Att tända av

Hej!

Jag heter Jonas och är en informationsknarkare. Jag vill bara berätta att jag bor på en RV-camping i Montecello utan mobiltelefontäckning och internetkontakt. Jag mår rätt dåligt över denna situation, men för att råda bot på problemet har jag svägt förbi biblioteket för att surfa lite i alla fall.

Det var allt jag ville meddela. Tack.

PS. Några kort från första dagen i Indian Creek hittar ni via utomjordingens blog.

忘れっぽい

Hur nära ert hem har ni övernattat på ett hotel? Mitt personliga rekord har numera sänkts till 250 meter.

Igår lämnade jag nycklarna på kontoret, sedan gick jag glad i hågen ut på krogen. Kom hem vid midnatt och insåg mitt misstag. Stefan och Miki i våningen under verkade ha lagt sig, och från hyresvärdens lägenhet sken inget ljus. Så jag bet ihop och svalde min frustration och självhat och gick till ett av kärlekshotellen runt hörnet.

Jag valde ett hotell som heter 0°C. Enligt en mycket märklig skylt utanför hotellet erbjuder de designade rum i urban stil. Enligt samma skylt heter de 0°C eftersom kvinnors hjärtan är kalla. Ehh. Förvisso sant, men...

En skillnad mellan kärlekshotell och vanliga hotell är hur de förstnämnda erbjuder anonymitet. Entrén sker vanligtvis genom garaget, som har en oupplyst infart. Från garaget på 0°C klev jag direkt in i en reception som var utrustad med en stor dataskärm och en liten smal draperad lucka i midjehöjd. Jag valde det billigaste lediga rummet och klickade in det på skärmen. Sedan gick jag fram till luckan från vilken en kvinna (att döma av röst och händer) sträckte fram en bricka där jag fick lägga en depositionsavgift i kontanter, kreditkort accepteras naturligtvis icke.

Lustigt nog får man ingen nyckel, utan när jag kom upp till rummet var det öppet, och när jag stängde dörren klickade låset igen.

Rummen såg väl ut som i stort sett vilket hotell som helst, förutom ett gäng detaljer som gör dem lämpade som kärleksnästen. Jag kanske bör bespara er en uppräkning av dessa detaljer. På morgonen var det i alla fall trevligt att ha ett jättestort badkar med en TV ovanför.

När jag skulle checka ut upptäckte jag att den låsta dörren saknade låsbygel. Inne på rummet upptäckte jag en skylt som berättade att man ska ringa lobbyn när man, så att säga, är klar. (Jag kan inte nog rekommendera att lära sig att åtminstone stava sig igenom skrivna meddelanden på det lokala språket.) Från receptionen öppnar de den fjärrstyrda dörren .

Väl tillbaka i lobbyn fick jag igen växel på depositionsavgiften. Priset beror på hur länge man stannat på rummet. Såvitt jag begriper så finns det väsentligen två avgifter, en för »vila« och en för övernattning. Normalt sett kan man inte få tillgång till rum för övernattning förrän efter klockan 10.

Kärlekshotell finns över hela Japan. De frekventeras mest av par som behöver ett avskilt ställe för att idka samlag. Dels används de av par som av trångboddhetsskäl har svårt att få till det annars, och dels för prostitution. Hotellen finns över hela Japan, men framförallt i »röda distrikt« och runt motorvägskorsningar i utkanten av städer. Kärlekshotell är svåra att finna i bostadsområden då lokalbefolkningen i allmänhet motsätter sig deras etablering.

Jag var lite besviken att den mänskliga kontakten inte helt hade tagits bort. Jag har hört att på många kärlekshotell så betalar man genom att stoppa ner pengar i ett rör.


Ett billigare alternativ om ni är utlåsta är att gå till ett internet- eller till ett serietidnings-café. De är i allmänhet öppna dygnet runt.

Hade jag vart yngre hade jag väl gått till Lounge Creek och hållt mig där till dess att hyresvärden vaknat. Här stänger krogarna när gästerna gått hem, eller annan slumpmässigt vald tidpunkt. Lounge Creek håller ofta öppet till 9-tiden på morgonen. Gästerna måste ta av sig skorna i entrén och man får dansa i socklästen på en heltäckningsmatta. Bara en sådan sak.

