Om den allra lyckligaste perioden i Sverige defineras som ögonblicket mellan hägg och syren så defineras vår bästa tid i Japan som de kanske två veckor då körsbärsträden står i blom. Japansk väderlekstjänst spår väder, jordbävningar, hamnvågor och när sakuraträden kan tänkas blomma. Vid högplatån runt byn Kawakamimura nedanför Ogawayama stod dessa träd äntligen i blom. Där uppe var det vår, här nere är det sommar. Innan jag åkte upp i fjällen var det, kunde man inbilla sig, fortfarande vår. Nu är det svettiga lakan om natten, och hetta mitt på dan.
Denna morgon hade jag nog knäppt en knapp för lite på skjortan. Parkeringsvakten vid universitetet undrade om jag kom från sydamerika. Men vad kan man göra?
Jag kryssade för övrigt årets första kavajlösa salarymen i måndags vid lunchtid. Cool biz!
Annars vet jag att berätta att Times årliga lista över värdens mest betydelsefulla personer endast finns en man från Nagoya, WATANABE Katsuaki, chef för världens största biltillverkare. Toyotabossen har samma familjenamn som min hyresvärd. Jag tror inte de är släkt.
Premiärminister Abe är inte på listan, men däremot Kyotos MIYAMOTO Shigeru, chefdesigner för Nintendos dataspelkonsol Wii.
onsdag, maj 09, 2007
tisdag, maj 08, 2007
Fantasygenrens poetik
Och nu till något helt annat.
Jag har inte direkt läst god litteratur på senaste. I stället har jag bland annat läst de första två delarna av Christopher Paolinis Arvedels-antologi. Och inte för att jag läst särskilt mycket fantasy, men jag skulle kunna gissa att det går att klassificera böckerna som Tolkienefterapningar, med lite påverkan från nyare författare som låt säga Neil Gaiman.
Av diverse skäl ville Tolkien att hans älvor skulle ha en stark muntlig tradition där viktiga händelser traderas på vers. Ett problem med ringen-triologin är att Tolkien själv måste skriva denna vers, någon som han nog var mycket medveten om att han tyvärr var illa skickad för. Problemet löser mästaren delvis med att varje gång någon bryter ut i vers förklaras det att versen är hemskt bra på alviska men tyvärr horribelt haltande i översättning till det gängse umgängesspråket.
En del av Tolkiens epigoner har inte riktigt samma självinsikt. Nej, de skriver skamlöst vers som exempelvis denna jag fann i Paolinis Eldest:
Ehh.
Jag har inte direkt läst god litteratur på senaste. I stället har jag bland annat läst de första två delarna av Christopher Paolinis Arvedels-antologi. Och inte för att jag läst särskilt mycket fantasy, men jag skulle kunna gissa att det går att klassificera böckerna som Tolkienefterapningar, med lite påverkan från nyare författare som låt säga Neil Gaiman.
Av diverse skäl ville Tolkien att hans älvor skulle ha en stark muntlig tradition där viktiga händelser traderas på vers. Ett problem med ringen-triologin är att Tolkien själv måste skriva denna vers, någon som han nog var mycket medveten om att han tyvärr var illa skickad för. Problemet löser mästaren delvis med att varje gång någon bryter ut i vers förklaras det att versen är hemskt bra på alviska men tyvärr horribelt haltande i översättning till det gängse umgängesspråket.
En del av Tolkiens epigoner har inte riktigt samma självinsikt. Nej, de skriver skamlöst vers som exempelvis denna jag fann i Paolinis Eldest:
Under the moon, the bright white moon
Lies a pool, a flat silver pool,
Among the brakes and brambles,
And black-heart pines.
Falls a stone, a living stone,
Cracks the moon, the bright white moon,
Among the brakes and brambles,
And black-heart pines.
...
