Sayonara

Av själva ordet blogg som lånats av engelskans blog, en sammandragning av web och log, förstår man att bloggen har en journalförarande funktion. Det ingår alltså i bloggens själva väsen att den—i omvänd kronologisk ordning— med regelbundenhet bokför något: politiska ståndpunkter, dagliga vedermödor, dagens ombyte eller annat av intresse. Det var länge sedan något sådant skedde på denna adress, så därför är det rimligt att sätta en allt för försenad punkt för denna samling krönikor.

Om Japan
Om Klättring
Om Amerika

För mig återstår det bara att säga sayonara, på återseende; eller mindre formellt: ja, mata!


Tall på ö ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund

Vykort från förra sekelskiftet

[Kungstradgarden, Stockholm, Sweden] (LOC), ursprungligen uppladdat av The Library of Congress.

Library of Congress är med i tiden. Det fotomekaniska trycket av Kungsträdgården i Stockholm ovan är från 1890-talet, och tillhör det amerikanska kongressbibliotekets samling.

Kongressbibliotekets något klumpigt döpta Fotokromatiska resevyer innehåller bilder från hela världen. Biblioteket håller på lägga ut dessa på flickr.com. och börjar norrifrån med landskap och havsvyer från Norge och Sverige.

Flickr-användare själva kan både kommentera foton och lägga till taggar. På det sättet får kongressbiblioteket gratis arbetskraft, och de ofta felaktiga ortsnamnen kan rättas till. Bilderna blir också utmärkt sökbara.

Världsutställningen:


[1897, Art Institute, Stockholm, Sweden] (LOC) ursprunglingen uppladdad av The Library of Congress



Trollfjord



[Troldfjord, Raftsund, Lofoten, Norway] (LOC) ursprunglingen uppladdad av The Library of Congress



Trollväggen



[Troldtinderne, Romsdalen, Norway] (LOC) ursprunglingen uppladdad av The Library of Congress



Samefamilj



[A Lapp family, Norway] (LOC) ursprunglingen uppladdad av The Library of Congress



Tipstack: Pär

Gott nytt år

Silhouette of Birch tree, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Det är väl nymånen som gör detta foto.

Dawes & Dixon om Indian Face

Johnny Dawes & Nick Dixon sitter i en pub och pratar om Indian Face på Clogwyn Du'r Arddu i Wales.


Dawes and Dixon on the Indian Face from UKClimbing.com TV on Vimeo.

Johnny Dawes gjorde första bestigningen av Indian Face 1986, en vägg som fick sin andra bestigning tio år senare av Nick Dixon.

» It is like meeting a beautiful women that is a psycopath...« säger Dawes när han skall förklara hur Indian Face känns att klättra, innan han kommer på sig själv och fyller på med »... that's not that rare, is it?«

Amerika

(Utkast, jag ids inte skriva mer)

Amerikanska poliser är riktigt barska. Två gånger har jag blivit stoppad av den amerikanska vägpatrullen och en gång av Sheriffen i Utah. Poliserna rör sig aggressivt, hela deras kroppar säger att resten av världen är lägre stående. Nästan allt de säger säger de på ett otrevligt sätt, men i själva verket är de milda och egentligen bara intresserade av att beslagtaga marijuana och skriva ut fortkörningsböter. Så länge som man kör rökfritt i en långsam bil så kommer man undan med nästan vad som helst.

Forden hade, eftersom den inte klarade Colorados utsläppstest, tveksamma ägarförhållanden och obetald fordonsskatt. Vi blev stoppade av Sheriffen i Moab, nominellt för »drifting«, men mer troligt för att vi hade Coloradoplåtar och och såg ut som lösdrivare. Inte bara bilen saknade registrering, det gjorde även Alfs Smith & Wesson. I staten Utah måste alla vapen man medför på bilresan ligga utom räckhåll bak i skuffen eller tydligt synliga på instrumentpanelen. Åker man bil med en picka i magväskan räknas det som att man bär ett dolt vapen, vilket är förbjudet i Utah.

