Rätt låt vann

Melodin från Frankrike Divine, av Sebastien Tellier ansågs vara den bästa i årets europeiska schlagertävling. Men är det bara jag som misstänker att det rör sig om Dr. Bombay?

Samurai Champloo

Gillar ni japansk hiphop och anime så kan det vara väl värt att kolla in TV-serien »Samurai Champloo«. Tjugosex avsnitt med tecknat våld över svängiga rytmer från Nujabes, Shing02, Minmi, o.s.v.

Serien utspelar sig under den sortens Edo-era där Yakuza-bossar bär ray-bans, stekarna har blonderat hår, och slottet i Hiroshima bombas med grafitti.

Något säger mig att varken de regerinsgstyrda eller de vulgära kommersiella kanalerna kommer att sända serien inom den närmaste framtiden, men det skulle inte förvåna mig om alla episoder finns på en torrent nära dig. På amazon.co.uk kan man köpa en box med alla avsnitt, tyvärr kodade för region 1. Via amazon.co.jp, kan man naturligtvis köpa den på japanska, men de uppger inte huruvida den har engelsk textremsa. För ett randfolk är det besvärligt att konsumera denna sortens kultur utan att stjäla.

Rage

Neko Case har jag ju citerat på bloggen förut. Jag hade tyvärr missat intervjun med Case på pitchforkmedia.com, men jag blev tipsad om den via ett klätterforum jag läser ibland. Hursomhelst jag kan inte låta bli att delge er ett utdrag ur hennes magnifika raseriutbrott:

Sång är inte viktigt längre. Jag är inte ett geni — hade jag varit samtida med Jackie Wilson eller Rosemary Clooney eller Patsy Cline, hade jag varit skitdålig. Jag skulle ha sjungit i någon bar någonstans för fem dollar i veckan, längre än så skulle jag aldrig kommit. Men jag lever nu och jag skriver låtar, det är annorlunda.
[...]
När jag hör auto tune över någons röst kan jag inte ta dem på allvar. [...] Det är inte en effekt som en del försöker hävda, det är för folk som Shania Twain, som inte kan sjunga.
[...]
Madonna med! Träffa tonen! Sluta låtsas att det är William Orbit som är finurlig — vi vet att du inte träffar tonen eftersom du har en massa annat att göra. Du kan, jag litar på dig. Men lämna inte studion förrän du har träffat den djävla tonen.
[...]
Och om Celine Dion nu skulle vara den stora sångerska hon säger hon är, varför är det auto tune på varje djävla ord i hennes låtar? Kan du inte bara träffa, Celine?

Hela utbrottet i all sin prakt finns som sagt att läsa här:

http://pitchforkmedia.com/article/feature/31252-interview-neko-case

Uppdatering: Efter en sådan drapa blir man ju rätt sugen på produkten. Den finns för både PC och Mac här:
http://www.antarestech.com/products/auto-tune5.shtml

Att auto-tune funkar utmärkt råder ingen tvivel om: lyssna på hur det låter före & efter.

Morgonpsalm

Hepp. Igår var det tydligen nationell helgdag. Upptäckte jag klockan sju på morgonen när jag fick ett sms med en förfrågan om jag skulle hänga med ut och klättra. Nå det sket sig, jag hade hursomhelst tänkt ta förmiddagen ledigt för att öva ihop mig med Eden.

Jepp. Han heter Eden. Han har kort permanentat hår. Han har en universitetsexamen i showtunes. Han kan melodin till varje sång från varje vagt framgångsrik musikal som komponerades under det tjugonde århundradet. Han är nog inte så intresserad av kjoltyg. Men framförallt har han en pipa som kan väcka de döda. Väckte de halvdöda och de sovande var nog vad vi gjorde tidigt på morgonen igår. Jag hoppas bara att Edens röst var vacker nog, även genom de tunna väggar som skiljer mig från de andra lägenheterna i huset, att grannarna kan låta bli att hata&hämnas.

Vi beslöt oss för att göra »Cry Me A River« och »My Funny Valentine«. »Cry Me A River« från filmen »The Girl Can't Help It« hade jag aldrig, i min ofattbara ignorans, hört förut. Det gjorde inget, Eden var så säker på sången att han snabbt kunde lära mig den. Dutuben har en snutt där Julie London sjunger den. Jag föredrar Julie Londons version framför Diana Kralls.

Pollensång

Jaha, det här var ju genuint konstigt: Pollensången från gruppen mosaic.wav går att lyssna på om ni följer länken.

