onsdag, maj 16, 2007

The sun also rises I

»Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått att komma till den ort där hon går upp.« – Salomon, Predikaren

Japan har alltid haft svårt att finna sin plats i världen. När Japan under Tokugawa-shogunatet utrotar katolicismen, det portugisiska inflytandet, och helt sluter sig mot omvärlden under den så kallade Edo-perioden sammanfaller det med en period av blomstrande kultur. I ett hierarkiskt samhälle styrt av konfucianska principer — till exempel fanns inte individuella rättigheter utan den minsta juridiska enheten var familjen — upplevde Japan sin första period av inre fred. Edoperioden, uppkallad efter 江戸 [Edo] namnet på staden som kom heta Tokyo efter kejsaren flyttade dit, innebar nästan 250 år av obruten fred. Under denna tid var Japan så avskärmat att måttlig handel med Kina och med de holländska ostindiafararna via Dejimahamen i Nagasaki var den enda kontakten med resten av världen.

Vågen »Den stora vågen i Kanagawa« ur Trettiosex vyer av Fujiberget, ca. 1830–32 av HOKUSAI Katsushika
Digitalisering: ©Metropolitan Museum of Art

Under Edoperioden sköt läskunnigheten upp till 70%, vilket förmodligen helt saknar motstycke i ett förindustriellt samhälle. Intensiva studier i såväl matematik, astronomi, och kartografi, som i ingenjörsvetenskaperna och medicin utfördes, ofta med hjälp av böcker inhandlade via de holländska köpmännen. Påverkade av neo-konfucianismen utvecklas ett rättsväsende. Teater och litteratur blomstrar i en kultur som värderar yrkesskicklighet över allting. Träsnitt bättre utförda än någonsin före eller efter skärs i stilen ukyoe.

Men riket ruttnade inifrån. En stelnad styrelseform och byråkrati kunde inte anpassas till omvandlingen från jordbrukssamhälle till borgerlig urbanisering. När skördarna blev dåliga och en serie av naturkatastrofer drabbade befolkningen på 1830-talet ledde det till betydande oro i det japanska samhället. I väst ledde den industriella revolutionen till en ointagligt ekonomiskt och tekniskt försprång. När U.S.A. kom med kanonerna kunde shogunatet inte sätta mycket mot. Japan öppnades för handel med U.S.A. och ytterligare några länder. Dessa handelsavtal tecknas med fem kinesiska tecken 不平等条約 [fubyoudoujouyaku] alltså orättvis pakt. Liknande handelsavtal ritades likadant av den tidens kineser, hur de uttalade krumelurerna har undertecknad liten aning om.

När Shogunen dog utan en klar kronföljd inleddes en period av politisk oro och ängsligt manövrerande i samhällets övre sikt, i mycket driven av harm över orättfärdiga handelsavtal samt helt vanlig främlingsfientlighet, som så småningom, under drakens år, kom att leda till inbördeskrig.

En allians mellan samurajer och länsherrar i söder och hovmän i det sedan 200 år slumrande Kyoto övertygade den unge Kejsaren (sedermera känd som Kejsare Meiji, för rätt tilltal av japanska kejsare se min bloggpost rörande tidräkning) att upplösa shogunatet, vilket ledde till Boshin Sensō (drakårskriget). Idéen var väl att restaurera kejsardömet och att slänga ut utlänningarna. Denna idé stöddes helhjärtat av britterna – vilket kanske borde stämt till eftertanke –, alltmedan shougunatet fick hjälp och stöd av Frankrike. Det var alltså två av utländska rådgivare moderniserade arméer som stod mot varandra, men kejsarens mindre, mer moderna arme vann. I populärkulturen lever en romantisk föreställning om att shogunatets samurajsvärd drogs mot kejsarens Gatling-kulsprutor.

Så inleddes Meijirestaurationen som dels kom att fullständigt modernisera och omvälva det japanska samhället och dels ge Japan en ny expansionistisk utrikespolitik. Något som kom att leda till brutal undergång och en ny omgång av uppfostran av amerikanska kanoner.


-----
Jag hade egentligen tänkt skriva en bloggpost om den snabba förändringen av japans utrikespolitik på senare år, men tänkte att det kunde vara bra att teckna en liten bakgrund. Detta var så långt jag kom. Jag hoppas orka fortsätta lite senare och teckna japans utrikespolitik under nittonhundratalet med lika breda och oprecisa penseldrag.

1 kommentar:

Anonym sa...

Har du funderat på att bli vetenskapsjournalist? Det är kul att skriva, och det är intressant att läsa vad du skriver.
Astrid