För att minimal förvirring ska uppstå har jag beslutat mig att skriva japanska familjenamn med VERSALER första gången jag använder de i ett inlägg för att det ska bli tydlig vilket som är familjenamnet och vilket som är det unika namnet. Det finns ingen tydlig konvention i svenskan för vilken ordning man bör skriva kineiska, koreanska, och japanska namn. Jag ser alla möjliga varianter, men en tumregel verkar vara att kinesiska namn alltid skrivs med familjenamnet först, japanska i slumpmässig ordning, och koranska alltid med det givna namnet först.
Ser det för taskigt ut eller är det OK?
onsdag, januari 31, 2007
måndag, januari 29, 2007
Mannen som föll i onåd
HIRAOKA Kimitake (平岡 公威), född 14 januari 1925 i Tōkyōdistriktet Shinjuku, död, av egen hand genom seppuko, i de japanska självförsvarsstyrkornas högkvarter 25 november 1970, skrev under pseudonymen MISHIMA Yukio (三島 由紀夫) fyrtio romaner, arton pjäser och tjugo novellsamlingar.
Vid seppuko öppnar den vanärade samurajen sin kimono, tar ett kort svärd eller en kniv från bordet framför sig och skär upp magsäcken från vänster till höger. Vid tecken från den vanhedrade hugger sekundanten huvudet av honom, helst genom ett hugg som separerar huvudet helt från kroppen, utom en liten bit skinn som lämnas för att förhindra att huvudet studsar iväg mot åskådarna. Av detta skäl brukar man i första hand försöka ordna med en utomordentligt skicklig svärdsman som sekundant.
Mishimas sekondant den ödesdigra och bisarra dagen i november 1970 var MORITA Masakatsu. Den unge Morita sägs ha, kanske svaggjord av sin kärlek till Mishima, upprepade gånger misslyckats att hugga huvudet av honom, och KOGA Hiroyasu, en utövare av kendō, svärdets väg, fick kliva in. Koga fungerade även som sekondant när den vanärade Morita begick seppuko. Morita klarade inte av att skära upp magen men gav ändå tecken till Koga som högg huvudet av ytterligare en vän.
Mishima begick självmord efter att den absurda och teaterartade statskuppen av 1970 misslyckats. Tanken, som ursprungligen lär ha fötts i Moritas huvud, var att ett litet sällskap av hårdföra nationalister, ledda av Mishima, skulle tränga sig in i huvudkontoret för självförsvarstyrkorna i Tōkyō, bakbinda regementschefen, och sedan skulle Mishima – Japans kanske främsta författare efter kriget – hålla ett borggårdstal vilket skulle inspirera soldaterna att begå en statskupp och återinföra kejsardömet. Det gick väl rätt bra fram till Mishimas tal som inte hade någon annan effekt än att talet var tvunget av avbrytas eftersom soldaternas burop överröstade Mishima.
Mishima lär knappast blivit särskilt överraskad av händelseförloppet och hade redan förberett sitt jinsei no ku, dödspoem.
På sextiotalet nämndes Mishima ofta som en tänkbar nobelpristagare, och flera av hans böcker översattes till svenska i andra hand från engelska eller amerikanska utgåvor. På åttio-, nittio-, och nollnolltalet har några direktöversättningar utgetts, bland annat Sol och stål i fjol.
Den enda av Mishimas romaner jag än så länge läst är 午後の曳航 [Gogo no eikō] som av någon anledning fått den underbara titeln »The sailor who fell from grace with the sea« i John Nathans översättning. Orginalets titel 午後の曳航 betyder »eftermiddagens bogsering« och inte »eftermiddagens ära« som felaktigt påstås på engelskspråkiga Wikipedia. Ett misstag som förvisso är lätt att göra eftersom 曳航 (bogsering) och 栄光 (ära) är homofoner.
Romanen, som pendlar mellan den skiraste poesi, och den mest brutalt avskyvärda nihilism, är berättad ur en ung pojkes perspektiv och handlar om hur hans mor, från Yokohamas finare kretsar, träffar en enkel sjöman och hur de blir förälskade. Från början beundrar den ohängda sonen och hans kamratgäng sjömannen för hans, tja, manlighet, men han faller i djup onåd när han blir det värsta en man kan bli: fader. Kamratgänget beslutar sig att det enda som kan rädda sjömannens öde är en ärofull död.
Romanen läses ofta som en allegori över Japan och hur Japan måste rensas från främmande element för att resa sig stark igen. Det är rena nonsens. I så fall borde Mishima ansträngt sig för att göra pojkens kamratgäng åtminstone en smula sympatiska.
Om man nu nödvändigtvis måste göra livet enkelt för sig och läsa romanen som en allegori så skulle det falla sig mer naturligt att läsa den som en allegori över kejsaren. Mishima, som inte direkt var en main-stream högerextremist, fördömde Shōwa Tennō (kejsar Hirohito) för att denne avsade sig sin gudomlighet, och menade att han på detta sett förklenade minnet av de kamikazepiloter som gav sitt liv under kriget.
Mishima är väl bara ett av många exempel på att om man vill få vägledning i politiska frågor är poeterna de sista man bör fråga, ja möjligtvis med undantag av filosoferna då.