Sången går nog varken begripa eller översätta, men jag gör ett försök:

Det är vår så låt oss gå ut på en trevlig promenad
i skogen och plocka blommor: men den sagan krossas
och det blir en pollens dödsmarch

Pollen behövs för blommors liv men de är ack för entusiastiska
(Han:) Ståndare!
(Hon:) Pistill!
Befrukta♪, befrukta♪

pa-pa　pol-len　pa-pa　pol-len
blandar sig med regnbågen
pa-pa　pol-len　pa-pa　pol-len
"Pollen" av de röda ögonen kommer nog
till din stad och gör sitt jobb.

Och nu: reklam! 星屑の夕べ

各位, mina damer och herrar, Ladies and Gentlemen:

３月２７日（火）MISFITSにて星屑の夕べ

ヨナスとその素敵な妹、カーリンが歌い演奏します。

特にステキとういうわけでもないヨナスがピアノを弾き、（彼に酒類を与え過ぎない限り）彼の美しき妹カーリンﾑ金髪で、愛らしく、しかし残念ながら頭脳明晰であるﾑが、アメリカのスタンダードナンバーを歌います。格別に秘密というわけでもない特別ゲストも出場します。

３月２７日午後８時半時頃より今池MISFITSにて開催、入場料は無料です。（飲食する場合別途必要。）

– * –

Jonas och hans fantastiska syster Carin spelar och sjunger. Musik ni kommer älska!

Den inte fullt så fantastiska Jonas spelar piano, och, så länge folk kan låta bli att köpa drinkar till honom, låter hans sin fantastiska syster – blond, söt, men ack!, klyftig – sjunga sånger ur den stora amerikanska sångboken. Dessutom: inte särskilt hemliga gäster.

På Misfits, Imaike, tisdagen den 27 mars från halv nio-tiden. Fritt inträde

– * –

Jonas and his fabulous sister, Carin, sing and play. Music you'll love!

The not-so-fabulous Jonas plays the piano; as long as people can refrain from buying him drinks, he lets his fantastic sister – blond, cute, but alas!, clever – sing songs from the great American songbook. Not-so-secret special guests to appear.

At Misfits, Imaike, Tuesday March 27 from around 8:30.

Uppdatering: den svenska texten hade ett grovt grammatiskt fel. Undrar hur många fel den engelska har? Den japanska texten tar jag inget ansvar för.

Wonder-san

Okej, nu är jag tillbaka bland de levande igen. Mer än halva Nagoya har åkt på årets influensa: enligt några skollärare jag talat med har influensan var epidemisk i år. I måndags var det min tur, och jag var futonliggande i fyra dagar. På tisdag kväll kröp jag dock ut ur lägenheten och släpade iväg min kropp till Nagoyas Regnbågshall för en Stevie Wonder-koncert. Jag hade redan köpt biljett så min snåltarm vann över mitt förnuft. Så här i efterhand så var det ändå värt det.

För 11000 Yen (650 SKR) fick man en sittplats i den allra sämsta sektionen av läktaren, hur mycket biljetterna på golvet kostade har jag ingen aning om, men jag förstår attraktionen hos artisterna att göra gig i Japan.

Publiken bestod av en lagom blandning hysteriskt coola unga hipsters och väldresserade salarymen i kostym uppblandade med några medelålders halvskabbiga musiknördar. Tyvärr hamnar jag väl närmast den sista kategorin.

Wonder-san hade förstås ett jätteduktigt kompband med sig. Eftersom jag inte har några skivor han spelat in sedan 1977 eller så känner jag bara till hitsen från 80-, 90- och 00-talen. Det räckte för att jag skulle kunna nästan alla låtar, konserten var en skamlös hitparad. Därför var det riktigt tråkigt att sitta där med halsfluss, jag ville ju sjunga med i call-and-response och allsångsdelarna. En sak jag gillar med konserter i Japan: publiken är karaoke-skolad och kan därför alla kan hålla en ton.

När Wonder-san rev av sina 80-tals hit så började jag tänka på hur mycket produktionen på de singlarna stört mig. Jag har aldrig gillat varken »I Just Called« eller »Part Time Lover«, speciellt den senare har varit riktigt irriterande. Med ett liveband så upptäckte jag vilka fina sånger det egentligen är. Särskilt »Part Time Lover« där bandet drog ner på tempot en aning vilket ökade svänget mångfalt.

Annars var väl »I Just Called« konsertens komiska höjdpunkt då Wonder råkade ta upp den för lågt och hans band inte kunde hålla sig och började skratta in i mikrofonerna.

