Dawes & Dixon om Indian Face

Johnny Dawes & Nick Dixon sitter i en pub och pratar om Indian Face på Clogwyn Du'r Arddu i Wales.


Dawes and Dixon on the Indian Face from UKClimbing.com TV on Vimeo.

Johnny Dawes gjorde första bestigningen av Indian Face 1986, en vägg som fick sin andra bestigning tio år senare av Nick Dixon.

» It is like meeting a beautiful women that is a psycopath...« säger Dawes när han skall förklara hur Indian Face känns att klättra, innan han kommer på sig själv och fyller på med »... that's not that rare, is it?«

Amerika

(Utkast, jag ids inte skriva mer)

Amerikanska poliser är riktigt barska. Två gånger har jag blivit stoppad av den amerikanska vägpatrullen och en gång av Sheriffen i Utah. Poliserna rör sig aggressivt, hela deras kroppar säger att resten av världen är lägre stående. Nästan allt de säger säger de på ett otrevligt sätt, men i själva verket är de milda och egentligen bara intresserade av att beslagtaga marijuana och skriva ut fortkörningsböter. Så länge som man kör rökfritt i en långsam bil så kommer man undan med nästan vad som helst.

Forden hade, eftersom den inte klarade Colorados utsläppstest, tveksamma ägarförhållanden och obetald fordonsskatt. Vi blev stoppade av Sheriffen i Moab, nominellt för »drifting«, men mer troligt för att vi hade Coloradoplåtar och och såg ut som lösdrivare. Inte bara bilen saknade registrering, det gjorde även Alfs Smith & Wesson. I staten Utah måste alla vapen man medför på bilresan ligga utom räckhåll bak i skuffen eller tydligt synliga på instrumentpanelen. Åker man bil med en picka i magväskan räknas det som att man bär ett dolt vapen, vilket är förbjudet i Utah.

Sheriffens bil, dold bakom det pimpade polisåket. Foto: Conny Dahlin

Sheriffen delade Team Sweden från Team USA och försökte på detta vis förhöra sig om motståndarlaget innehade حشيش . Vice-sheriffen försökte ge oss gudsfruktan genom att hitta på en historia om att våran passagerare, Alf, var känd som »The Hitchhiker« och hade bland annat skjutit ihjäl fyra poliser i Los Angeles. Vice-sheriffen berättade detta med ett sådant pokeransikte att han skulle kunnat lura mig om det inte var för att öken-eremiten Alf är en känd profil på den amerikanska klätterscenen. När det framgick att inget hashbeslag skulle kunna göras lämnade de Moabitiska sherifferna slokörade oss.

(Jag generalisera för övrigt om amerikanska polisväsendet. Sheriffen i Monticello är jättesnäll så länge man inte kör för fort på 40-vägen norr om stan. Överhuvudtaget verkar mormoner vara hemskt artiga.)

Årets resa startade annars i Denver. För att göra jorden lite mindre frusen ser jag till att flyga interkontinentalt till bilarna jag strött ut. I Denver stod en fånigt bensintörstande Ford Explorer 4x4. (Jag skriver Denver, för jag vill inte låtsas om att jag har vänner i Boulder, Amerikas kanske fånigaste sovjet.) Forden stod kvar från fjolårets USA-resa eftersom den inte gick sälja i en delstat med utsläppstest.

I Boulder klättrade jag några några dagar i väntan på Jocke. När han dök upp åkte vi raskt till Indian Creek, strax utanför Canyonlands nationalpark. Det var när jag skulle sula om mina klätterskor vi lärde känna ökenprofilen Alf. Alf bor i ett plywoodskjul som står på flaket till hans Ford F-150. På vintern står denna rekreationsvagn i öknen, där Alf försörjer sig som skomakare. Alf är femtio, lever långt ute på marginalen, har lite för starka åsikter, och kan mer om klättring än vad som riktigt efterfrågas. Alf tog oss dock under sina vingar och lärde oss både offwidth-tekniker och att skjuta pistol.

Alf och hans truck. I bakgrunden syns Legolas. Foto: Conny Dahlin

Fackarbetaren Conny, som var ledig från slitet på oljeplattformarna i Nordsjön, flög in till Salt Lake City och åkte skyttelbuss till Moab för att sluta upp med oss i Indian Creek. Conny är brutalt stark men saknar erfarenhet av sprickklättring så han fick lära sig nya saker varje dag.

Think Pink! ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund

Efter Conny lämnade oss tog vi Forden och körde till Lexington. För den som lever i okunnighet om Nordamerikas geografi så passerar man på en bilresa från Moab i Utah till Lexington i Kentucky staterna Kansas, Missouri, Illinois och Indiana.

Kansas är säkert så platt som alla säger, jag vet inte, det var natt. Vi såg skördetröskornas strålkastare spegla över fälten. Den enda gången jag vred om ratten var när motorvägspatrullen viftade in oss på vägrenen. Jag fick en skriftlig varning. På varningen angavs min adress som "Körkort 2005-01-25 Vägverket", jag vet inte hur orolig man egentligen skall vara så här i efterhand.

