tisdag, augusti 28, 2007

Nu är jag hemma igen

Den välformulerade idioten Will Self skrev någon gång om hur att flyga i
första klass var resandets heroin, i den meningen att har man en gång
testat vill man göra det igen. Och Self borde ju veta. Att flyga
businessklass är väl resandets salongsberusning då antar jag.

Första gången jag flög till Japan frågade jag mig varför avdelningarna för
första klass och businessklass var så långa. Elva timmar senare skönjde
jag svaret.

Att flyga ekonomiklass Frankfurt-Nagoya är väl mer att likna vid resandets
rohypnol kanske.

Även om jag hade stoppat vågen i en kartong och skickat den med båt innan
jag packat färdigt var jag fullt medveten om att jag inte direkt höll mig
inom de 20 kg som stipuleras för intrakontinentalt resande. (Titta på en
karta, Japan och Sverige tillhör samma kontinent... typ.) Glad i hågen
dök jag upp vid incheckningen med två väskor som tillsammans vägde lite
drygt trettiosex kg. Trots att jag proppat mitt handbagage med allt som
verkligen var tungt. Utan att ha vägt handbagaget skulle jag gissa att det
vägde 25 kg.

Flickan i incheckningsdisken blev nästan grön i synen när hon läste av
vågen. Försynt frågade hon om jag möjligtvis kände till att man får checka
in som mest tjugo kilo. Jag försökte se handfallen ut med ledsna stora blå
ögon, men var trots mina hjälplösa uppsyn tvungen att betala för
övervikten, samt för att en av väskorna var otymplig. Egentligen inte
särskilt mycket att bråka om, samma kilopris som att skicka paket
med flygpost.

Min tjeckiske vän Dalibour mötte upp vid flygplatsen för att säga adjö, och
vid vårt sista fika tillsammans lyckades jag nästa tömma mitt japanska
bankkonto, något som jag nästan lyckas klanta bort.

Vid boarding-gaten väntade en glad överraskning. Samma flicka som jag
trodde mig misslyckats charma vid incheckningen stod och väntade. Hon hade
graderat upp mig till businessklass. Yes yes, fucking yes! Säten som går
fälla upp till sängar, bra mat och ordentligt benutrymme.

Jag har inte riktigt gillat Lufthansa. Mest för att de opererar linjen
Frankfurt-Nagoya med flygplan som de köpt av självaste bröderna Wright och
sedan dess glömt renovera. Jag är väl inte sämre än att jag ändra mig om
de är vänliga nog att gradera upp mig. De japanska måltidsalternativen är
kreerade av kökschefen på Hilton Osaka och är riktigt riktigt bra. Ja,
förutom den inledande zensai-prylen som var lite trött.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hjärtligt välkommen hem!
Mamma

carin sa...

Vilken grym röta du ska ha då! Snyggt!