tisdag, september 25, 2007

Uppdatering

Ok, så vad har hänt sedan sist? Jag har köpt kanske världens sämsta bil, en 1994 Ford Explorer utrustad med en motor som har 4 liters (drygt en gallon) slagvolym. Min förra bil var en Mitsubishi Minica med en 0.6 liters motor. Min gamla Minica skulle förmodligen rymmas bak i skuffen på Explorern.

Forden har monstruös markfrigång, möjlighet att koppla på fyrhjulsdrift och fyrhjulsdrift med diffspärr om det så skulle vara nödvändigt, och ingen väghållning överhuvudtaget. Jag har då inte tänkt väja undan för någon eller något, i så fall tippar bilen helt säkert. Tur att den är så stor.

Nå. Pärs kompis Matt har en likadan bil, bara två år nyare, och har försäkrat mig att en terrängbil är helt nödvändig i öknen. Dessutom ska det visst vara enkelt att få tag i reservdelar till Ford, föga förvånande.

På klättringsfronten kan jag upplysa om att de använder YDS för att gradera svårigheten på lederna, precis som i Japan. YDS är en subjektiv skala för svårighet, och det är min klara uppfattning att den underliggande objektiva verkligheten är betydligt barskare i Japan än i CO.*

Det mesta av klättringen i CO sker på hög höjd. Jag har aldrig tidigare utövat sport på hög höjd, men numera kan jag bättre relatera till våra vintersportares klagomål över förhållandena vid OS i Salt Lake City. Det är lite läskigt faktiskt att andas tungt utan att få tillbaka krafter i samma mått som man vanligtvis får.

I torsdags var jag till Clear Creek Canyon med Matt. Ungefär 500 leder, mestadels sportklättring längs Canyonen. Brant och kul. Totalt ohippt ställe, de flesta Boulderiter har alldeles för mycket attityd för att åka dit.

I fredags var jag upp till Boulder Canyon med Crystal och hennes vänner, flummarna Clive och Jimmy. Brant sport och trad på schist. Rätt kul. Amerikanska ungdomar har konstant dålig andedräkt på grund av alla örter de röker.

I lördags var vi (jag, Crystal, Jimmy, Tony och Kyle) till Rincon Wall i Eldorado Canyon. Uteslutande traditionell klättring på en 100 till 150 meter hög vägg. Mycket fin och ihållande klättring upp för sprickor och dieder. Anmarchen var rätt lång och tradig, och klippan låg och bakade brutalt i solljuset. Jag blev uttorkad och höjdsjuk men hade grymt roligt ändå.

I går söndags var jag, Matt & Agneta, och deras kamrat Paul upp ordentligt högt i bergen. Åker man upp längs Clear Creek till man kommer till 3000 meters höjd, för närvarande alldeles strax under snölinjen, kommer man till en nyutvecklad sportklippa som kallas Ra. Klippan är vertikal eller just lite brantare än vertikal och är ungefär 100 meter hög. Alla leder är helt bultade och graderna håller sig mestadels i 5.11 - 5.12 registret. Otroligt rolig klättring högt upp i bergen. Fina höstfärger på asparna som stod inblandade i barrskogen. Brutalt jobbig anmarch för min forfarande svullna fot. Det snöar nog där vilken dag som helst. Skönt att hänga med människor med militärbakgrund, de har långt bättre andedräkt.

Just det. Jag såg klätterfilmen "King Lines" i lördags. Fint filmad, särskilt sekvenserna från Clark Mountain i Mojaveöknen. Filmen handlar om den amerikanske klättraren Chris Sharma och är gjord som en typisk amerikansk sportdokumentär. Har man svårt för blind hjältedyrkan bör man nog avhålla sig från att köpa filmen, så mitt betyg blir: låna från kompis eller sno från internet.

-----
Fotnot: Med denna något krångliga mening vill jag säga att det är galet soft graderat i Colorado i jämförelse med Japan.

4 kommentarer:

Martin Berggren sa...

Bilägare i USA! Då har du väl haft nöjet att ta amerikanskt körkort? Jag måste säga att jag förväntade mig en utläggning av denna vanligen osvenska upplevelse.

Jon sa...

Angående graderingen: Det kan inte vara så att japaner har ett större hävdelsebehov än amerikaner då? Den meningen lät bättre före jag skrev ner den, nu låter den helt orimlig. Men du kanske förstår min tankegång? Eller så kanske det bara är så att japanerna är otroligt barska?

Men om du jämför med fransk gradering? Hur förhåller sig de amerikanska och japanska graderna då?

Jonas Wiklund sa...

>jon

Nej. Det har nog med andra saker än hävdelsebehov att göra.

Franska & amerikanska grader jämförs i en massa tabeller. Dessa tabeller bör tas med en stor portion bordssalt.

>martin

Word on the street är att man inte längre kan ta amerikanskt körkort utan att ha ett social security nummer, i alla fall inte i CO. Däremot kan man använda sitt svenska körkort så länge man bara är på tillfälligt besök. Jag har inte fått ägarpapperna på bilen, så än så har jag inte kunnat teckna försäkring. Det kommer säkert att bli spännande utan att ha ett us-körkort. I värsta fall får jag skriva över bilen på C. så får hon ta ut försäkring på den.

Klas M. sa...

Ja när det gäller att inte ha terrängbil i de där ökenområdena så kan jag förmedla en märklig historia.

När jag bodde i Mississippi så hade jag en lägenhetsgranne, Milo, som var från Kalifornien. Han hade kört sin egen, inte alls terränggående, bil till Mississppi från Kalifornien. Ute i öknen så körde han in på en avtagsväg och ställde sig vid sidan vägen för att övernatta i bilen. Nästa morgon så märkte han att bilen grävde ned sig i sanden då han försökte köra iväg. Han fastnade ohjälpligt och hade ingen spade eller annat som han kunde ta sig loss med.

Efter några timmar i värmen så stannade en bil av på avtagsvägen. Det visade sig vara en rätt så instabil, och inte det minsta diskret, metaamfetamintillverkare som bodde någonstans ute i öknen med sin verksamhet. Han insisterade på att få dra loss Milo's bil med sin, inte heller terränggående, bil. Det ledde till en massa sandsprutande och att den andra bilen också grävde ned sig sanden, allt medan drogtillverkaren blev mindre och mindre sammanhängande och allmänt psykotiskt rasande. Just då Milo började bli riktigt rädd för galningen så körde en stor lastbil in bredvid dom. Lastbilsförararen hade sett bilarna från motorvägen och märkt att dom hade problem. Milo fick sin bil lossdragen medan den tokige drogtillverkaren stod och sparkade på sin bil, och Milo fick lättad köra iväg.

Någonstans finns det nog en moral här, kanske om terränggående bilar i öknen, eller kanske om att man verkligen alltid ska ha en snöspade med i bilen.