冬至 – Vintersolstånd

skridsko-6.jpg, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Idag, åtta minuter efter åtta inträffade vintersolståndet. Kortet tog jag i Boviksfjärden mitt på dagen.

Norrut

Snötäcket ökar långsamt i tjocklek för varje mil. Klockan är snart tre, vi är snart i Sundsvall och solen går ner i sydväst. Jag sitter i en buss mellan Stockholm och Umeå och surfar trådlöst: världen blir bättre och bättre.

Kära jultomte

Jag vill ha en kindle. Jo jag vet att de är slutsålda och att amazon inte skeppar dem till Europa. Men om du inte fixar fram en till mig så slutar jag tro på din existens.

Vänligen, Jonas

Från väst

Sunset at Red Rock National Monument, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

[text kommer senare]

Flash Flood

Ursäkta min hybris, men kanhända är jag en regngud. Nu har vi syndaflod här i öken.

Jag har packat ihop mina grejor och sitter på Crossroads Café. Antingen kör jag till Las Vegas eller hyr in mig i ett motell eller sover i bilen. Burr....

Joshua Tree

Solen skiner alltid i södra Carlifonien. Tyvärr är det för blåsigt för att klättra, så i dag har jag vilodag.

I förrgår åkte jag och New York Neal från Red Rock till Joshua Tree National Monument, mellan Las Vegas och Los Angles. Igår trotsade jag och Santa Cruz-orginalet Jamie (stavning?) blåsten och kylan och klättrade "When You're a Jet" och "Pope's Crack", men det var lite för mycket misär. Jag hoppas vinden dör ut, klättringen verkar lovande.

Levitation 29

Levitation 29 är namnet på en av nordamerikas mest klassiska klätterturer. Leden är bevakad av en tre timmars lång, horribel anmarsch upp längst Oak Creek Canyon och av en svårighetsgrad utanför spannet där de flesta klättrare med alpina ambitioner befinner sig. Därför kan man finna leden helt fri från andra klättrare mitt i högsäsongen. I alla fall på en veckodag.

Via en post på rockclimbing.com hade jag fått tag i en man vid namn Alan som var villig att följa med på turen. Jag och Alan startade igår 5.35 från parkeringen vid utfarten av scenic loop och kunde till en början vandra genom bekväm platt öken, något som strax byttes ut mot hopp och skutt bland stenblock i en torr bäckfåra.

Den sista biten upp till klätterturen promenerar man upp längs stora svepande klipphällor.

Jag tror jag aldrig klättrat i ett ojämnare replag, men Alan gjorde en heroisk insats i att följa som andreman upp längs ökenpolerad sandsten. Sandstenen högt upp i Red Rocks dalgångar har en svart fernissa som gör den mycket hård (för att vara sandsten) och ger klipporna fina kanter att dra sig upp i och solida håligheter att placera säkringar i.

Stora delar av Levitation 29 är säkrad med expanderbultar som placerades av de heroiska, för att inte säga herostatiska, förstabestigarna Georg och Jo Urioste på mitten av 70-talet.

Våran insats var väl av det lite mildare slaget. Vi gjorde enbart de första 6 replängderna. Efter de sista kruxreplängderna var Alan duktigt trött och jag kunde inte övertyga honom om det nyttiga att avsluta leden med att i god stil hissa upp honom för de sista lättare partierna.

Lynn Hill, en av de starkaste klättrarna någonsin och en av medlemmarna av replaget som gjorde den första fria bestigningen av Levitation 29 (tillsammans med John Long och Jo Urioste) listar Levitation som den bästa led hon någonsin gjort. Jag har alltid trott att det var mestadels av PR-skäl. Att Lynn Hill ville lista en led som trots allt är åtkommlig för en hobbyklättrare villig att träna hårt några år, hellre än någon led som för evigt bara kommer att vara förunnat den yttersta eliten, till exempel The Nose på Yosemites El Capitan. Efter att ha klättrat huvudelen av Levitation inser jag att min cynism inte säkert är befogad.

Kruxreplängden och replängden efter sägs i "Supertopo" med typisk amerikansk hyperbol vara överhängande. De är de inte. De är väl båda inte mer än vertikala i genomsnitt, men bjuder på fantastisk klättring med hyggligt hög exponering över omgivande öken och med Las Vegas i bakgrunden.

På grund av diverse misstag tog det fyra timmar att gå tillbaka till bilen, stora delar av vägen tillbaka hoppade vi mellan stenblock i pannlampans sken. 18.25, nästan tretton timmar efter vi startade anmarschen var vi tillbaka på parkeringen.

Denna dag har jag ägnat åt att dricka vatten, och att reflektera över hur mycket hårdare bergsguiders jobb är än vad jag förställt mig. Att bära in hela racket på anmarchen, att leda med ett extra rep som tag-line, att alltid ha hela racket på sig, och att hissa upp andremannen förbi kruxpassager tar på mer fysiskt än vad jag trott, till och med på relativ moderat klättring.

The Horn

Ja just det, här är ett kort på mig på en okänd led på The Horn, Utah. Kortet är tagit av Alexander Cooper. Han har ett gäng fantastiska kort på sin site monsteroffwidth.com.

Jag ber om ursäkt för den fåniga hatten. Den är inte min. Jag frös som en hårlös tempelkatt kvarlämnad åt vintern.

Moderately Awesome

Att USA är ett land med många ansikten är en trivial utsaga. Efter att ha spenderat en månad i en Mormonsk trailerpark/stad har man en skev bild av landet. Jag överdriver icke alls om jag säger att hälften av husen är en ombygd trailer. Det känns som om hälften av människorna man möter i Monticello är avskräckande exempel på riskerna med att gifta sig med sin kusin, i flera generationer. På Shell i Monticello kunde två expediter tillsammans inte räkna ut hur mycket jag skulle ha tillbaka när jag gav dem extra växel. Inte var de direkt vackra heller.

Nu har jag börjat återacklimisera mig till civilationen. Även om Las Vegas är en galen stad känns det ändå som att komma hem. Min fånigt stora truck är helt plötsligt inte en småbil inklämd mellan monstruösa 250's och Silverados. Det händer att man ser vackra människor. Folk har kläder som ser ut att vara köpta på butik. Det finns saluhallar där de säljer bra mat. Och så vidare.

Å andra sidan träffar jag här klättrare som har laddade tyska handeldvapen i komposit nedstoppade i packningen. Med en kula i loppet.

Jag klättrar fortfarande mest med ett gäng kanadeniska hardmen. Det är hårt att försöka hänga med i deras tempo när de klättrar ett par grader hårdare än jag. Riktigt trevliga hela bunten så jag trivs. Jag hoppas göra Levitation 29 i morgon med någon snubbe jag aldrig träffat IRL i morgon. Det kan väl gå hur som helst.

Nirvana 3, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Mark cruisar Nirvana, 5.13a/b

You Are What You Is

You Are What You Is-3.jpg, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

I går krashade min kropp efter långvarig självförvållad misshandel. Jag vilar och väntar på att styrkan skall komma tillbaka.

Det visar sig svårt att hitta partner för de längre turer jag vill göra, bland annat eftersom den allmäna kompetensnivån i US är lite för låg.

Under tiden har jag hängt på ett gäng Canadensiska klättrare och deras lokala kontakt. Absurt starka gossar. Särskilt 95 kg tunga Mark imponerar. På fotot poserar Steve på "You are what you is" vid Secret 13 (så kallad för att klippan var hemlig och att alla leder var graderade 5.13)