Toyota, vår etcetera

Jag ögnade för några dagar sedan igenom en artikel i GEO som hävdade att den japanska kulturen var präglad av de våldsamma växlingarna mellan årstiderna. Så kan det säkert vara.

Fram till i lördags var det allmänt kallt och miserabelt, men på söndag blev det vår. Strålande väder, så jag impulshyrde en bil och åkte ut till kullarna bakom Toyota. På sydsluttningarna hade redan plommonträden slagit ut sina föga smakfulla knallrosa blad.

Naturligtvis åker jag inte ut i naturen om det inte väntas sport. Kullarna ovan Toyota är översållade med fina granitblock, de största upp till över tio meter höga. Tyvärr hamnade jag lite fel när jag försökte följa skyltningen och den handritade kartan och hamnade på en liten serpetinväg utan räcke som skulle få den mest härdade alpbilist att bete sig som mig: hålla allt för långt in i en kurva och skrapa lacken på bilen.

Träffade för övrigt ett glatt gäng som hojtade vilt och poserade som samurajer i skogarna. Jag undrar om de försökte komma i kontakt med sin manlighet eller något? Särskilt skräckinjagande var de i alla fall inte, särskilt inte när de tog av sig hjälmarna och åt medhavd lunch från 7-11.


Träffade dessutom några klättrare från Nagano som kört ner över dagen, tre och en halv timme enkel väg, som jag hängde med. En tjej som var riktigt duktig på att klättra och två killar som fick kämpa lite hårdare. Tjejen var också den självutnämnda översättaren av allt jag sa på J-engelska till japanska, lustigt nog begriper jag tillräckligt mycket japanska för att förstå att hon stundom översatte de jag sa till något helt annat. Nåja, ingen anledning för mig att korrigera, jag sa ju förstås inget viktigt. Av någon anledning fann de samurajpojkarna en smula generande, och insisterade på att samurajpojkarna inte var helt vanliga japaner. Vanliga japaner var mer som de. Nå, den spik som sticker ut längst bör slås in först, säger jag.


Hela veckan har vädret varit strålande, och plommonträden har börjat slå ut även inne i Nagoya. Det har vart bra för mitt humör, som tog en liten törn när jag tvingats betala 20.000 Yen för repan på hyrbilen. Hoppas vädret håller sig till på söndag, i så fall ska jag och den en tvärhand höga trollkarlen jag tränar med ibland åka till ett nyutvecklat boulderområde som visst ska var grymt.

Diamond slab
Originally uploaded by Jonas Wiklund.

Jag har ju klättrat tillräckligt länge för att ha klättrat en hel del med klättrare som uppenbart är flera divisioner bättre än jag. Men dessa klättrare har i allmänhet ungefär samma kroppstyp som mig, så jag kan enkelt inbilla mig att jag kan göra samma saker som de, vore jag bara en smula starkare, några kilo lättare, var mer flexibel, hade några centimeter bättre räckvidd etc. Många av de riktigt duktiga japaner jag träffat har en sådan radikalt annorlunda kroppsform än mig att vad de kan göra ter sig som magi i mina ögon. I ett grepp som jag kan hänga i 8 sekunder kan min kompis trollkarlen hänga i minst en minut tills han släpper av vad jag misstänker är ren tristess.

Byakuren-affären

I Tenjins andra distrikt i staden Fukuoka på ön Kyuushuu fanns det vid den tiden en villa som kallades Akagane Goten---kopparpalatset--- eftersom taket var av koppar. Kolgruvemagnaten Denuemon Itou, som skapat sin förmögenhet med sina egna bara händer, hade låtit bygga villan för sin andra fru, den unga Akiko Yanagihara.

Akiko Yanagihara var en dotter till greve Sakimitsu Yanagihara, född av en av hans konkubiner. Under ledning av Nobutuna Sasaki studerade hon lyrik, särskilt tanka-formen, och skrev dikter under pseudonymen Byakuren, det namn hon är känd och älskad under.

Trots materiellt överflöd var livet i kopparpalatset inte enkelt för Byakuren, särskilt inte efter att Denuemons älskarinna flyttade in i villan.

Plötsligt en dag drabbades Byakuren av kärleken, den fria kärleken till råga på eländet, och flydde villan för att leva med föremålet för sin kärlek, Ryusuke Miyazaki. Detta blev en första klassens skandal, den så kallade "Byakuren-affären". När Byakuren lämnade konvenansäktenskapet blev hon måltavla för elakartat skvaller. Skandalen blev så omfattande att hennes storebror tvingades kliva ner från det japanska överhuset. Kanske för att minska omfattningen av skandalen låste Byakurens familj in henne i ett rum i hemmet, och först efter 1923 års stora jordbävning lät de henne gifta sig med sin älskade.

