Att höra hemma

Jag har en vän som har en japansk mor och en amerikansk far. Fadern är av europeisk ursprung. Min vän har huvudsakligen asiatiska drag, i alla fall i vitingars ögon, men ser definitivt inte japansk ut i japanska ögon. En gång berättade hon att hon tyckte det är så skönt att semestra på Hawaii eftersom hon där har ett helt alldagligt utseende och kan smälta in. Jag förstod nog inte alls vad hon menade. I Japan är jag ju uppenbart utlänning, men eftersom jag är högst närsynt och allmänt ointresserad av andra människor så upplever jag aldrig att japaner stirrar på ett närgånget sätt. Jag kända aldrig att det var avigt att inte se ut som alla andra.

När jag kom tillbaka hit till Sverige förstod jag plötsligt vad hon menade. Första dagen jag gick och drev omkring i vår huvudstad kände jag mig allmänt lycklig över att alla är blonda, orakade, illa klädda och smutsiga. Precis som jag. (Senare samma dag började jag misstänka att det var någon slags dörrvaktsfestival i staden, eftersom alla var stora som hus.)

På måndag åker jag till Nordamerika. Jag är tillbaka strax efter Lucia.