I Missouri gjorde vi årets besök på MacDonalds, efter att ha råkat vänta så länge med mat & bensin att paniken bröt ut. I Missouri får man för övrigt bära sina vapen dolda lite hur som helst, men båda restaurangerna vi kollade in hade en skylt i entrén som upplyste om att dolda vapen var förbjudna. För den som är nyfiken på det USA som inte beskrivs i europeiska medier rekommenderar jag websajten Missouricarry.com

Illionis och Indiana har jag inget minne av, men landskapet blev mer och mer kuperat. Fler städer också.

I Red River Gorge campade vi på bakgården till Miguel's Pizza. Miguel Ventura är en ex-portugis och försörjer hela sin familj med att baka alldeles utmärkta pizzor och att hyra ut sin bakgård till klättrare. Miguels bakgård kanske är den enda campingen i världen som har en skylt där det står "Camping for Climbers Only"? Förutom att duschen låg ute i ett skjul och vattentillförseln frös ihop när det en natt blev nio minusgrader, vilket innebar att jag inte hade duschat på sju dagar när jag våldgästade hassemannen med förfärad familj, är enda nackdelen med Miguels att den ligger i ett så »dry county«. Närmaste ställe för alkoholhaltiga drycker var en »beer trailer« ute i skogen där en skäggig man sålde öl.

Forden fick jag såld till en flicka från Ohio.

Connys foton från Indian Creek finns på hans facebook.

-

新丸ビル, ursprungligen uppladdat av haruakisora.

Last day

Last day, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Denna sista dagen i Indian Creek var färgerna så starka att jag var tvungen att dra ner färgmättnaden i datorn för att korten skulle se verkliga ut...

Adjö till Utah

Big Baby, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Vår odyssé över mer sällan besökta amerikanska stater fortsätter. Vi har lämnat Utah och är på väg till Kentucky. Detta skrivs från ett hotellrum i Kansas. Kansas är helt platt, även på natten.

Kortet ovan föreställer mig, innan knäet fastnade och vidare uppstigning omöjliggjordes. Knäet gick fint att dra ut efter jag hissat upp vatten att använda som smörjmedel.

Mer öken

Supercrack, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Conny klättrar första replängden av "Luxury Liner" som även är känd som "Supersprickan i öknen".

Öken!

Då var man i öknen igen. Jag och Rasta-Jocke är i Indian Creek för att öka vår repertoar av lidande. Fingrar redan såriga från entums sprickor. Dödstysta nätter, så stjärnklara att det sticker i ögonen.

Vi har ingen täckning för mobiltelefon nere i dalen; den närmaste staden med täckning är Moab. Detta skriver jag från biblioteket i Monticello, staden där början av Oliver Stone-filmen Natural Born Killers utspelar sig. Highway 666 startade på den tiden här, men nu har den bytt namn till Highway 411. Monticello har inte fått GSM-täckning än. Inte kan jag uppdatera min status på facebook heller, eftersom delstaten Utah klassificerar webplatsen som en dating-site. Detta kan vara det sämsta stycke jag någonsin skrivit. Men nu vet ni.

BEAUTY: spring

BEAUTY: spring, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Don't worry be happy·
BEAUTY: spring
Bird, Colour, Power
Music, SunShine, Snow·
five important things in life:
Belief, Care, Love, Health,
Happiness·
Catch a fish from a sea
Anytime is fresh·

Ibland längtar jag tillbaka till Nagoya. Denna skylt läste jag varje gång jag passerade den lilla indiska resturangen just utanför min lägenhet.

Kvaløya, 70 grader nord

Almost, but not quite, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Joakim hänger med knappt nöd kvar i greppen på kruxet. Alla leder i "Gullknausen" startar från en hyllsystem som traverserar berget några hundra meter ovan havet. Vid denna punkt har Joakim en hel del luft under fötterna, bakom ryggen några få ensliga öar – sedan inget utom det vida havet.

Kortet tog jag i sommras.

Lappland

Lappland, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Utsikt från Offerhällan i Sörnoret strax utanför Åselse i södra Lappland. Det sägs att det finns fler älgar än människor i Åsele kommun. Med en befolkningstäthet på tio människor per tusen hektar kan det vara rimligt.

Foto

I wish it was true.., ursprungligen uppladdat av khalidarasul.

(Eftersom förra posten var gnällig så försöker jag kompensera med något mera positivt.)

