F-kupa-kaka

Idag gör vi inte många knop, jag och Pär. Bland annat för att jag glömde de enda nycklarna vi har till Forden i Agnetas bil, och hon är på jobbet. Annars hade vi nog tänkt åka iväg och kopiera upp några extranycklar till bilen idag.

Istället sitter vi framför varsin dator i Matt & Agnetas hus och mailar varandra. Jag kan inte underlåta att visa er dagens fynd från Pär: Fcup cookies!.

Äter man dessa kakor (68,7 kkal) så blir brösten större, medan rumpan stannar kvar i samma storlek. Denna effekt ska garanteras av en ört som kallas プエラリアミリフィカ (direkt transkriberat tillbaka till latin blir det "Pueraria Mirifika"?). En googling efter örten ger 319.000 träffar på japanska sidor. Så det verkar vara big business i landet som gav världen bröstförstoringsoperationen.

Hyperbol

Igår diskuterade jag och Pär hur det kommer sig att vårt sätt att prata snabbt förändras på denna sida atlanten. »That's the best beer I ever had«, »the world's largest climbing area«, »the best tents ever made« och liknande fraser bara rinner ut ur våra munnar. På svenska kan man ju inte säga saker som »den bästa öl jag någonsin druckit«, »världens största klätterområde«, etcetera, utan att låta som en mellanstadieelev med svag formuleringsförmåga.

Min teori är att engelskan för evigt blivit förgiftad av hyperbolen eftersom det stilmedlet övernyttjades av de brittiska poeterna från tiden då engelskan utvecklades till ett kulturspråk. Jag har börjat lyssna på en inläsning av The Classic Hundred Poems: All Time Favorites, och har lyssnat mig fram ungefär till Shakespeare. Det är slående hur ofta hyperbolen används som stilgrepp. (För att inte tala om kommentarerna! I kommentaren om Shakespeare själv slås det fast att Will är »perhaps the greatest Poet anywhere, ever«! Som om han ens skulle ha dugit till att rengöra Li Bais penslar, eller som renskrivare åt Goethe:

Über allen Gipfeln
Ist Ruh,
In allen Wipfeln
Spürest du
Kaum einen Hauch;
Die Vögelein schweigen im Walde.
Warte nur, balde
Ruhest du auch.

)

Ingen tror dock på min hypotes.

Till Far

Jonas bil framfor Matt & Agnetas hus, ursprungligen uppladdat av utomjording.

Pappa är nyfiken på hur min Explorer ser ut, så här är Pärs kort av bilen. Forden står framför Matt & Agnetas hus i Arvada, CO.

Pär har skriver om vår resa här.

Igår tecknade jag försäkring för bilen, det var rätt obilligt. På webbformuläret jag fyllde i fick jag veta att jag hade följande olyckor och förseelser: utländskt körkort.

Hittils på resan har jag tappat bort: 1 grigri, 1 skruvkarbin, 1 par skor.

Center Route

Center Route, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Butshots är ju aldrig acceptabla om de föreställer någon annan än en själv, men eftersom detta foto föreställer mig på Center Route, Rincon Wall, Eldorado Canyon, så det är OK.

Uppdatering

Ok, så vad har hänt sedan sist? Jag har köpt kanske världens sämsta bil, en 1994 Ford Explorer utrustad med en motor som har 4 liters (drygt en gallon) slagvolym. Min förra bil var en Mitsubishi Minica med en 0.6 liters motor. Min gamla Minica skulle förmodligen rymmas bak i skuffen på Explorern.

Forden har monstruös markfrigång, möjlighet att koppla på fyrhjulsdrift och fyrhjulsdrift med diffspärr om det så skulle vara nödvändigt, och ingen väghållning överhuvudtaget. Jag har då inte tänkt väja undan för någon eller något, i så fall tippar bilen helt säkert. Tur att den är så stor.

Nå. Pärs kompis Matt har en likadan bil, bara två år nyare, och har försäkrat mig att en terrängbil är helt nödvändig i öknen. Dessutom ska det visst vara enkelt att få tag i reservdelar till Ford, föga förvånande.

På klättringsfronten kan jag upplysa om att de använder YDS för att gradera svårigheten på lederna, precis som i Japan. YDS är en subjektiv skala för svårighet, och det är min klara uppfattning att den underliggande objektiva verkligheten är betydligt barskare i Japan än i CO.*

Det mesta av klättringen i CO sker på hög höjd. Jag har aldrig tidigare utövat sport på hög höjd, men numera kan jag bättre relatera till våra vintersportares klagomål över förhållandena vid OS i Salt Lake City. Det är lite läskigt faktiskt att andas tungt utan att få tillbaka krafter i samma mått som man vanligtvis får.

I torsdags var jag till Clear Creek Canyon med Matt. Ungefär 500 leder, mestadels sportklättring längs Canyonen. Brant och kul. Totalt ohippt ställe, de flesta Boulderiter har alldeles för mycket attityd för att åka dit.

I fredags var jag upp till Boulder Canyon med Crystal och hennes vänner, flummarna Clive och Jimmy. Brant sport och trad på schist. Rätt kul. Amerikanska ungdomar har konstant dålig andedräkt på grund av alla örter de röker.