Dikten ska föreställas ha skrivits av en ytters vis och mäktig alv efter hundra år av erfarenhet från livets vedermödor. Jag kan inte ens skriva av denna vers utan att rodna bak tangentbordet. Men det som fick mig att tappa ansiktet och till omgivningens bestörtning gapskratta (ett elakt, överlägset gapskratt) på tunnelbanan var följande dialog rörande versen på nästa sida:
“It is custom that everyone who attends the Blood-oath Celibration should bring a poem, a song, or some other piece of art that they have made and share it with those assembled. I have but begun to work on mine.”
“I think it is quite good.”
“If you have read much poetry–”
“I have.”
Ehh.
måndag, maj 07, 2007
Golden Week 07 II
Dag 2, Söndag
»If you're going climbing with young people, you get very, very used to seeing your climbing partner as a tiny little dot.«
– Sir Chris Bonington,
som nog tänkte på klätterturer på jättehöga snöklädda berg när han kläckte ur sig detta. Utsagan är dock allmängiltig.
Mizugaki-skogen ägs av kejsaren. Det sägs att hans höghet beslöt sig att besöka området för fem år sedan. Eftersom berget hade en besvärande brist på infrastruktur så drog de raskt en fin asfalterad led halvvägs upp på berget, glesade ur tallskogen, och drog en myriad av böljande stigar genom skogen. Så att allt skulle vara i topptrim för kejsarens enda besök. Vi klättrare klagar inte. Tillträdet till klättringen underlättades betydligt.
Nå. Söndagen bjöd på finväder och vi packade ihop tälten och åkte till Mizugaki för att klättra på stenblock. Jag värmde upp lite håglöst och testade sedan Indora (1-dan) vilket inte resulterade i något annat än brustet blodkärl på höger ringfinger. Wataru gjorde raskt sprickan Ashura (1-dan) och sedan Indora på några få försök. Jason Kehl flashar Indora på ett videoklipp på drtopo.com. Wataru säger att den är mer 1-kyu än 2-dan, så lätt 7a+ på franska då.
Själv gjorde jag ett namnlöst arête (2-dan) med fransk start, så det är väl tveksamt om jag får ticka. Efter det tickade Wataru en 2-dan och en 1-dan som jag också typ gjorde.
Dagen avslutades med bad i hett radiumvatten och besök på kinaresturant.
Dag 3, Måndag
Natten mellan söndag och måndag tältade vi på parkeringsplatsen. Det borde vi ha låtit bli. Inte tillåtet. Men tydligen får man slå upp sitt tält på gräsplätten nedanför för 1000¥ per natt.
På måndag gick vi upp till Kasamerisawa och klättrade vertikala, tunna, leder på fin granit.
Dag 4, Tisdag
Spöregn hela dagen. Sådana dagar är perfekta för att ligga och trycka i tältet med barnböcker. Jag låg i tältet och läste del två och tre av Jonathan Strouds Bartimäus-triologi. Dagens enda avbrott var för att trycka in oss i bilarna och åka via en svindlande väg över ett bergspass till en annan dalgång för att bada i en onsen, ett varmbadhus med vatten från en hetvattenkälla.
söndag, maj 06, 2007
Golden Week 07 I
Dag 1, Lördag
Lördagen blev ett allmänt fiasko. Efter att tryggt ha somnat in vid halv fyra på morgonen så steg jag upp efter två timmars uppfriskande sömn och satt mig i bilen för att plocka upp Wataru. Han sov när jag kom förbi. Nåja. Vid halv sju var i alla fall på väg österut. Väl framme vid campingen i Ogawayama stötte vi ihop med Itoh och slog upp tälten vid hans baldakin.
Vi värmde upp vid Kujira-iwa, Valstenen, och sömndrucken kunde jag knappt lätta på uppvärmingsproblemen. Efter någon halvtimme började de åska och hagla. Haglet ersattes strax av snöoväder.
Nå det vart ju vackert i alla fall. Bilden nedan visar balansblocket efter att det värsta snöovädret lagt sig.
Lördagen blev ett allmänt fiasko. Efter att tryggt ha somnat in vid halv fyra på morgonen så steg jag upp efter två timmars uppfriskande sömn och satt mig i bilen för att plocka upp Wataru. Han sov när jag kom förbi. Nåja. Vid halv sju var i alla fall på väg österut. Väl framme vid campingen i Ogawayama stötte vi ihop med Itoh och slog upp tälten vid hans baldakin.