Sheriffens bil, dold bakom det pimpade polisåket. Foto: Conny Dahlin

Sheriffen delade Team Sweden från Team USA och försökte på detta vis förhöra sig om motståndarlaget innehade حشيش . Vice-sheriffen försökte ge oss gudsfruktan genom att hitta på en historia om att våran passagerare, Alf, var känd som »The Hitchhiker« och hade bland annat skjutit ihjäl fyra poliser i Los Angeles. Vice-sheriffen berättade detta med ett sådant pokeransikte att han skulle kunnat lura mig om det inte var för att öken-eremiten Alf är en känd profil på den amerikanska klätterscenen. När det framgick att inget hashbeslag skulle kunna göras lämnade de Moabitiska sherifferna slokörade oss.

(Jag generalisera för övrigt om amerikanska polisväsendet. Sheriffen i Monticello är jättesnäll så länge man inte kör för fort på 40-vägen norr om stan. Överhuvudtaget verkar mormoner vara hemskt artiga.)

Årets resa startade annars i Denver. För att göra jorden lite mindre frusen ser jag till att flyga interkontinentalt till bilarna jag strött ut. I Denver stod en fånigt bensintörstande Ford Explorer 4x4. (Jag skriver Denver, för jag vill inte låtsas om att jag har vänner i Boulder, Amerikas kanske fånigaste sovjet.) Forden stod kvar från fjolårets USA-resa eftersom den inte gick sälja i en delstat med utsläppstest.

I Boulder klättrade jag några några dagar i väntan på Jocke. När han dök upp åkte vi raskt till Indian Creek, strax utanför Canyonlands nationalpark. Det var när jag skulle sula om mina klätterskor vi lärde känna ökenprofilen Alf. Alf bor i ett plywoodskjul som står på flaket till hans Ford F-150. På vintern står denna rekreationsvagn i öknen, där Alf försörjer sig som skomakare. Alf är femtio, lever långt ute på marginalen, har lite för starka åsikter, och kan mer om klättring än vad som riktigt efterfrågas. Alf tog oss dock under sina vingar och lärde oss både offwidth-tekniker och att skjuta pistol.

Alf och hans truck. I bakgrunden syns Legolas. Foto: Conny Dahlin

Fackarbetaren Conny, som var ledig från slitet på oljeplattformarna i Nordsjön, flög in till Salt Lake City och åkte skyttelbuss till Moab för att sluta upp med oss i Indian Creek. Conny är brutalt stark men saknar erfarenhet av sprickklättring så han fick lära sig nya saker varje dag.

Think Pink! ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund

Efter Conny lämnade oss tog vi Forden och körde till Lexington. För den som lever i okunnighet om Nordamerikas geografi så passerar man på en bilresa från Moab i Utah till Lexington i Kentucky staterna Kansas, Missouri, Illinois och Indiana.

Kansas är säkert så platt som alla säger, jag vet inte, det var natt. Vi såg skördetröskornas strålkastare spegla över fälten. Den enda gången jag vred om ratten var när motorvägspatrullen viftade in oss på vägrenen. Jag fick en skriftlig varning. På varningen angavs min adress som "Körkort 2005-01-25 Vägverket", jag vet inte hur orolig man egentligen skall vara så här i efterhand.

I Missouri gjorde vi årets besök på MacDonalds, efter att ha råkat vänta så länge med mat & bensin att paniken bröt ut. I Missouri får man för övrigt bära sina vapen dolda lite hur som helst, men båda restaurangerna vi kollade in hade en skylt i entrén som upplyste om att dolda vapen var förbjudna. För den som är nyfiken på det USA som inte beskrivs i europeiska medier rekommenderar jag websajten Missouricarry.com

Illionis och Indiana har jag inget minne av, men landskapet blev mer och mer kuperat. Fler städer också.

