Högre examen

Tumregel: en stekare är alltid skyldig.

En snabb googling ger vid handen att väldigt många svenska politiker har påbörjade, men aldrig avslutade universitetsstudier. Man får anta att de prioriterade det sociala livet högre än att göra något så urbota tråkigt och banalt som att lära sig något.

Såväl en högstadieexamen som en doktorsexamen är inte bara en garanti på att vissa mer eller mindre grundläggande kunskaper upphämtats. Det är också en garanti på att man åtminstone en gång i livet har klarat slutföra något man påbörjat, även när man tvingas lära sig svåra, ointressanta eller irrelevanta ämnen.

I allmänhet, ju mer prestigeladdad examen desto svårare att slutföra. De flesta klarar högstadiet med godkända betyg medan många studerar vid universitet utan att någonsin bli kandidat — än mindre docent.

I frågan om examens svårighetsgrad föreligger en viss konflikt mellan lärosätena å ena sidan och studenterna samt deras finansiärer å andra sidan. Lärosätena, som säljer examina, vill upprätthålla så hög kvalitet som möjligt på sin utbildning för att öka examens status, så att de därför kan sälja sin examen till högre pris. Studenten vill få en prestigeladdad examen till en insats som i alla fall inte är större än vad studenten kan ge. Studentens finansiär, som lånar ut pengar till studenten, mot hopp att en examen ska öka studentens värde på arbetsmarknaden, vill samma sak.

En examen är en garanti från examinatorn till allmänheten att innehavaren kan tillgodogöra sig i förväg fastlagda kunskaper på rimlig tid. Mycket behändigt. Däremot så är det svårt för de som på universitetslingo kallas avnämare avnämare att på egen hand värdera en examens värde. I Sverige finns därför ett yttre kontrollorgan i högskoleverket, som med jämna mellanrum värderar Sveriges lärosäten och ser över deras examensrätt. Syftet är att högskolorna inte ska få undergräva värdet av olika examina. Till exempel får en institution som inte uppfyller vissa krav på forskning inte dela ut en magisterexamen. En magisterexamen har ju bland annat ett forskningsförberedande syfte.

På den amerikanska arbetsmarknaden är en master-examen en prisvärd handelsvara. På de berömda universiteten kräver en master ett ordentligt arbete, och en examen från dessa lärosäten ger mycket riktigt prestige och högre lön på arbetsmarknaden. I USA auktoriseras examensrätt genom flera yttre organ, normalt Council for higher education accreditation (CHEA).

Vår arbetsmarknadsminister, Sven-Otto Littorin, har en amerikansk masterexamen. Dock inte från en ackrediterad universitet eller skola, utan i från en så kallad diploma-mill, vilket upptäcktes av bloggen Friktion. Detta innebär att det inte finns någon som helst garanti för att Littorin har gjort det som normalt krävs av en masterexamen: att noggrant sätta sig in i ämnen såväl fascinerande som urbota tråkiga, att ha skrivit examen och uppsatser under kritik av samvetsgranna lektorer och professorer, aktivt deltagit i seminarier o.s.v., allt under viss tidspress.

Att ange en masterexamen från en icke ackrediterad skola som merit i en meritförteckning är bedrägeri. Det finns tyvärr inget annat ord för det. Jag har ingen möjlighet att själv kontrollera om Littorins arbete och studier håller för kraven för en masterexamen, bland annat eftersom jag saknar examinationsrätt för forskningsförberedande kurser i företagsekonomi; för detta bör man vara docent i ämnet. När Littorin hävdade att han hade en masterexamen från ett amerikanskt universitet så visste han att alla skulle ta för givet att det var från ett ackrediterat universitet och att alltså utbildningens kvalitet var garanterad, något som inte alls var fallet.

Att Littorin har utfört en del arbete står däremot helt klart: en uppsats har skickats in* och han betygar att löpande inlämningsuppgifter har utförts. (Att det skall ha gått väldigt fort — endast 1 år utan föregående kandidatexamen, mot normalt 2 år efter genomförd kandidatexamen — är inget argument för att utbildningen är dålig. En kollega tog sin doktorsexamen i matematik på endast två år vid Kyotouniversitetet, Asiens främsta universitet för matematiskt-naturvetenskapliga studier.) Men som sagt. Vi saknar, precis som amerikanska utblidningsdepartementet, möjlighet att värdera Littorins examen.

De flesta svenska yrkespolitiker tycks dock inte ha någon examen alls utöver svensk gymnasie- eller studentexamen. Många saknar dessutom en yrkesmässig karriär utanför politiken eller de politiska intresseorganisationerna. Både akademisk examen och yrkesmeriter bedöms alltså vara irrelevant av de politiska partierna. Möjligtvis skulle meriter värderas annorlunda om politikerna tillsattes genom direkta personval, och att alltså väljarkåren själv i högre grad skulle tvingas värdera politikernas förmåga. I länder med högre grad av personval tycks också politiker vara mer meriterade från världen utanför den politiska sfären.

Det är alltså en förmildrande omständighet att Littorin inte sitter i riksdagen på direkt mandat från folket, utan på mandat fördelat från sitt parti. Partiet måste ha varit medvetna om att Littorin inte direkt ägnade sin amerikavistelse åt intensiva studier. Man kan däremot inte säga att Littorin har bedragit väljarna: att han hade en värdelös MBA gjorde varken till eller från när listorna upprättades. Därför är Littorins bedrägeri knappast av sådan art att han kommer att tvingas att avgå. Oppositionen i riksdag och press tycks också helt ointresserade, och det kan väl inte bara vara för att det är midsommar?

--------
Fotnoter: * Första sidan av Littorins uppsats finns att läsa på nätet. Förstasidan ger inte intryck av att ha varit ens korrekturläst, än mindre rättad; ungefär som den här bloggen då.

Några europeiska statsmän

Angela Merkel, fil. dr. fysik. Efter examen främst forskning i fysikalisk kemi.
Nicolas Sarkozy, jur. mag. affärsjuridik. Advokat.
Gordon Brown, fil. dr. historia. Avhandling om Labours historia i det tidiga 1900-taletes Skottland.
Romano Prodi, jur. lic. (ungefär, min okunskap om italienska universitetsexamina vid juridisk fakultet är utan botten). Professor i Bologna, gästprofessor Harvard och Stanford.
José Luis Rodríguez Zapatero, juristexamen.
Jaja, det går fortsätta rada upp namn. Det räcker väl såhär.

I Japan anger kandidaterna till varje vald församling mycket noggrant vad de har för examen och från vilket lärosäte.