Kära dagbok

Kära dagbok,

fick vi välja skulle vi vara någon annan. Jag ville jag var någon med ett bättre minne. Inget går mig enligt planerna.

I lördags var planen att åka in till Sakae för att fota gatumode, ganguroflickor och bara allmäna åkerspöken. Jag kom ihåg vidvinkeln och telezoomet, men glömde tyvärr normalobjektivet och kameran. Så blev istället tvungen att hänge mig åt mina laster: tvångsmässig bokshopping och koffein.

Idag var planen att åka till Horai. Jag hade förvisso ingen att åka med, men planen var att dyka upp och tigga säkring av någon godtycklig klättrare. När jag skulle åka iväg upptäckte jag att jag glömt repet någonstans, förmodligen i klättergymet. Jag skulle skämmas för mycket för att både tigga rep och säkringsman så jag åkte till Fukube istället. Jag hittade naturligtvi inte guideboken över Fukube, för den har jag lämnat på jobbet.

Uppdatering: Jag gjorde mig en bunke glass smaksatt med kaffe och Yamazaki single malt whiskey whisky. Det känns bättre nu.

Självömkan

Dagens glosa:

斜頸 [しゃけい: SHAKEI] nackspärr

Annars bjöd dagen på den första tillsägelsen, naturligtvis en väldigt mjuk sådan, från någon som inte är lärare, att min Japanska är en smula ohövlig, och att artiga verbformer vore att föredra i de flesta situationer.

Uppdatering: För min kommatering, som lämnar mycket att önska, har jag av min syster blivit åthutad. Är den bättre nu? (På tyskt-japansk sätt vi alltid verbet till meningsslutet vilja låta lämna.)

Hösnuva

I några dagar har jag kännt mig hängig och helt obeskrivlig trött. Snuvig. Seg. Ont i kroppen.

Igår gick jag förbi några cederträd som redan börjat knoppa. Så trevligt, redan vår tänkte jag.

Pling! Vänta nu. Jag är ju pollenallergiker. Rätt så mycket också.

Aha.

Dagens glosa:

花粉症 [kafunshõ] hösnuva. Består av morfemen 花 [hana] blomma, 粉 [kona, ko] puder, mjöl, och 症 [shõ] symptom, sjukdom.

Mannen som föll i onåd

HIRAOKA Kimitake (平岡 公威), född 14 januari 1925 i Tōkyōdistriktet Shinjuku, död, av egen hand genom seppuko, i de japanska självförsvarsstyrkornas högkvarter 25 november 1970, skrev under pseudonymen MISHIMA Yukio (三島 由紀夫) fyrtio romaner, arton pjäser och tjugo novellsamlingar.

Vid seppuko öppnar den vanärade samurajen sin kimono, tar ett kort svärd eller en kniv från bordet framför sig och skär upp magsäcken från vänster till höger. Vid tecken från den vanhedrade hugger sekundanten huvudet av honom, helst genom ett hugg som separerar huvudet helt från kroppen, utom en liten bit skinn som lämnas för att förhindra att huvudet studsar iväg mot åskådarna. Av detta skäl brukar man i första hand försöka ordna med en utomordentligt skicklig svärdsman som sekundant.

Mishimas sekondant den ödesdigra och bisarra dagen i november 1970 var MORITA Masakatsu. Den unge Morita sägs ha, kanske svaggjord av sin kärlek till Mishima, upprepade gånger misslyckats att hugga huvudet av honom, och KOGA Hiroyasu, en utövare av kendō, svärdets väg, fick kliva in. Koga fungerade även som sekondant när den vanärade Morita begick seppuko. Morita klarade inte av att skära upp magen men gav ändå tecken till Koga som högg huvudet av ytterligare en vän.

Mishima begick självmord efter att den absurda och teaterartade statskuppen av 1970 misslyckats. Tanken, som ursprungligen lär ha fötts i Moritas huvud, var att ett litet sällskap av hårdföra nationalister, ledda av Mishima, skulle tränga sig in i huvudkontoret för självförsvarstyrkorna i Tōkyō, bakbinda regementschefen, och sedan skulle Mishima – Japans kanske främsta författare efter kriget – hålla ett borggårdstal vilket skulle inspirera soldaterna att begå en statskupp och återinföra kejsardömet. Det gick väl rätt bra fram till Mishimas tal som inte hade någon annan effekt än att talet var tvunget av avbrytas eftersom soldaternas burop överröstade Mishima.