I Red River Gorge campade vi på bakgården till Miguel's Pizza. Miguel Ventura är en ex-portugis och försörjer hela sin familj med att baka alldeles utmärkta pizzor och att hyra ut sin bakgård till klättrare. Miguels bakgård kanske är den enda campingen i världen som har en skylt där det står "Camping for Climbers Only"? Förutom att duschen låg ute i ett skjul och vattentillförseln frös ihop när det en natt blev nio minusgrader, vilket innebar att jag inte hade duschat på sju dagar när jag våldgästade hassemannen med förfärad familj, är enda nackdelen med Miguels att den ligger i ett så »dry county«. Närmaste ställe för alkoholhaltiga drycker var en »beer trailer« ute i skogen där en skäggig man sålde öl.

Forden fick jag såld till en flicka från Ohio.

Connys foton från Indian Creek finns på hans facebook.

-

新丸ビル, ursprungligen uppladdat av haruakisora.

Last day

Last day, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Denna sista dagen i Indian Creek var färgerna så starka att jag var tvungen att dra ner färgmättnaden i datorn för att korten skulle se verkliga ut...

Adjö till Utah

Big Baby, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Vår odyssé över mer sällan besökta amerikanska stater fortsätter. Vi har lämnat Utah och är på väg till Kentucky. Detta skrivs från ett hotellrum i Kansas. Kansas är helt platt, även på natten.

Kortet ovan föreställer mig, innan knäet fastnade och vidare uppstigning omöjliggjordes. Knäet gick fint att dra ut efter jag hissat upp vatten att använda som smörjmedel.

Mer öken

Supercrack, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Conny klättrar första replängden av "Luxury Liner" som även är känd som "Supersprickan i öknen".

Öken!

Då var man i öknen igen. Jag och Rasta-Jocke är i Indian Creek för att öka vår repertoar av lidande. Fingrar redan såriga från entums sprickor. Dödstysta nätter, så stjärnklara att det sticker i ögonen.

Vi har ingen täckning för mobiltelefon nere i dalen; den närmaste staden med täckning är Moab. Detta skriver jag från biblioteket i Monticello, staden där början av Oliver Stone-filmen Natural Born Killers utspelar sig. Highway 666 startade på den tiden här, men nu har den bytt namn till Highway 411. Monticello har inte fått GSM-täckning än. Inte kan jag uppdatera min status på facebook heller, eftersom delstaten Utah klassificerar webplatsen som en dating-site. Detta kan vara det sämsta stycke jag någonsin skrivit. Men nu vet ni.

BEAUTY: spring

BEAUTY: spring, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Don't worry be happy·
BEAUTY: spring
Bird, Colour, Power
Music, SunShine, Snow·
five important things in life:
Belief, Care, Love, Health,
Happiness·
Catch a fish from a sea
Anytime is fresh·

Ibland längtar jag tillbaka till Nagoya. Denna skylt läste jag varje gång jag passerade den lilla indiska resturangen just utanför min lägenhet.

Kvaløya, 70 grader nord

Almost, but not quite, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Joakim hänger med knappt nöd kvar i greppen på kruxet. Alla leder i "Gullknausen" startar från en hyllsystem som traverserar berget några hundra meter ovan havet. Vid denna punkt har Joakim en hel del luft under fötterna, bakom ryggen några få ensliga öar – sedan inget utom det vida havet.

Kortet tog jag i sommras.

Lappland

Lappland, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Utsikt från Offerhällan i Sörnoret strax utanför Åselse i södra Lappland. Det sägs att det finns fler älgar än människor i Åsele kommun. Med en befolkningstäthet på tio människor per tusen hektar kan det vara rimligt.

Foto

I wish it was true.., ursprungligen uppladdat av khalidarasul.

(Eftersom förra posten var gnällig så försöker jag kompensera med något mera positivt.)

Jag lägger upp mina foton på den yahoo!-ägda sidan flickr.com och tycker att det fungerar alldeles utmärkt. Jag, liksom de flesta användarna, är naturligtvis klantiga amatörer som knappt vet vilken sida av kameran man bör rikta mot motivet, men några riktigt duktiga fotografer lägger ut många av sina foton på flickr. Nedan bjuder jag på en lista av några som jag uppmärksammat:

http://www.flickr.com/photos/mr_fabulous/ (Landskap)
http://www.flickr.com/photos/chris_frick/ (Klättring / Landskap)
http://www.flickr.com/photos/visualadventure/ (Konst / Fotojournalistik / Landskap)
http://www.flickr.com/photos/ladzinski/ (Friluftssporter / Klättring)

