Vykort från förra sekelskiftet

[Kungstradgarden, Stockholm, Sweden] (LOC), ursprungligen uppladdat av The Library of Congress.

Library of Congress är med i tiden. Det fotomekaniska trycket av Kungsträdgården i Stockholm ovan är från 1890-talet, och tillhör det amerikanska kongressbibliotekets samling.

Kongressbibliotekets något klumpigt döpta Fotokromatiska resevyer innehåller bilder från hela världen. Biblioteket håller på lägga ut dessa på flickr.com. och börjar norrifrån med landskap och havsvyer från Norge och Sverige.

Flickr-användare själva kan både kommentera foton och lägga till taggar. På det sättet får kongressbiblioteket gratis arbetskraft, och de ofta felaktiga ortsnamnen kan rättas till. Bilderna blir också utmärkt sökbara.

Världsutställningen:


[1897, Art Institute, Stockholm, Sweden] (LOC) ursprunglingen uppladdad av The Library of Congress



Trollfjord



[Troldfjord, Raftsund, Lofoten, Norway] (LOC) ursprunglingen uppladdad av The Library of Congress



Trollväggen



[Troldtinderne, Romsdalen, Norway] (LOC) ursprunglingen uppladdad av The Library of Congress



Samefamilj



[A Lapp family, Norway] (LOC) ursprunglingen uppladdad av The Library of Congress



Tipstack: Pär

Gott nytt år

Silhouette of Birch tree, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Det är väl nymånen som gör detta foto.

Lappland

Lappland, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Utsikt från Offerhällan i Sörnoret strax utanför Åselse i södra Lappland. Det sägs att det finns fler älgar än människor i Åsele kommun. Med en befolkningstäthet på tio människor per tusen hektar kan det vara rimligt.

Feuilliton

Min avsky för kultursidorna når snart Hessiska höjder. Står man ut med den mässande tonen tvingas man till exempel vältra sig i sådant här:

Ett nytt kallt krig? Frågan om inte det gamla utgjorde ett starkare skydd för små, oberoende stater: de hårdspända kärnvapenmusklerna gjorde varje rörelse utanför givna maktsfärer riskabel för supermakterna. Idag kan ryssarna stycka Georgien och helt korrekt räkna med att just inget händer. I morgon ...

Borde inte en krönika vara en krönika över något annat än ett historiskt dokument över skribenters oförmåga till eftertanke?

Västkusten: regnar ständigt.

Kronenburg?, ursprungligen uppladdat av Lisette o Jens.

På Västkusten hade de syndaflod. Vi försökte desperat klättra mellan regnskurarna. Här har jag blind panik på en våt tunn väggtur signerad Lundahl-Selin. Det gick inte så bra.

Så vi åkte till Norrland istället. Där regnar det i alla fall inte en halv decimeter varje dag.

Jonas på Jämtland, ursprungligen uppladdat av Lisette o Jens.

På Ringkallen är vädret alltid bra. Här klättrar jag Karis fina led "Jämtland, Jämtland, regnar ständut". Låter som Östersundarna också har tvingast ut till Höga Kusten vid regn.

Ego on Fermenta, 6+, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Fermenta är ju fin. Börjar bli rätt skitigt på Ringkallen dock. För lite luftföroreningar antar jag.

Historiens vingslag

Idag timmrade jag och far ner en av ladorna på Sörstranna och körde hem den till gården. I nocken stod det inristat PPW ?/2 1896. Min anfader Per Persson Wiklund hade alltså timmrat upp samma lada i februari 1896, sju år innan farfar föddes. Att se sådana inristningar ger en stark känsla av Heimat.

SM för vinthundar

Grayhound racing-14, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Här hemma i byn anordnas svenska mästerskapen för vinthundar. Jag var ut till banan och kollade i kväll. Vinthundar springer jättefort vet jag att meddela.

