Min favorit-sushibar är ett litet hål i väggen i ena hörnet av korsningen Akahagi, på tre minuters gångavstånd från min lägenhet. Runt en trång bardisk sitter vi gäster sida vid sida och skriver ner våra beställningar på små lappar som vi räcker fram till kocken. Resturangen ger ett intryck av att vara en liten lokal resturang, men är en del av en kjedja som finns spridd över hela Japan. Tråkigt nog kan jag inte ge er namnet på kjedjan, för jag kan inte läsa så fancy kinatecken.
Nå, normalt kockar geniet Nakamura-san bakom disken. Första gången jag åt på stället så frågade han efter mitt namn. Sedan dess har han, ofelaktigt, hälsat mig med namn varje gång jag besökt resturangen. Nakamura-san är inte bara bra på att memorera namn, han är en utmärkt sushikock också. Temperaturen på riset är alltid perfekt i hans resturang. Mängden wasabi, hästrädisa, som binder fisken till riset är alltid perfekt avvägd, och på grund av hans avväpnande sätt är stämmnigen alltid på topp.
Idag var han till min bestörtning ersatt av en ny kock. Lite skeptiskt beställde jag in en första laddning av lax, flundra, räka och sexarmad bläckfisk. Min skepticism visade sig tack och lov vara helt ogrundad. Den nya kocken använder möjligtvis en smula mer wasabi än Nakamura, men helt inom det acceptablas gränser. Det roliga med Nakamuras ersättare var att han hade ett röreslemönster som en amfetaminist. Jag har aldrig sett en nykter människa med sådant röreslebehov. Inte ens när han utförde de mest pilliga rörelserna i sitt yrke kunde han hålla kroppen stilla. Han hade också kockat i Tyskland i två omgångar, så vi kunde irritera resten av gästerna med pidgintyska.
Sushifavoriter:
1) 大トロ Otoro. Den fetaste delen av tonfisk är tyvärr lite för exklusiv. Finns normalt inte att uppbringa i mellanprisresturanger. Så i min lokala resturang får jag nöja mig med
2) 中トロ Chuutoro. Mellanfet tonfisk. Smälter också som smör på tungan.
3) ひらめ Hirame. Flundra. Har en mild smak, och är ett utmärkt nybörjarval. En himmelsk ton av sötma.
4) さけ Sake. Lax uttalas på samma sätt som sprit.
Andra bloggar om: sushi, Japan, mat
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Nu blev jag hungrig.
Ännu mer borstande och klättrande på Offerhällan i helgen. Stället är som så stort, det hade varit lättare om det var lite mindre. Fick också prova Halvvägs till himelen. En av dom läckraste lederna jag provat. Kändes ohyggligt styv som svensk grad 6. Tunn handspricka + layback och just brantare än 90 grader är dom sista 10 meterna. Slukade hur många friends som helst. Jens sandbaggar eller så är han bara ohyggligt mycket bättre än oss andra på att jamma.
Skicka en kommentar