avböjde respektfullt och planerade köra i egen bil lite senare. På grund av diverse omständigheter blev de dock väldigt försenade och kunde hämta upp mig 6:15 istället. (Slöfockar.)

Vi hann upp till klippan innan det började regna på allvar. Eftersom stenarten är vulkanisk tuff så trycker vatten inte igenom de brant överhängande bergssidorna. Förhållandena var dock löjligt dåliga: 25 C°, spöregn och drivande dimma. Jag gjorde två hoppfulla press på Banis en lätt överhängande, krimpig 5.13a som kändes knallhård. Jag började en lång föreläsning om att det var den hårdaste 13a jag känt på. Kato tyckte väl att jag yrade och tröstade mig med att han inte ens kunde göra rörelserna på den förra sommaren, men att den var hemskt lätt på hösten.

När jag tjurat färdigt gick vi ner till Demonklippan för att få lite mängdträning. En tandlös gubbe gjorde en lång överhängande 5.12b medan hans gråhåriga fru slängde iväg några press på en 5.11d direkt till vänster. Det känns definitivt kul och annorlunda att diskutera rörelserna på så pass svåra brant överhängande sportturer med damer i pensionsåldern.

Japanska bergsbestigare av höga snöklädda toppar håller sig också i fin form upp i mogen ålder. För någon månad sedan blev den pensionerad läraren och rutinerade bergsklättraren YANAGISAWA Katsusuke förste 71-åring på toppen av Mount Everest/Chomolungma (ཇོ་མོ་གླང་མ).

Högre examen

Tumregel: en stekare är alltid skyldig.

En snabb googling ger vid handen att väldigt många svenska politiker har påbörjade, men aldrig avslutade universitetsstudier. Man får anta att de prioriterade det sociala livet högre än att göra något så urbota tråkigt och banalt som att lära sig något.

Såväl en högstadieexamen som en doktorsexamen är inte bara en garanti på att vissa mer eller mindre grundläggande kunskaper upphämtats. Det är också en garanti på att man åtminstone en gång i livet har klarat slutföra något man påbörjat, även när man tvingas lära sig svåra, ointressanta eller irrelevanta ämnen.

I allmänhet, ju mer prestigeladdad examen desto svårare att slutföra. De flesta klarar högstadiet med godkända betyg medan många studerar vid universitet utan att någonsin bli kandidat — än mindre docent.

I frågan om examens svårighetsgrad föreligger en viss konflikt mellan lärosätena å ena sidan och studenterna samt deras finansiärer å andra sidan. Lärosätena, som säljer examina, vill upprätthålla så hög kvalitet som möjligt på sin utbildning för att öka examens status, så att de därför kan sälja sin examen till högre pris. Studenten vill få en prestigeladdad examen till en insats som i alla fall inte är större än vad studenten kan ge. Studentens finansiär, som lånar ut pengar till studenten, mot hopp att en examen ska öka studentens värde på arbetsmarknaden, vill samma sak.

En examen är en garanti från examinatorn till allmänheten att innehavaren kan tillgodogöra sig i förväg fastlagda kunskaper på rimlig tid. Mycket behändigt. Däremot så är det svårt för de som på universitetslingo kallas avnämare avnämare att på egen hand värdera en examens värde. I Sverige finns därför ett yttre kontrollorgan i högskoleverket, som med jämna mellanrum värderar Sveriges lärosäten och ser över deras examensrätt. Syftet är att högskolorna inte ska få undergräva värdet av olika examina. Till exempel får en institution som inte uppfyller vissa krav på forskning inte dela ut en magisterexamen. En magisterexamen har ju bland annat ett forskningsförberedande syfte.

På den amerikanska arbetsmarknaden är en master-examen en prisvärd handelsvara. På de berömda universiteten kräver en master ett ordentligt arbete, och en examen från dessa lärosäten ger mycket riktigt prestige och högre lön på arbetsmarknaden. I USA auktoriseras examensrätt genom flera yttre organ, normalt Council for higher education accreditation (CHEA).

Vår arbetsmarknadsminister, Sven-Otto Littorin, har en amerikansk masterexamen. Dock inte från en ackrediterad universitet eller skola, utan i från en så kallad diploma-mill, vilket upptäcktes av bloggen Friktion. Detta innebär att det inte finns någon som helst garanti för att Littorin har gjort det som normalt krävs av en masterexamen: att noggrant sätta sig in i ämnen såväl fascinerande som urbota tråkiga, att ha skrivit examen och uppsatser under kritik av samvetsgranna lektorer och professorer, aktivt deltagit i seminarier o.s.v., allt under viss tidspress.

