Oprovocerad vänlighet

Japan är fantastiskt! Visst finns det rötägg här, men ofta får man uppleva helt oprovocerad vänlighet från främlingar.

I söndags hade jag problem med överhettning av Lady Macbeth som jag har börjat kalla min bil. Så fort det blev minsta uppför började varningslampor blinka och en vedervärdig lukt av bränd olja nå min näsa. Av någon anledning var det knappt någon olja alls i motorn. Så i måndags försökte jag med hjälp av det världsomspännande datornätverket internet lokalisera en verkstad i närheten av mitt hem, en inte helt enkel operation.

Av någon anledning gav dessutom tanken på att försöka beskriva problemen med min bil för någon mekaniker mig någon sorts förupplevd ångest över min begränsade kommunikationsförmåga. Jag menar, det finns väl exakt ett språk jag kan föra ett otvunget samtal om vevstakar, överfall och vevlager. Möjligen ett till om jag får tillbringa 20 minuter med att memorera relevant vokabulär. Japanska är inte det språket. Milt sagt.

Så jag gjorde som jag alltid gör så fort något tar emot. Skjuter upp till morgondagen. Nå. Idag var alltså måndagens morgondag. Av någon anledning beslöt jag mig för att den nya oljan skulle göra underverk för motorn. Jag kom hela 20 meter innan bilen bröt ihop. Mitt i en korsning på min trånga bakgata. Inget problem, eller hur? Bilen är så pluttig att det bara är att skjuta hem dem för egen hand. Tja, det skulle säkert gå göra om inte automatlådan låst sig i parkeringsläget.

Vad gör man om man står hemskt olämpligt till i en korsning med en bil som inte vill starta och inte går skjuta undan? Den frågan är lätt att svara på, bor man på landet ringer man någon granne, bor man i stan ringer man bärgningsbilen. Jag besparades problemet med att finna på ett telefonnummer till en bärgningsfirma av en vänlig man som stannade till och frågade om allt var okej. Jag förklarade situationen (tack Gud för koppspråket) och han halade direkt upp mobilen och ringde bärgningsbilen.

Innan bärgarn till slut lyckade lokalisera ett öppet garage* och situationen vart helt klar för mig (jag var tvungen att fuska på slutet och sprang och hämtade min tolk Miki) hade den vänlige grannen spenderat nästan en timme med mig vid korsningen. Utan minsta tecken på otålighet! Om jag förstod saken rätt så använde han också sitt kort för att garantera betalningen vid upphämtningen. Ibland möter jag här sådan värme och vänlighet från främlingar att jag känner att jag måste bli en bättre människa för att fortsätta sprida den goda karman eller något.

För övrigt har ni märkt att språkfärdigheter är omvänt proportionellt till hur välkommet budskapet är? Jag menar om en underskön dam vill ha kontakt kan jag nog klara konversationen på i stort sett vilket språk som helst.

Idag kände jag att jag klarade kommunikationen hyfsat till dess att bärgarn började tala om att bilen nog inte kunde bärgas idag, då slutade jag — helt ärligt — förstå vad han sade och sprang och hämtade Miki. Det visade sig förvisso vara en bra idé i allmänhet. Påminn mig om att aldrig förhandla om något viktigt med henne. Jag har i och för sig också en vag känsla av att hennes sociolekt medför lydnad i ett hierarkiskt samhälle.

-----
*tecken på att du bor i en storstad: nattöppna garage