Jag lägger upp mina foton på den yahoo!-ägda sidan flickr.com och tycker att det fungerar alldeles utmärkt. Jag, liksom de flesta användarna, är naturligtvis klantiga amatörer som knappt vet vilken sida av kameran man bör rikta mot motivet, men några riktigt duktiga fotografer lägger ut många av sina foton på flickr. Nedan bjuder jag på en lista av några som jag uppmärksammat:

http://www.flickr.com/photos/mr_fabulous/ (Landskap)
http://www.flickr.com/photos/chris_frick/ (Klättring / Landskap)
http://www.flickr.com/photos/visualadventure/ (Konst / Fotojournalistik / Landskap)
http://www.flickr.com/photos/ladzinski/ (Friluftssporter / Klättring)

Feuilliton

Min avsky för kultursidorna når snart Hessiska höjder. Står man ut med den mässande tonen tvingas man till exempel vältra sig i sådant här:

Ett nytt kallt krig? Frågan om inte det gamla utgjorde ett starkare skydd för små, oberoende stater: de hårdspända kärnvapenmusklerna gjorde varje rörelse utanför givna maktsfärer riskabel för supermakterna. Idag kan ryssarna stycka Georgien och helt korrekt räkna med att just inget händer. I morgon ...

Borde inte en krönika vara en krönika över något annat än ett historiskt dokument över skribenters oförmåga till eftertanke?

Mängdlära

Det finns ju inget som kan lysa upp en vanlig regnmulen onsdag som ett pikant logikskämt.

Strippen hittades naturligtvis på xkcd.com. (Tipstack: Pär Lindholm)

(Min favoritvits fungerar tyvärr bäst på engelska: Pope John settled the continuum hypothesis, declaring that Cardinals over 80 have no power.)

Västkusten: regnar ständigt.

Kronenburg?, ursprungligen uppladdat av Lisette o Jens.

På Västkusten hade de syndaflod. Vi försökte desperat klättra mellan regnskurarna. Här har jag blind panik på en våt tunn väggtur signerad Lundahl-Selin. Det gick inte så bra.

Så vi åkte till Norrland istället. Där regnar det i alla fall inte en halv decimeter varje dag.

Jonas på Jämtland, ursprungligen uppladdat av Lisette o Jens.

På Ringkallen är vädret alltid bra. Här klättrar jag Karis fina led "Jämtland, Jämtland, regnar ständut". Låter som Östersundarna också har tvingast ut till Höga Kusten vid regn.

Ego on Fermenta, 6+, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Fermenta är ju fin. Börjar bli rätt skitigt på Ringkallen dock. För lite luftföroreningar antar jag.

Historiens vingslag

Idag timmrade jag och far ner en av ladorna på Sörstranna och körde hem den till gården. I nocken stod det inristat PPW ?/2 1896. Min anfader Per Persson Wiklund hade alltså timmrat upp samma lada i februari 1896, sju år innan farfar föddes. Att se sådana inristningar ger en stark känsla av Heimat.

SM för vinthundar

Grayhound racing-14, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Här hemma i byn anordnas svenska mästerskapen för vinthundar. Jag var ut till banan och kollade i kväll. Vinthundar springer jättefort vet jag att meddela.

Grayhound racing-17, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Storpelaren på Vågakallen

Vi hade i alla fall tur med vädret

För några år sedan åkte vi på klubbresa med Umeå klätter och högfjällsklubb till Lofoten, en av världens kanske vackraste ögrupp. En regnig dag åkte vi ut till den lilla viken Paradiset, som ligger strax utanför byn Kalle. På väg ut får jag syn på en stor och mäktig granitpelare som sveper upp mot ett fjäll som ser lika dramatisk ut som de toppar som pryder de färgmättade omslagen till fantasylitteratur i häst- och svärdgenren. Den nästan 800 meter höga pelaren på Vågakallens nordvästsida hade då två etablerade leder, den mycket seriösa Freya först bestigen av de österrikiska makarna Jasper, samt orginalleden från 1980, kort och gott kallad Storpillaren.

BILDTEXT: Vågakallen från nordväst. Storpelaren är den centrala, solidaste pelaren.

Storpillaren klättrades första gången av de lokala klättrna Arild Meyer, Kjell Skog och Finn Tore Bjørnstad. På första bestigningen användes en hel del direkt aid. Storpillaren räknades som en seriös tur på den tiden det begav sig, och det dröjde ända till 1993 år innan den fick en andra bestigning. Numera får den rätt många bestigningar varje år.

Elin, Vegan-Fredrik, Rasta-Jocke åkte i början av Juni ut till Lofoten, mitt första återbesök. Givetvis låg Storpelaren längst upp på önskelistan. Efter två dagar utan att ett enda moln syns på himmelen hade jag och Jocke skramlat ihop nog med mod till att racka på för ett försök på Storpelaren.

Vi lämnade tälten just innan tio på förmiddagen efter en lång frukost, där vi med lite oro i magen tryckte i oss så mycket mat vi kunde. Jag packade två liter vatten, en regnjacka, första förband, tre snickers och en energikaka i ryggsäcken. Jocke hade tre liter vatten, fyra mars-bar och en regnjacka. Nu var det till topps som gällde.