Att ange en masterexamen från en icke ackrediterad skola som merit i en meritförteckning är bedrägeri. Det finns tyvärr inget annat ord för det. Jag har ingen möjlighet att själv kontrollera om Littorins arbete och studier håller för kraven för en masterexamen, bland annat eftersom jag saknar examinationsrätt för forskningsförberedande kurser i företagsekonomi; för detta bör man vara docent i ämnet. När Littorin hävdade att han hade en masterexamen från ett amerikanskt universitet så visste han att alla skulle ta för givet att det var från ett ackrediterat universitet och att alltså utbildningens kvalitet var garanterad, något som inte alls var fallet.

Att Littorin har utfört en del arbete står däremot helt klart: en uppsats har skickats in* och han betygar att löpande inlämningsuppgifter har utförts. (Att det skall ha gått väldigt fort — endast 1 år utan föregående kandidatexamen, mot normalt 2 år efter genomförd kandidatexamen — är inget argument för att utbildningen är dålig. En kollega tog sin doktorsexamen i matematik på endast två år vid Kyotouniversitetet, Asiens främsta universitet för matematiskt-naturvetenskapliga studier.) Men som sagt. Vi saknar, precis som amerikanska utblidningsdepartementet, möjlighet att värdera Littorins examen.

De flesta svenska yrkespolitiker tycks dock inte ha någon examen alls utöver svensk gymnasie- eller studentexamen. Många saknar dessutom en yrkesmässig karriär utanför politiken eller de politiska intresseorganisationerna. Både akademisk examen och yrkesmeriter bedöms alltså vara irrelevant av de politiska partierna. Möjligtvis skulle meriter värderas annorlunda om politikerna tillsattes genom direkta personval, och att alltså väljarkåren själv i högre grad skulle tvingas värdera politikernas förmåga. I länder med högre grad av personval tycks också politiker vara mer meriterade från världen utanför den politiska sfären.

Det är alltså en förmildrande omständighet att Littorin inte sitter i riksdagen på direkt mandat från folket, utan på mandat fördelat från sitt parti. Partiet måste ha varit medvetna om att Littorin inte direkt ägnade sin amerikavistelse åt intensiva studier. Man kan däremot inte säga att Littorin har bedragit väljarna: att han hade en värdelös MBA gjorde varken till eller från när listorna upprättades. Därför är Littorins bedrägeri knappast av sådan art att han kommer att tvingas att avgå. Oppositionen i riksdag och press tycks också helt ointresserade, och det kan väl inte bara vara för att det är midsommar?

--------
Fotnoter: * Första sidan av Littorins uppsats finns att läsa på nätet. Förstasidan ger inte intryck av att ha varit ens korrekturläst, än mindre rättad; ungefär som den här bloggen då.

Några europeiska statsmän

Angela Merkel, fil. dr. fysik. Efter examen främst forskning i fysikalisk kemi.
Nicolas Sarkozy, jur. mag. affärsjuridik. Advokat.
Gordon Brown, fil. dr. historia. Avhandling om Labours historia i det tidiga 1900-taletes Skottland.
Romano Prodi, jur. lic. (ungefär, min okunskap om italienska universitetsexamina vid juridisk fakultet är utan botten). Professor i Bologna, gästprofessor Harvard och Stanford.
José Luis Rodríguez Zapatero, juristexamen.
Jaja, det går fortsätta rada upp namn. Det räcker väl såhär.

I Japan anger kandidaterna till varje vald församling mycket noggrant vad de har för examen och från vilket lärosäte.

Sommarsolstånd

夏至
[げし]
Sommar-klimax

För tolv timmar sedan vände jordaxeln och på norra halvklotet lutar axeln nu mer och mer bort från solen . Det blir mörkare för varje dag. Det kan väl vara värt en grogg?

Glad midsommar!

Bibelfråga

Ja, apropos The sun also rises skulle jag gärna vilja få tag i första kapitlet i Predikaren från Karl XII:s bibel (Gustaf II Adolfs eller Gustav Vasas bibel går också an.) Det måste vara därifrån översättaren av Hemingways roman hämtat titeln "Ock solen har sin gång". Jag har bara hittat delar av Karl XII:s bibel på nätet. Och de eländes evangelisterna i Svenska Reformationsbibelsällskapet har bara gjort pdf av Nya testamentet!

Det är svårt att hitta ett fysiskt exemplar här i Nagoya.

Plommonregn

Nu står risfälten dränkta i vatten. Bönderna kommer inte dränera fälten förrän risplantan är fast rotad och marken ointaglig för ogräset. Hägern är lycklig.

Kära dagbok

Kära dagbok,

fick vi välja skulle vi vara någon annan. Jag ville jag var någon med ett bättre minne. Inget går mig enligt planerna.

