Algebristan

Jag har aldrig haft ett sådant imponerande blåmärke. Det täcker numera hela underbenet ända ut till tåspetsarna. Sommaren jag jobbade på servicehus såg jag sängliggande åldringar med liknande blåmärken, och jag beundrar deras stoicism. Så länge benet är i högläge är det inte så farligt, men i andra fall smärtar det. Så jag försöker sköta mitt jobb hemifrån i veckan.

Både min värd och en av sekreterarna på institutionen ringde min hyresvärden och bad honom titta till mig. Hans fru kom förbi med frukt och kakor och jag fick en lapp med telefonnummer att ringa ut i fall att jag behöver något.

Stefan och Miki har också varit förbi varje dag för att se om jag behöver något. Det är bra att känna sina grannar, något alla vet på landet, men som ofta går förlorat i stan.

-----
För övrigt har jag lyssnat in mig lite på Garth Brooks medan jag konvalecerar, enligt teorin att miljoner rednecks inte kan ha fel. Alldeles förutom att han är smaklös, har storhetsvansinne, är en stadiumrockare, uppfann pop-countryn, och är svag för honky-tonk men saknar rösten och förmodligen erfarenheterna för det är han en bra balladsångare och en talangfull låtskrivare.

Jag gissar att albumet man bör ha är The Hits men då får man leta i begagnatbackarna ty det såldes i "Limited Edition" om 8 miljoner exemplar (storhetsvansinnet igen). Albumet innehåller hans 18 största hits, inklusive de 14 listettorna, bland annat hans ballad If tomorrow never comes som också Ronan Keating gjorde till en hit, den nästan skrattframkallande dramatiska Thunder Roll, och givetvis The Dance.

Efter skilsmässan från sin hustru för sex år sedan bestämde Brooks sig för att dra sig tillbaka från musiken till dess att dottern fyller 18, så nästa skiva kan man förvänta sig 2015.

Andra bloggar om: självömkan, country, Garth Brooks