Grayhound racing-17, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Skallbergsgrottan

I söndags åkte vi ner till Ringkallen, utanför Nordingrå vid Höga kusten. Jag har inte varit där på flera år och var därför väldigt ivrig att få återse klipporna vid vattnet. Tyvärr hade det regnat hela natten, och det fortsatte – trots mina lärda utläggningar om mikroklimat, pålandsvind och lufttryck – att regna hela dagen. I vätan bestegs några olika klippväggar helt utan den njutning det normalt medför.

Nå.

På vägen hem stannade vill till vid Skallbergsgrottan i Gideå bortom flygplatsen i Örnsköldsvik. Har man lite tid över rekommenderas ett besök varmt. Ta med pannlampa, eller åtminstonde en kompis med pannlampa. Lämna klaustrofobin hemma. Lisette tog kort.

Vid Skallbergsgrottan finns möjlighet att sätta upp några rätt fina sprickturer för den hugade.

Västerut

Jag och Vegan-Fredrik åkte med i Connys husbil till Flatanger



Norge (8 of 22) ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund




I Flatanger finns traditionell klättring i dalen. Här startar Fredrik Storfjellsbowling. Den är lite lös i början,



Storfjellsbowling ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund



Jag kommer först till toppen och lagar en fast förankring.



Norge (9 of 22) ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund



Conny och Fredrik följer efter. Här ett kort på Fredrik



Norge (10 of 22) ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund



Vi kollade också in Hanshellerenhålan i Flatanger, där det finns gott om plats för 80-100 meter långa leder, långt hårdare än vad som existerar i världen i dag.




Hanshellerenhålan ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund




Fruktansvärt brant var det. Här är Conny i silhuett



Norge (19 of 22) ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund



Vi blev jätterädda, men lyckades i alla fall knyta in oss för att klättra något lätt och kort i överhängets vänstra del.



Norge (20 of 22) ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund



Efter att ha besökt Hell, en by nära Stjördal i Trondelag, åkte vi vidare mot Undersåker. Det begicks ett navigationsmisstag



DSC_0164 ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund




Årebärgaren gör 1500 utryckningar varje år med sin vinschutrustade jeep. Vinschen kan dra 6 ton och har enligt uppgift dragit loss timmerbilar.



DSC_0178 ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund



På Välaberget träffade jag och Conny Rasta-Jocke och vi gjorde gemensam stormning av leden Joshua



Joshua ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund



Som avslutningsbild, speciellt för Ali K, bjuder jag på ett butshot av Ego utrustad med de finaste klätterskor som 80-talet frambringande, La Sportiva Mythos.



Joshua ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund

Midskogsberget

DSC_0085.jpg, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund. Dag Knutsson projekterar.

I lördags åkte vi ner till Midskogsberget i Sundsvall över dagen. Vad är väl 30 mil för en norrlänning?

Fotot ovan Dag Knutsson, som jobbar på en ihoplänkning av de hårdare partierna av först Milestone 8a, sedan Graceland 8a+.

Urban Dufva gjorde enkelt en endagsbestigning av Milestone på några få försök

DSC_0021.jpg, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund. Urban Dufva klättrar Milestone, 8a

DSC_0057.jpg, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund. Urban Dufva klipper ankaret på Milestone, 8a

Midskogsberget, Sundsvall

Foto©: Dag Knutsson

Så kom då våren till slut. Senare än nödvändigt. Hittills har jag varit ut i Umeå tre dagar, Niemisel en dag, Jävre en dag och i helgen åkte jag och Dag till Midskogsberget i Sundsvall. Jag har tyvärr inga större bedrifter att meddela. Jag kom inte ens upp så att jag fick känna av det vidriga fallet som drabbar den som faller på utsteget av Milestone, utan jag saggade ihop redan när slingan befann sig i midjehöjd.

I fotot ovan demonstreras fallet skickligt av vår värd Peter Nilsson.

