Mannen som föll i onåd

HIRAOKA Kimitake (平岡 公威), född 14 januari 1925 i Tōkyōdistriktet Shinjuku, död, av egen hand genom seppuko, i de japanska självförsvarsstyrkornas högkvarter 25 november 1970, skrev under pseudonymen MISHIMA Yukio (三島 由紀夫) fyrtio romaner, arton pjäser och tjugo novellsamlingar.

Vid seppuko öppnar den vanärade samurajen sin kimono, tar ett kort svärd eller en kniv från bordet framför sig och skär upp magsäcken från vänster till höger. Vid tecken från den vanhedrade hugger sekundanten huvudet av honom, helst genom ett hugg som separerar huvudet helt från kroppen, utom en liten bit skinn som lämnas för att förhindra att huvudet studsar iväg mot åskådarna. Av detta skäl brukar man i första hand försöka ordna med en utomordentligt skicklig svärdsman som sekundant.

Mishimas sekondant den ödesdigra och bisarra dagen i november 1970 var MORITA Masakatsu. Den unge Morita sägs ha, kanske svaggjord av sin kärlek till Mishima, upprepade gånger misslyckats att hugga huvudet av honom, och KOGA Hiroyasu, en utövare av kendō, svärdets väg, fick kliva in. Koga fungerade även som sekondant när den vanärade Morita begick seppuko. Morita klarade inte av att skära upp magen men gav ändå tecken till Koga som högg huvudet av ytterligare en vän.

Mishima begick självmord efter att den absurda och teaterartade statskuppen av 1970 misslyckats. Tanken, som ursprungligen lär ha fötts i Moritas huvud, var att ett litet sällskap av hårdföra nationalister, ledda av Mishima, skulle tränga sig in i huvudkontoret för självförsvarstyrkorna i Tōkyō, bakbinda regementschefen, och sedan skulle Mishima – Japans kanske främsta författare efter kriget – hålla ett borggårdstal vilket skulle inspirera soldaterna att begå en statskupp och återinföra kejsardömet. Det gick väl rätt bra fram till Mishimas tal som inte hade någon annan effekt än att talet var tvunget av avbrytas eftersom soldaternas burop överröstade Mishima.

Mishima lär knappast blivit särskilt överraskad av händelseförloppet och hade redan förberett sitt jinsei no ku, dödspoem.

På sextiotalet nämndes Mishima ofta som en tänkbar nobelpristagare, och flera av hans böcker översattes till svenska i andra hand från engelska eller amerikanska utgåvor. På åttio-, nittio-, och nollnolltalet har några direktöversättningar utgetts, bland annat Sol och stål i fjol.

Den enda av Mishimas romaner jag än så länge läst är 午後の曳航 [Gogo no eikō] som av någon anledning fått den underbara titeln »The sailor who fell from grace with the sea« i John Nathans översättning. Orginalets titel 午後の曳航 betyder »eftermiddagens bogsering« och inte »eftermiddagens ära« som felaktigt påstås på engelskspråkiga Wikipedia. Ett misstag som förvisso är lätt att göra eftersom 曳航 (bogsering) och 栄光 (ära) är homofoner.

Romanen, som pendlar mellan den skiraste poesi, och den mest brutalt avskyvärda nihilism, är berättad ur en ung pojkes perspektiv och handlar om hur hans mor, från Yokohamas finare kretsar, träffar en enkel sjöman och hur de blir förälskade. Från början beundrar den ohängda sonen och hans kamratgäng sjömannen för hans, tja, manlighet, men han faller i djup onåd när han blir det värsta en man kan bli: fader. Kamratgänget beslutar sig att det enda som kan rädda sjömannens öde är en ärofull död.

Romanen läses ofta som en allegori över Japan och hur Japan måste rensas från främmande element för att resa sig stark igen. Det är rena nonsens. I så fall borde Mishima ansträngt sig för att göra pojkens kamratgäng åtminstone en smula sympatiska.

Om man nu nödvändigtvis måste göra livet enkelt för sig och läsa romanen som en allegori så skulle det falla sig mer naturligt att läsa den som en allegori över kejsaren. Mishima, som inte direkt var en main-stream högerextremist, fördömde Shōwa Tennō (kejsar Hirohito) för att denne avsade sig sin gudomlighet, och menade att han på detta sett förklenade minnet av de kamikazepiloter som gav sitt liv under kriget.

Mishima är väl bara ett av många exempel på att om man vill få vägledning i politiska frågor är poeterna de sista man bör fråga, ja möjligtvis med undantag av filosoferna då.

Koga lever idag ett religiöst liv.

För den som intresserar sig för sådant kan jag berätta att Mishima gick på samma privatskola som Shōwa Tennō, Tennō Heika, ONO Yōko, och anime-regissören MIYAZAKI Hayao gick på.