Anmarchen gick genom ospårad terräng i högerkanten av Kallevattnet upp i en dramatisk fjälldal, och avslutades med att vi vann 150 höjdmeter längs några mycket exponerade och stundtals rent obehagliga gräshyllor. Pelaren bildar en nordvägg så det fanns en hel del snö kvar och vi hade därför möjlighet att fylla på vatten från bäckar allt eftersom, så vi bäljade i oss så mycket vi kunde.

Redan på tredje replängden hade vi lite tidsödande strul då vi inte var riktigt säkra på var man traverserar över till det tydliga hörn som leder upp till Storhylla. Till slut löste Jocke problemet med en friktionstravers som säkrades med en gammal rurp med en rutten slinga i, en halvdan alien och mycket mod.

Replängden upp till Storhylla sägs vara 7-, men både jag och Jocke fann den vara rätt hård och teknisk. Jag borde definitivt ha vilat någon kvart efter jag följt den och inte bara bytt utrustning på hyllan innan kruxreplängden. Kruxreplängden följer en mycket fin jamspricka som klättras i grad 7, den var min och jag brände ut mig totalt, mycket häng och strul, men Jocke följde enkelt utan att hänga i repet. Vid det här laget började jag misstänka att två boulderpass i timmen á 90 minuter inte är den bästa vinterträningen för en vansklig fjälltur.

Några lättare replängder följde upp till en kamin och ramp som sägs gå i grad 7-, vilken vi båda fann vara lättast av replängderna i sjunde graden. Den följdes av en 6+ som jag fuckade upp totalt (börjar se en mönster här.) Jag fick sjukt repdrag och fick fira ner för att rensa ut säkringar under mig så att repet kunde löpa lättare. Trots det fick jag använda en mekanisk repklämma för att ta hem repet till standplats.

Efter den åttonde replängden följer lätt klättring i flera hundra meter, men kvaliteten på klippan sjunker betydligt. Vid det här laget var jag så trött att jag behövde ledsagare, och turligt nog hade jag en i min replagskamrat. Jag höll på halka av på en replängd i den femte graden, något jag inte kan påminna mig ha hänt de senaste tio åren. Jag glömde en röd alien i stand och Jocke reverserade ner och hämtade den. Någon replängd senare klippte jag ur en fräsch Camalot #2 med en sprillans ny slinga och lämnade den, vilket vi inte upptäckte förrän vi var nästan uppe. Det lär ju glädja nästa replag i alla fall.

BILDTEXT: Storpillaren börjar en bit under fotots högerkant och följer nära silluetten i bild.

Leden avslutas med en travers över en kam i två replängder, sedan ska man om man går orginalleden klättra i sjätte graden osäkrat i femton meter längs en svaplatta och ett ytterhörn. Jag och Jocke tittade på pinackeln i hela tio sekunder innan vi beslöt oss för att offra en kil och lite prusiksnöre och fira av tjugo meter ner åt höger och klättra upp till toppen via 95 meter vertikalt gräs. Vid det här laget var jag så borta att jag inte kom ihåg hur man slog en vanlig prussikknut, Jocke föreslog att jag skulle använda en fransk prussik i stället och den lyckades jag få till. Efter två replängder mycket lös klättring kunde vi häva oss upp på den perfekt platta toppen. Klockan var nu kvart över tolv på natten och vi hade klättrat i tretton timmar och rört oss uppåt i totalt fjorton och en halv timme. Eftersom Lofoten ligger en bra bit norr om polcirkeln sken midnattssolen med sitt milda ljus på oss medan vi knöt ur oss ur repen.

När vi satt och pustade ut på toppen hade vi ingen känsla av lättnad, mer en beslutsam känsla av att inte tappa koncentrationen förrän vi kommit ner till havsnivå. Vi kunde nämligen tydligt se hur besvärlig nedstigningen från toppen såg ut. Efter en trettio meters avfirning diagonalt ner mot Vågakallens sydvägg började vi traversera och neråtklättra längs exponerade gräshyllor och över djupa stupbranta bäckraviner. Vid detta lag hade vi slut godis och vatten och helt tomt i våra glykogendepåer. Vi knöt in oss i repen igen och gick med löpande säkring i åtminstonde två timmar snett längs sydväggen. I efterhand har vi studerat foton från sydväggen och konstanterat att vi måste ha missat normalvägen.

Totalt tog det oss drygt fyra timma att ta oss ut till Djupfjord. Jag hade tagit med mig mobiltelefonen och ringde Fredrik som kom och hämtade oss med bil. På det viset slapp vi gå de 7-8 kilometer vi hade tillbaka till campingen i Kalle. Efter en redig middag gick vi och la oss i tälten just innan sextiden på morgonen. Fyra timmar senare vaknade jag av att tio husbilar stod på tomgång utanför tältet samtidigt som lika många tyska pensionärspar tjattrade.

BILDTEXT: Vågakallen har mycket grov granit: mina händer klockan fem på morgonen.

Noter för klättrare
(Refererar till Rockfax-föraren)
Klättra enbart vid stabilt väder. Sista biten endast möjlig om klippan är torr: även escapen vi gjorde är nog omöjlig om blöt.

