Toyota, vår etcetera

Jag ögnade för några dagar sedan igenom en artikel i GEO som hävdade att den japanska kulturen var präglad av de våldsamma växlingarna mellan årstiderna. Så kan det säkert vara.

Fram till i lördags var det allmänt kallt och miserabelt, men på söndag blev det vår. Strålande väder, så jag impulshyrde en bil och åkte ut till kullarna bakom Toyota. På sydsluttningarna hade redan plommonträden slagit ut sina föga smakfulla knallrosa blad.

Naturligtvis åker jag inte ut i naturen om det inte väntas sport. Kullarna ovan Toyota är översållade med fina granitblock, de största upp till över tio meter höga. Tyvärr hamnade jag lite fel när jag försökte följa skyltningen och den handritade kartan och hamnade på en liten serpetinväg utan räcke som skulle få den mest härdade alpbilist att bete sig som mig: hålla allt för långt in i en kurva och skrapa lacken på bilen.

Träffade för övrigt ett glatt gäng som hojtade vilt och poserade som samurajer i skogarna. Jag undrar om de försökte komma i kontakt med sin manlighet eller något? Särskilt skräckinjagande var de i alla fall inte, särskilt inte när de tog av sig hjälmarna och åt medhavd lunch från 7-11.


Träffade dessutom några klättrare från Nagano som kört ner över dagen, tre och en halv timme enkel väg, som jag hängde med. En tjej som var riktigt duktig på att klättra och två killar som fick kämpa lite hårdare. Tjejen var också den självutnämnda översättaren av allt jag sa på J-engelska till japanska, lustigt nog begriper jag tillräckligt mycket japanska för att förstå att hon stundom översatte de jag sa till något helt annat. Nåja, ingen anledning för mig att korrigera, jag sa ju förstås inget viktigt. Av någon anledning fann de samurajpojkarna en smula generande, och insisterade på att samurajpojkarna inte var helt vanliga japaner. Vanliga japaner var mer som de. Nå, den spik som sticker ut längst bör slås in först, säger jag.


Hela veckan har vädret varit strålande, och plommonträden har börjat slå ut även inne i Nagoya. Det har vart bra för mitt humör, som tog en liten törn när jag tvingats betala 20.000 Yen för repan på hyrbilen. Hoppas vädret håller sig till på söndag, i så fall ska jag och den en tvärhand höga trollkarlen jag tränar med ibland åka till ett nyutvecklat boulderområde som visst ska var grymt.

Diamond slab
Originally uploaded by Jonas Wiklund.

Jag har ju klättrat tillräckligt länge för att ha klättrat en hel del med klättrare som uppenbart är flera divisioner bättre än jag. Men dessa klättrare har i allmänhet ungefär samma kroppstyp som mig, så jag kan enkelt inbilla mig att jag kan göra samma saker som de, vore jag bara en smula starkare, några kilo lättare, var mer flexibel, hade några centimeter bättre räckvidd etc. Många av de riktigt duktiga japaner jag träffat har en sådan radikalt annorlunda kroppsform än mig att vad de kan göra ter sig som magi i mina ögon. I ett grepp som jag kan hänga i 8 sekunder kan min kompis trollkarlen hänga i minst en minut tills han släpper av vad jag misstänker är ren tristess.

Byakuren-affären

I Tenjins andra distrikt i staden Fukuoka på ön Kyuushuu fanns det vid den tiden en villa som kallades Akagane Goten---kopparpalatset--- eftersom taket var av koppar. Kolgruvemagnaten Denuemon Itou, som skapat sin förmögenhet med sina egna bara händer, hade låtit bygga villan för sin andra fru, den unga Akiko Yanagihara.

Akiko Yanagihara var en dotter till greve Sakimitsu Yanagihara, född av en av hans konkubiner. Under ledning av Nobutuna Sasaki studerade hon lyrik, särskilt tanka-formen, och skrev dikter under pseudonymen Byakuren, det namn hon är känd och älskad under.

Trots materiellt överflöd var livet i kopparpalatset inte enkelt för Byakuren, särskilt inte efter att Denuemons älskarinna flyttade in i villan.

Plötsligt en dag drabbades Byakuren av kärleken, den fria kärleken till råga på eländet, och flydde villan för att leva med föremålet för sin kärlek, Ryusuke Miyazaki. Detta blev en första klassens skandal, den så kallade "Byakuren-affären". När Byakuren lämnade konvenansäktenskapet blev hon måltavla för elakartat skvaller. Skandalen blev så omfattande att hennes storebror tvingades kliva ner från det japanska överhuset. Kanske för att minska omfattningen av skandalen låste Byakurens familj in henne i ett rum i hemmet, och först efter 1923 års stora jordbävning lät de henne gifta sig med sin älskade.

Att Byakuren, som kom att spela en aktiv roll i kvinnorörelsen i Japan, var en kvinna med egen vilja kan vem som helst begripa som läser följande tanka hon skrev i sin ungdom.

Ware nakuba
waga yo mo araji
hito mo araji
mashite mi o yaku
omoi mo araji


Ungefär:

Om jag inte fanns
fanns inte heller min värld,
fanns inte min man,
och då skulle ingen eld
finnas att bränna min själ.

Herr Miyazaki var av svag hälsa, och Byakuren tvingades sköta honom, arbeta och skriva poesi, under svåra ekonomiska förhållanden. "Jag var långt gladare då än när jag grät bak gyllene skärmar i den Itouska villan" sade hon senare.

Byakuren föddes 1885 och dog 1967, vid 81 års ålder. Hennes man Ryusuke dog 1971 vid 79 års ålder. Kopparpalatset brann ner 1927.

---------
För den som till äventyrs skulle vara intresserad av japansk lyrik rekommenderar jag:

Oriori no Uta, Poems for all seasons från http://www.kodansha-intl.com/
One hundred poems from the Japanese, Kenneh Rexroth (övers.)

(Jag undrar vad som kan vara ännu mindre intressant än matematikuppgifter för japanska gymnasieelever?

Ja, jag vet! Japansk lyrik!)