Koga lever idag ett religiöst liv.
För den som intresserar sig för sådant kan jag berätta att Mishima gick på samma privatskola som Shōwa Tennō, Tennō Heika, ONO Yōko, och anime-regissören MIYAZAKI Hayao gick på.
Vid seppuko öppnar den vanärade samurajen sin kimono, tar ett kort svärd eller en kniv från bordet framför sig och skär upp magsäcken från vänster till höger. Vid tecken från den vanhedrade hugger sekundanten huvudet av honom, helst genom ett hugg som separerar huvudet helt från kroppen, utom en liten bit skinn som lämnas för att förhindra att huvudet studsar iväg mot åskådarna. Av detta skäl brukar man i första hand försöka ordna med en utomordentligt skicklig svärdsman som sekundant.
Mishimas sekondant den ödesdigra och bisarra dagen i november 1970 var MORITA Masakatsu. Den unge Morita sägs ha, kanske svaggjord av sin kärlek till Mishima, upprepade gånger misslyckats att hugga huvudet av honom, och KOGA Hiroyasu, en utövare av kendō, svärdets väg, fick kliva in. Koga fungerade även som sekondant när den vanärade Morita begick seppuko. Morita klarade inte av att skära upp magen men gav ändå tecken till Koga som högg huvudet av ytterligare en vän.
Mishima begick självmord efter att den absurda och teaterartade statskuppen av 1970 misslyckats. Tanken, som ursprungligen lär ha fötts i Moritas huvud, var att ett litet sällskap av hårdföra nationalister, ledda av Mishima, skulle tränga sig in i huvudkontoret för självförsvarstyrkorna i Tōkyō, bakbinda regementschefen, och sedan skulle Mishima – Japans kanske främsta författare efter kriget – hålla ett borggårdstal vilket skulle inspirera soldaterna att begå en statskupp och återinföra kejsardömet. Det gick väl rätt bra fram till Mishimas tal som inte hade någon annan effekt än att talet var tvunget av avbrytas eftersom soldaternas burop överröstade Mishima.
Mishima lär knappast blivit särskilt överraskad av händelseförloppet och hade redan förberett sitt jinsei no ku, dödspoem.
På sextiotalet nämndes Mishima ofta som en tänkbar nobelpristagare, och flera av hans böcker översattes till svenska i andra hand från engelska eller amerikanska utgåvor. På åttio-, nittio-, och nollnolltalet har några direktöversättningar utgetts, bland annat Sol och stål i fjol.
Den enda av Mishimas romaner jag än så länge läst är 午後の曳航 [Gogo no eikō] som av någon anledning fått den underbara titeln »The sailor who fell from grace with the sea« i John Nathans översättning. Orginalets titel 午後の曳航 betyder »eftermiddagens bogsering« och inte »eftermiddagens ära« som felaktigt påstås på engelskspråkiga Wikipedia. Ett misstag som förvisso är lätt att göra eftersom 曳航 (bogsering) och 栄光 (ära) är homofoner.
Romanen, som pendlar mellan den skiraste poesi, och den mest brutalt avskyvärda nihilism, är berättad ur en ung pojkes perspektiv och handlar om hur hans mor, från Yokohamas finare kretsar, träffar en enkel sjöman och hur de blir förälskade. Från början beundrar den ohängda sonen och hans kamratgäng sjömannen för hans, tja, manlighet, men han faller i djup onåd när han blir det värsta en man kan bli: fader. Kamratgänget beslutar sig att det enda som kan rädda sjömannens öde är en ärofull död.
Romanen läses ofta som en allegori över Japan och hur Japan måste rensas från främmande element för att resa sig stark igen. Det är rena nonsens. I så fall borde Mishima ansträngt sig för att göra pojkens kamratgäng åtminstone en smula sympatiska.
Om man nu nödvändigtvis måste göra livet enkelt för sig och läsa romanen som en allegori så skulle det falla sig mer naturligt att läsa den som en allegori över kejsaren. Mishima, som inte direkt var en main-stream högerextremist, fördömde Shōwa Tennō (kejsar Hirohito) för att denne avsade sig sin gudomlighet, och menade att han på detta sett förklenade minnet av de kamikazepiloter som gav sitt liv under kriget.
Mishima är väl bara ett av många exempel på att om man vill få vägledning i politiska frågor är poeterna de sista man bör fråga, ja möjligtvis med undantag av filosoferna då.
Koga lever idag ett religiöst liv.
För den som intresserar sig för sådant kan jag berätta att Mishima gick på samma privatskola som Shōwa Tennō, Tennō Heika, ONO Yōko, och anime-regissören MIYAZAKI Hayao gick på.
söndag, januari 28, 2007
Turist är trist
Jack Sewards bok »Outrageous Japanese: Slang, Curses and Epithets« är en veritabel skattkammare med livsnödvändig information. Den ger inte bara kunskap om hur man rätt förolämpar eller allmänt beter sig illa, utan innehåller också massvis med små guldkorn om det Japanska samhället.Visst minns ni de japanska turister som reste i grupp fram till sent 80-tal. Glasögon av ska vi säga omodernt snitt, kamera på magen, styrda av en guide viftandes med en vimpel med japanska örlogsflaggan?
