Jag träffar ofta klättrare ute vid klipporna som jag utan etikettsbrott kan kalla tant eller farbror, ty de är äldre än mor och far.

Igår skulle ett gäng klättrare från Nagoya åka till Hōrai. Eftersom det skulle regna på eftermiddagen var deras plan att möta upp klockan 4:50 vid Sakurayama. Jag som inte är av japansk börd behöver tyvärr sova ibland så jag avböjde respektfullt och planerade köra i egen bil lite senare. På grund av diverse omständigheter blev de dock väldigt försenade och kunde hämta upp mig 6:15 istället. (Slöfockar.)

Vi hann upp till klippan innan det började regna på allvar. Eftersom stenarten är vulkanisk tuff så trycker vatten inte igenom de brant överhängande bergssidorna. Förhållandena var dock löjligt dåliga: 25 C°, spöregn och drivande dimma. Jag gjorde två hoppfulla press på Banis en lätt överhängande, krimpig 5.13a som kändes knallhård. Jag började en lång föreläsning om att det var den hårdaste 13a jag känt på. Kato tyckte väl att jag yrade och tröstade mig med att han inte ens kunde göra rörelserna på den förra sommaren, men att den var hemskt lätt på hösten.

När jag tjurat färdigt gick vi ner till Demonklippan för att få lite mängdträning. En tandlös gubbe gjorde en lång överhängande 5.12b medan hans gråhåriga fru slängde iväg några press på en 5.11d direkt till vänster. Det känns definitivt kul och annorlunda att diskutera rörelserna på så pass svåra brant överhängande sportturer med damer i pensionsåldern.

Japanska bergsbestigare av höga snöklädda toppar håller sig också i fin form upp i mogen ålder. För någon månad sedan blev den pensionerad läraren och rutinerade bergsklättraren YANAGISAWA Katsusuke förste 71-åring på toppen av Mount Everest/Chomolungma (ཇོ་མོ་གླང་མ).