För övrigt har jag aldrig varit på en sådan välarrangerad konsert med populärmusik tidigare. Och då har jag ändå vart på några. Allting följde tidsschemat jag hade fått i bekräftelse-mailet in i minsta detalj, förutom själva konserten som startade 7 minuter efter utsatt tid.

Sånger i livets tonart

Den 20 Februari blir det att dra till regnbågshallen i Nagoya för att se Stevie Wonder spela och sjunga. Jag äger förvisso inte någon han spelat in efter »Songs in the Key Of Life«, men jag tror det blir bra ändå.

Är det någon som har lyssnat på hans senaste studioalbum »A Time to Love«? Är det något att ha?

Vill ni förresten hänga på kan ni köpa biljetter på TANK! the WEB

Banta med sång

Jag vet inte vad det är ett tecken på. Eller jo, ja, nog förstår jag egentligen. Men efter varje sång man sjunger på karaokebaren jag var på i kväll så stod de hur många kalorier man förbrukat på skrålandet.

Jag snittade runt 7 kcal (en kopp kaffe = 5kcal) per sång, medan Dari i allmänhet slungade iväg upp mot 11-12 kcal. Så med det måttet är han bättre än jag.

Fantastic plastic machine

Eftersom jag inte har något att säga fortsätter jag med mina meningslösa musikinlägg. Framförallt gillar jag snubben med höga vita byxor i denna video. Han vet minsann hur man dansar. Geishan har några justa flytt också. 田中知之, [Tanaka Tomoyuki] är känd under namnet Fantastic Plastic Machine. Liksom exempelvis Flipper's guitar och Pizzicato Five brukar han räknas som en av hörnpelarna i Shibuya-kei pop. Själv tänker jag rätt mycket på saligt avsomnade tokyobandet United Future Organization.

Söndagsmusik

Efter fredagens utflykter i mer experimentel pop är det dags att stadigt plantera båda fötter på säker mark. Söndagens tips blir därför 浜田真理子, [Hamada Mariko], vars senaste skiva får Jones Norah att framstå som äventyrlig. Jag köpte skivan, 夜も昼も [Yoru mo hiru mo] idag och den har berett mig stor glädje. Än så länge är låt nummer nio: 爪紅のワルツ (Djupröda naglars vals) min favorit. På Marikos hemsida kan man lyssna på utdrag ur låtarna. Den första som lyckas ladda ner någon låt från hennes senaste skiva illegalt vinner ett hemligt pris.

På något sätt börjar jag tänka på fransk schlager när jag lyssnar på skivan som på svenska kanske skulle heta "Både dag och natt" eller "Såväl dag som natt". Kanske för att jag lyssnat ohälsosamt mycket på franske snuskgubben Serge Gainsbourg den senaste tiden.

Det är en smula irriterande att jag inte kan handla musik på Apples japanska iTunes store, eftersom jag inte har ett japanskt kreditkort. Jag umgås med vissa planer på att försöka införskaffa ett VISA kopplat till mitt japanska bankkonto, men darrar som ett asplöv inför det ångestfyllda uppdraget att ordna med pappersarbetet. Risken är nog överhängande att de kommer att neka mig ett kort i alla fall. Som det är nu måste jag släpa mig till en musikaffär för att i egen hög person köpa en rund skiva av plast där musiken är fastgjuten liksom i mikroksopiska gropar, avsedda att avläsas med en laserstråle. Så nittiotal.

Fredagsmusik

Cornelius har för första gången på fem år givit ut en skiva med nytt material. Sensuous som kom för sisådär en månad sedan fick ett mycket varmt mottagande i japanska »Music Magazine«, vilket i och för sig inte verkar särskilt svårt.

Låten Smoke från förra skivan, Point, kan nog med sin progressiva rock intressera svenska matematiker i Singapore?

Vill ni lyssna på mer så kan ni gå till Cornerlius hemsida. Annars är jag lite svag för fru Cornelius—Takako Minekawas, hit, eller vad man nu ska kalla det, Fantastic Cat som det naturligtvis finns miljoner amvs till. (Det där med katter igen...)

Uppdatering: Största överraskningen vid första genomlyssningen av Sensuous var naturligtvis låten "Omstart" med norsk text skriven och sjungen av mummelrockarna Erlend Øye och Eirik Bøe från Kings of Convenience. Det tog ett bra tag innan jag begrep att jag helt plötsligt faktiskt begrep vad som sjöngs.