Feuilliton

Min avsky för kultursidorna når snart Hessiska höjder. Står man ut med den mässande tonen tvingas man till exempel vältra sig i sådant här:

Ett nytt kallt krig? Frågan om inte det gamla utgjorde ett starkare skydd för små, oberoende stater: de hårdspända kärnvapenmusklerna gjorde varje rörelse utanför givna maktsfärer riskabel för supermakterna. Idag kan ryssarna stycka Georgien och helt korrekt räkna med att just inget händer. I morgon ...

Borde inte en krönika vara en krönika över något annat än ett historiskt dokument över skribenters oförmåga till eftertanke?

Mängdlära

Det finns ju inget som kan lysa upp en vanlig regnmulen onsdag som ett pikant logikskämt.

Strippen hittades naturligtvis på xkcd.com. (Tipstack: Pär Lindholm)

(Min favoritvits fungerar tyvärr bäst på engelska: Pope John settled the continuum hypothesis, declaring that Cardinals over 80 have no power.)

Västkusten: regnar ständigt.

Kronenburg?, ursprungligen uppladdat av Lisette o Jens.

På Västkusten hade de syndaflod. Vi försökte desperat klättra mellan regnskurarna. Här har jag blind panik på en våt tunn väggtur signerad Lundahl-Selin. Det gick inte så bra.

Så vi åkte till Norrland istället. Där regnar det i alla fall inte en halv decimeter varje dag.

Jonas på Jämtland, ursprungligen uppladdat av Lisette o Jens.

På Ringkallen är vädret alltid bra. Här klättrar jag Karis fina led "Jämtland, Jämtland, regnar ständut". Låter som Östersundarna också har tvingast ut till Höga Kusten vid regn.

Ego on Fermenta, 6+, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Fermenta är ju fin. Börjar bli rätt skitigt på Ringkallen dock. För lite luftföroreningar antar jag.

Historiens vingslag

Idag timmrade jag och far ner en av ladorna på Sörstranna och körde hem den till gården. I nocken stod det inristat PPW ?/2 1896. Min anfader Per Persson Wiklund hade alltså timmrat upp samma lada i februari 1896, sju år innan farfar föddes. Att se sådana inristningar ger en stark känsla av Heimat.

SM för vinthundar

Grayhound racing-14, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Här hemma i byn anordnas svenska mästerskapen för vinthundar. Jag var ut till banan och kollade i kväll. Vinthundar springer jättefort vet jag att meddela.

Grayhound racing-17, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Storpelaren på Vågakallen

Vi hade i alla fall tur med vädret

För några år sedan åkte vi på klubbresa med Umeå klätter och högfjällsklubb till Lofoten, en av världens kanske vackraste ögrupp. En regnig dag åkte vi ut till den lilla viken Paradiset, som ligger strax utanför byn Kalle. På väg ut får jag syn på en stor och mäktig granitpelare som sveper upp mot ett fjäll som ser lika dramatisk ut som de toppar som pryder de färgmättade omslagen till fantasylitteratur i häst- och svärdgenren. Den nästan 800 meter höga pelaren på Vågakallens nordvästsida hade då två etablerade leder, den mycket seriösa Freya först bestigen av de österrikiska makarna Jasper, samt orginalleden från 1980, kort och gott kallad Storpillaren.

BILDTEXT: Vågakallen från nordväst. Storpelaren är den centrala, solidaste pelaren.

Storpillaren klättrades första gången av de lokala klättrna Arild Meyer, Kjell Skog och Finn Tore Bjørnstad. På första bestigningen användes en hel del direkt aid. Storpillaren räknades som en seriös tur på den tiden det begav sig, och det dröjde ända till 1993 år innan den fick en andra bestigning. Numera får den rätt många bestigningar varje år.

Elin, Vegan-Fredrik, Rasta-Jocke åkte i början av Juni ut till Lofoten, mitt första återbesök. Givetvis låg Storpelaren längst upp på önskelistan. Efter två dagar utan att ett enda moln syns på himmelen hade jag och Jocke skramlat ihop nog med mod till att racka på för ett försök på Storpelaren.

