En läkarroman

Jag har inga speciella sexuella böjelser eller fetischer att skriva hem om, men spenderar jag en dag till på japanska sjukhus kommer jag få en fetisch för japanska sjuksköterskor. Fler än hälften av dem har sådana där små vita hattar som hålls fast av en hattnål i silver. På riktigt. De har alla kritvita stärkta dräkter, och det ser ut som en icke föraktlig del av dem köper sina uniformer på fina gatan. Under en lycklig period idag blev jag omkringskjutsad av en jättesöt sköterska vars dräkt var av sådan uppenbar kvalitet att jag tvivlade på att den var ready-made. Jag kunde tyvärr inte lista ut något sätt att fråga om den utan att låta som en värsta gradens snuskgubbe. "Öhh, öhh, var har du köp din dräkt?" skulle kännas avigt att klämma ur sig.

I går kväll lyckade jag landa tungt på en vriden fot mitt i mellan två mattor, och eftersom inga utom fotbollspelare har tillgång till den hemliga sprayen som gör att man går från att vrida sig i smärtor till att springa full fart på 2 minuter, var jag tvungen att åka in på sjukhus. Morimoto-san som äger klättergymet är en toppenmänniska och han skjutsade mig till sjukhuset, väntade medan de undersökte mig och skjutsade hem mig. Sjukhuset han skjutsade mig till ligger i Yagoto Nisseki, några hundra meter från Nagoya universitet. Jag kom in på akutmottagningen vid 9-tiden. Fem minuter senare blev jag undersökt av en läkare. Innan halv 10 var jag röntgad och vid 10-snåret hade allmänläkaren som undersökte mig konstaterat att såvitt han och hans kollegor kunde bedöma var inget brutit, men eftersom de saknade en ortoped på nattskiftet bad de mig återkomma idag. Innan jag åkte stabiliserade han foten.

Det enda som tog tid var betalningen. Eftersom jag inte hade något intyg om sjukförsäkring på mig så fick jag betala kontant, vilket ger en inblick i den faktiska kostnaden för läkarundersökning, två röntgenplåtar, stabilisering och lindning. Gissa hur mycket det kostar?

Idag åkte jag tillbaka till samma sjukhus, medels taxi och enbent hopp–ty avdelningen för kryckor har stängt på natten–, utrustade med ett försäkringsintyg och betydligt värre smärta än i går. Eftersom det blivit något form av missförstånd på akuten igår så kom jag utan bokad tid. Men en äldre sköterska, av typen som har den verkliga makten, tog sig an mig och genomförde ett antal snabba telefonsamtal och kunde övertyga en yngre ortoped, Takegami-sensei, att ta sig an mig utan en bokad tid.

Under bandaget hade min ankel utvecklat en häpnadsväckande svullnad och förbluffande missfärgning. "Bruten filbula" kom den blixtsnabba domen. Iväg till röntgen igen för att röntga ur nya vinklar. Tyvärr överensstämde inte bilderna med teorin och det syntes inga brott, något som fyllde honom med uppenbart misstro. Vad han kunde konstatera var att jag hade en kraftig, förmodligen nästan fullständig, ruptur på ATFL, anterior talofibular ligamentet. Nästa vecka ska jag in på röntgen igen: de vill verkligen vara säkra på att jag inte har något litet skitbrott ens.

Gällande ligamentet fick jag en utskrift av en sjusidig essä om stukningar som hjälp för att välja mellan konservativ behandling eller kirurgi. Jag hann inte läsa något som tydde på att jag borde gå emot Takegami-sensei rekommendation på konservativ behandling, med vilken Takegami-sensei trodde att jag skulle kunna uppnå 70-80% av full styrka.

Mot råden i den engelskspåkiga essän om stukningar gipsade de min fot. Sex veckor ville min läkare att jag skulle vara gipsad.

Sammanfattningsvis så rekommenderar jag Japansk sjukvård. Den huvudsakliga nackdelen är väl att utan kunna en smula japanska så lär det vara en huvudvärkframkallande tripp. Fördelen är att allt tycks vara enormt effektivt, alla är oavlåtligen artiga, och förstås att sköterskorna har fantastiska dräkter.

Jag har aldrig personligen utsatts för svensk akutsjukvård, men om jag ska tro hälften av jag hört så spelar de i annan division här. Finns det förresten något sjukhus i Sverige där en utlänning, utan nämnvärda språkkunskaper i något relevant språk kan valsa in en eftermiddag, och komma ut några timmar senare efter konsultation med en ortoped, röntgen, gipsad fot, en påse mediciner och ett bokat återbesök, och ett löfte om att komma förbi närhelst tillståndet förvärras? Jag hoppas verkligen det.

Andra bloggar om: Japan, sjukvård, sjuksköterskor