Storpelaren på Vågakallen

Vi hade i alla fall tur med vädret

För några år sedan åkte vi på klubbresa med Umeå klätter och högfjällsklubb till Lofoten, en av världens kanske vackraste ögrupp. En regnig dag åkte vi ut till den lilla viken Paradiset, som ligger strax utanför byn Kalle. På väg ut får jag syn på en stor och mäktig granitpelare som sveper upp mot ett fjäll som ser lika dramatisk ut som de toppar som pryder de färgmättade omslagen till fantasylitteratur i häst- och svärdgenren. Den nästan 800 meter höga pelaren på Vågakallens nordvästsida hade då två etablerade leder, den mycket seriösa Freya först bestigen av de österrikiska makarna Jasper, samt orginalleden från 1980, kort och gott kallad Storpillaren.

BILDTEXT: Vågakallen från nordväst. Storpelaren är den centrala, solidaste pelaren.

Storpillaren klättrades första gången av de lokala klättrna Arild Meyer, Kjell Skog och Finn Tore Bjørnstad. På första bestigningen användes en hel del direkt aid. Storpillaren räknades som en seriös tur på den tiden det begav sig, och det dröjde ända till 1993 år innan den fick en andra bestigning. Numera får den rätt många bestigningar varje år.

Elin, Vegan-Fredrik, Rasta-Jocke åkte i början av Juni ut till Lofoten, mitt första återbesök. Givetvis låg Storpelaren längst upp på önskelistan. Efter två dagar utan att ett enda moln syns på himmelen hade jag och Jocke skramlat ihop nog med mod till att racka på för ett försök på Storpelaren.

Vi lämnade tälten just innan tio på förmiddagen efter en lång frukost, där vi med lite oro i magen tryckte i oss så mycket mat vi kunde. Jag packade två liter vatten, en regnjacka, första förband, tre snickers och en energikaka i ryggsäcken. Jocke hade tre liter vatten, fyra mars-bar och en regnjacka. Nu var det till topps som gällde.

Anmarchen gick genom ospårad terräng i högerkanten av Kallevattnet upp i en dramatisk fjälldal, och avslutades med att vi vann 150 höjdmeter längs några mycket exponerade och stundtals rent obehagliga gräshyllor. Pelaren bildar en nordvägg så det fanns en hel del snö kvar och vi hade därför möjlighet att fylla på vatten från bäckar allt eftersom, så vi bäljade i oss så mycket vi kunde.

Redan på tredje replängden hade vi lite tidsödande strul då vi inte var riktigt säkra på var man traverserar över till det tydliga hörn som leder upp till Storhylla. Till slut löste Jocke problemet med en friktionstravers som säkrades med en gammal rurp med en rutten slinga i, en halvdan alien och mycket mod.

Replängden upp till Storhylla sägs vara 7-, men både jag och Jocke fann den vara rätt hård och teknisk. Jag borde definitivt ha vilat någon kvart efter jag följt den och inte bara bytt utrustning på hyllan innan kruxreplängden. Kruxreplängden följer en mycket fin jamspricka som klättras i grad 7, den var min och jag brände ut mig totalt, mycket häng och strul, men Jocke följde enkelt utan att hänga i repet. Vid det här laget började jag misstänka att två boulderpass i timmen á 90 minuter inte är den bästa vinterträningen för en vansklig fjälltur.

Några lättare replängder följde upp till en kamin och ramp som sägs gå i grad 7-, vilken vi båda fann vara lättast av replängderna i sjunde graden. Den följdes av en 6+ som jag fuckade upp totalt (börjar se en mönster här.) Jag fick sjukt repdrag och fick fira ner för att rensa ut säkringar under mig så att repet kunde löpa lättare. Trots det fick jag använda en mekanisk repklämma för att ta hem repet till standplats.

Efter den åttonde replängden följer lätt klättring i flera hundra meter, men kvaliteten på klippan sjunker betydligt. Vid det här laget var jag så trött att jag behövde ledsagare, och turligt nog hade jag en i min replagskamrat. Jag höll på halka av på en replängd i den femte graden, något jag inte kan påminna mig ha hänt de senaste tio åren. Jag glömde en röd alien i stand och Jocke reverserade ner och hämtade den. Någon replängd senare klippte jag ur en fräsch Camalot #2 med en sprillans ny slinga och lämnade den, vilket vi inte upptäckte förrän vi var nästan uppe. Det lär ju glädja nästa replag i alla fall.

BILDTEXT: Storpillaren börjar en bit under fotots högerkant och följer nära silluetten i bild.