Att Byakuren, som kom att spela en aktiv roll i kvinnorörelsen i Japan, var en kvinna med egen vilja kan vem som helst begripa som läser följande tanka hon skrev i sin ungdom.

Ware nakuba
waga yo mo araji
hito mo araji
mashite mi o yaku
omoi mo araji


Ungefär:

Om jag inte fanns
fanns inte heller min värld,
fanns inte min man,
och då skulle ingen eld
finnas att bränna min själ.

Herr Miyazaki var av svag hälsa, och Byakuren tvingades sköta honom, arbeta och skriva poesi, under svåra ekonomiska förhållanden. "Jag var långt gladare då än när jag grät bak gyllene skärmar i den Itouska villan" sade hon senare.

Byakuren föddes 1885 och dog 1967, vid 81 års ålder. Hennes man Ryusuke dog 1971 vid 79 års ålder. Kopparpalatset brann ner 1927.

---------
För den som till äventyrs skulle vara intresserad av japansk lyrik rekommenderar jag:

Oriori no Uta, Poems for all seasons från http://www.kodansha-intl.com/
One hundred poems from the Japanese, Kenneh Rexroth (övers.)

(Jag undrar vad som kan vara ännu mindre intressant än matematikuppgifter för japanska gymnasieelever?

Ja, jag vet! Japansk lyrik!)

Nakenfestivalen

Naked man festival
Foto: Jonas Wiklund.

dag efter lunch åkte jag, Pavel och Li till Inazawa, en kvart från Nagoya centralstation med pendeln, för naken karl festival. Nakenfestivalen, eller Hadaka Matsuri har firats i Inazawa varje februari sedan år 767. I en av de mer bisarra religiösa festivalerna som Japan har att erbjuda ges någon äran att vara den nakna mannen. Eftersom det rör sig om en shintofestival är de helt besatta av renhet, så den nakna mannen genomgår invecklade reningsriter, som bland annat innefattar rakning av all kroppsbehåring, sedan skickas han iväg längs huvudgatan upp mot Kounomiya-helgedomen. Alla som vidrör den nakna karlen överför sina onda gärningar och otur till honom, och festivalen slutar med att han jagas ut ur staden.

Endast andra nakna karlar i åldrarna 23-43 år får vidröra festivalföremålet. Eller, ja de är inte helt nakna, de har höftskynke och japanska sockeplast med delad tå. Och pannband. Särskilt pannbandet tycks viktigt. Runt 10.000 män i vita höftskynken deltar i denna festival, som har allt vad en riktig festival behöver: nakna kroppar, fallossymboler och enormt druckna deltagare.

Naturligtvis är en ohyggligt mängd poliser utkommenderade för att se till att allt går rätt till. Och nog är det många att hålla redan på, nästan en halv miljon människor stod längs huvudgatan som leder upp till helgedomen i Inazawa för att betrakta de fulla nakna männen.

Strax innan två-tiden kom vi till Inazawa, och runt tretiden började männen i höftskynken ragla längs huvudgatan. De flesta kom i lag som bär ihopbuntade bambustavar. Dessa bambustavar restes upprätt vid slumpmässiga tidpunkter, och ibland klättrade någon yngling delvis upp längs denna stång, ibland hände inget mer än att de tappade ner stången. Tygstycken som suttit runt stängerna, eller varit i kontakt med en festivaldeltagare hade särskilda magiska egenskaper, och de slängdes ut till publiken.

Efter ungefär en och en halv timme av detta spektakel, sisådär en kvart efter att jag börjat bli uttråkad till och med av ett sådant annorlunda uppträdande, dök självaste nakna mannen upp. Jag såg honom själv aldrig, men hans effekt på festivaldeltagarna var rätt uppenbar. Alla trängdes för att få vidröra honom. Tydligen så brukar själva nakna mannen bli rätt blåslagen under utförandet av sitt ämbete.

Av någon anledning så kastade funktionärer vatten från stora ämbar runt den nakna mannen, antingen för att kyla ner folkmassan, eller skapa en sorts mystik med vattenånga runt den nakna karlen, lite oklart vilket.

En del utlänningar deltar i denna festival, men är nog knappt tolererade egentligen. Jag var själv en smula sugen på att delta, innan jag insåg hur tokförkyld jag skulle bli av att springa naken på fyllan i nollgradig temperatur, och dessutom bli nerskvättad med vatten. Så här i efterhand är jag hemskt glad att jag lät bli. Jag får lita på helt vanlig syndaförlåtelse istället.

