fredag, juni 15, 2007

The sun also rises II

The sun also rises I
Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr; den vänder sig och vänder sig, allt under det att den far fram, och så begynner den åter sitt kretslopp. — Salomon, Predikaren


Porträtt av Kejsar Meiji, Uchida Kuichi, 1873.

Meiji-resturationens första reform var att formulera en sorts konstitution kallad Gokajō no goseimon, det vill säga en »skriven ed i fem artiklar«.

De fem artiklarna var: 1) Rådgivande församlingar ska bildas överallt, och alla beslut ska föregås av öppna diskussioner. 2) Alla samhällsklasser, höga och mäktiga, skall förenas i att flitigt administrera statens affärer. 3) Ofrälse, likaväl som civila och militära ämbetsmän, skall alla vara tillåtna att söka sitt kall så att missnöje undviks. 4) Onda sedvanor från gamla tider skall brytas och allt skall baseras på naturrätt. 5) Kunskap skall sökas över hela världen för att stärka grunden för det kejserliga styret.

I allt en förnuftig konstitution.

Grundat på den femte eden anställdes 3000 »hyrda utlänningar« för att undervisa främmande språk, naturvetenskap, ingenjörsvetenskap och krigskonst. Ett stort antal studenter skickades också till västvärlden, däribland författaren Natsume Sōseki (vars stipendium tyvärr inte räckte för att studera i Cambridge, så han tillbringade istället sin englandsvistelse med att svälta och läsa brittisk litteratur i London).


Natsume Sōseki,
avbildad på en 1000 yen sedel

Den tredje eden bröt skråväsendet, ett kapitalistiskt system på angloamerikanskt mönster infördes, och tillsammans med den femte edens insamling av utländsk kunskap inleddes en period av enastående modernisering och ekonomisk tillväxt. Allt understött av staten och kapitalet, främst representerad av de stora industrikonglomeraten som t.ex. Mitsubishi.

Det kejserliga Japan hade lärt sig viktiga läxor av kommendör Perrys svarta skepp, och i stället för att avskärma sig från resten av världen kom utrikespolitiken att centreras runt målet att säkra japanskt självbestämmelse och att uppnå samma makt som de ledande västländerna för att på så sätt kunna upphäva de ojämlika handelsavtalen.

Fukuzawa, den bistre akademiker som pryder japanska centralbankens 10.000-yen sedlar, var högst sannolikt författaren till en mycket inflytelserik osignerad ledare publicerad det 18e året av Meijis styre i den tidning han grundat, Jiji Shimpo. Under rubriken Datsu-a ron, vilket kanske bör översättas »Om att lämna Asien«, konstaterar Fukuzawa att genom världshandeln och kommunikationerna blåser en vind av västernisering. Civilsationsprocessen, likt mässlingen, går inte undfly, men den är bättre än mässlingen menar Fukuzawa, ty den sprider gott. För att nå personlig och nationellt självbestämmande måste man segla dessa vindar. Tidigare hade civiliseringen av Japan förhindrats av ett konservativt styre (Tokugawa-shogunatets feodalvälde). När detta shogunatet hade störtats låg vägen öppen för Japan att andligen lämna Asien. Om inte Korea och Kina lyckas reformera styret så kommer de att besegras och styckas av yttre krafter, vilket enligt Fukuzawa bevisas av de förnedrande ojämnlika handelsavtal länderna tvingats underteckna.



Fukuzawa avbildad på japanska sedel av valör 10.000 Yen

Fukuzawa var föga förvånande en av påskyndarna för det sino-japanska kriget.

En snabb blick på kartan ger vid handen att Korea ligger rätt nära Japan och skulle kunna utgöra en fin barriär mot europeiska makter. I början av Meijieran skrevs den Japansk-Koreanska vänskapspakten, som garanterade Japan handel via tre koreanska hamnar, samt extraterritoriella rättigheter åt japanska medborgare. Pakten innebar också att Korea inte längre var att betrakta som kinesiskt lydrike under tribut. Om inte i kinesiska ögon, så i alla fall i japanska.