Twiggy Twiggy

Här är något att öva på inför karaokekvällen

トゥイギー・トゥイギー
〜トゥイギー対ジェイムズ・ボンド [Twiggi- Twiggi- ~ Twiggi- tai Jeimuzu Bondo]

三時間も待っていたのよ [sanjikan mo matte ita no yo]
わたし猫と一緒に [watashi neko to issho ni]
x2

トゥイギーのミニスカートで [Twiggi no miniskuaato de]
トゥイギーみたいなポーズで [Twiggi mitai na poozu de]
トゥイギーのミニスカートで [Twiggi no miniskuaato de]
トゥイギーみたいに痩せっぽちのわたし [Twiggi mitaini yaseppochi no watashi]

そのとき電話のベルが [sono toki denwa no beru ga]
わたし猫みたいに喋った [watashi neko mitai ni shabete]
TVのヴォリューム下げて [TV no vory-mu sagete ]
わたし嘘みたいな声で [watashi uso mitai na koe de]


Jag orkar inte vara seriös och översätta mer japansk lyrik på ett tag, så ni får hålla till godo med en översättning av de djupa textraderna till denna sång.

twiggy twiggy〜twiggy vs james bond

Jag väntade ju tre timmar
tillsammans med min katt.

Med Twiggys minikjol,
en pose som Twiggy.
Med Twiggys minikjol.
ett benrangel likt Twiggy, det är jag.

Då ringde telefonen.
Tjattrade som min katt,
sänkte volymen på TVn,
och talade med tillgjord röst*


----
*en smula osäker översättning av denna rad om jag ska vara ärlig.

Anna Ternheim—Separation Road

Girl Laying Down

Anna Ternheims nya skiva Separation Road är ju alldeles fantastisk. Se nu till att släpa er till iTunes store där ni kan köpa den för 149 SKR. Tjugotvå spår, varav femton är fullt lyssningsbara och hela åtta bra spår, det är ju som hittat i dessa dagar!

Fast nu ska jag vara så där besserwisseraktig och jobbig också. Det skulle inte skada om texterna hade genomgått en korrekturläsning innan de presenterades som färdiga. I några textrader används mycket udda grammatik, antingen på grund av ignorans eller någon sorts licentia poetica som i alla fall inte är utfärdad av mig.

Pizzicato 5 - 24 Decembre

Pizzicato 5 - 24 Decembre

Det är inte lätt att hitta bra japansk pop-musik i en flod av skräp. Shibuya-kei-veteranerna Pizzicato five håller fortfarande ställningarna bland det jag hittat. 24 Decembre tillhör väl inte någon av deras bättre låtar men jag la upp videon så att ni som inte varit i Tokyo kan se hur den stan ser ut.

Andra bloggar om: Japan, Tokyo, pop, musik, Pizzicato Five

Nana Mouskouri

Musikindustrin har sedan länge förstått att det enklaste sättet att sälja sina produkter är att berätta att andra flugor också finner produkten aptitlig. Därför är statistik rörande sålda album ett virrvarr av lögner och halvsanningar. Det tycks dock stå klart att ytterst få artister och grupper lyckas prångla ut mer än en femtedels miljard skivor. På Wikipedias lista över de sjutton artister som sägs ha sålt mer än 200 miljoner album återfinns fjorton av de jag väntade mig: ABBA, Beatles, Elvis, Julio Iglesias, och så vidare, två jag inte var beredd på men som jag i alla fall visste att de sålt massvis med skivor: Alla Pugacheva och Tino Rossi, en artist som jag helt enkelt inte tror har sålt så mycket: Chubby Checker, och en artist som jag i min bottenlösa okunnighet inte kände till innan: Nana Mouskouri. Jag gissar att min föräldrageneration skakar förvånat på huvudet över min okunnighet, men från 80 och 90-talets Sverige har hon redigerats bort.

Nana Mouskouri är den bäst säljande kvinnliga artisten genom tiderna. Universal hävdar att Mouskouri har sålt mer än 350 miljoner skivor, vilket skulle betyda att hon alltså sålt mer än Madonna och Celine Dion tillsammans. Klart är att hon spelat in 450 orginalalbum och inkluderat samlingar gett ut mer än 800 skivor. Vem som helst kan förstå hur mycket tanke som går åt till att välja låtar.

