Grammatik för män

Många av japanskans grundläggande funktioner sköts av en stor familj funktionsord som kallas partiklar. De används bland annat för att indikera kasus, fungerar som konjunktioner, och fyller samma syfte som prepositioner.

En annan uppgift för partiklar är att vid meningens slut överföra information om nyanser i talarens känslor, utan att själva betydelsen av meningen ändras. Detta må låta kryptiskt, men faktum är ju att även svenskan har flera sådana »partiklar«, till exempel »eller hur«. Så väsentligen betyder meningarna »Hon är vacker.«, respektive »Hon är vacker, eller hur?« samma sak, men i det andra exempel frågar antingen talaren efter medhåll, eller om instämmer i föregående talares utsaga.

Japanskan är utrustad med ett enormt förråd av sådana partiklar för att indikera känsloläge eller ton, ja i alla fall mer än femton partiklar. Kruxet är att man måste veta om man har rätt kön för att använda olika meningsavslutande partiklar. Till exempel partikeln »wa« som används uteslutande av kvinnor, och används för att utrycka beundran eller för att göra utsagan mjukare. Vi män får hålla oss till »nâ« om vi vill uttrycka beundran, eller »nâ/sa« för att göra en mening mjukare.

Sedan använder ju en icke föraktlig del av den kvinnliga befolkningen i Japan ett tillgjort lite pipig röstläge som får dem att låta hänförda, hjälplösa, och lätt dumma. Jag skulle vilja säga att det verkar fungera med full verkan på mig. Det finns nästan ingeting som kan hindra mig från att känna mig jättemanlig genom att utföra i stort sett vilken förfrågan som helst ställd med denna överfemininiserade röst.