Det 27e året av Meijis styre stödjer Japan en koreansk kupp, driver ut kinesiska styrkor från Korea, och tillsätter en pro-japansk regim. Året efter besegrar den japanska armen och flottan deras kinesiska motparter i diverse slag på kinesisk mark, dessutom tas Taiwan av japanska trupper. Kriget avslutas i och med att Kina undertecknar ett fredsavtal där Korea garanteras självbestämmande. Taiwan och Pescadoraöarna övergår till japanskt styre. Kina betalar ett ordentligt krigsskadestånd till Japan.

Dessutom vinner Japan kontroll över halvön Liaodong i Manchuriet. Som Fukuzawa påpekat så hade väst sina egna ambitioner i Kina, så blott fem dagar senare blir den japanska kontrollen över halvön upphävd genom inblandning av Ryssland, Tyskland och Frankrike. Ryssarna pressade därpå den kinesiske kejsaren att tillåta ryska flottbaser på Liadong samt Lüshunkou.

Det brittiska imperiet var väl ungefär lika förtjust som det japanska i tanken på rysk kontroll över Manchuriet och ingick därför en militärpakt med Japan. Paktens huvuddrag var att Storbritannien skulle hålla sig utanför ett möjligt ryskt-japanskt krig, såtillvida inte något tredje land – eller Frankrike som landet också ibland kallas – lade sig i på rysk sida.

Några år senare attackerar den japanska flottan med liten förvarning den ryska stillahavsflottan i Lüshunkou, vid den tiden känd som Port Arthur, och torpederar två större ryska slagskepp i hamnen: en läxa som någon borde ha lärt sig 40 år senare kan man tycka. Nå.

Stor människospillran följer i det första kriget med skyttegravstaktik. Till sjöss visar sig dock den japanska flottan, utrustad med brittiska skepp och tysk doktrin, vara överlägsen. Både den ryska stillahavsflottan och östersjöflottan utraderas. Den ryska svartahavsflottan hålls kvar vid hemmahamn på grund av internationella överenskommelser och ungår därför samma öde.

När Rysslands inre säkerhet hotas av 1905 års revolution så tvingas de definitivt söka förhandlingslösning på konflikten. Vid de påföljande fredsförhandlingar i New Hampshire vann Japan kontrollen över södra halvan av Sakhalinöarna. Ryssland evakuerade Manchuriet och avsvor sig allt intresse i Korea.

Det ryska nederlaget sände en chockvåg genom världen. I väst spreds förfäran över att gäng gulingar kunde besegra en europeisk stormakt i ett reguljärt krig, men annorstädes tändes ett hopp bland de koloniserade. Genom krigets utgång tvingades västvärlden att omvärdera synen på Japan och upphäva de orättfärdiga handelsavtalen.

I Japan hälsades fredsavtalet med upplopp i flera stora städer. Med så mycket blodspillan på den egna sidan tyckte nationalisterna att utbytet: inga territorialvinster utom halva Sakhalin och inget krigsskadestånd från Ryssland, var ett allt för magert. En utbredd känsla av att behandlas som krigets förlorare av västmakterna, trots att Ryssland besegrats, förelåg.

Efter kriget kom Japan att utöva betydande inflytande i Manchuriet och resten av Kina genom bland annat det halvstatliga Sydmanchuriets järnvägskompani.

Korea kom att införlivas i det japanska imperiet några år efter det rysk-japanska kriget. Korea kom sedan att tillhöra Japan ända fram till andra världskrigets slut.

Två år senare, 1912, efter att ha styrt Japan i 45 år dör Meiji. Så slutar Meijieran.

.......
Nishikawa Shunsaku skrev en kort biografi över den fascinerande Fukuzawa i Prospects: the quarterly review of comparative education (UNESCO: International Bureau of Education), vol. XXIII, no. 3/4, 1993 PDF

Datsu-a ron går läsa här.

Förhoppningsvis följer den spännande fortsättningen, »The sun also rises III«, där vi utlovar det definitva svaret på frågan: Showa Tenno (Hirohito), krigsförbrytare eller fredsfurste?



Uppdatering: Som jag tidigare påpekat klarar jag inte längre följa svenska skrivregler rörande versalisering. Jag hoppas att jag nu korrigerat de mest förfärliga språkfelen i texten ovan.

2 kommentarer:

SC sa...

Mycket intressant och välskrivet.

Jonas Wiklund sa...

Tack!