Mishima lär knappast blivit särskilt överraskad av händelseförloppet och hade redan förberett sitt jinsei no ku, dödspoem.

På sextiotalet nämndes Mishima ofta som en tänkbar nobelpristagare, och flera av hans böcker översattes till svenska i andra hand från engelska eller amerikanska utgåvor. På åttio-, nittio-, och nollnolltalet har några direktöversättningar utgetts, bland annat Sol och stål i fjol.

Den enda av Mishimas romaner jag än så länge läst är 午後の曳航 [Gogo no eikō] som av någon anledning fått den underbara titeln »The sailor who fell from grace with the sea« i John Nathans översättning. Orginalets titel 午後の曳航 betyder »eftermiddagens bogsering« och inte »eftermiddagens ära« som felaktigt påstås på engelskspråkiga Wikipedia. Ett misstag som förvisso är lätt att göra eftersom 曳航 (bogsering) och 栄光 (ära) är homofoner.

Romanen, som pendlar mellan den skiraste poesi, och den mest brutalt avskyvärda nihilism, är berättad ur en ung pojkes perspektiv och handlar om hur hans mor, från Yokohamas finare kretsar, träffar en enkel sjöman och hur de blir förälskade. Från början beundrar den ohängda sonen och hans kamratgäng sjömannen för hans, tja, manlighet, men han faller i djup onåd när han blir det värsta en man kan bli: fader. Kamratgänget beslutar sig att det enda som kan rädda sjömannens öde är en ärofull död.

Romanen läses ofta som en allegori över Japan och hur Japan måste rensas från främmande element för att resa sig stark igen. Det är rena nonsens. I så fall borde Mishima ansträngt sig för att göra pojkens kamratgäng åtminstone en smula sympatiska.

Om man nu nödvändigtvis måste göra livet enkelt för sig och läsa romanen som en allegori så skulle det falla sig mer naturligt att läsa den som en allegori över kejsaren. Mishima, som inte direkt var en main-stream högerextremist, fördömde Shōwa Tennō (kejsar Hirohito) för att denne avsade sig sin gudomlighet, och menade att han på detta sett förklenade minnet av de kamikazepiloter som gav sitt liv under kriget.

Mishima är väl bara ett av många exempel på att om man vill få vägledning i politiska frågor är poeterna de sista man bör fråga, ja möjligtvis med undantag av filosoferna då.

Koga lever idag ett religiöst liv.

För den som intresserar sig för sådant kan jag berätta att Mishima gick på samma privatskola som Shōwa Tennō, Tennō Heika, ONO Yōko, och anime-regissören MIYAZAKI Hayao gick på.

Faran med analfabetism

Jag har någon gång sagt att jag ibland önskar att jag vore analfabet, så att jag skulle slippa att tvångsmässigt läsa all ointressant text på varje förpackning som kommer min väg. Nå nu vet jag hur det känns. Jag har testat att vara analfabet i ett år. Det har sina nackdelar också.

Jag är fortfarande på gränsen till att vara funktionell analfabet. Jag läser ungefär lika bra som en åttaåring kanske, vilket är föga imponerande med tanke på hur dåliga lokalbefolkningens åttaåringar är på att läsa. Vilket i sin tur har en del att göra med nödtvånget att lära sig 1945 kinesiska tecken och två olika alfabet á 44 tecken.

För att behandla mina stackars torra händer köpte jag en hudkräm enligt slumpmetoden. Den lata analfabetsmetoden. Ta en tub vilken som helst av det som tycks vara hudkräm. Använde krämen några dagar och var allmänt oimponerad av resultatet, så jag bemödade mig om att se vad det stod skrivet på förpackningen. Förpackningen yrade bara om vit hud och vita händer. Efter konsultation med syster (se kommentarer på min nyårshälsning) stod det klart att det beror på att salvan innehåller pigmentblekning. Eh. Inte vad jag var ute efter kanske.

Sedan vet jag inte om jag orkar leta reda på försvarets hudsalva som Carin rekommenderar. Vad skulle det heta? Japanska självförsvarsstyrkornas handkräm?