Det finns naturligtvis en behändigt nedsättande epitet för dessa turister: nõkyõ-san. Nõkyõ-san är bildad på en sammandragning av Nõgyõ kyõdõ kumiai, Jordbrukskooperativa förbundet. Detta förbund arrangerade gruppresor för sina medlemmar, mestadels bönder förstås.
Epitetet verkar inte vara särskilt utdött i japanskan, google gav 34500 träffar när jag sökte på det skymfliga tillmälet, men förvånansvärt nog enbart 80 bilder. Fenomenet hade nog redan dött ut innan digitalkameran och internet. För inte har väl ni sett några sådana japanska turistgrupper på många år?
----
Källor: Hirohide Konami, Hospitality Development
Jack Seward, Outrageous Japanese: Slang, Curses and Epithets
torsdag, januari 25, 2007
Poetisk sweatshirt
Jag såg den här collegetröjan på UNY idag, och kunde inte låta bli att köpa en.
BEAR BULL BOMBER
It is the ally of justice although it is an impudent boy.
An inside is weak although appearance is bold.
BEAR BULL BOMBER
It is the ally of justice although it is an impudent boy.
An inside is weak although appearance is bold.
tisdag, januari 23, 2007
Vardagsmysterier
För några veckor sedan så fick universitetskafeterian helt plötsligt slut på natto. Natto, som består av jästa sojabönor, är en traditionell japansk rätt som luktar illa, ser fruktansvärd ut, och har en rätt läskig konsistens. Jag gillar natto skarpt, men de flesta utlänningar, och en hel del japaner tycker det är rätt vedervärdigt. Lite som havregrynsgröt kanske.
Döm om min förvåning och besvikelse då kafeterian någon dag senare satt upp en lapp där det stod att tillverkaren hade slut på natto!
Jag tycke väl att det var rätt udda att en stapelvara bara tar slut så där hux-flux, men igår fick gåtan sin lösning. Tydligen visades ett TV-program den 7 januari, på en normalt sett trovärdig TV-kanal, med titeln »nattodieten«, där det påstods att man blev utomordentlig smal och smäcker genom att följa en skäligen enkel nattodiet.
Detta ledde till att det blev en svår efterfrågan på natto. Eftersom det tar några dagar att jäsa sojabönorna och matvaruaffärerna ökade sina beställningar med 50% så drabbades vi vanliga nattokonsumenter av att det blev slut i lagrerna.
Gårdagens stora nyhet var att TV-programmet »nattodieten« innehöll en stor portion båg, och en hel del bluff. Ja, i princip bestod av fria fantasier. Bland annat visades de klassiska före och efter bilderna på en tjockis som blivit smäcker genom den fantastiska metoden. Tyvärr var det inte ens samma person på bilderna.
Natto
Döm om min förvåning och besvikelse då kafeterian någon dag senare satt upp en lapp där det stod att tillverkaren hade slut på natto!
Jag tycke väl att det var rätt udda att en stapelvara bara tar slut så där hux-flux, men igår fick gåtan sin lösning. Tydligen visades ett TV-program den 7 januari, på en normalt sett trovärdig TV-kanal, med titeln »nattodieten«, där det påstods att man blev utomordentlig smal och smäcker genom att följa en skäligen enkel nattodiet.
Detta ledde till att det blev en svår efterfrågan på natto. Eftersom det tar några dagar att jäsa sojabönorna och matvaruaffärerna ökade sina beställningar med 50% så drabbades vi vanliga nattokonsumenter av att det blev slut i lagrerna.
Gårdagens stora nyhet var att TV-programmet »nattodieten« innehöll en stor portion båg, och en hel del bluff. Ja, i princip bestod av fria fantasier. Bland annat visades de klassiska före och efter bilderna på en tjockis som blivit smäcker genom den fantastiska metoden. Tyvärr var det inte ens samma person på bilderna.
Nattolördag, januari 20, 2007
I viktrummet
Det händer att jag tränar i universitetets lilla, dåligt utrustade, gym. Det är mest studenter från något av universitets alla idrottslag som tränar där, men några lite mer seriösa hänger där.
En av de mer seriöst intresserade är en duktigt krallig mongol, en polisofficer från Ulan Bator. Vi har talats vid några gånger, men jag vet inte om vi presenterat oss med namn, i så fall har vi glömt respektive namn. Han är här på något slags stipendium för att ta en magisterexamen i kriminalrätt. Nu och då säger han rätt fräna saker. Senast jag stötte på honom i gymet så såg har riktigt sliten ut, uppenbarligen i slutet av ett hårt pass, så jag frågade naturligtvis om han var trött. »Jovisst«, upplyste han mig, »du vet, jag har ingen flickvän än, så än så länge måste jag träna stenhårt, annars kan jag inte somna.«
På väggen i gymet hänger förhållningsregler. Jag har orkat stava mig igenom de första punkterna. Den första punkten säger, tycks det, direkt översatt till svenska: »Vänligen ta bort smuts från kläderna innan du beträder gymet«. Hel och ren ska man vara.
Den andra regeln säger att man inte får träna i bar överkropp. Inte för att jag är sugen. Det är samma temperatur inne i gymet som ute. Runt 6-7 grader på kvällen alltså.