Vi värmde upp vid Kujira-iwa, Valstenen, och sömndrucken kunde jag knappt lätta på uppvärmingsproblemen. Efter någon halvtimme började de åska och hagla. Haglet ersattes strax av snöoväder.
Nå det vart ju vackert i alla fall. Bilden nedan visar balansblocket efter att det värsta snöovädret lagt sig.
Här kurar Itoh under något som jag valt kalla baldakin på svenska. Jag vägrar att kalla det en »tarp« efter avhuggningen av det engelska ordet för presenning. Kanopion verkar dumt eftersom det inte skyddar mot mygg. Kanske markis rätt och slätt?
Värdshuset vid campingen har i alla fall ett varmbadhus. Inte illa en sådan här dag. Om det vart kallt på natten? Ja vad tror ni?
fredag, april 27, 2007
Golden Week
Jepp, nu blir det Golden Week av. Nästa vecka har trenne röda dagar: måndag, torsdag och fredag. Japans motsvarighet till påsken ungefär. Jag tar dessutom ledigt tisdag och onsdag och tillbringar hela veckan i Ogawayama, i Naganoprefekturen, precis som i fjol.
Under tiden kan ni ju fundera ut vad följande stycke i dagens telegram från TT, rörande protester mot Norges medlemskap i Nato, kan betyda:
Under tiden kan ni ju fundera ut vad följande stycke i dagens telegram från TT, rörande protester mot Norges medlemskap i Nato, kan betyda:
Omkring 200 demonstranter greps i Oslo på torsdagskvällen efter en fredlig demonstration mot Norges medlemskap i Nato. Polisen satte in tårgas för att driva bort demonstranter som kastade sten och plankor efter att demonstrationen avslutats.
måndag, april 16, 2007
Mizugaki
Jag har ju pushat för bouldringen i Ogawayama både här på bloggen och på ukclimbing.com, så jag känner att jag i rättvisans namn måste pusha för bouldringen i 瑞牆 [Mizugaki], dalgången bredvid.
I lördags klev jag upp klockan fem, som man gör, och satte mig i Lady MacBeth för att hämta upp Wataru. Tio i sex var vi i Nisshin och lastade över våra prylar i Wakabayashis gigantiska van. Det gjorde att vi redan strax innan 10-tiden kunde lämna parkeringen och börja dagens pass
Dagens första anhalt var Kjejsarstenen. I ett anfall av galen hybris fick jag för mig att låga dan-grader funkar bra som uppvärmning. Tyvärr upptäckte jag strax nyckeln till att låsa upp kruxet på mitt valda problem. För oss med normala fingrar involverade det brutal misshandel av lillfingret i en rätt tunn undertagspocket. Här demonstrerat av Wakabayashi:
Efter våran team-bestigning så gick vi vidare upp i skogen.
Längre upp på sluttningen provade Wataru en makalös spricklinje, som tyvärr var blöt, men vad gör det för någon med ungdomlig entusiasm?
På samma sten gick ett problem som jag vill tillbaka till, fast med fräscha fingrar. Från två enfingerspockets gör man en lång dynamiskt förflyttning till en grund tvåfingers pocket.
Efter att Wakabayashi demonstrerat exakt hur stark man kan vara i tvåfingers open utan att ändå få till det på en 2-dan bredvid enfingersproblemet
gick vi och grundligt förnedrade oss på några slabbar.
Det finns väl två negativa saker man kan säga om bouldringen i Mizugaki. För det första är området utvecklat med en väldigt elitistisk inställning. De flesta problem jag blev visad var antingen rätt hårda, från 7a+ och upp, eller väldigt höga.
Det andra är att området är väldigt utspritt. Varje stenblock är gigantiskt, ofta med många problem, men det är långt att gå mellan blocken. Efter att vi gjort några block närmare bilen gick vi högre upp på fjället.