Sär skrivning's fest i val

Jag har alltid hållit teorin om att det skulle vara inflytande från engelskan som gör att många brukare av svenska väljer att stava yrken som »sjuk sköterska« och »kassa personal« med ett extra – förvisso komiskt – mellanslag, kanske för att särskilja huvudleden i orden, för att vara helt felaktig, med motiveringen att det inte alls är skickligaste brukarna av främmande språk som visar upp sådana idiosynkrasier. Jag brukar som istället skylla på Rune Andreasson och hans excesser i binde-streck i serien om världens starkaste björn.

Jag tror jag måste backa från min tidigare ståndpunkt. Det är tydligt för varje läsare av min blogg att jag för varje dag som går får jag lättare och lättare att komma åt mellan slag's tangenten på mitt tangent bord. Jag har också börjat med o vanan att sätta Stor bok stav på snart varje Substantiv. Jag skriver för tillfället de flesta E mejl på Engelska; för att inte tala om de små Pamfletter jag filar på i mitt dagliga värv. Jag skyller helt enkelt på det. Strax kommer jag väl börja apostrofera varje genitiv's S ock så.

Nä nu får det vara slut jollrat nu måste jag fila på mina Satser och Teorem. Vecko slutet kommer rusande.

Parkeringstillstånd

Jag fortsätter mina självömkande rapporter från mina möten med japanskt ordningsinne och pappersvändande. Förhoppningsvis är dagens jeremiad den sista i ordningen rörande bilköp.

I dag åkte jag till polisstationen för den, tror jag, fjärde gången i ordningen. Jag har äntligen införskaffat ett parkeringstillstånd. Först åkte jag till polisen för att hämta formuläret.

Formuläret var väl rätt komplicerat som formulär betraktat. Jag satt i ungefär en timme och dechiffrerade byråkratjapanskan innan jag gav upp och fick hjälp av min kontorsgranne att fylla i det sista.

I den del av formuläret hyresvärden ska fylla i sina garantier att jag hyr en parkeringsplats hade Watanabe-san utlämnat en del nödvändig information. Det var inte så märkligt eftersom instruktionerna från Polisen innehöll logiska motsägelser. Vi var tvungen att leta reda på vilken information som egentligen efterfrågades på internet.

I formuläret måste man rita en karta med boningen och parkeringen markerad. Parkeringen får inte vara mer än en kilometer från hemmet, så avståndet mellan parkeringen och hemmet måste markeras. Sedan måste man rita en annan karta över parkeringen, med alla mått markerade: bredden på gatan, bredden på infarten, bredden på självaste rutan bilen står på, o.s.v.

Namnet på bilmärket får inte skrivas med »engelska bokstäver« om märket är japanskt. Så nu har jag lärt mig den rätt onödiga kinesiska symbolen 菱 för vattenkastanj (eller möjligtvis sjönöt, mina språkfärdigheter är lite skakiga när det kommer till frukt och grönsaker) så jag kan skriva namnet på min bil: 三菱 eller Mitsubishi*.

Första gången jag gick till polisen så läste damen i luckan min ansökan, såg från siffrorna att bilen såg liten ut och förhörde sig om det inte möjligtvis var så att det var en småbil? Jodå, den har gula nummerplåtar fick jag ju erkänna. Aha! då måste jag fylla i en annan, helt identisk blankett.

Fair enough. Hem och fylla i en likadan blankett, fast med en annan rubrikrad. Tillbaka till polisen och räcka över den. Nix det går inte. Jag hade ritat tecknet 区 lite slarvigt på en rad. Så ansökan kunde inte godkännas. Jag hade också glömt min namnstämpel hemma så jag kunde inte skriva en ny ansökan på plats. Vid det här laget skulle en del som inte har en väldigt avslappnade attityd till att saker och ting funkar lite annars här i Japan än hemmavid börja misstänka att tanten bak luckan bara vill djävlas med utlänningar. Ingeting kunde vara mer bortfört från sanningen: byråkratens hjärta mjuknade och hon sa åt mig att om jag kom tillbaks nästa dag med min namnstämpel så skulle hon skriva ansökan åt mig.

Så i morse så behövde jag bara dyka upp med min inkan i högsta hugg. Tanten i luckan stämplade till och med papperna åt mig.