Förra fredagen dök det upp en festlig kille 20 minuter innan stängningsdags som på mycket ojapanskt vis uppenbarligen inte brydde sig om smällkall kyla, regler, förhållningsorder, eller hur andra gör. I ultrakorta shorts av 80-tals modell, och med bar överkropp, sög han tag i två hantlar för varje hand, ställde sig framför speglarna och började köra curls, medan han skrek och stönade ut "1-2-3-4-" osv. När han inte längre orkade slängde han hälften av hantlarna, körde tills det tog stopp, sprang fram till chinsräcket och körde uppdragningar i räck medan han skrek efter kraft. Sedan sprang han fram till spegeln igen och flexade de tvehövdade armböjarna i någon slags bodybuildarpose medan han med dödsallvarlig min räknade högt. Vad han gjorde sedan vet jag inte, för eftersom jag kände att jag inte längre kunde hålla mig för skratt, gick jag och gömde mig i omklädningsrummet.
En av de mer seriöst intresserade är en duktigt krallig mongol, en polisofficer från Ulan Bator. Vi har talats vid några gånger, men jag vet inte om vi presenterat oss med namn, i så fall har vi glömt respektive namn. Han är här på något slags stipendium för att ta en magisterexamen i kriminalrätt. Nu och då säger han rätt fräna saker. Senast jag stötte på honom i gymet så såg har riktigt sliten ut, uppenbarligen i slutet av ett hårt pass, så jag frågade naturligtvis om han var trött. »Jovisst«, upplyste han mig, »du vet, jag har ingen flickvän än, så än så länge måste jag träna stenhårt, annars kan jag inte somna.«
På väggen i gymet hänger förhållningsregler. Jag har orkat stava mig igenom de första punkterna. Den första punkten säger, tycks det, direkt översatt till svenska: »Vänligen ta bort smuts från kläderna innan du beträder gymet«. Hel och ren ska man vara.
Den andra regeln säger att man inte får träna i bar överkropp. Inte för att jag är sugen. Det är samma temperatur inne i gymet som ute. Runt 6-7 grader på kvällen alltså.
Förra fredagen dök det upp en festlig kille 20 minuter innan stängningsdags som på mycket ojapanskt vis uppenbarligen inte brydde sig om smällkall kyla, regler, förhållningsorder, eller hur andra gör. I ultrakorta shorts av 80-tals modell, och med bar överkropp, sög han tag i två hantlar för varje hand, ställde sig framför speglarna och började köra curls, medan han skrek och stönade ut "1-2-3-4-" osv. När han inte längre orkade slängde han hälften av hantlarna, körde tills det tog stopp, sprang fram till chinsräcket och körde uppdragningar i räck medan han skrek efter kraft. Sedan sprang han fram till spegeln igen och flexade de tvehövdade armböjarna i någon slags bodybuildarpose medan han med dödsallvarlig min räknade högt. Vad han gjorde sedan vet jag inte, för eftersom jag kände att jag inte längre kunde hålla mig för skratt, gick jag och gömde mig i omklädningsrummet.
torsdag, januari 18, 2007
VM i homofoner
Man kan undra varför Japan har hållit fast vid kinesiska skrivtecken när de lika fullt har tillgång till inte bara ett, men två fonetiska alfabet (eller stavelseskrift om vi vill vara pedantiska (eller ja moraiska skrifter om det är petnoga)).
Det är vid några sekunders eftertanke enkelt att besvara.
Det skulle helt inte vara möjligt att läsa japanska fortare än vad man talar annars. Språket har allt för många homofoner, ord som låter likadant men stavas olika och betyder olika saker, för att vara begripligt i hög hastighet. Skrivet med kinesiska tecken finns det tillräckligt med variation för att samma ljud ska kunna skrivas på allehanda sätt. Tag till exempel »kaeru« som har åtminstone åtta olika betydelser, varav sju är verb, och tillhör, med ett undantag, alla det mest fundamentala ordförrådet för att överhuvudtaget göra sig förstådd och förstå.
蛙 [かえる: KAERU] groda
返る [かえる: KAERU] att återvända, komma tillbaka, gå tillbaka
反る [かえる: KAERU] att ändra, att vända
帰る [かえる: KAERU] att åka hem, återvända, komma hem
換える [かえる: KAERU] to byta, byta ut, substituera
替える [かえる: KAERU] ""
代える [かえる: KAERU] ""
孵る [かえる: KAERU] att kläckas
還る [かえる: KAERU] skicka tillbaka, lämna åter
変える [かえる: KAERU] att ändra, alternera, variera, konvertera, revidera, lägga till
Skrivs de med kana är de till råga på allt dessutom homonymer, men på grund av det japanska skrivsystemet, med lexigrafiska element ritade med kinesiska tecken, finns det ingen riktig möjlighet att konstruera riktiga homonymer.
Kaeru är långt i från det värsta ljudet för antal homonfoner かんしょう [KANSHOU] har minst 16 olika betydelser, beroende på vilka kinesiska tecken som används för att skriva ljudet. Där kan till och med svenska ord som »bas« och »fil« slänga sig i väggen.
