onsdag, januari 16, 2008

En liten anmärkning

Nu har jag återfått kontakten med den levande, talade svenskan. Det är utmärkt eftersom jag inte längre låter debil när jag talar modersmålet. Jag har å andra sidan snabbt lyckas skaffa mig ett gäng nya käpphästar att rida.

Det är inte bra att förhäva sig, och det märks minsann. Bland annat genom att alla meningar tycks innehålla adjektivet »litet«. Så här skulle Werner von Braun säga om han vore svensk idag: »Jag har byggt en liten rymdraket.« Einstein skulle sagt: »Jag har härlett en liten relativitetsteori.« Shakespeare om Hamlet: »Jag har skrivit en liten pjäs om en dansk prins.« Eiffel om sitt torn: »Jo, jag har byggt en litet fackverkstorn.«

Har vi alltid låtit så fåniga eller är det något nytt?

Något som definitivt är nytt är att myndighetspersoner som intervjuas på radion envisas försöka utöka vårt engelska ordförråd. Nyligen intervjuades överbefälhavaren på radio där han sa något i stil med: »...på kort tid sättas in i internationella krishärdar, det som på engelska kallas hot spots.« Det var den tredje gången på kort tid jag hört en liknande konstruktion. Jag funderar på att börja med det själv.

Ja ni märker, jag har många käpphästar, det som på engelska kallas pet peeves. Utan dessa skulle denna lilla anmärkning aldrig blivit skriven.

5 kommentarer:

Jon S sa...

Jag är ganska säker på att Hesse skrev en essä om adjektivet litet någon gång på femtiotalet. Om jag hinner ska jag försöka rota reda på den i kväll.

Jon sa...

Jag får känslan av att det här är ett litet problem för dig.

Och för att svara på frågeställningen så tror jag att det alltid har funnits, men att det blivit vanligare på senare tid. Jag tror dock inte att det har något samband med viljan att inte förhäva sig själv, utan att det istället används som förstärkningsord, trots att det i egentlig mening är ett ord som borde förringa insatsen. Även om det inte är ironiskt menat så blir resultatet detsamma, för trots att man inte menar stort när man säger det, så vill man ändå poängtera något. Men som sagt var, utan att vara ironisk.

Jag känner att det här blev lite rörigt, men är du med på min tankegång?

Kan man förresten likställa användandet av litet med bruket av "som" som förekommer i norrländska dialekter? Det tycker jag är ett skönt dialektalt särdrag som är mycket användbart. För nog är det annorlunda att bli "som trött", än att vara "trött".

L sa...

Jag personligen stör mig på användandet av "som" i den moderna skellefteådialekten. Det tycks nästan som att personen i fråga aldrig verkar våga ha en ståndpunkt, aldrig verkligen menar något. "Jag har som ångest", "jag blev som glad". Jag tycker att man här kringgår en exakthet, eftersom att de som nyttjar "som" just menar "Jag blev glad". "Som" tycks här fungera mer som en modalpartikel än som ett komparativt ord. Likt det mycket mer moderna och numera förhållandevis accepterade "typ". Sådana här medel för modalitet är utmärkta ting för att nyansera språket, och man kommer heller aldrig ifrån dem, de finns där naturligt. Däremot sker ofta en övervändning, så som när man i Stockholmstrakterna använder sig av "liksom". Detta ord fungerar nog som "som", däremot tvingas det efterställas den subjektiva predikatsfyllnaden,; "jag blev glad liksom".

carin sa...

Men nyttjandet av som kringgår man en exakthet med mening. Enligt mig finns en stor skillnad i betydelsen mellan "jag har ångest" och "jag har som ångest" enligt mig. Typ och som har typ samma innebörd, fast typ är starkare. Anser jag.

Jonas Wiklund sa...

Som används ju annars rätt flitigt som modalpartikel i den tröttsamma sociolekten Valspeak. »It was like totally awesome.«