Vi lämnade tälten just innan tio på förmiddagen efter en lång frukost, där vi med lite oro i magen tryckte i oss så mycket mat vi kunde. Jag packade två liter vatten, en regnjacka, första förband, tre snickers och en energikaka i ryggsäcken. Jocke hade tre liter vatten, fyra mars-bar och en regnjacka. Nu var det till topps som gällde.

Anmarchen gick genom ospårad terräng i högerkanten av Kallevattnet upp i en dramatisk fjälldal, och avslutades med att vi vann 150 höjdmeter längs några mycket exponerade och stundtals rent obehagliga gräshyllor. Pelaren bildar en nordvägg så det fanns en hel del snö kvar och vi hade därför möjlighet att fylla på vatten från bäckar allt eftersom, så vi bäljade i oss så mycket vi kunde.

Redan på tredje replängden hade vi lite tidsödande strul då vi inte var riktigt säkra på var man traverserar över till det tydliga hörn som leder upp till Storhylla. Till slut löste Jocke problemet med en friktionstravers som säkrades med en gammal rurp med en rutten slinga i, en halvdan alien och mycket mod.

Replängden upp till Storhylla sägs vara 7-, men både jag och Jocke fann den vara rätt hård och teknisk. Jag borde definitivt ha vilat någon kvart efter jag följt den och inte bara bytt utrustning på hyllan innan kruxreplängden. Kruxreplängden följer en mycket fin jamspricka som klättras i grad 7, den var min och jag brände ut mig totalt, mycket häng och strul, men Jocke följde enkelt utan att hänga i repet. Vid det här laget började jag misstänka att två boulderpass i timmen á 90 minuter inte är den bästa vinterträningen för en vansklig fjälltur.

Några lättare replängder följde upp till en kamin och ramp som sägs gå i grad 7-, vilken vi båda fann vara lättast av replängderna i sjunde graden. Den följdes av en 6+ som jag fuckade upp totalt (börjar se en mönster här.) Jag fick sjukt repdrag och fick fira ner för att rensa ut säkringar under mig så att repet kunde löpa lättare. Trots det fick jag använda en mekanisk repklämma för att ta hem repet till standplats.

Efter den åttonde replängden följer lätt klättring i flera hundra meter, men kvaliteten på klippan sjunker betydligt. Vid det här laget var jag så trött att jag behövde ledsagare, och turligt nog hade jag en i min replagskamrat. Jag höll på halka av på en replängd i den femte graden, något jag inte kan påminna mig ha hänt de senaste tio åren. Jag glömde en röd alien i stand och Jocke reverserade ner och hämtade den. Någon replängd senare klippte jag ur en fräsch Camalot #2 med en sprillans ny slinga och lämnade den, vilket vi inte upptäckte förrän vi var nästan uppe. Det lär ju glädja nästa replag i alla fall.

BILDTEXT: Storpillaren börjar en bit under fotots högerkant och följer nära silluetten i bild.

Leden avslutas med en travers över en kam i två replängder, sedan ska man om man går orginalleden klättra i sjätte graden osäkrat i femton meter längs en svaplatta och ett ytterhörn. Jag och Jocke tittade på pinackeln i hela tio sekunder innan vi beslöt oss för att offra en kil och lite prusiksnöre och fira av tjugo meter ner åt höger och klättra upp till toppen via 95 meter vertikalt gräs. Vid det här laget var jag så borta att jag inte kom ihåg hur man slog en vanlig prussikknut, Jocke föreslog att jag skulle använda en fransk prussik i stället och den lyckades jag få till. Efter två replängder mycket lös klättring kunde vi häva oss upp på den perfekt platta toppen. Klockan var nu kvart över tolv på natten och vi hade klättrat i tretton timmar och rört oss uppåt i totalt fjorton och en halv timme. Eftersom Lofoten ligger en bra bit norr om polcirkeln sken midnattssolen med sitt milda ljus på oss medan vi knöt ur oss ur repen.