------
* Fotnot och uppdatering. Man kan ju fråga sig varför ett företag heter tre sjönötter? Det är inte helt klart, men 菱 betyder inte bara sjönöt utan också i överförd betydelse rombisk eller diamantformad (som en sjönöt antar jag). Därmed är även Mitsubishis logotyp förklarad.

Terminsavgift i livets skola

Någon gång i livet ska väl alla lyckas missa sin avgång.

I ett anfall av grav tröghet läste jag bara ankomstdatumet för min flight Paris-Nagoya och tänkte inte på att den uppåtgående solens rike ligger, uhm, mot soluppgången till, och det därför blir morgon tidigare där. En sisådär 7-8 timmar tidigare. Så min flight lämnade alltså Paris den tjugotredje september. Inte tjugofjärde.

Tips från coachen: "Non refundable" betyder precis det. När planet har lämnat aerogaren så är biljetten inte ens värd papperet den tryckts på. Jag fick hosta upp för en ny biljett till den billiga destinationen Japan, en operation som gjorde plasten i mitt VISA-kort alldeles sladdrig. Nåja, man får väl se det som en terminsavgift i livets skola. Exakt vilken praktisk erfarenhet jag bibringades, som inte skulle vara möjlig att abstrahera från allmänna lagar står inte helt klart, men det är ju inte helt ovanligt att studenter inte förstår med vilken vishet kursplanen fastlagts.

Men Fontainbleau/Paris var fantastiskt bra. Fördelen med att resa solo till Font är att man slipper misslyckas övertyga snåla klättrare om att det kan vara värt pengarna att gå in på Louvre och beundra stöldgods och krigsbyten.

Besöksäktenskap

験
な
き
恋
を
も
す
る
か
夕
さ
れ
ば
人
の
手
ま
き
て
寝
ら
む
児
故
に

Shirushi naki
koi wo mo suru ka.
Yuu sareba
hito no te makite
neramu ko yue ni

—*—

Varför orsakar
min kärlek gråt och klagan?
För att om kvällen
sover hon ihopkrupen
i någon annans armar.



Denna dikt från Manyoshu, de tiotusen bladen, tillskrivs en anonym författare. Under manyoshutiden var särboförhållanden normen. Mannen och kvinnan levde åtskiljda och barnen växte upp hos modern. Denna situation gav upphov till mycket, säkert rättmätig, svartsjuka, särskilt med tanke på hur många dikter som handlar om åtrå till nästas hustru eller behandlar väntan på en älskare.

Diktarjaget klagan måste ha delats av många män och kvinnor.

Många dikter handlar om kärleken till modern. De frånvarande fädrerna ges inte många rader.

-----
Annars är jag i sverige just nu och kommer väl inte att skriva särskilt mycket på bloggen förrän jag åker tillbaka till Japan i slutet av september.
-----

Uppdatering: "besöks-äktenskap" bör kallas särboförhållanden på svenska. Böt ut ordet i brödtexten.


Mer japansk poesi på denna blogg:
Krigets kostnad, Enradingar, Kärleken, Tanka, Byakuren-affären

Andra bloggar om: Japan, lyrik, poesi, japansk poesi

セミ—cikadornas sång

Close-up of a cicada クマゼミに迫る！
Originally uploaded by Chica_Chubb.

1) "Saliga är cicadorna, ty deras fruar är stumma" hävdade Xenofon. De manliga cidadorna är dock långt ifrån stumma. Utrustade med en baskagge på sitt exoskelett kan de med sina starka muskler producera ett av insektsvärldens värsta oväsen.

För mig har cicadornas sång alltid varit associerat med sydeuropa, och därför i förlängningen med ledighet. Jag antar att det beror på att Japan är så mycket mer frodigt än sydeuropa, och det därför finns mer behändiga träd att bo i, men här är det rent löjligt vad högljudd cicadornas sång är.

Det kinesiska tecknet för semi, cicada, är 蝉, men de vanliga sättet att skriva det är med katakana: セミ.

Naturligtvis inpireras mången japansk poet av cicadornas sång.

Andra bloggar om: Japan, cicada, jeremiad

Min högra fot

Jag fortsätter att lägga upp bilder på min högra fot. Den är ju inte så attraktiv under de bästa förhållandena, men nu ser den riktigt vedervärdig ut. Hoppas att ni inte sitter och äter snask framför datorn.

Tog bort gipset idag och hoppas kunna gå utan kryckor om två veckor. Blåmärkena håller på att försvinna också, hurra!