Kära dagbok

Man vet att man är på landet när chauffören talar om bussen som »han«. I fredags åkte jag mellan Umeå och Skellefteå. När vi gick ombord annonserade chauffören att bussen »han börja koka ibland, men jag hoppas vi tar oss till Skellefte.« »Och ja, toan är trasig, så är den nån som behöver pinka så säg till i god tid så stannar jag till vid någon hållplats.«

Innan vi var i Sikeå tjöt någon varningsignal. Chaffören trodde att »det är väl något givarfel, men man vet ju aldrig. He vore ju synd om han börja brinna. Så ni får byta buss i Sikeå. Ni som har bråttom och nödvändigtvis måste vara i Skellefteå kvart över sex får väl klämma in er i buss 100, ni andra får byta till linje 12.«

Rakare puckar än på flyget i alla fall.

En liten anmärkning

Nu har jag återfått kontakten med den levande, talade svenskan. Det är utmärkt eftersom jag inte längre låter debil när jag talar modersmålet. Jag har å andra sidan snabbt lyckas skaffa mig ett gäng nya käpphästar att rida.

Det är inte bra att förhäva sig, och det märks minsann. Bland annat genom att alla meningar tycks innehålla adjektivet »litet«. Så här skulle Werner von Braun säga om han vore svensk idag: »Jag har byggt en liten rymdraket.« Einstein skulle sagt: »Jag har härlett en liten relativitetsteori.« Shakespeare om Hamlet: »Jag har skrivit en liten pjäs om en dansk prins.« Eiffel om sitt torn: »Jo, jag har byggt en litet fackverkstorn.«

Har vi alltid låtit så fåniga eller är det något nytt?

Något som definitivt är nytt är att myndighetspersoner som intervjuas på radion envisas försöka utöka vårt engelska ordförråd. Nyligen intervjuades överbefälhavaren på radio där han sa något i stil med: »...på kort tid sättas in i internationella krishärdar, det som på engelska kallas hot spots.« Det var den tredje gången på kort tid jag hört en liknande konstruktion. Jag funderar på att börja med det själv.

Ja ni märker, jag har många käpphästar, det som på engelska kallas pet peeves. Utan dessa skulle denna lilla anmärkning aldrig blivit skriven.

Storälgen

Friskt vågat, hälften vunnit. Presenterat på Sveriges vackraste dialekt.

冬至 – Vintersolstånd

skridsko-6.jpg, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Idag, åtta minuter efter åtta inträffade vintersolståndet. Kortet tog jag i Boviksfjärden mitt på dagen.

Norrut

Snötäcket ökar långsamt i tjocklek för varje mil. Klockan är snart tre, vi är snart i Sundsvall och solen går ner i sydväst. Jag sitter i en buss mellan Stockholm och Umeå och surfar trådlöst: världen blir bättre och bättre.

Att höra hemma

Jag har en vän som har en japansk mor och en amerikansk far. Fadern är av europeisk ursprung. Min vän har huvudsakligen asiatiska drag, i alla fall i vitingars ögon, men ser definitivt inte japansk ut i japanska ögon. En gång berättade hon att hon tyckte det är så skönt att semestra på Hawaii eftersom hon där har ett helt alldagligt utseende och kan smälta in. Jag förstod nog inte alls vad hon menade. I Japan är jag ju uppenbart utlänning, men eftersom jag är högst närsynt och allmänt ointresserad av andra människor så upplever jag aldrig att japaner stirrar på ett närgånget sätt. Jag kända aldrig att det var avigt att inte se ut som alla andra.

När jag kom tillbaka hit till Sverige förstod jag plötsligt vad hon menade. Första dagen jag gick och drev omkring i vår huvudstad kände jag mig allmänt lycklig över att alla är blonda, orakade, illa klädda och smutsiga. Precis som jag. (Senare samma dag började jag misstänka att det var någon slags dörrvaktsfestival i staden, eftersom alla var stora som hus.)

På måndag åker jag till Nordamerika. Jag är tillbaka strax efter Lucia.

Högre examen

Tumregel: en stekare är alltid skyldig.

En snabb googling ger vid handen att väldigt många svenska politiker har påbörjade, men aldrig avslutade universitetsstudier. Man får anta att de prioriterade det sociala livet högre än att göra något så urbota tråkigt och banalt som att lära sig något.