Eftersom Athens vita ros talar flytande franska, engelska, italienska, portugisiska och spanska, förutom hemlandets grekiska har hon möjligheten att sälja skivor till en världspublik som inte enbart accepterar sånger på främmande språk. Och jodå, hon har haft jättehits på tyska också (bland annat den rätt förfärliga schlagern "Weiße Rosen aus Athen"). Att hennes kristallklara alt behärskar allt från opera till jazz lär inte skada.

Naturligtvis har jag hört henne sjunga "Only Love" oräknliga gånger på melodiradion. Men att hon var artisten hade jag ingen aning om. En promotionfilm med Nana Mouskouri sjungandes Quincy Jones "Black Coffee" finns att beskåda på Youtube.com. Min okunskap fyller mig med en smula oro. Jag lyssnar en del på musik, och en gång i tiden läste jag musikpress. Hur kan det komma sig att jag inte kände till världens bäst säljande kvinnliga artist? Om det vore någon obskyr Bollywood artist som Lata Mangeshkar skulle det var förståeligt, men en Europeisk artist?

Referenser:
Nana Mouskouri – Bio
Biographie de Nana Mouskouri
Nana Mouskouri

Andra bloggar om: Grekland, pop, musik, Nana Mouskouri

Primalskrik–Make pub rock history

Och nu till något helt annat. Knarkaren Bobby är väl knappast medveten om något annat än nummret till sin langare, men ibland svänger det ändå. Klicka på bilden för att se ett inslag från Jonathan Ross soffprogram, ett videobevis på att det fortfarande rör på sig.

Andra bloggar om: Youtube, primal scream, musik

Algebristan

Jag har aldrig haft ett sådant imponerande blåmärke. Det täcker numera hela underbenet ända ut till tåspetsarna. Sommaren jag jobbade på servicehus såg jag sängliggande åldringar med liknande blåmärken, och jag beundrar deras stoicism. Så länge benet är i högläge är det inte så farligt, men i andra fall smärtar det. Så jag försöker sköta mitt jobb hemifrån i veckan.

Både min värd och en av sekreterarna på institutionen ringde min hyresvärden och bad honom titta till mig. Hans fru kom förbi med frukt och kakor och jag fick en lapp med telefonnummer att ringa ut i fall att jag behöver något.

Stefan och Miki har också varit förbi varje dag för att se om jag behöver något. Det är bra att känna sina grannar, något alla vet på landet, men som ofta går förlorat i stan.

-----
För övrigt har jag lyssnat in mig lite på Garth Brooks medan jag konvalecerar, enligt teorin att miljoner rednecks inte kan ha fel. Alldeles förutom att han är smaklös, har storhetsvansinne, är en stadiumrockare, uppfann pop-countryn, och är svag för honky-tonk men saknar rösten och förmodligen erfarenheterna för det är han en bra balladsångare och en talangfull låtskrivare.

Jag gissar att albumet man bör ha är The Hits men då får man leta i begagnatbackarna ty det såldes i "Limited Edition" om 8 miljoner exemplar (storhetsvansinnet igen). Albumet innehåller hans 18 största hits, inklusive de 14 listettorna, bland annat hans ballad If tomorrow never comes som också Ronan Keating gjorde till en hit, den nästan skrattframkallande dramatiska Thunder Roll, och givetvis The Dance.

Efter skilsmässan från sin hustru för sex år sedan bestämde Brooks sig för att dra sig tillbaka från musiken till dess att dottern fyller 18, så nästa skiva kan man förvänta sig 2015.

Andra bloggar om: självömkan, country, Garth Brooks

Sommar på min iTunes

Inför midsommar kan man ju ta och kolla vad man har för låtar om sommar på sin mp3-spelare. (Att jag får så få träffar kan bero på att jag bara brände över 150 skivor innan jag åkte.)

Summer Moved On a-Ha The Singles 1984 - 2004
I Can't Wait For Summer Kahimi Karie K.K.Works 1998-2000
Summer On The Westhill Kings Of Convenience Quiet Is The New Loud
Gold In The Air Of Summer Kings Of Convenience Riot On An Empty Street
Once Upon a Summertime Monica Zetterlund & Bill Evans Waltz for Debby
That Sunday, That Summer Nat King Cole Unforgettable -Deluxe Edition
Sen Sommar Komeda Pop På Svenska
En bedårande sommarvals Monica Zetterlund Monica Z

Jag ser en klar övervikt för skandinaviska artister. Här i den djupa södern är sommar inte något att besjunga direkt. (Jag får inga träffar på Sommer, été, eller 夏). Hur är det i er mp3-spelare?

Andra bloggar om: sommar, navelskåderi, musik