Väl däruppe hittade vi några riktigt fina problem, bland annat några dynon. Men vad har jag sagt om att ha shorts och t-tröja utanpå understället? Superhjälte-stylee?
Dagens klättring avslutades med att Wakabayashi och Wataru försökte klämma ur det sista ur kroppen på en atletisk hård 2-dan. Jag satt i ett hörn och skakade på huvudet.
Efter det obligatoriska stoppet på en kurkälla, följt av frosseri på en kinaresturang åkte vi upp till campingen i Ogawayama för att frysa häcken av oss en natt på 1700 meters höjd.
På söndag klättrade jag spricka för första gången på sisådär två år. Till råga på allt en sådan där spricka som helt saknar behändiga väggrepp i närheten. Med mina egna ögon såg jag att den hade perfekta handjam hela vägen för japanska händer. Mina vikingahänder hade det inte lätt. Det är min story. Jag håller mig till den.
Jag var inte ensam om att känna mig förnedrad så vi gick strax tillbaka till bouldringen. På valstenen såg jag förresten en sådan där 12-åring som 8a.nu älskar att skriva om. Inte för att jag vet hur hårt han klättrar men han pissade på ett helt gäng 7b-7c i alla fall. Imponerande stark. Pojkens pappa bar crashpaddorna mellan problemen.
Det finns ingen topo över bouldringen i Mizugaki, men det finns en enklare area-guide över Mizugaki på クライミングの庵. Med hjälp av den så hittar man i alla fall dit. Sedan får man fråga sig fram, är det inte miserabelt dåligt väder så lär det alltid vara folk där. Annars rekommenderar jag varmt personlig guidning av Wakabayashi. Funkade jättebra.
Uppdatering 2
Jag bloggar om Mizugaki på svengelska här, Wakabayashi bloggar på japanska här, och Wataru här. Vi har uppenbarligen inget liv någon av oss. Videoklipp finns här, och här.
I lördags klev jag upp klockan fem, som man gör, och satte mig i Lady MacBeth för att hämta upp Wataru. Tio i sex var vi i Nisshin och lastade över våra prylar i Wakabayashis gigantiska van. Det gjorde att vi redan strax innan 10-tiden kunde lämna parkeringen och börja dagens pass
Dagens första anhalt var Kjejsarstenen. I ett anfall av galen hybris fick jag för mig att låga dan-grader funkar bra som uppvärmning. Tyvärr upptäckte jag strax nyckeln till att låsa upp kruxet på mitt valda problem. För oss med normala fingrar involverade det brutal misshandel av lillfingret i en rätt tunn undertagspocket. Här demonstrerat av Wakabayashi:
Efter våran team-bestigning så gick vi vidare upp i skogen.
Längre upp på sluttningen provade Wataru en makalös spricklinje, som tyvärr var blöt, men vad gör det för någon med ungdomlig entusiasm?
På samma sten gick ett problem som jag vill tillbaka till, fast med fräscha fingrar. Från två enfingerspockets gör man en lång dynamiskt förflyttning till en grund tvåfingers pocket.
Efter att Wakabayashi demonstrerat exakt hur stark man kan vara i tvåfingers open utan att ändå få till det på en 2-dan bredvid enfingersproblemet
gick vi och grundligt förnedrade oss på några slabbar.
Det finns väl två negativa saker man kan säga om bouldringen i Mizugaki. För det första är området utvecklat med en väldigt elitistisk inställning. De flesta problem jag blev visad var antingen rätt hårda, från 7a+ och upp, eller väldigt höga.
Det andra är att området är väldigt utspritt. Varje stenblock är gigantiskt, ofta med många problem, men det är långt att gå mellan blocken. Efter att vi gjort några block närmare bilen gick vi högre upp på fjället.
Väl däruppe hittade vi några riktigt fina problem, bland annat några dynon. Men vad har jag sagt om att ha shorts och t-tröja utanpå understället? Superhjälte-stylee?
Dagens klättring avslutades med att Wakabayashi och Wataru försökte klämma ur det sista ur kroppen på en atletisk hård 2-dan. Jag satt i ett hörn och skakade på huvudet.
