Amerika

(Utkast, jag ids inte skriva mer)

Amerikanska poliser är riktigt barska. Två gånger har jag blivit stoppad av den amerikanska vägpatrullen och en gång av Sheriffen i Utah. Poliserna rör sig aggressivt, hela deras kroppar säger att resten av världen är lägre stående. Nästan allt de säger säger de på ett otrevligt sätt, men i själva verket är de milda och egentligen bara intresserade av att beslagtaga marijuana och skriva ut fortkörningsböter. Så länge som man kör rökfritt i en långsam bil så kommer man undan med nästan vad som helst.

Forden hade, eftersom den inte klarade Colorados utsläppstest, tveksamma ägarförhållanden och obetald fordonsskatt. Vi blev stoppade av Sheriffen i Moab, nominellt för »drifting«, men mer troligt för att vi hade Coloradoplåtar och och såg ut som lösdrivare. Inte bara bilen saknade registrering, det gjorde även Alfs Smith & Wesson. I staten Utah måste alla vapen man medför på bilresan ligga utom räckhåll bak i skuffen eller tydligt synliga på instrumentpanelen. Åker man bil med en picka i magväskan räknas det som att man bär ett dolt vapen, vilket är förbjudet i Utah.

Sheriffens bil, dold bakom det pimpade polisåket. Foto: Conny Dahlin

Sheriffen delade Team Sweden från Team USA och försökte på detta vis förhöra sig om motståndarlaget innehade حشيش . Vice-sheriffen försökte ge oss gudsfruktan genom att hitta på en historia om att våran passagerare, Alf, var känd som »The Hitchhiker« och hade bland annat skjutit ihjäl fyra poliser i Los Angeles. Vice-sheriffen berättade detta med ett sådant pokeransikte att han skulle kunnat lura mig om det inte var för att öken-eremiten Alf är en känd profil på den amerikanska klätterscenen. När det framgick att inget hashbeslag skulle kunna göras lämnade de Moabitiska sherifferna slokörade oss.

(Jag generalisera för övrigt om amerikanska polisväsendet. Sheriffen i Monticello är jättesnäll så länge man inte kör för fort på 40-vägen norr om stan. Överhuvudtaget verkar mormoner vara hemskt artiga.)

Årets resa startade annars i Denver. För att göra jorden lite mindre frusen ser jag till att flyga interkontinentalt till bilarna jag strött ut. I Denver stod en fånigt bensintörstande Ford Explorer 4x4. (Jag skriver Denver, för jag vill inte låtsas om att jag har vänner i Boulder, Amerikas kanske fånigaste sovjet.) Forden stod kvar från fjolårets USA-resa eftersom den inte gick sälja i en delstat med utsläppstest.

I Boulder klättrade jag några några dagar i väntan på Jocke. När han dök upp åkte vi raskt till Indian Creek, strax utanför Canyonlands nationalpark. Det var när jag skulle sula om mina klätterskor vi lärde känna ökenprofilen Alf. Alf bor i ett plywoodskjul som står på flaket till hans Ford F-150. På vintern står denna rekreationsvagn i öknen, där Alf försörjer sig som skomakare. Alf är femtio, lever långt ute på marginalen, har lite för starka åsikter, och kan mer om klättring än vad som riktigt efterfrågas. Alf tog oss dock under sina vingar och lärde oss både offwidth-tekniker och att skjuta pistol.

Alf och hans truck. I bakgrunden syns Legolas. Foto: Conny Dahlin

Fackarbetaren Conny, som var ledig från slitet på oljeplattformarna i Nordsjön, flög in till Salt Lake City och åkte skyttelbuss till Moab för att sluta upp med oss i Indian Creek. Conny är brutalt stark men saknar erfarenhet av sprickklättring så han fick lära sig nya saker varje dag.

Think Pink! ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund

Efter Conny lämnade oss tog vi Forden och körde till Lexington. För den som lever i okunnighet om Nordamerikas geografi så passerar man på en bilresa från Moab i Utah till Lexington i Kentucky staterna Kansas, Missouri, Illinois och Indiana.

Kansas är säkert så platt som alla säger, jag vet inte, det var natt. Vi såg skördetröskornas strålkastare spegla över fälten. Den enda gången jag vred om ratten var när motorvägspatrullen viftade in oss på vägrenen. Jag fick en skriftlig varning. På varningen angavs min adress som "Körkort 2005-01-25 Vägverket", jag vet inte hur orolig man egentligen skall vara så här i efterhand.

I Missouri gjorde vi årets besök på MacDonalds, efter att ha råkat vänta så länge med mat & bensin att paniken bröt ut. I Missouri får man för övrigt bära sina vapen dolda lite hur som helst, men båda restaurangerna vi kollade in hade en skylt i entrén som upplyste om att dolda vapen var förbjudna. För den som är nyfiken på det USA som inte beskrivs i europeiska medier rekommenderar jag websajten Missouricarry.com

Illionis och Indiana har jag inget minne av, men landskapet blev mer och mer kuperat. Fler städer också.

I Red River Gorge campade vi på bakgården till Miguel's Pizza. Miguel Ventura är en ex-portugis och försörjer hela sin familj med att baka alldeles utmärkta pizzor och att hyra ut sin bakgård till klättrare. Miguels bakgård kanske är den enda campingen i världen som har en skylt där det står "Camping for Climbers Only"? Förutom att duschen låg ute i ett skjul och vattentillförseln frös ihop när det en natt blev nio minusgrader, vilket innebar att jag inte hade duschat på sju dagar när jag våldgästade hassemannen med förfärad familj, är enda nackdelen med Miguels att den ligger i ett så »dry county«. Närmaste ställe för alkoholhaltiga drycker var en »beer trailer« ute i skogen där en skäggig man sålde öl.

Forden fick jag såld till en flicka från Ohio.

Connys foton från Indian Creek finns på hans facebook.