Parkeringstillstånd

Jag fortsätter mina självömkande rapporter från mina möten med japanskt ordningsinne och pappersvändande. Förhoppningsvis är dagens jeremiad den sista i ordningen rörande bilköp.

I dag åkte jag till polisstationen för den, tror jag, fjärde gången i ordningen. Jag har äntligen införskaffat ett parkeringstillstånd. Först åkte jag till polisen för att hämta formuläret.

Formuläret var väl rätt komplicerat som formulär betraktat. Jag satt i ungefär en timme och dechiffrerade byråkratjapanskan innan jag gav upp och fick hjälp av min kontorsgranne att fylla i det sista.

I den del av formuläret hyresvärden ska fylla i sina garantier att jag hyr en parkeringsplats hade Watanabe-san utlämnat en del nödvändig information. Det var inte så märkligt eftersom instruktionerna från Polisen innehöll logiska motsägelser. Vi var tvungen att leta reda på vilken information som egentligen efterfrågades på internet.

I formuläret måste man rita en karta med boningen och parkeringen markerad. Parkeringen får inte vara mer än en kilometer från hemmet, så avståndet mellan parkeringen och hemmet måste markeras. Sedan måste man rita en annan karta över parkeringen, med alla mått markerade: bredden på gatan, bredden på infarten, bredden på självaste rutan bilen står på, o.s.v.

Namnet på bilmärket får inte skrivas med »engelska bokstäver« om märket är japanskt. Så nu har jag lärt mig den rätt onödiga kinesiska symbolen 菱 för vattenkastanj (eller möjligtvis sjönöt, mina språkfärdigheter är lite skakiga när det kommer till frukt och grönsaker) så jag kan skriva namnet på min bil: 三菱 eller Mitsubishi*.

Första gången jag gick till polisen så läste damen i luckan min ansökan, såg från siffrorna att bilen såg liten ut och förhörde sig om det inte möjligtvis var så att det var en småbil? Jodå, den har gula nummerplåtar fick jag ju erkänna. Aha! då måste jag fylla i en annan, helt identisk blankett.

Fair enough. Hem och fylla i en likadan blankett, fast med en annan rubrikrad. Tillbaka till polisen och räcka över den. Nix det går inte. Jag hade ritat tecknet 区 lite slarvigt på en rad. Så ansökan kunde inte godkännas. Jag hade också glömt min namnstämpel hemma så jag kunde inte skriva en ny ansökan på plats. Vid det här laget skulle en del som inte har en väldigt avslappnade attityd till att saker och ting funkar lite annars här i Japan än hemmavid börja misstänka att tanten bak luckan bara vill djävlas med utlänningar. Ingeting kunde vara mer bortfört från sanningen: byråkratens hjärta mjuknade och hon sa åt mig att om jag kom tillbaks nästa dag med min namnstämpel så skulle hon skriva ansökan åt mig.

Så i morse så behövde jag bara dyka upp med min inkan i högsta hugg. Tanten i luckan stämplade till och med papperna åt mig.

------
* Fotnot och uppdatering. Man kan ju fråga sig varför ett företag heter tre sjönötter? Det är inte helt klart, men 菱 betyder inte bara sjönöt utan också i överförd betydelse rombisk eller diamantformad (som en sjönöt antar jag). Därmed är även Mitsubishis logotyp förklarad.