En annan känd nakenfestival, Hadaka Oshiai Matsuri, eller naken-knuffas-festivalen, äger rum i Mars och firas runt hela Japan.

Skattskrivning av hemlösa

»I read the news today, oh boy«

I fredags slog tingsrätten i Osaka fast att en hemlös daglönares tält i Ogimachi-parken borde ha accepteras av kommundelsnämnden i Kita som adress. Yuji Yamauchi lämnade in en stämningsansökan när nämnden inte godkände hans tält som ny fast adress efter att han flyttade ut från ett ungkarlshotell år 2000.

Kommundelsnämnden påpekade att tältet var blott ett tillfälligt boende, och eftersom Yamauchi inte har äganderätt till marken kommer han så småningom fördrivas. Rätten konstaterar torrt att äganderätt till mark inte är ett nödvändigt villkor för att konstituera ett hem. Han bor ju där.

Från Asahi

(En smula irrelevant statistik för den intresserade: Japan har 25300 hemlösa och 127 417 244 innevånare, enligt officiell statistik. Sverige låtsas som det aldrig regnar och för inte officiell statistik över hemlösa, men socialstyrelsen räknade 1999 till 8 440 hemlösa i Sverige, med en väldigt märklig mätmetod, och samma år hade vi 8 845 000 innevånare. Så ungefär 5 gånger vanligare med hemlösa i Sverige.)

Nobelpriset och skammen

Nobelpriset är väldigt uppmärksammat i Japan. De är för närvarande på väg att begå kollektiv självmord eftersom ingen Japan fick nåt pris i år heller. De skäms något oerhört och funderar över om de gör något fel, även om jag har en god idé varför de inte får fler pris så tror jag att jag ska hålla inne på min åsikt så länge. (Som svensk kan man ju alltid skylla på att vi inte gärna prisar oss själva om vi inte får nåt riktigt Nobelpris.)

Som vanligt blir man som svensk matematiker tillfrågad om varför det inte finns något pris i matematik, särskilt som det finns ett extrainstiftat pris i ekonomi. De komplicerade turerna när riksbanken genom utpressning påtvingade Nobelstiftelsen ett ekonomipris är rätt besvärligt att förklara på ett enkelt sätt, men ekonomipriset är ändå för närvarande det enklaste sättet för en matematiker att få ett Nobelpris.

Det är ju också skönt att man inte behöver förklara sig angående prisen i fred och litteratur. I de naturvetenskapliga ämnena är priset i allmänhet väldigt okontroversiellt och genomtänkt, och de flesta kollegor världen över är rätt ointresserade av de icke-naturvetenskapliga priserna.

Men rörande litteraturpriset så tycker jag att Bill Watterson ska ha det. Jag vet inte senast jag fick ett sådant våldsamt habegär som när jag fick syn på samlingsvolymen med Bill Wattersons samlade Kalle och Hobbe.

----------------

Härifrån och ner är det bara litteratursnack, så det kan ni skippa, sorry.

Då har ytterligare en författare med vanvettiga politiska åsikter fått Nobelpriset, det är i alla fall skönt att det är en kvalificerad dramatiker denna gång. Rätt många med vanvettig politisk syn har ju fått priset på under senaste decenniet, och det fick mig att tänka på hur många av mina egna favoritförfattare som har farliga och vidriga politiska ståndpunkter: Ezra Pound (facist och avskyvärd antisemit, kliniskt galen), Fjodor Dostojevsky (panslavist och antidemokratisk rojalist), etcetera, ja listan kan göras hur lång som helst. Tack och lov verkar de verkligt betydande författarna med förnuftig världsbild överväga, och jag har svårt att komma på en författare jag verkligen gillar vars politiska ståndpunkter kommer i vägen för litteraturen eller blir övertydlig och programmatisk, förutom just Ezra Pound, där det politiska ibland fungerar oerhört väl som i Canto 45:

With usura hath no man a house of good stone
each block cut smooth and well fitting
that design might cover their face
...
Canto 45

en triad mot det kapitalistiska systemet ("usura"). Det är i och för sig inte så konstigt att poesi låter sig lånas till politik, det ligger väl i sakens natur, och Nietzsche varnar ju oss för att lyssna till poeternas gudomliga tralala.

Men Harold Pinter skriver också politisk lyrik som fördömer det kapitalistiska systemet o dyl, och jag undrar om det inte är den sämsta lyrik jag någonsin har läst. Döm själva:

Democracy

There's no escape.
The big pricks are out.
They'll fuck everything in sight.
Watch your back.

Mer av hans "poesi" går att läsa på haroldpinter.org I wouldn't bother.