Vi hade följande rack:
Kil: Mestadels wallnuts + några rocks. Från wallnut #1 till #9 dubbelt #2-#5. Dubbleringen var onödig, men kilar väger ju nästan ingenting i alla fall. Vi hade också med några mikrokilar men placerade dem aldrig. En kil fastnade och en offrade vi för att förstärka stand under repl. 15.
17 Kammar:
Aliens:
Blå (1)
Grön (2)
Gul (2)
Silver (1)
Röd (1)
Guld (1)
Camalots:
Lila, #0.5 (1)
Grön #0.75 (2)
Röd #1, (1)
Gul #2, (1)
Blå #3, (1)
Silver# 4 (1)
Wild Country
Röd #2 (1)
Gul #2.5 (1)

En och en halv meter repsnöre för firningar och räddningsoperationer (vi hade ju inga som helst planer på reträtt ändå).

Vi var nöjda med racket. Camalot #4 är ju stor och tung men vi placerade den på nästan alla replängder utom de första två sjuorna. 3e replängden hade en dåligt säkrad travers i början (om vi klättrade rätt) som kändes läskig. Vi bröt tredje replängden vid hyllan på mitten, vilket kändes bra. De sista 20 meterna upp till Storhylla kändes hårda. 60-metersrep kändes nödvändigt på nionde replängden om man pitchar den (lätt osäkrad klättring upp till första möjliga stand) annars gå löpande.

Gräsklättringen på repl 15 och 16 beskrivs ej särskilt noga i föraren men vi firade av från pinackel snett ner åt höger 15-20 meter till en nisch ovan ett klämblock i ravinen (bra stand). Hyggliga säkringar rakt upp från stand (svår gräsklättring) sedan mycket löst, mossigt och skitigt, snett upp mot höger sedan tillbaka vänsterut mot innerhörnet. 55 meter till acceptabel standplats. Sista replängen är mycket lös och går snett upp mot vänster i hörnet, går ihop med orginalreplängden i slutet, lös fjällskiffer upp till mantling, 40 meter.

Skulle jag klättra någon led på Vågakallens nordvästpelare igen (så här någon vecka senare börjar man ju så smått drömma om Stormpelaren – någon som anmäler sig frivillig till aidreplängderna, jag har jumars) skulle jag nog klättra upp till stortoppen av Vågakallen och följa stigen ner. Vi talade med en snubbe som gjort kamtraversen upp till stortoppen och han berättande att det var en tydlig enkel stig ner från toppen.

Animerade t-shirts

Modeblog:

Någon gång på slutet av 90-talet beställde jag en t-shirt med logotypen "übergeek" från thinkgeek.com. Den börjar bli lite sliten i tvätten så det dags köpa en ny t-tröja. Till min stora glädje visade det sig att thinkgeek.com säljer t-shirts med display, bland annat en fin t-tröja som visar hur stark wi-fi-signal man för närvarande kan ta emot.

http://www.thinkgeek.com/tshirts/illuminated/

Objekt

Han såg han prata med honom.

Han såg honom prata med honom.

Skallbergsgrottan

I söndags åkte vi ner till Ringkallen, utanför Nordingrå vid Höga kusten. Jag har inte varit där på flera år och var därför väldigt ivrig att få återse klipporna vid vattnet. Tyvärr hade det regnat hela natten, och det fortsatte – trots mina lärda utläggningar om mikroklimat, pålandsvind och lufttryck – att regna hela dagen. I vätan bestegs några olika klippväggar helt utan den njutning det normalt medför.

Nå.

På vägen hem stannade vill till vid Skallbergsgrottan i Gideå bortom flygplatsen i Örnsköldsvik. Har man lite tid över rekommenderas ett besök varmt. Ta med pannlampa, eller åtminstonde en kompis med pannlampa. Lämna klaustrofobin hemma. Lisette tog kort.

Vid Skallbergsgrottan finns möjlighet att sätta upp några rätt fina sprickturer för den hugade.

Västerut

Jag och Vegan-Fredrik åkte med i Connys husbil till Flatanger



Norge (8 of 22) ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund




I Flatanger finns traditionell klättring i dalen. Här startar Fredrik Storfjellsbowling. Den är lite lös i början,



Storfjellsbowling ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund



Jag kommer först till toppen och lagar en fast förankring.



Norge (9 of 22) ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund



Conny och Fredrik följer efter. Här ett kort på Fredrik



Norge (10 of 22) ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund



Vi kollade också in Hanshellerenhålan i Flatanger, där det finns gott om plats för 80-100 meter långa leder, långt hårdare än vad som existerar i världen i dag.




Hanshellerenhålan ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund




Fruktansvärt brant var det. Här är Conny i silhuett



Norge (19 of 22) ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund



Vi blev jätterädda, men lyckades i alla fall knyta in oss för att klättra något lätt och kort i överhängets vänstra del.