Såväl en högstadieexamen som en doktorsexamen är inte bara en garanti på att vissa mer eller mindre grundläggande kunskaper upphämtats. Det är också en garanti på att man åtminstone en gång i livet har klarat slutföra något man påbörjat, även när man tvingas lära sig svåra, ointressanta eller irrelevanta ämnen.

I allmänhet, ju mer prestigeladdad examen desto svårare att slutföra. De flesta klarar högstadiet med godkända betyg medan många studerar vid universitet utan att någonsin bli kandidat — än mindre docent.

I frågan om examens svårighetsgrad föreligger en viss konflikt mellan lärosätena å ena sidan och studenterna samt deras finansiärer å andra sidan. Lärosätena, som säljer examina, vill upprätthålla så hög kvalitet som möjligt på sin utbildning för att öka examens status, så att de därför kan sälja sin examen till högre pris. Studenten vill få en prestigeladdad examen till en insats som i alla fall inte är större än vad studenten kan ge. Studentens finansiär, som lånar ut pengar till studenten, mot hopp att en examen ska öka studentens värde på arbetsmarknaden, vill samma sak.

En examen är en garanti från examinatorn till allmänheten att innehavaren kan tillgodogöra sig i förväg fastlagda kunskaper på rimlig tid. Mycket behändigt. Däremot så är det svårt för de som på universitetslingo kallas avnämare avnämare att på egen hand värdera en examens värde. I Sverige finns därför ett yttre kontrollorgan i högskoleverket, som med jämna mellanrum värderar Sveriges lärosäten och ser över deras examensrätt. Syftet är att högskolorna inte ska få undergräva värdet av olika examina. Till exempel får en institution som inte uppfyller vissa krav på forskning inte dela ut en magisterexamen. En magisterexamen har ju bland annat ett forskningsförberedande syfte.

På den amerikanska arbetsmarknaden är en master-examen en prisvärd handelsvara. På de berömda universiteten kräver en master ett ordentligt arbete, och en examen från dessa lärosäten ger mycket riktigt prestige och högre lön på arbetsmarknaden. I USA auktoriseras examensrätt genom flera yttre organ, normalt Council for higher education accreditation (CHEA).

Vår arbetsmarknadsminister, Sven-Otto Littorin, har en amerikansk masterexamen. Dock inte från en ackrediterad universitet eller skola, utan i från en så kallad diploma-mill, vilket upptäcktes av bloggen Friktion. Detta innebär att det inte finns någon som helst garanti för att Littorin har gjort det som normalt krävs av en masterexamen: att noggrant sätta sig in i ämnen såväl fascinerande som urbota tråkiga, att ha skrivit examen och uppsatser under kritik av samvetsgranna lektorer och professorer, aktivt deltagit i seminarier o.s.v., allt under viss tidspress.

Att ange en masterexamen från en icke ackrediterad skola som merit i en meritförteckning är bedrägeri. Det finns tyvärr inget annat ord för det. Jag har ingen möjlighet att själv kontrollera om Littorins arbete och studier håller för kraven för en masterexamen, bland annat eftersom jag saknar examinationsrätt för forskningsförberedande kurser i företagsekonomi; för detta bör man vara docent i ämnet. När Littorin hävdade att han hade en masterexamen från ett amerikanskt universitet så visste han att alla skulle ta för givet att det var från ett ackrediterat universitet och att alltså utbildningens kvalitet var garanterad, något som inte alls var fallet.

Att Littorin har utfört en del arbete står däremot helt klart: en uppsats har skickats in* och han betygar att löpande inlämningsuppgifter har utförts. (Att det skall ha gått väldigt fort — endast 1 år utan föregående kandidatexamen, mot normalt 2 år efter genomförd kandidatexamen — är inget argument för att utbildningen är dålig. En kollega tog sin doktorsexamen i matematik på endast två år vid Kyotouniversitetet, Asiens främsta universitet för matematiskt-naturvetenskapliga studier.) Men som sagt. Vi saknar, precis som amerikanska utblidningsdepartementet, möjlighet att värdera Littorins examen.