Engelska grenen av wiktionary föreslår följande vimsiga rad av engelska homofoner sees/seas/seize/cees/ces/cs/psis/sis/szis/C's men eftersom några av dem inte får godkänt av mig, så tror jag att raden att slå är heir/air/ere/err/ayre/are/Ayr/e'er/eyre
Någon som kan toppa det på äran och hjältarnas språk? (Nej, jag menar svenska, inte plattyska.)
Det är vid några sekunders eftertanke enkelt att besvara.
Det skulle helt inte vara möjligt att läsa japanska fortare än vad man talar annars. Språket har allt för många homofoner, ord som låter likadant men stavas olika och betyder olika saker, för att vara begripligt i hög hastighet. Skrivet med kinesiska tecken finns det tillräckligt med variation för att samma ljud ska kunna skrivas på allehanda sätt. Tag till exempel »kaeru« som har åtminstone åtta olika betydelser, varav sju är verb, och tillhör, med ett undantag, alla det mest fundamentala ordförrådet för att överhuvudtaget göra sig förstådd och förstå.
蛙 [かえる: KAERU] groda
返る [かえる: KAERU] att återvända, komma tillbaka, gå tillbaka
反る [かえる: KAERU] att ändra, att vända
帰る [かえる: KAERU] att åka hem, återvända, komma hem
換える [かえる: KAERU] to byta, byta ut, substituera
替える [かえる: KAERU] ""
代える [かえる: KAERU] ""
孵る [かえる: KAERU] att kläckas
還る [かえる: KAERU] skicka tillbaka, lämna åter
変える [かえる: KAERU] att ändra, alternera, variera, konvertera, revidera, lägga till
Skrivs de med kana är de till råga på allt dessutom homonymer, men på grund av det japanska skrivsystemet, med lexigrafiska element ritade med kinesiska tecken, finns det ingen riktig möjlighet att konstruera riktiga homonymer.
Kaeru är långt i från det värsta ljudet för antal homonfoner かんしょう [KANSHOU] har minst 16 olika betydelser, beroende på vilka kinesiska tecken som används för att skriva ljudet. Där kan till och med svenska ord som »bas« och »fil« slänga sig i väggen.
Engelska grenen av wiktionary föreslår följande vimsiga rad av engelska homofoner sees/seas/seize/cees/ces/cs/psis/sis/szis/C's men eftersom några av dem inte får godkänt av mig, så tror jag att raden att slå är heir/air/ere/err/ayre/are/Ayr/e'er/eyre
Någon som kan toppa det på äran och hjältarnas språk? (Nej, jag menar svenska, inte plattyska.)
tisdag, januari 16, 2007
Ich bin ein Berliner
Det såg mörkt ut för Västberlin. Ja, för hela det fria Tyskland. Berlinmuren hade rests. Östtyskland försökte blockera transporter in till Västberlin. Den amerikanske presidenten Kennedy reste till Berlin och gav i ett av sina bästa tal medborgarna Amerikas oreserverade stöd.
Enligt en anglofon myt så skall Kennedy ha gjort ett grammatiskt misstag genom att skjuta in obestämd artikel innan berlinare, och på det sättet liknat sig vid en Berliner Pfannkuchen, en sorts syltmunk. Det är naturligtvis nonsens. Det var absolut inget fel på meningen, förutom ja, uttalet då.
Nå.
President Reagan höll i november 1983, i ett mindre pressat läge får jag anta, ett tal för den japanska riksdagen, Dieten. Enligt en transkription av talet försökte han uttala
Tyvärr var hans uttal så visset att det sägs att vad folk hörde därhemma framför TV-skärmarna var
Two thousand years ago the proudest boast was civis romanus sum [I am a Roman citizen]. Today, in the world of freedom, the proudest boast is »Ich bin ein Berliner«...All free men, wherever they may live, are citizens of Berlin, and, therefore, as a free man, I take pride in the words »Ich bin ein Berliner!«
Enligt en anglofon myt så skall Kennedy ha gjort ett grammatiskt misstag genom att skjuta in obestämd artikel innan berlinare, och på det sättet liknat sig vid en Berliner Pfannkuchen, en sorts syltmunk. Det är naturligtvis nonsens. Det var absolut inget fel på meningen, förutom ja, uttalet då.
Nå.
President Reagan höll i november 1983, i ett mindre pressat läge får jag anta, ett tal för den japanska riksdagen, Dieten. Enligt en transkription av talet försökte han uttala
日米の友好は永遠ですvilket ju betyder »Japansk-amerikanska vänskapen varar för evigt«.
(Nichibei no yûkô wa eien desu),
Tyvärr var hans uttal så visset att det sägs att vad folk hörde därhemma framför TV-skärmarna var
日米の湯女は大変ですalltså, »Japansk-amerikanska badhushoror är verkligen krävande«
(Nichibei no yuna wa taihen desu)
lördag, januari 13, 2007
Varning för skvalp
Eftersom Svenskans nätupplaga av någon outgrundlig anledning toppar med tsunamivarning för Hokkaido och Honshu, och DN kör det som andranyhet så får väl jag också göra det.
