Indian Creek, dag 1

Öken, sönderskjutna vägskyltar. Andlöst vackra snöklädda toppar vaktar över det sandstensröda landskapet. Mitt i detta ligger några marginella samhällen som blev kvar efter uranrushen på 60-talet. På väg från Denver till Indian Creek passerar man Moab som är något slags centrum för äventyrssporter i öknen. Moab har två välsorterade klätterbutiker, många cykelbutiker och en hel del hak som säljer organisk kaffe och sådant.

Vi bor i mormonhålan Montecello i stället. 45 minuter från de populäraste klipporna i Indian Creek. Kostar 125 dollar i veckan att sova i en enkel stuga för två.

Det tog en sisådär åtta timmar av våran måndag att köra den krånglande Forden från Denver till Montecello, inräknat en inköpsrunda för vin&sprit i Grand Junction strax innan mormonland.

Natten mot tisdagen vräkte regnet ner. Mer än vad jag trodde var möjligt i öknen. De klättrare som campat på andra sidan dalgången runt Indian Creek kunde inte ta sig till klättringen på hela dagen. Så på tisdagen var sprickorna blöta, inte så öken direkt.

Första dagen fick vi också ticka av en kändis*: Vi träffade patagonialegenden Jim Donini vid parkeringen. Han bad så mycket om ursäkt för George W Bush, och så berättade han att han byggt hus i Patagonien på argentinska sidan. Trevlig karl.

Mitt första intryck av klättringen. Herr Donini berättade att jag kommer att får ordentligt smisk i några dagar, innan jag vant mig. Det är nog helt riktigt. Grader betyder ingenting. Första dagen klättrade jag tre handsprickor i samma grad, med några extravarv inslängda. Rörande en av dem, "Supercrack", varnades det för att det var en smula bred. Mina jättelabbar fann Supercrack minst två grader lättare än både "Generic Crack" och tre grader lättare än "Incredible Handcrack", som båda blev rätt tunna för mig.

På de flesta klätterområden är det sylt att klättra i en grupp om tre. I indian är det nästan ett måste så länge man inte slår följe med världens rikaste person. På många leder måste man ha runt sju kamkilar i samma storlek. Första dagen hängde jag och Pär med en trevlig spanjor, Poco a.k.a. "Frank" som är på en USA-tripp liknande vår. Han presenterade sig som "Frank" eftersom hans riktiga namn var för svårt för utlänningar, tyvärr lystrade han inte till Frank – så till dess vi lyssnade av vad hans flickvän kallade honom kunde vi inte åkalla hans uppmärksamhet. Tillsammans kunde vi skaka ihop ett rack som räckte för våra turer. På "Incredible Handcrack" placerade jag nio friend #2.5 / camalot #2. Vår spanske vän "molto fuerte - poco coco" la väl sex eller så.

-------
Fotnot: Den enda andra kändisen (jag använder ordet kändis i väldigt vid mening här) jag tickat av är Circada Jenkins, eller vad hon nu heter. En sånt där prepubertal plastmonster som klättrar jättehårt. Henne imponerades jag av på Paradise Rock Gym i Denver. Hon boulderade, jag gjorde axelpress och gick campus. (För övrigt hade de en festlig campusbräda. Jag gick 1-6-10, så då fattar ni hur nära ribborna satt...)