Det är inte bara sjuksköterskorna som följer sextiotalets fashion. Även kryckorna de har utrustat mig med är av en typ som gått samma väg som sjuksköterskehättan och försvunnit från Sverige. De är av typen som vilar i armhålorna. (Mina källor säger mig att de använder denna typ av kryckor i USA också, är det sant?)

Nå, de hyrde mig väldigt eleganta kryckor av trä med stoppningen klädd i finaste läder. Frågan är vad man skulle göra om man vore vegan? Är det OK att hyra sådana kryckor av sjukhuset? Undra hur de skulle reagera om man propsade på att hyra kryckor utan läder? Etiska överväganden jag förvisso slipper.

Överhuvudtaget verkar det inte finnas många vegetarianer utanför Buddhismtemplen i Japan. Eller, ja egentligen har jag faktiskt ingen aning, men jag har i alla fall inte träffat någon än, inte ens bland klättrare, men japanska wikipedias artikel om vejitarian listar i alla fall kända japanska vegetarianer.

Mina kryckor

Jag har aldrig sett specifikt vegetariska menyer i japanska restauranger, men mat baserad på sojaböner är populära, särskilt tofu-produkter, så det borde inte vara allt för svårt att själv plocka ihop vegansk mat på många restauranger.

En populär sojabönsbaserad rätt är natto, jästa sojabönor. Natto luktar vagt av något vedervärdig och har en kletig, äcklig konsistens. De smakar dock alldeles utmärkt tycker jag, till mångas förvåning. Japaner förväntar sig att alla utlänningar ska tycka illa om natto, och det är i stort sett sant. Lukten kan dock inte konkurrera med jäst strömming, eller ens en del ädelostar, så jag förstår inte riktigt vad folk klagar över.

Natto

Andra bloggar om: Japan, självömkan, japansk mat, kryckor

Algebristan

Jag har aldrig haft ett sådant imponerande blåmärke. Det täcker numera hela underbenet ända ut till tåspetsarna. Sommaren jag jobbade på servicehus såg jag sängliggande åldringar med liknande blåmärken, och jag beundrar deras stoicism. Så länge benet är i högläge är det inte så farligt, men i andra fall smärtar det. Så jag försöker sköta mitt jobb hemifrån i veckan.

Både min värd och en av sekreterarna på institutionen ringde min hyresvärden och bad honom titta till mig. Hans fru kom förbi med frukt och kakor och jag fick en lapp med telefonnummer att ringa ut i fall att jag behöver något.

Stefan och Miki har också varit förbi varje dag för att se om jag behöver något. Det är bra att känna sina grannar, något alla vet på landet, men som ofta går förlorat i stan.

-----
För övrigt har jag lyssnat in mig lite på Garth Brooks medan jag konvalecerar, enligt teorin att miljoner rednecks inte kan ha fel. Alldeles förutom att han är smaklös, har storhetsvansinne, är en stadiumrockare, uppfann pop-countryn, och är svag för honky-tonk men saknar rösten och förmodligen erfarenheterna för det är han en bra balladsångare och en talangfull låtskrivare.

Jag gissar att albumet man bör ha är The Hits men då får man leta i begagnatbackarna ty det såldes i "Limited Edition" om 8 miljoner exemplar (storhetsvansinnet igen). Albumet innehåller hans 18 största hits, inklusive de 14 listettorna, bland annat hans ballad If tomorrow never comes som också Ronan Keating gjorde till en hit, den nästan skrattframkallande dramatiska Thunder Roll, och givetvis The Dance.

Efter skilsmässan från sin hustru för sex år sedan bestämde Brooks sig för att dra sig tillbaka från musiken till dess att dottern fyller 18, så nästa skiva kan man förvänta sig 2015.

Andra bloggar om: självömkan, country, Garth Brooks

En läkarroman

Jag har inga speciella sexuella böjelser eller fetischer att skriva hem om, men spenderar jag en dag till på japanska sjukhus kommer jag få en fetisch för japanska sjuksköterskor. Fler än hälften av dem har sådana där små vita hattar som hålls fast av en hattnål i silver. På riktigt. De har alla kritvita stärkta dräkter, och det ser ut som en icke föraktlig del av dem köper sina uniformer på fina gatan. Under en lycklig period idag blev jag omkringskjutsad av en jättesöt sköterska vars dräkt var av sådan uppenbar kvalitet att jag tvivlade på att den var ready-made. Jag kunde tyvärr inte lista ut något sätt att fråga om den utan att låta som en värsta gradens snuskgubbe. "Öhh, öhh, var har du köp din dräkt?" skulle kännas avigt att klämma ur sig.