Norge (20 of 22) ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund



Efter att ha besökt Hell, en by nära Stjördal i Trondelag, åkte vi vidare mot Undersåker. Det begicks ett navigationsmisstag



DSC_0164 ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund




Årebärgaren gör 1500 utryckningar varje år med sin vinschutrustade jeep. Vinschen kan dra 6 ton och har enligt uppgift dragit loss timmerbilar.



DSC_0178 ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund



På Välaberget träffade jag och Conny Rasta-Jocke och vi gjorde gemensam stormning av leden Joshua



Joshua ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund



Som avslutningsbild, speciellt för Ali K, bjuder jag på ett butshot av Ego utrustad med de finaste klätterskor som 80-talet frambringande, La Sportiva Mythos.



Joshua ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund

Come rain, come shine

Atlantic coast (2 of 2), ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Plötsligt bröt solen igenom

Rätt låt vann

Melodin från Frankrike Divine, av Sebastien Tellier ansågs vara den bästa i årets europeiska schlagertävling. Men är det bara jag som misstänker att det rör sig om Dr. Bombay?

A Sensational Bit of Bouldering

Foto © Claude E. Benson, 1909

Indian Creek på engelska

I den pågående serien »Jonas skriver på vinglig engelska« har vi kommit till andra installationen: Indian Creek USA - Destination Guide.

Aprilsnö — 四月の雪

た
ん
ぽ
ぽ
の
絮
吹
い
て
を
る
車
掌
か
な

Maskrosbollar
kommer flygande
med konduktören
-Okuzaka Maya

Har just skaffat mig ett exemplar av Aprilsnö. Hundra svenska och hundra japanska haiku. Som man kan lista ut av titeln samlas hundra svenska och hundra japanska haikudikter. För mig som har liten kunskap om både svensk och japansk haiku är det en utmärkt introduktion.

Haikun är ett par hundra år gammal som form. Den grundläggande måttenheten i japansk språk är en mora. Varje japansk kana motsvarare en mora, och av en haiku kräver man att den ska bestå av 17 mora. Den grundläggande måttenheten i svenska är stavelsen, och ofta beskriver vi en haiku som ett versmått sjutton stavelser. Då varje stavelse kan bestå av allt ifrån en till i stort sett hur många mora som helst blir en svensk haiku långt pladdrigare än en japansk.

Genom att använda väl valda ord bryts de sjutton takterna i en japansk haiku upp i tre större enheter av 5, 7, och 5 mora. På svenska används radslut för att uppnå liknande effekt. På japanska får man vanligen ingen typografisk hjälp med att gruppera dikten utan den skrivs ut i en kolumn.

Haikun är naturlyrisk. En haiku skall innehålla ett kigo (季語), dvs ett årtisdsord. Årtidsordet i dikten jag citerade i inledningen är maskros, tanpopo. Maskros indikerar att det är vår, och därför placeras dikten in i vårdelen i antologin. Flera listor över kigo finns på internet för den hugade.

På svenska verkar det av föreliggande antologi att döma finnas två typer av haiku: dels dikter i 5-7-5 mönstret, och dels dikter som är allmänt korta, uppställda i två till fyra rader. Huruvida det går att tala om årtidsord eller inte på svenska är oklart, eftersom ingen skandinav kan skriva en dikt utan att nämna vädret.

-----
Fotnoter:
Den inledande dikten ingår i antologin. Varför författaren skriver bomull som 絮 och inte 綿 övergår mitt förstånd. Och förresten, 吹いてをる, vad är det förslags dialekt?

Midskogsberget

DSC_0085.jpg, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund. Dag Knutsson projekterar.

I lördags åkte vi ner till Midskogsberget i Sundsvall över dagen. Vad är väl 30 mil för en norrlänning?

Fotot ovan Dag Knutsson, som jobbar på en ihoplänkning av de hårdare partierna av först Milestone 8a, sedan Graceland 8a+.

Urban Dufva gjorde enkelt en endagsbestigning av Milestone på några få försök

DSC_0021.jpg, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund. Urban Dufva klättrar Milestone, 8a

DSC_0057.jpg, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund. Urban Dufva klipper ankaret på Milestone, 8a

Hellish photos

Jag lyfte upp kameran några gånger och tog några riktigt sunkiga kort. Här bjuder jag gratis på två från Friidrottsdama:



Friidrottsdama1 ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund






Friidrottsdama3 ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund



Möjligtvis kan ni komma åt Peters kort på facebook via denna länk.


(Får se om detta genererar flera hits än foton på talgoxar taggade med "great tits"...)

Hell

Den sjunde söndagen efter påsk firar vi att den helige ande steg ner och uppfyllde Jesu lärjungar. För första gången på många år har jag firat denna tilldragelse i den norska byn Hell, strax utanför Stjördal i fylket Nor-Tröndelag. Jag försökte komma på en vitsig rubrik i stil med »A pentecostal Hell«, eller »Whitsun in Hell«, men det vill sig inte riktigt.

