Att USA är ett land med många ansikten är en trivial utsaga. Efter att ha spenderat en månad i en Mormonsk trailerpark/stad har man en skev bild av landet. Jag överdriver icke alls om jag säger att hälften av husen är en ombygd trailer. Det känns som om hälften av människorna man möter i Monticello är avskräckande exempel på riskerna med att gifta sig med sin kusin, i flera generationer. På Shell i Monticello kunde två expediter tillsammans inte räkna ut hur mycket jag skulle ha tillbaka när jag gav dem extra växel. Inte var de direkt vackra heller.
Nu har jag börjat återacklimisera mig till civilationen. Även om Las Vegas är en galen stad känns det ändå som att komma hem. Min fånigt stora truck är helt plötsligt inte en småbil inklämd mellan monstruösa 250's och Silverados. Det händer att man ser vackra människor. Folk har kläder som ser ut att vara köpta på butik. Det finns saluhallar där de säljer bra mat. Och så vidare.
Å andra sidan träffar jag här klättrare som har laddade tyska handeldvapen i komposit nedstoppade i packningen. Med en kula i loppet.
Jag klättrar fortfarande mest med ett gäng kanadeniska hardmen. Det är hårt att försöka hänga med i deras tempo när de klättrar ett par grader hårdare än jag. Riktigt trevliga hela bunten så jag trivs. Jag hoppas göra Levitation 29 i morgon med någon snubbe jag aldrig träffat IRL i morgon. Det kan väl gå hur som helst.
Mark cruisar Nirvana, 5.13a/b
3 kommentarer:
Jag tycker att det låter bra. Kul att vegas är som att komma hem för dig. Du lär i vart fall inte chockeras av neonskyltarna. Det har du ju sett förr, minst sagt.
Sthlm är som vanligt svinkallt. Fast imorse var luften krispig, så jag blundade och låtsades vara vid valfritt berg. Gärna i alperna. Det vore något. Leker med idén att vi åker upp till Kittelfjäll efter nyår?
Kittelfjäll låter toppen!
Bra.
Skicka en kommentar