Japans meteorologiska institut har en karta med prognos för våghöjder. De som känner till Japans geografi ser att Nagoyabukten inte förväntas träffas av hamnvågen. Norra Hokkaido kan få en hamnvåg på i storleksordningen 2 meter och delar av stillahavskusten en våg på i storleksordningen 0.5 meter.
Inte mycket att skriva hem om alltså.
torsdag, januari 11, 2007
Kriget och skulden
Svenska dagbladet publicerade igår en understreckare med titeln Japan har inte gjort upp med skuldfrågan, en sammanfattning av ambassadör Lars Vargös bok Japan - Makt och tanke. Jag har inte läst boken, och den är säkert intressant, men understreckaren ger intryck av att vara en smula ytlig. Jag har flera invändningar mot artikeln som jag kanske delger er om intresse finnes.
Jag kan dock inte låta bli att citera understreckaren om premiärminister Abe-san
Eh. Vem vet, han kanske har tittat på en karta någon gång och noterat vilka grannländerna är. Och vi talar inte Sydkorea här.
Jag kan dock inte låta bli att citera understreckaren om premiärminister Abe-san
Han kommer från en av Japans ledande politiska dynastier, och han står för kontinuitet och konservatism. Han ser Japan omgivet av fientliga stater[...]
Eh. Vem vet, han kanske har tittat på en karta någon gång och noterat vilka grannländerna är. Och vi talar inte Sydkorea här.
onsdag, januari 10, 2007
Linné och kejsaren
Tennō Heika, eller hans kejserliga höghet Akihito, väntas komma till Sverige för Linnéjubileet 2007. Kejsaren är liksom sin far, Showa Tennō, som vi västerlänningar envisas med att kalla kejsar Hirohito—trots att han är död, en aktiv biolog.
Showa Tennō uppfostrades till att som solgudinnans ättling kliva upp på Krysantemum-tronen (Chrysanthemum Lin., prästkrage). Under sextiotvå år ledde han Japan genom bekymmersamma tider. Högerextremt våld (jag använder »höger« i väldigt vid mening här), förlusten av civil kontroll av militären, de ungas officerarnas revolt, det andra sino-japanska kriget, stillahavskriget, atombomberna, den förödmjukande krigsstilleståndförklaringen då han tvingades »acceptera de oacceptabla«, och avsa sig sin gudomlighet. Och, för all del, kunde leda Japan genom bättre tider med amerikansk ockupation, pacifistisk konstitution, och det japanska ekonomiska undret med en genomsnittlig tillväxt på över 10% i fyra decennier.
Under hela sitt liv vigde Showa Tennō sin fritid åt biologin, speciellt marinbiologi där han studerade maneter i sitt laboratorium i det kejserliga palatset. Av allt att döma var Showa Tennō en skicklig biolog. De som har tillgång till Biographical Memoirs of Fellows of the Royal Society kan för övrigt läsa E. J. H. Corners biografi över honom i volym 36, från december 1990.
Liksom sin far har Tennō Heika tagit upp marinbiologin och är, liksom sin far, en ivrig taxonom. Det faller sig naturligt att taxonomer skulle känna sig befryntade med den store Linné, och som hedersmedlen av Linnéiska sällskapet i London är det naturligt att kejsaren deltar i Linnéfirandet.
Att Tennō Heika, kommer till Sverige fick jag veta genom att läsa svenskans helfestliga artikeln Linné lanseras som Mr Flower Power, som bland annat innehåller följande nöjsamma stycke:
I samma artikel klämde Uppsalas främste slagskämpe och landshövding till med den roliga plattityden
Naturligtvis bräckte festligheternas miljösamordnare landshövdingen med en ännu plattare banalitet:
Fast inget kan ju toppa Linnéårets mest festliga projekt:
Showa Tennō uppfostrades till att som solgudinnans ättling kliva upp på Krysantemum-tronen (Chrysanthemum Lin., prästkrage). Under sextiotvå år ledde han Japan genom bekymmersamma tider. Högerextremt våld (jag använder »höger« i väldigt vid mening här), förlusten av civil kontroll av militären, de ungas officerarnas revolt, det andra sino-japanska kriget, stillahavskriget, atombomberna, den förödmjukande krigsstilleståndförklaringen då han tvingades »acceptera de oacceptabla«, och avsa sig sin gudomlighet. Och, för all del, kunde leda Japan genom bättre tider med amerikansk ockupation, pacifistisk konstitution, och det japanska ekonomiska undret med en genomsnittlig tillväxt på över 10% i fyra decennier.
Under hela sitt liv vigde Showa Tennō sin fritid åt biologin, speciellt marinbiologi där han studerade maneter i sitt laboratorium i det kejserliga palatset. Av allt att döma var Showa Tennō en skicklig biolog. De som har tillgång till Biographical Memoirs of Fellows of the Royal Society kan för övrigt läsa E. J. H. Corners biografi över honom i volym 36, från december 1990.
Liksom sin far har Tennō Heika tagit upp marinbiologin och är, liksom sin far, en ivrig taxonom. Det faller sig naturligt att taxonomer skulle känna sig befryntade med den store Linné, och som hedersmedlen av Linnéiska sällskapet i London är det naturligt att kejsaren deltar i Linnéfirandet.