I går kväll lyckade jag landa tungt på en vriden fot mitt i mellan två mattor, och eftersom inga utom fotbollspelare har tillgång till den hemliga sprayen som gör att man går från att vrida sig i smärtor till att springa full fart på 2 minuter, var jag tvungen att åka in på sjukhus. Morimoto-san som äger klättergymet är en toppenmänniska och han skjutsade mig till sjukhuset, väntade medan de undersökte mig och skjutsade hem mig. Sjukhuset han skjutsade mig till ligger i Yagoto Nisseki, några hundra meter från Nagoya universitet. Jag kom in på akutmottagningen vid 9-tiden. Fem minuter senare blev jag undersökt av en läkare. Innan halv 10 var jag röntgad och vid 10-snåret hade allmänläkaren som undersökte mig konstaterat att såvitt han och hans kollegor kunde bedöma var inget brutit, men eftersom de saknade en ortoped på nattskiftet bad de mig återkomma idag. Innan jag åkte stabiliserade han foten.

Det enda som tog tid var betalningen. Eftersom jag inte hade något intyg om sjukförsäkring på mig så fick jag betala kontant, vilket ger en inblick i den faktiska kostnaden för läkarundersökning, två röntgenplåtar, stabilisering och lindning. Gissa hur mycket det kostar?

Idag åkte jag tillbaka till samma sjukhus, medels taxi och enbent hopp–ty avdelningen för kryckor har stängt på natten–, utrustade med ett försäkringsintyg och betydligt värre smärta än i går. Eftersom det blivit något form av missförstånd på akuten igår så kom jag utan bokad tid. Men en äldre sköterska, av typen som har den verkliga makten, tog sig an mig och genomförde ett antal snabba telefonsamtal och kunde övertyga en yngre ortoped, Takegami-sensei, att ta sig an mig utan en bokad tid.

Under bandaget hade min ankel utvecklat en häpnadsväckande svullnad och förbluffande missfärgning. "Bruten filbula" kom den blixtsnabba domen. Iväg till röntgen igen för att röntga ur nya vinklar. Tyvärr överensstämde inte bilderna med teorin och det syntes inga brott, något som fyllde honom med uppenbart misstro. Vad han kunde konstatera var att jag hade en kraftig, förmodligen nästan fullständig, ruptur på ATFL, anterior talofibular ligamentet. Nästa vecka ska jag in på röntgen igen: de vill verkligen vara säkra på att jag inte har något litet skitbrott ens.

Gällande ligamentet fick jag en utskrift av en sjusidig essä om stukningar som hjälp för att välja mellan konservativ behandling eller kirurgi. Jag hann inte läsa något som tydde på att jag borde gå emot Takegami-sensei rekommendation på konservativ behandling, med vilken Takegami-sensei trodde att jag skulle kunna uppnå 70-80% av full styrka.

Mot råden i den engelskspåkiga essän om stukningar gipsade de min fot. Sex veckor ville min läkare att jag skulle vara gipsad.

Sammanfattningsvis så rekommenderar jag Japansk sjukvård. Den huvudsakliga nackdelen är väl att utan kunna en smula japanska så lär det vara en huvudvärkframkallande tripp. Fördelen är att allt tycks vara enormt effektivt, alla är oavlåtligen artiga, och förstås att sköterskorna har fantastiska dräkter.

Jag har aldrig personligen utsatts för svensk akutsjukvård, men om jag ska tro hälften av jag hört så spelar de i annan division här. Finns det förresten något sjukhus i Sverige där en utlänning, utan nämnvärda språkkunskaper i något relevant språk kan valsa in en eftermiddag, och komma ut några timmar senare efter konsultation med en ortoped, röntgen, gipsad fot, en påse mediciner och ett bokat återbesök, och ett löfte om att komma förbi närhelst tillståndet förvärras? Jag hoppas verkligen det.

Andra bloggar om: Japan, sjukvård, sjuksköterskor