Hur som helst var det en hel norrländsk koloni vid klippan i Hell under pingsthelgen. Åtta från Umeå, tre från Sundsvall, två från Luleå, och ett kort besök av två östersundsklättrare. Vi träffade även på ett till svenskt gäng, fast de kände jag inte igen så de måste vara från den djupa södern.

Vädret var strålande och personliga rekord slogs till höger och vänster. Urban Dufva fick gå sin första 8b, Dag Knutsson tickade bort årets 8a och kan nu koncentrera sig på att flytta stenblock som ligger i vägen, Peter Nilsson gick sin första 7c (tror jag), och Joakim Söderström tickade av sin första 7b+. Säkerligen slogs fler personliga rekord, men jag har inte längre full kontroll på min omgivning. Klart är i alla fall att Conny Dahlin blir årets Wolfgang-stipendiat för att låst av och släppt fötterna på samtliga move på Link-upen, utan att därför falla av.

Klättringen i Hell är ungefär så bra som sportklättring blir i Norden.

Foton läggs till senare.

Midskogsberget, Sundsvall

Foto©: Dag Knutsson

Så kom då våren till slut. Senare än nödvändigt. Hittills har jag varit ut i Umeå tre dagar, Niemisel en dag, Jävre en dag och i helgen åkte jag och Dag till Midskogsberget i Sundsvall. Jag har tyvärr inga större bedrifter att meddela. Jag kom inte ens upp så att jag fick känna av det vidriga fallet som drabbar den som faller på utsteget av Milestone, utan jag saggade ihop redan när slingan befann sig i midjehöjd.

I fotot ovan demonstreras fallet skickligt av vår värd Peter Nilsson.

Kära dagbok

Man vet att man är på landet när chauffören talar om bussen som »han«. I fredags åkte jag mellan Umeå och Skellefteå. När vi gick ombord annonserade chauffören att bussen »han börja koka ibland, men jag hoppas vi tar oss till Skellefte.« »Och ja, toan är trasig, så är den nån som behöver pinka så säg till i god tid så stannar jag till vid någon hållplats.«

Innan vi var i Sikeå tjöt någon varningsignal. Chaffören trodde att »det är väl något givarfel, men man vet ju aldrig. He vore ju synd om han börja brinna. Så ni får byta buss i Sikeå. Ni som har bråttom och nödvändigtvis måste vara i Skellefteå kvart över sex får väl klämma in er i buss 100, ni andra får byta till linje 12.«

Rakare puckar än på flyget i alla fall.

Radelimination

Den 17 Februari hade DN en trivsam artikel om Lius nio kapitel, skriven av Gunilla Borgefors. Artikeln innehåller dock det förbluffande påståendet att du på universitetet

[...] får lära dig att metoden (Gauss-elimination) skapades omkring år 1800 av den tyske matematikern Carl Friedrich Gauss.

Nu är ju djupet av min okunskap om matematikhistoria i det närmaste utan botten, men varken jag, eller någon som har minsta lilla överblick över den europeiska matematikhistorien hävdar knappast att Gauss fann på radelimination. När jag frågar kollegor i matematikämnet vem som kom på radelimination får man inga tvärsäkra svar.

Sant är att varken de gamla grekerna eller araberna intresserade sig för system av linjära ekvationer, annat än i vissa specialfall, men radelimination var naturligtvis känt i väst långt innan Gauss. Till exempel finns den beskriven i Johannes Buteos Opera Geometrica 1559.

Joshua Tree II

I den engelska humoristen Douglas Adams So Long, and Thanks For All the Fish ställs huvudpersonen, den sympatiske Arthur Dent, inför problemet hur han ska förklara bort alla märkligheter som uppstått efter att han tillbringat åtta år av sitt liv – sex månader i de lokala tidskoordinaterna norr om London – med att lifta runt galaxens alla hörn. I ett genidrag finner han på den bästa av nödlögner: han har vart ett halvår i södra Kalifornien. Det kan ju förklara bort det flesta diskrepanser, de märkliga saker som Dent säger, och hur hans ansikte blivit så slitet. Södra Kalifornien är oss lika främmande som yttre rymden.

Hålan Joshua Tree, några timmar från Los Angeles, fångar upp en del rotlösa existenser som driver runt västkusten. (Kom ihåg att »the drifter« har ungefär samma roll i amerikanska västern som »odalbonden« i Sverige. Rotlöst drivande är romantiskt.)

Många som hamnar i de små hålorna några timmar från kusten kan inte klara livet längs kusten.

I campingen i nationalparken driver klättrare in över vintermånaderna. Klimatet är behagligt: torrt och lagomt varmt. Det finns inget vatten överhuvudtaget, men annars är campingen behaglig. I nationalparken får man som mest stanna fjorton dagar per år, en regel som parkvakterna ihärdigt försöker uppehålla. Så den klättrare som vill tillbringa hela vintersäsongen där får vänja sig med att leva obemärkt.