Att Tennō Heika, kommer till Sverige fick jag veta genom att läsa svenskans helfestliga artikeln Linné lanseras som Mr Flower Power, som bland annat innehåller följande nöjsamma stycke:
I en undersökning förra året uppgav tre av tio svenskar att de var okunniga om Linné.
- Efter det här året ska den siffran vara betydligt högre, säger Åse Berglund.
I samma artikel klämde Uppsalas främste slagskämpe och landshövding till med den roliga plattityden
- Linné är den mest kände svensken genom tiderna,Yeah right, Anders.
men paradoxalt nog är han ofta mer känd utomlands än i Sverige
Naturligtvis bräckte festligheternas miljösamordnare landshövdingen med en ännu plattare banalitet:
- Linné var den första ekologen och den ultimata symbolen för hållbar utveckling
Fast inget kan ju toppa Linnéårets mest festliga projekt:
Dessutom görs en äventyrlig dokumentärfilm av Mattias Klum och Folke Rydén, där tre ungdomar får ställa frågor till framstående miljökämpar som Al Gore och Edward O Wilson.
söndag, januari 07, 2007
Sandynerna i Tottori
植田正治 (UEDA, Shôji) föddes 1913 i Sakaimachi, numera Sakaiminatoshi, i Tottoriprefekturen i västra Japan. Som sjuttonåring började han ta kort, och något år senare skrev han in sig vid Orientala fotografiskolan i Tokyo. Efter examen flyttade han tillbaka till hemstaden och öppnade en studio.
Ueda använde ofta de enorma sanddynerna i Tottoriprefekturen som en fond för sina kort, där människor placeras ut som objekt, influerad av Rousseau och Magritte.
Ueda dog år 2000.
lördag, januari 06, 2007
Tavlor på en utställning
Var och såg utställningen »Rousseau föreställd« på Aichiprefekturens konstmuseum. Utställningen visade Rousseaumålningar i japansk ägo, några målningar av artister av den franska naivistskolan och japanska konstnärer och fotografer påverkade av Rousseau.
Henri ROUSSEAU
Utsikt över ön Saint-Louis från Saint-Nicolas hamn (afton)
Olja på kanvas, 46×55
Camille BOMBOIS
Hatten i dammen
Olja på kanvas, 66×81cm
松本竣介
MATSUMOTO, Shunsuke
Y市の橋
Bro i Y-stad
Olja på kanvas, 65x80.5cm
Utställningen hade också fantastiska foton av 植田正治（UEDA, Shôji). Jag kunde inte finna några av hans foton reproducerade i tillräcklig storlek på webben.
Henri ROUSSEAU
Utsikt över ön Saint-Louis från Saint-Nicolas hamn (afton)
Olja på kanvas, 46×55
Camille BOMBOIS
Hatten i dammen
Olja på kanvas, 66×81cm
松本竣介
MATSUMOTO, Shunsuke
Y市の橋
Bro i Y-stad
Olja på kanvas, 65x80.5cm
Utställningen hade också fantastiska foton av 植田正治（UEDA, Shôji). Jag kunde inte finna några av hans foton reproducerade i tillräcklig storlek på webben.
torsdag, januari 04, 2007
Faran med analfabetism
Jag har någon gång sagt att jag ibland önskar att jag vore analfabet, så att jag skulle slippa att tvångsmässigt läsa all ointressant text på varje förpackning som kommer min väg. Nå nu vet jag hur det känns. Jag har testat att vara analfabet i ett år. Det har sina nackdelar också.
Jag är fortfarande på gränsen till att vara funktionell analfabet. Jag läser ungefär lika bra som en åttaåring kanske, vilket är föga imponerande med tanke på hur dåliga lokalbefolkningens åttaåringar är på att läsa. Vilket i sin tur har en del att göra med nödtvånget att lära sig 1945 kinesiska tecken och två olika alfabet á 44 tecken.
För att behandla mina stackars torra händer köpte jag en hudkräm enligt slumpmetoden. Den lata analfabetsmetoden. Ta en tub vilken som helst av det som tycks vara hudkräm. Använde krämen några dagar och var allmänt oimponerad av resultatet, så jag bemödade mig om att se vad det stod skrivet på förpackningen. Förpackningen yrade bara om vit hud och vita händer. Efter konsultation med syster (se kommentarer på min nyårshälsning) stod det klart att det beror på att salvan innehåller pigmentblekning. Eh. Inte vad jag var ute efter kanske.
Sedan vet jag inte om jag orkar leta reda på försvarets hudsalva som Carin rekommenderar. Vad skulle det heta? Japanska självförsvarsstyrkornas handkräm?
Jag är fortfarande på gränsen till att vara funktionell analfabet. Jag läser ungefär lika bra som en åttaåring kanske, vilket är föga imponerande med tanke på hur dåliga lokalbefolkningens åttaåringar är på att läsa. Vilket i sin tur har en del att göra med nödtvånget att lära sig 1945 kinesiska tecken och två olika alfabet á 44 tecken.