I lördags var planen att åka in till Sakae för att fota gatumode, ganguroflickor och bara allmäna åkerspöken. Jag kom ihåg vidvinkeln och telezoomet, men glömde tyvärr normalobjektivet och kameran. Så blev istället tvungen att hänge mig åt mina laster: tvångsmässig bokshopping och koffein.

Idag var planen att åka till Horai. Jag hade förvisso ingen att åka med, men planen var att dyka upp och tigga säkring av någon godtycklig klättrare. När jag skulle åka iväg upptäckte jag att jag glömt repet någonstans, förmodligen i klättergymet. Jag skulle skämmas för mycket för att både tigga rep och säkringsman så jag åkte till Fukube istället. Jag hittade naturligtvi inte guideboken över Fukube, för den har jag lämnat på jobbet.

Uppdatering: Jag gjorde mig en bunke glass smaksatt med kaffe och Yamazaki single malt whiskey whisky. Det känns bättre nu.

The sun also rises II

The sun also rises I

Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr; den vänder sig och vänder sig, allt under det att den far fram, och så begynner den åter sitt kretslopp. — Salomon, Predikaren

Porträtt av Kejsar Meiji, Uchida Kuichi, 1873.

Meiji-resturationens första reform var att formulera en sorts konstitution kallad Gokajō no goseimon, det vill säga en »skriven ed i fem artiklar«.

De fem artiklarna var: 1) Rådgivande församlingar ska bildas överallt, och alla beslut ska föregås av öppna diskussioner. 2) Alla samhällsklasser, höga och mäktiga, skall förenas i att flitigt administrera statens affärer. 3) Ofrälse, likaväl som civila och militära ämbetsmän, skall alla vara tillåtna att söka sitt kall så att missnöje undviks. 4) Onda sedvanor från gamla tider skall brytas och allt skall baseras på naturrätt. 5) Kunskap skall sökas över hela världen för att stärka grunden för det kejserliga styret.

I allt en förnuftig konstitution.

Grundat på den femte eden anställdes 3000 »hyrda utlänningar« för att undervisa främmande språk, naturvetenskap, ingenjörsvetenskap och krigskonst. Ett stort antal studenter skickades också till västvärlden, däribland författaren Natsume Sōseki (vars stipendium tyvärr inte räckte för att studera i Cambridge, så han tillbringade istället sin englandsvistelse med att svälta och läsa brittisk litteratur i London).

Natsume Sōseki,
avbildad på en 1000 yen sedel

Den tredje eden bröt skråväsendet, ett kapitalistiskt system på angloamerikanskt mönster infördes, och tillsammans med den femte edens insamling av utländsk kunskap inleddes en period av enastående modernisering och ekonomisk tillväxt. Allt understött av staten och kapitalet, främst representerad av de stora industrikonglomeraten som t.ex. Mitsubishi.

Det kejserliga Japan hade lärt sig viktiga läxor av kommendör Perrys svarta skepp, och i stället för att avskärma sig från resten av världen kom utrikespolitiken att centreras runt målet att säkra japanskt självbestämmelse och att uppnå samma makt som de ledande västländerna för att på så sätt kunna upphäva de ojämlika handelsavtalen.

Fukuzawa, den bistre akademiker som pryder japanska centralbankens 10.000-yen sedlar, var högst sannolikt författaren till en mycket inflytelserik osignerad ledare publicerad det 18^e året av Meijis styre i den tidning han grundat, Jiji Shimpo. Under rubriken Datsu-a ron, vilket kanske bör översättas »Om att lämna Asien«, konstaterar Fukuzawa att genom världshandeln och kommunikationerna blåser en vind av västernisering. Civilsationsprocessen, likt mässlingen, går inte undfly, men den är bättre än mässlingen menar Fukuzawa, ty den sprider gott. För att nå personlig och nationellt självbestämmande måste man segla dessa vindar. Tidigare hade civiliseringen av Japan förhindrats av ett konservativt styre (Tokugawa-shogunatets feodalvälde). När detta shogunatet hade störtats låg vägen öppen för Japan att andligen lämna Asien. Om inte Korea och Kina lyckas reformera styret så kommer de att besegras och styckas av yttre krafter, vilket enligt Fukuzawa bevisas av de förnedrande ojämnlika handelsavtal länderna tvingats underteckna.

Fukuzawa avbildad på japanska sedel av valör 10.000 Yen

Fukuzawa var föga förvånande en av påskyndarna för det sino-japanska kriget.