New York Neal liftade med mig från Red Rock till Joshua Tree. En gång i tiden var han JTrees borgmästare, en hederstitel som hålls av den som stannat längst i parken, och han kunde därför förtälja alla tricks som tänkas kan för den som vill stanna längre än två veckor. Några av de mer solida tricken:

1) Campa utan bil, mannen håller reda på bilens registreringsnummren. På lapparna man skriver för att markera att man betalat för tältplats måste man ange registreringsnummer, så skriv av plåtar i Yukka Valley/Joshua Tree när du handlar/tvättar/dushar och hämtar vatten.

2) Ta med flera presenningar i olika färger och lägg dem över tältet/matlådorna. Byt färg med jämna mellanrum så ser det ut som nya tält.

3) Flytta runt grejerna på campingen

4) Ha två flera färgglada jackor och bär varje åtminstone en vecka i sträck

5) Göm tälten från vägen.

6) De som kommer in från kusten eller Las Vegas över helgen blir bara glada för att få komma in på en tältplats. (Varje tältplats kan ha två bilar och tre tält.) De får använda »din« plats mot att de betalar hela kostnaden, talar med parkvakterna, kör in dig till JTree för veckohandling etc.

Bland de mer esoteriska tricken: Ta med er utklädningskläder. Peruk, stora glasögon, etc.

Det året som Neal var borgmästare hade han stannat i drygt tre månader.

Klättringen i Joshua Tree är mycket bra. I alla fall om man väljer de finaste 500 lederna bland de drygt 7000 leder som sägs finnas i parken. Klippan är solid och har otroligt hög friktion. Allt som har mindre vinkel än 90 grader mot horisontalplanet är ett solitt steg. Klättringen sker mestadels på granitdomer som är brantast i början och flackar av mot toppen. Ofta finns det inga fasta ankare att fira av från utan man tar sig ner via nerklättring eller fasta firningspister, därför är det av nöd tvunget att replaget består av klättrare som har ungefär samma nivå.

Tyvärr dök jag upp i Joshua Tree utan klätterpartner och lyckades aldrig hitta någon som ville göra ungefär samma saker som mig. Jag har inte heller varken den disposition eller förtjusning i präriegräs som krävs för att komma in i det långsamma livsföring som säsongarna uppvisar. Så trots att klättringen var fantastisk var det en frustrerande vistelse.

Så länge jag klättrat har jag naturligtvist läst mycket om Joshua Tree, och har förstått att det klättras en hel del frisolo i parken. Jag har nog aldrig varit på något ställe där frisolo har känts som en sådan naturlig aktivitet. Ofta blir lederna lättare ju högre man kommer och många av dem känns mycket säkra. Stenen är solid och har hög friktion, och en spricka kan ju inte gärna falla av. Tillsammans med Heimi och Kelly gjorde jag en cirkel med enkla leder runt Hidden Valley. Kelly hade åkt från Santa Cruz ner till JTree ett par gånger per år sedan 70-talet och han var en guldgruva när det gällde information om hur man tog sig ner från domer utan rep. Det var första gången jag klättrat frisolo i grupp, också en aktivitet som tycks vara populär i JTree. Det är en trevlig blandning mellan något högst privat och något socialt.

Jag har också foton från Joshua. De är sparade på en hårddisk. Jag ska bara lista ut hur jag kan öppna dem så kommer jag att visa ett eller ett par.

Tättingar

Small birds - great tits, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Ska man leta bilder av talgoxar med googles bildsök kan det vara läge att ha "Moderate SafeSearch" på.

En liten anmärkning

Nu har jag återfått kontakten med den levande, talade svenskan. Det är utmärkt eftersom jag inte längre låter debil när jag talar modersmålet. Jag har å andra sidan snabbt lyckas skaffa mig ett gäng nya käpphästar att rida.

Det är inte bra att förhäva sig, och det märks minsann. Bland annat genom att alla meningar tycks innehålla adjektivet »litet«. Så här skulle Werner von Braun säga om han vore svensk idag: »Jag har byggt en liten rymdraket.« Einstein skulle sagt: »Jag har härlett en liten relativitetsteori.« Shakespeare om Hamlet: »Jag har skrivit en liten pjäs om en dansk prins.« Eiffel om sitt torn: »Jo, jag har byggt en litet fackverkstorn.«

Har vi alltid låtit så fåniga eller är det något nytt?

Något som definitivt är nytt är att myndighetspersoner som intervjuas på radion envisas försöka utöka vårt engelska ordförråd. Nyligen intervjuades överbefälhavaren på radio där han sa något i stil med: »...på kort tid sättas in i internationella krishärdar, det som på engelska kallas hot spots.« Det var den tredje gången på kort tid jag hört en liknande konstruktion. Jag funderar på att börja med det själv.

Ja ni märker, jag har många käpphästar, det som på engelska kallas pet peeves. Utan dessa skulle denna lilla anmärkning aldrig blivit skriven.

Storälgen

Friskt vågat, hälften vunnit. Presenterat på Sveriges vackraste dialekt.