För att behandla mina stackars torra händer köpte jag en hudkräm enligt slumpmetoden. Den lata analfabetsmetoden. Ta en tub vilken som helst av det som tycks vara hudkräm. Använde krämen några dagar och var allmänt oimponerad av resultatet, så jag bemödade mig om att se vad det stod skrivet på förpackningen. Förpackningen yrade bara om vit hud och vita händer. Efter konsultation med syster (se kommentarer på min nyårshälsning) stod det klart att det beror på att salvan innehåller pigmentblekning. Eh. Inte vad jag var ute efter kanske.
Sedan vet jag inte om jag orkar leta reda på försvarets hudsalva som Carin rekommenderar. Vad skulle det heta? Japanska självförsvarsstyrkornas handkräm?
onsdag, januari 03, 2007
Toyota igen
Toyota är så massivt stort att jag häpnar. Skulle man inte ha hjälp av locals så skulle man inte se ens en tiondel av vad som finns. Igår åkte vi till ett gammalt område som är inte är så inne numera. På en bergskam låg ett område med ett 30-tal massiva granitblock, nästan helt utan spår av klättring, utan topo. Stigen upp håller på att återtas av naturen.
Vore det inte bara för att graniten egentligen är för vass för klättring så skulle Toyota vara världsklass.
måndag, januari 01, 2007
Lärarprov—del 2
Risken att mer än några få ska finna detta intressant är nog rätt försvinnande. Det har aldrig hindrat mig. Nå.
Utifall man genomför ett godkänt kyouinsaiyoushiken, som jag skrev om in min tidigare bloggpost om lärarprov, vid någon av Japans 47 prefekturer så erbjuds man anställning av prefekturens utbildningsväsende. Prefekturens utbildningskommitté placerar sedan en på en lämplig skola där man får utföra sitt värv.
Anställs man till exempel av Tokyoto hamnar man väl mest troligt i huvudstaden under lejonparten av sitt yrkesverksamma liv, men till Tokyoprefekturen hör också ett stort antal mycket lantliga öar; och man får räkna med att tillbringa åtminstone några år av sitt liv utplacerad på en enslig ö i stilla havet. En liten ö med dåliga kommunikationer med huvudön.
På Ecklesiastikdepartementets hemsida kan man för övrigt finna statistik från 2006 års prov. Det verkar inte helt lätt att klara detta prov.
Det är vanligt att de hoppfulla skriver provet i flera prefekturer, då kraven för att godkännas naturligtvis varierar efter tillgång och efterfrågan. I hela Japan skrevs det 51.763 prov för lågstadielärare, 12.430 godkända prov lämnades in, eller ungefär 24% godkända. 59.879 mellanstadieprov varav 8,5%, eller 5.118 godkända prov lämnades in. 35.593 högstadieprov varav 2.674 eller 7,5% godkännes.
Mina källor säger att anledningen att genomströmningen är högst för lågstadielärare är att man enbart får skriva provet om man genomgått en speciell lågstadielärarutbildning som det tydligen är mycket svårt att bli antagen till.
Utifall man genomför ett godkänt kyouinsaiyoushiken, som jag skrev om in min tidigare bloggpost om lärarprov, vid någon av Japans 47 prefekturer så erbjuds man anställning av prefekturens utbildningsväsende. Prefekturens utbildningskommitté placerar sedan en på en lämplig skola där man får utföra sitt värv.
Anställs man till exempel av Tokyoto hamnar man väl mest troligt i huvudstaden under lejonparten av sitt yrkesverksamma liv, men till Tokyoprefekturen hör också ett stort antal mycket lantliga öar; och man får räkna med att tillbringa åtminstone några år av sitt liv utplacerad på en enslig ö i stilla havet. En liten ö med dåliga kommunikationer med huvudön.
På Ecklesiastikdepartementets hemsida kan man för övrigt finna statistik från 2006 års prov. Det verkar inte helt lätt att klara detta prov.
Det är vanligt att de hoppfulla skriver provet i flera prefekturer, då kraven för att godkännas naturligtvis varierar efter tillgång och efterfrågan. I hela Japan skrevs det 51.763 prov för lågstadielärare, 12.430 godkända prov lämnades in, eller ungefär 24% godkända. 59.879 mellanstadieprov varav 8,5%, eller 5.118 godkända prov lämnades in. 35.593 högstadieprov varav 2.674 eller 7,5% godkännes.
Mina källor säger att anledningen att genomströmningen är högst för lågstadielärare är att man enbart får skriva provet om man genomgått en speciell lågstadielärarutbildning som det tydligen är mycket svårt att bli antagen till.
Gott nytt år
Akemashite omedetou gozaimasu, som man tyvärr säger. Strålande sol idag, var och slet bort överflödigt lager av hud på de vassa kristallerna i Toyota.
Sedan har jag haft ett typiskt japanskt nyår, vilket inte är så spännande som det låter. Det innebär att man är hemma och städar lägenheten så att de så viktiga första dagarna av det nya året blir perfekta: hur de första dagarna blir kommer nämligen att återspeglas under resten av året.
Inte för att jag har städat.
Sedan har jag haft ett typiskt japanskt nyår, vilket inte är så spännande som det låter. Det innebär att man är hemma och städar lägenheten så att de så viktiga första dagarna av det nya året blir perfekta: hur de första dagarna blir kommer nämligen att återspeglas under resten av året.
Inte för att jag har städat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)