I lördags var vi (jag, Crystal, Jimmy, Tony och Kyle) till Rincon Wall i Eldorado Canyon. Uteslutande traditionell klättring på en 100 till 150 meter hög vägg. Mycket fin och ihållande klättring upp för sprickor och dieder. Anmarchen var rätt lång och tradig, och klippan låg och bakade brutalt i solljuset. Jag blev uttorkad och höjdsjuk men hade grymt roligt ändå.

I går söndags var jag, Matt & Agneta, och deras kamrat Paul upp ordentligt högt i bergen. Åker man upp längs Clear Creek till man kommer till 3000 meters höjd, för närvarande alldeles strax under snölinjen, kommer man till en nyutvecklad sportklippa som kallas Ra. Klippan är vertikal eller just lite brantare än vertikal och är ungefär 100 meter hög. Alla leder är helt bultade och graderna håller sig mestadels i 5.11 - 5.12 registret. Otroligt rolig klättring högt upp i bergen. Fina höstfärger på asparna som stod inblandade i barrskogen. Brutalt jobbig anmarch för min forfarande svullna fot. Det snöar nog där vilken dag som helst. Skönt att hänga med människor med militärbakgrund, de har långt bättre andedräkt.

Just det. Jag såg klätterfilmen "King Lines" i lördags. Fint filmad, särskilt sekvenserna från Clark Mountain i Mojaveöknen. Filmen handlar om den amerikanske klättraren Chris Sharma och är gjord som en typisk amerikansk sportdokumentär. Har man svårt för blind hjältedyrkan bör man nog avhålla sig från att köpa filmen, så mitt betyg blir: låna från kompis eller sno från internet.

-----
Fotnot: Med denna något krångliga mening vill jag säga att det är galet soft graderat i Colorado i jämförelse med Japan.

Att växla pengar

Jag förde in en bunt yensedlar till USA för att bruka för bilshopping. Att växla in dessa japanska pengar till den lokala valutan visade sig svårare än jag trott. I Europa talar vi ju ett par hundra språk och har ungefär lika många valutor, så minsta lilla bankkontor kan växla vad som helst. I USA pratar de spanska och lite engelska, och har en enda valuta. Att någon skulle ha några sedlar med andra gubbar på framsidan är en nästan hädisk tanke. Jag var in på fem banker i centrala Denver innan jag hittade en som kunde växla in utländska pengar.

I ett litet undanskymt hörn av USbanks huvudkontor i Denver satt en liten etioper och skötte en speciell kassa för valutatransaktioner. Han hade gått i brittisk skola och blev alldeles jättelycklig över det faktum att jag kunde bokstavera den sista bokstaven i det engelska alfabetet korrekt.

Annars har jag vart i Eldorado Canyon och klättrat en snabbis. Eh. Jag kommer nog inte återvända till West Ridge några fler gånger i år. Det ligger förvisso nära vägen och så, men att skyffla hyllor i 40-50 meter får man ju nog av i de skandinaviska fjällen, det känns onödigt att åka ända till Klippiga Bergen för det. Dubbelrep hade varit perfekt. (Bara en sådan sak.) För övrigt har de lokala klättrarna alls icke hört talas om den tekniken, de verkar föredra att använda ett rep, släpa med sig oändligt långa slingor, och låta repdrag ingå i graden.

Bra frågor

Här sitter jag i Colorado, på en enorm slätt. Så länge man tittar österut ser man bara platt jordbruksmark bre ut sig. Färre höjdkurvor än Danmark. Tack och lov reser sig de klippiga bergen rakt upp ur slätten några tiotal miles västerut.

Det är dit jag ska.

För övrigt är detta min favoritfråga på formuläret man måste fylla i för visumfritt inträde till USA:

Have you ever been or are you now involved in espionage or sabotage; or terrorist activities; or genocide; or between 1933 and 1945 were involved, in any way, in persecutions associated with Nazi Germany or its allies?

Uhmm, no?

    Vi lämna med oro
    de skandiska skär.
    Vi trivdes, vi voro
    så lyckliga där.
    I blommande lindar,
    där nästet vi byggt,
    balsamiska vindar
    oss vaggade tryggt.
Nu sträckes mot okända rymder vår flykt.

—Erik Johan Stagnelius

Att höra hemma

Jag har en vän som har en japansk mor och en amerikansk far. Fadern är av europeisk ursprung. Min vän har huvudsakligen asiatiska drag, i alla fall i vitingars ögon, men ser definitivt inte japansk ut i japanska ögon. En gång berättade hon att hon tyckte det är så skönt att semestra på Hawaii eftersom hon där har ett helt alldagligt utseende och kan smälta in. Jag förstod nog inte alls vad hon menade. I Japan är jag ju uppenbart utlänning, men eftersom jag är högst närsynt och allmänt ointresserad av andra människor så upplever jag aldrig att japaner stirrar på ett närgånget sätt. Jag kända aldrig att det var avigt att inte se ut som alla andra.

När jag kom tillbaka hit till Sverige förstod jag plötsligt vad hon menade. Första dagen jag gick och drev omkring i vår huvudstad kände jag mig allmänt lycklig över att alla är blonda, orakade, illa klädda och smutsiga. Precis som jag. (Senare samma dag började jag misstänka att det var någon slags dörrvaktsfestival i staden, eftersom alla var stora som hus.)

På måndag åker jag till Nordamerika. Jag är tillbaka strax efter Lucia.