En snabb blick på kartan ger vid handen att Korea ligger rätt nära Japan och skulle kunna utgöra en fin barriär mot europeiska makter. I början av Meijieran skrevs den Japansk-Koreanska vänskapspakten, som garanterade Japan handel via tre koreanska hamnar, samt extraterritoriella rättigheter åt japanska medborgare. Pakten innebar också att Korea inte längre var att betrakta som kinesiskt lydrike under tribut. Om inte i kinesiska ögon, så i alla fall i japanska.

Det 27^e året av Meijis styre stödjer Japan en koreansk kupp, driver ut kinesiska styrkor från Korea, och tillsätter en pro-japansk regim. Året efter besegrar den japanska armen och flottan deras kinesiska motparter i diverse slag på kinesisk mark, dessutom tas Taiwan av japanska trupper. Kriget avslutas i och med att Kina undertecknar ett fredsavtal där Korea garanteras självbestämmande. Taiwan och Pescadoraöarna övergår till japanskt styre. Kina betalar ett ordentligt krigsskadestånd till Japan.

Dessutom vinner Japan kontroll över halvön Liaodong i Manchuriet. Som Fukuzawa påpekat så hade väst sina egna ambitioner i Kina, så blott fem dagar senare blir den japanska kontrollen över halvön upphävd genom inblandning av Ryssland, Tyskland och Frankrike. Ryssarna pressade därpå den kinesiske kejsaren att tillåta ryska flottbaser på Liadong samt Lüshunkou.

Det brittiska imperiet var väl ungefär lika förtjust som det japanska i tanken på rysk kontroll över Manchuriet och ingick därför en militärpakt med Japan. Paktens huvuddrag var att Storbritannien skulle hålla sig utanför ett möjligt ryskt-japanskt krig, såtillvida inte något tredje land – eller Frankrike som landet också ibland kallas – lade sig i på rysk sida.

Några år senare attackerar den japanska flottan med liten förvarning den ryska stillahavsflottan i Lüshunkou, vid den tiden känd som Port Arthur, och torpederar två större ryska slagskepp i hamnen: en läxa som någon borde ha lärt sig 40 år senare kan man tycka. Nå.

Stor människospillran följer i det första kriget med skyttegravstaktik. Till sjöss visar sig dock den japanska flottan, utrustad med brittiska skepp och tysk doktrin, vara överlägsen. Både den ryska stillahavsflottan och östersjöflottan utraderas. Den ryska svartahavsflottan hålls kvar vid hemmahamn på grund av internationella överenskommelser och ungår därför samma öde.

När Rysslands inre säkerhet hotas av 1905 års revolution så tvingas de definitivt söka förhandlingslösning på konflikten. Vid de påföljande fredsförhandlingar i New Hampshire vann Japan kontrollen över södra halvan av Sakhalinöarna. Ryssland evakuerade Manchuriet och avsvor sig allt intresse i Korea.

Det ryska nederlaget sände en chockvåg genom världen. I väst spreds förfäran över att gäng gulingar kunde besegra en europeisk stormakt i ett reguljärt krig, men annorstädes tändes ett hopp bland de koloniserade. Genom krigets utgång tvingades västvärlden att omvärdera synen på Japan och upphäva de orättfärdiga handelsavtalen.

I Japan hälsades fredsavtalet med upplopp i flera stora städer. Med så mycket blodspillan på den egna sidan tyckte nationalisterna att utbytet: inga territorialvinster utom halva Sakhalin och inget krigsskadestånd från Ryssland, var ett allt för magert. En utbredd känsla av att behandlas som krigets förlorare av västmakterna, trots att Ryssland besegrats, förelåg.

Efter kriget kom Japan att utöva betydande inflytande i Manchuriet och resten av Kina genom bland annat det halvstatliga Sydmanchuriets järnvägskompani.

Korea kom att införlivas i det japanska imperiet några år efter det rysk-japanska kriget. Korea kom sedan att tillhöra Japan ända fram till andra världskrigets slut.

Två år senare, 1912, efter att ha styrt Japan i 45 år dör Meiji. Så slutar Meijieran.

.......
Nishikawa Shunsaku skrev en kort biografi över den fascinerande Fukuzawa i Prospects: the quarterly review of comparative education (UNESCO: International Bureau of Education), vol. XXIII, no. 3/4, 1993 PDF

Datsu-a ron går läsa här.

Förhoppningsvis följer den spännande fortsättningen, »The sun also rises III«, där vi utlovar det definitva svaret på frågan: Showa Tenno (Hirohito), krigsförbrytare eller fredsfurste?

Uppdatering: Som jag tidigare påpekat klarar jag inte längre följa svenska skrivregler rörande versalisering. Jag hoppas att jag nu korrigerat de mest förfärliga språkfelen i texten ovan.