De flesta svenska yrkespolitiker tycks dock inte ha någon examen alls utöver svensk gymnasie- eller studentexamen. Många saknar dessutom en yrkesmässig karriär utanför politiken eller de politiska intresseorganisationerna. Både akademisk examen och yrkesmeriter bedöms alltså vara irrelevant av de politiska partierna. Möjligtvis skulle meriter värderas annorlunda om politikerna tillsattes genom direkta personval, och att alltså väljarkåren själv i högre grad skulle tvingas värdera politikernas förmåga. I länder med högre grad av personval tycks också politiker vara mer meriterade från världen utanför den politiska sfären.

Det är alltså en förmildrande omständighet att Littorin inte sitter i riksdagen på direkt mandat från folket, utan på mandat fördelat från sitt parti. Partiet måste ha varit medvetna om att Littorin inte direkt ägnade sin amerikavistelse åt intensiva studier. Man kan däremot inte säga att Littorin har bedragit väljarna: att han hade en värdelös MBA gjorde varken till eller från när listorna upprättades. Därför är Littorins bedrägeri knappast av sådan art att han kommer att tvingas att avgå. Oppositionen i riksdag och press tycks också helt ointresserade, och det kan väl inte bara vara för att det är midsommar?

--------
Fotnoter: * Första sidan av Littorins uppsats finns att läsa på nätet. Förstasidan ger inte intryck av att ha varit ens korrekturläst, än mindre rättad; ungefär som den här bloggen då.

Några europeiska statsmän

Angela Merkel, fil. dr. fysik. Efter examen främst forskning i fysikalisk kemi.
Nicolas Sarkozy, jur. mag. affärsjuridik. Advokat.
Gordon Brown, fil. dr. historia. Avhandling om Labours historia i det tidiga 1900-taletes Skottland.
Romano Prodi, jur. lic. (ungefär, min okunskap om italienska universitetsexamina vid juridisk fakultet är utan botten). Professor i Bologna, gästprofessor Harvard och Stanford.
José Luis Rodríguez Zapatero, juristexamen.
Jaja, det går fortsätta rada upp namn. Det räcker väl såhär.

I Japan anger kandidaterna till varje vald församling mycket noggrant vad de har för examen och från vilket lärosäte.

Hylinger får Piratenpriset

Jag fortsätter att berätta vad jag läst i tidningen.

2007 års Piratenpris går, enligt TT, till Claes Hylinger. Verkar Hylinger i Piratens anda? Kanske inte, men jag önskar fler pris till Hylinger, gärna fler läsare också. Och kanske en översättning av någon bok till ett främmande språk?

Alltså, läs Hylinger! Börja gärna med den bitterljuva Ett långt farväl. Romanens klarsynta berättarröst skriver sin vemodiga historia som »den andre mannen« utan att förfalla till tomt känslostormande.

Jag läste själv Det hemliga sällskapet när jag var i alldeles lagom ålder: strax efter min kandidatexamen. Jag gissar att den är utomordentligt läsvärd för pojkar i alla åldrar. Kanske är det även en roman-à-clef om det patafysiska sällskapet? Frågetecknet indikerar icke en retoriskt fråga. Hursomhelst, en roman om äventyr och äventyrare som växer upp.

------

Att Ryszard Kapuściński var hemlig agent visste jag redan i oktober förra året, för det hade Polska radions förre stringer i Nagoya berättat för mig. DNs läsare ligger efter.

Oj, kejsaren talar latin!

Tennō Heika är på besök i Sverige och känner till tidningarnas telegrambyrås storögda förundran till inte bara flera arter och varieteter av björk utan även växternas systematiska namn. Jösses! En bildad regent! Är inte det förbjudet? För flitiga läsare av denna blogg bör det kanske inte ägna att förvåna att en biolog, med specialitet taxonomi, och hedersmedlen av Linnéiska sällskapet i London känner till växters namn på latin.