Leden avslutas med en travers över en kam i två replängder, sedan ska man om man går orginalleden klättra i sjätte graden osäkrat i femton meter längs en svaplatta och ett ytterhörn. Jag och Jocke tittade på pinackeln i hela tio sekunder innan vi beslöt oss för att offra en kil och lite prusiksnöre och fira av tjugo meter ner åt höger och klättra upp till toppen via 95 meter vertikalt gräs. Vid det här laget var jag så borta att jag inte kom ihåg hur man slog en vanlig prussikknut, Jocke föreslog att jag skulle använda en fransk prussik i stället och den lyckades jag få till. Efter två replängder mycket lös klättring kunde vi häva oss upp på den perfekt platta toppen. Klockan var nu kvart över tolv på natten och vi hade klättrat i tretton timmar och rört oss uppåt i totalt fjorton och en halv timme. Eftersom Lofoten ligger en bra bit norr om polcirkeln sken midnattssolen med sitt milda ljus på oss medan vi knöt ur oss ur repen.

När vi satt och pustade ut på toppen hade vi ingen känsla av lättnad, mer en beslutsam känsla av att inte tappa koncentrationen förrän vi kommit ner till havsnivå. Vi kunde nämligen tydligt se hur besvärlig nedstigningen från toppen såg ut. Efter en trettio meters avfirning diagonalt ner mot Vågakallens sydvägg började vi traversera och neråtklättra längs exponerade gräshyllor och över djupa stupbranta bäckraviner. Vid detta lag hade vi slut godis och vatten och helt tomt i våra glykogendepåer. Vi knöt in oss i repen igen och gick med löpande säkring i åtminstonde två timmar snett längs sydväggen. I efterhand har vi studerat foton från sydväggen och konstanterat att vi måste ha missat normalvägen.

Totalt tog det oss drygt fyra timma att ta oss ut till Djupfjord. Jag hade tagit med mig mobiltelefonen och ringde Fredrik som kom och hämtade oss med bil. På det viset slapp vi gå de 7-8 kilometer vi hade tillbaka till campingen i Kalle. Efter en redig middag gick vi och la oss i tälten just innan sextiden på morgonen. Fyra timmar senare vaknade jag av att tio husbilar stod på tomgång utanför tältet samtidigt som lika många tyska pensionärspar tjattrade.

BILDTEXT: Vågakallen har mycket grov granit: mina händer klockan fem på morgonen.

Noter för klättrare
(Refererar till Rockfax-föraren)
Klättra enbart vid stabilt väder. Sista biten endast möjlig om klippan är torr: även escapen vi gjorde är nog omöjlig om blöt.

Vi hade följande rack:
Kil: Mestadels wallnuts + några rocks. Från wallnut #1 till #9 dubbelt #2-#5. Dubbleringen var onödig, men kilar väger ju nästan ingenting i alla fall. Vi hade också med några mikrokilar men placerade dem aldrig. En kil fastnade och en offrade vi för att förstärka stand under repl. 15.
17 Kammar:
Aliens:
Blå (1)
Grön (2)
Gul (2)
Silver (1)
Röd (1)
Guld (1)
Camalots:
Lila, #0.5 (1)
Grön #0.75 (2)
Röd #1, (1)
Gul #2, (1)
Blå #3, (1)
Silver# 4 (1)
Wild Country
Röd #2 (1)
Gul #2.5 (1)

En och en halv meter repsnöre för firningar och räddningsoperationer (vi hade ju inga som helst planer på reträtt ändå).

Vi var nöjda med racket. Camalot #4 är ju stor och tung men vi placerade den på nästan alla replängder utom de första två sjuorna. 3e replängden hade en dåligt säkrad travers i början (om vi klättrade rätt) som kändes läskig. Vi bröt tredje replängden vid hyllan på mitten, vilket kändes bra. De sista 20 meterna upp till Storhylla kändes hårda. 60-metersrep kändes nödvändigt på nionde replängden om man pitchar den (lätt osäkrad klättring upp till första möjliga stand) annars gå löpande.

Gräsklättringen på repl 15 och 16 beskrivs ej särskilt noga i föraren men vi firade av från pinackel snett ner åt höger 15-20 meter till en nisch ovan ett klämblock i ravinen (bra stand). Hyggliga säkringar rakt upp från stand (svår gräsklättring) sedan mycket löst, mossigt och skitigt, snett upp mot höger sedan tillbaka vänsterut mot innerhörnet. 55 meter till acceptabel standplats. Sista replängen är mycket lös och går snett upp mot vänster i hörnet, går ihop med orginalreplängden i slutet, lös fjällskiffer upp till mantling, 40 meter.

Skulle jag klättra någon led på Vågakallens nordvästpelare igen (så här någon vecka senare börjar man ju så smått drömma om Stormpelaren – någon som anmäler sig frivillig till aidreplängderna, jag har jumars) skulle jag nog klättra upp till stortoppen av Vågakallen och följa stigen ner. Vi talade med en snubbe som gjort kamtraversen upp till stortoppen och han berättande att det var en tydlig enkel stig ner från toppen.