Fantasygenrens poetik

Och nu till något helt annat.

Jag har inte direkt läst god litteratur på senaste. I stället har jag bland annat läst de första två delarna av Christopher Paolinis Arvedels-antologi. Och inte för att jag läst särskilt mycket fantasy, men jag skulle kunna gissa att det går att klassificera böckerna som Tolkienefterapningar, med lite påverkan från nyare författare som låt säga Neil Gaiman.

Av diverse skäl ville Tolkien att hans älvor skulle ha en stark muntlig tradition där viktiga händelser traderas på vers. Ett problem med ringen-triologin är att Tolkien själv måste skriva denna vers, någon som han nog var mycket medveten om att han tyvärr var illa skickad för. Problemet löser mästaren delvis med att varje gång någon bryter ut i vers förklaras det att versen är hemskt bra på alviska men tyvärr horribelt haltande i översättning till det gängse umgängesspråket.

En del av Tolkiens epigoner har inte riktigt samma självinsikt. Nej, de skriver skamlöst vers som exempelvis denna jag fann i Paolinis Eldest:

Under the moon, the bright white moon
Lies a pool, a flat silver pool,
Among the brakes and brambles,
And black-heart pines.

Falls a stone, a living stone,
Cracks the moon, the bright white moon,
Among the brakes and brambles,
And black-heart pines.
...

Dikten ska föreställas ha skrivits av en ytters vis och mäktig alv efter hundra år av erfarenhet från livets vedermödor. Jag kan inte ens skriva av denna vers utan att rodna bak tangentbordet. Men det som fick mig att tappa ansiktet och till omgivningens bestörtning gapskratta (ett elakt, överlägset gapskratt) på tunnelbanan var följande dialog rörande versen på nästa sida:

“It is custom that everyone who attends the Blood-oath Celibration should bring a poem, a song, or some other piece of art that they have made and share it with those assembled. I have but begun to work on mine.”
“I think it is quite good.”
“If you have read much poetry–”
“I have.”

Ehh.