När vi satt och pustade ut på toppen hade vi ingen känsla av lättnad, mer en beslutsam känsla av att inte tappa koncentrationen förrän vi kommit ner till havsnivå. Vi kunde nämligen tydligt se hur besvärlig nedstigningen från toppen såg ut. Efter en trettio meters avfirning diagonalt ner mot Vågakallens sydvägg började vi traversera och neråtklättra längs exponerade gräshyllor och över djupa stupbranta bäckraviner. Vid detta lag hade vi slut godis och vatten och helt tomt i våra glykogendepåer. Vi knöt in oss i repen igen och gick med löpande säkring i åtminstonde två timmar snett längs sydväggen. I efterhand har vi studerat foton från sydväggen och konstanterat att vi måste ha missat normalvägen.

Totalt tog det oss drygt fyra timma att ta oss ut till Djupfjord. Jag hade tagit med mig mobiltelefonen och ringde Fredrik som kom och hämtade oss med bil. På det viset slapp vi gå de 7-8 kilometer vi hade tillbaka till campingen i Kalle. Efter en redig middag gick vi och la oss i tälten just innan sextiden på morgonen. Fyra timmar senare vaknade jag av att tio husbilar stod på tomgång utanför tältet samtidigt som lika många tyska pensionärspar tjattrade.

BILDTEXT: Vågakallen har mycket grov granit: mina händer klockan fem på morgonen.

Noter för klättrare
(Refererar till Rockfax-föraren)
Klättra enbart vid stabilt väder. Sista biten endast möjlig om klippan är torr: även escapen vi gjorde är nog omöjlig om blöt.

Vi hade följande rack:
Kil: Mestadels wallnuts + några rocks. Från wallnut #1 till #9 dubbelt #2-#5. Dubbleringen var onödig, men kilar väger ju nästan ingenting i alla fall. Vi hade också med några mikrokilar men placerade dem aldrig. En kil fastnade och en offrade vi för att förstärka stand under repl. 15.
17 Kammar:
Aliens:
Blå (1)
Grön (2)
Gul (2)
Silver (1)
Röd (1)
Guld (1)
Camalots:
Lila, #0.5 (1)
Grön #0.75 (2)
Röd #1, (1)
Gul #2, (1)
Blå #3, (1)
Silver# 4 (1)
Wild Country
Röd #2 (1)
Gul #2.5 (1)

En och en halv meter repsnöre för firningar och räddningsoperationer (vi hade ju inga som helst planer på reträtt ändå).

Vi var nöjda med racket. Camalot #4 är ju stor och tung men vi placerade den på nästan alla replängder utom de första två sjuorna. 3e replängden hade en dåligt säkrad travers i början (om vi klättrade rätt) som kändes läskig. Vi bröt tredje replängden vid hyllan på mitten, vilket kändes bra. De sista 20 meterna upp till Storhylla kändes hårda. 60-metersrep kändes nödvändigt på nionde replängden om man pitchar den (lätt osäkrad klättring upp till första möjliga stand) annars gå löpande.

Gräsklättringen på repl 15 och 16 beskrivs ej särskilt noga i föraren men vi firade av från pinackel snett ner åt höger 15-20 meter till en nisch ovan ett klämblock i ravinen (bra stand). Hyggliga säkringar rakt upp från stand (svår gräsklättring) sedan mycket löst, mossigt och skitigt, snett upp mot höger sedan tillbaka vänsterut mot innerhörnet. 55 meter till acceptabel standplats. Sista replängen är mycket lös och går snett upp mot vänster i hörnet, går ihop med orginalreplängden i slutet, lös fjällskiffer upp till mantling, 40 meter.

Skulle jag klättra någon led på Vågakallens nordvästpelare igen (så här någon vecka senare börjar man ju så smått drömma om Stormpelaren – någon som anmäler sig frivillig till aidreplängderna, jag har jumars) skulle jag nog klättra upp till stortoppen av Vågakallen och följa stigen ner. Vi talade med en snubbe som gjort kamtraversen upp till stortoppen och han berättande att det var en tydlig enkel stig ner från toppen.