Efter det obligatoriska stoppet på en kurkälla, följt av frosseri på en kinaresturang åkte vi upp till campingen i Ogawayama för att frysa häcken av oss en natt på 1700 meters höjd.
På söndag klättrade jag spricka för första gången på sisådär två år. Till råga på allt en sådan där spricka som helt saknar behändiga väggrepp i närheten. Med mina egna ögon såg jag att den hade perfekta handjam hela vägen för japanska händer. Mina vikingahänder hade det inte lätt. Det är min story. Jag håller mig till den.
Jag var inte ensam om att känna mig förnedrad så vi gick strax tillbaka till bouldringen. På valstenen såg jag förresten en sådan där 12-åring som 8a.nu älskar att skriva om. Inte för att jag vet hur hårt han klättrar men han pissade på ett helt gäng 7b-7c i alla fall. Imponerande stark. Pojkens pappa bar crashpaddorna mellan problemen.
Det finns ingen topo över bouldringen i Mizugaki, men det finns en enklare area-guide över Mizugaki på クライミングの庵. Med hjälp av den så hittar man i alla fall dit. Sedan får man fråga sig fram, är det inte miserabelt dåligt väder så lär det alltid vara folk där. Annars rekommenderar jag varmt personlig guidning av Wakabayashi. Funkade jättebra.
Uppdatering 2
Jag bloggar om Mizugaki på svengelska här, Wakabayashi bloggar på japanska här, och Wataru här. Vi har uppenbarligen inget liv någon av oss. Videoklipp finns här, och här.
onsdag, april 11, 2007
Radonbad
Något säger mig att detta förnämliga etablissemang skulle ha det tung i Sverige med det valda namnet på verksamheten: Radonkällan. Det rör sig alltså om något form av badhus och spa som skryter med att de erbjuder både bastu och bad från en radon-haltig källa.Kortet är tagit på en bakgata i Imaike, inte långt från där jag bor.
lördag, april 07, 2007
Diabildsvisning
För de närmast sörjande: Ett bildspel från min syster Carins besök i Japan. Korten är i tur och ordning från shintohelgedomen i Ise, en helgedom ägnad åt kjejsarfamiljens anmoder solgudinnan, Kyoto med Kyomizudera, Kinkakuji, och Ginkakuji, Tokyo, och körbärsblomningsfest i Nagoya.
fredag, april 06, 2007
måndag, april 02, 2007
Min granne Totoro
Glädjande nyhet. SF har beslutat sig för att ge biografdistribution till MIYAZAKI Hayaos varma barnfilmer. Först ut är »Min granne Totoro«, (となりのトトロ), från 1988, som kanske borde heta »min granne torollet«, eller något på svenska. Vad vet jag.»Min granne Totoro« utspelar sig
»Min granne Totoro« har fått utmärkta recensioner i svensk press: SvD, DN, och SvT tycks vara rörande överens med mig om att det är en sevärd film.
Miyazakis Oscarsbelönade »Spirited Away«* (千と千尋の神隠し) har redan visats på svenska biografer. Jag har inte sett så många av Miyazakis filmer, men jag gillade »Prinsessan Mononoke«
AddendumNär moderns tillstånd förvärras bestämmer sig lillasyster, som fyraåringar gör, att hon måste hälsa på mor. Resolut vandrar hon på egen hand i riktining mot hospitalet. Storasyster kan inte hitta henne, men deras granne trollet (Totoro) hjälper storasystern genom att åkalla Kattbussen (猫バス). Enligt japansk folktro får katter som lever länge nog magiska, formskiftande, egenskaper. Sådana katter kallas bakeneko (化け猫).
Bortglömd längs en landsväg som slingrar sig genom kullarna bakom Toyota står det en kattbuss. Varje gång jag kör förbi bussen på väg mot klättringen i Komiyama ler jag och tänker på »Min granne Totoro«.
–––––
* Fotnot. Svensk titel saknas. Låt mig föreslå »Sen och Chiro bergtagen«, eller »Sen och Chiro borttrollad«.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
