Jag är en lantis. Har alltid varit, kommer förmodligen alltid att vara. Trots det utövar Tokyo en stark lockelse på mig. Tokyo är framtiden. Tokyo är vad världen kommer att bli, hur vi kommer att leva, ett provrör för experimentet Jorden. Så mina vänner, oroa er icke, jag har sett framtiden, det är ljus!, blinkande!, fantastisk! Skulle någon erbjuda mig ett jobb där skulle det var svårt att inte flytta dit. Fast det är ruskigt trångt på pendeln.
I söndags åkte jag snälltåget till Tokyo, och spenderade dagen mestadels i Akihabara 「秋葉原」 höst+löv+äng. Akihabara, eller Akiba som slappa infödingar säger, har inga träd och inga ängar, men färglatt är det ändå från skyltarna som lovar elektronik till de billigaste priserna. Kvarteret är vad för elektronik vad Oktoberfesten är för bayersk öl, vad Saudi-arabien är för olja, vad Berlin är för heroin, ja ja ni förstår. På några få kvarter omsätts 10% av all konsumentelektronik i Japan. På ett år säljs elektronik för 30 biljoner (3*1013) yen, alltså ungefär 2 biljoner kronor.
De sanna elektronikfanatikerna är bekymrade över att Akihabara har sålt ut sin själ och har snart lika mycket att erbjuda för otaku, inbitna fans av manga, japanska tecknade serier och anime, animerad film, som för den elektronikintresserade. Hur mycket anime, manga och relaterade produkter som säljs har jag inte den blekaste aning om, men det är säkerligen ett annat onödigt stort tal, från stora varuhus enbart inriktade på manga-kultur. Den öppna attityden mot subkulturer och riktigt seriösa nördar gör shopping i Akihabara till en fantastisk upplevelse.
De bästa och mest intressanta inköpen gör man naturligtvis på trånga bakgator, särskilt i den sorts butiker där biträden får panik om de får se en kamera. Fast ens japanska måste vara bra mycket smoothare en min om man vill göra bra köp.
Precis som överallt annars vill de gärna stoppa reklamlappar i händerna på en när man spatserar längs gator och gränder. Fast i Akihabara har de utvecklat en sofistikerad metod för att prångla ut flyers. Söta flickor utstyrda i fantastiska dräkter, rakt ut ur hentai manga, och viftar med rumpan och reklamblad medan de ler så att käkarna krampar. Om det funkar? Tja, vad tror ni?
Annars kan jag meddela att matematikinstitutionen på Tokyo universitet är jättestor, har ett fantastiskt bibliotek, en stor grupp i komplex analys/geometri och ligger ute på Komaba campus. Vill ni veta hur många människor man kan få in i ett pendeltåg så rekommenderar jag att åka stickspåret in från Komaba campus (Inokashirasen) mot centrumlinjen (Yamanotosen) ungefär vid halv fem tiden. Mycket mer folk än på tunnelbanan runt centrum i rusningstrafik. Nu tror ju förstås ni som vart i Tokyo att jag ljuger, men icke, det är dagens sanning. Jag ville ta ett kort men jag hade händerna högt när jag klev på och kunde inte flytta ner dem till fickan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Nå, blev det något inköpt då? En PSP? En Xbox 360?
Bra att du flyttat så man får en RSS-feed!
Nix, men en Nikon D50 blev det allt. Hanna råkar inte ha en svensk eller engelsk version av Photo-capture? Svenska krummelurer och tjing-tjong tecken går inte så bra ihop så här i UTF-8s barndom, så jag har menyer med kina tecken, men i självaste fönstret så är det kontrolltecken och errorsymboler.
Alltså, självaste cd-skivan, med mac-mjukvaran på också.
Skönt att höra att det finns fler "lantisar" som ändå kan trivas i lite större städer. Därmed inte sagt att de är paradiset på jorden. Men de kan absolut utverka en dragelse även på mitt lantliga sinne.
Jepp, Hanna har en svensk version! Jag ska kolla om jag inte kan lägga den på min server. Återkommer
Skicka en kommentar