Diamantsvat i Toyota. Någon gång ska jag göra den rakt upp.
Synd att det inte finns några grepp.
Eller steg.
söndag, februari 04, 2007
ダイヤモンドスラブ
fredag, februari 02, 2007
Alkoholproblem
Det är då för besvärligt med de samvetsgranna postanställda häröver.
Bryggerikoncernen Nikka Whisky skapades av Taketsuru Masataka (竹鶴政孝) som lärde sig whiskybryggandets konst i Glasgow på tidigt 1900-tal, och tog hem tekniken till Japan. Taketsuru satte upp sitt bryggeri i Yoichi (余市) på nordön Hokkaido. Nikka producerar än i dag en single malt whisky med namnet Yoichi. Denna dryck finns att få lagrad i 10, 12 eller 15 år, och den 15-åriga smakar alldeles utmärkt vet jag att berätta. Så har den också vunnit många internationella priser också.
Jag blev tipsad om denna dryck av mina föräldrars granne hemma från byn, så jag måste naturligtvis skicka hem denna förnämliga dryck till byn. Den 15-åriga är lite halvexklusiv så jag fick beställa den från min lokala spritmånglare.
Idag skulle jag glad i hågen skicka två flaskor hem till byn, och gick in på postkontoret med flaskorna i högsta hugg. Flickan i kassan slog raskt upp någon sida på sin datamaskin, blev konfunderad och kallade på någon sorts chefsperson som med djupa bugningar och tusen ursäkter berättade att det var olagligt att skicka drycker som innehåller mer än 1.8% alkohol som gåva till Sverige. Som om det vore deras fel och inte det svenska folkets.
Jag blev så paff över deras datasystem så att jag inte kom på att säga att det var lättöl i flaskorna. Fast det hade varit en lögn.
Så här mycket sprithaltiga drycker får man skicka som gåva till vänner och familj i Sverige från ett land utanför EU:
Spritdrycker: 0 liter eller 0 buteljer
Vindrycker: 0 liter eller 0 flaskor
Öl: 0 liter eller 0 buteljer
Bryggerikoncernen Nikka Whisky skapades av Taketsuru Masataka (竹鶴政孝) som lärde sig whiskybryggandets konst i Glasgow på tidigt 1900-tal, och tog hem tekniken till Japan. Taketsuru satte upp sitt bryggeri i Yoichi (余市) på nordön Hokkaido. Nikka producerar än i dag en single malt whisky med namnet Yoichi. Denna dryck finns att få lagrad i 10, 12 eller 15 år, och den 15-åriga smakar alldeles utmärkt vet jag att berätta. Så har den också vunnit många internationella priser också.
Jag blev tipsad om denna dryck av mina föräldrars granne hemma från byn, så jag måste naturligtvis skicka hem denna förnämliga dryck till byn. Den 15-åriga är lite halvexklusiv så jag fick beställa den från min lokala spritmånglare.
Idag skulle jag glad i hågen skicka två flaskor hem till byn, och gick in på postkontoret med flaskorna i högsta hugg. Flickan i kassan slog raskt upp någon sida på sin datamaskin, blev konfunderad och kallade på någon sorts chefsperson som med djupa bugningar och tusen ursäkter berättade att det var olagligt att skicka drycker som innehåller mer än 1.8% alkohol som gåva till Sverige. Som om det vore deras fel och inte det svenska folkets.
Jag blev så paff över deras datasystem så att jag inte kom på att säga att det var lättöl i flaskorna. Fast det hade varit en lögn.
Så här mycket sprithaltiga drycker får man skicka som gåva till vänner och familj i Sverige från ett land utanför EU:
Spritdrycker: 0 liter eller 0 buteljer
Vindrycker: 0 liter eller 0 flaskor
Öl: 0 liter eller 0 buteljer
torsdag, februari 01, 2007
Svenskt statsbesök
I slutet av mars blir det svenskt statsbesök till Japan läser jag på svenske utrikesministerns blogg.
Till dess kan man ju lära sig några glosor
公式訪問 [Koushikihoumon] officiellt besök/statsbesök. Det tycks inte finnas något särskilt ord för att särskilja statsbesök från officiellt besök.
外務大臣 [Gaimudaijin] utrikesminister, eller lite slappare: 外相 [gaishou/gaisou]
厚生大臣 [Kouseidaijin] socialminister, eller lite slappare: 厚相 [koushou/kosou]
国王 [Kokuou] kung, eller mer slappt: 王様 [ousama] (bokstavligen herr Kung)
大臣 [daijin] betyder tecken för tecken stor/viktig subjekt, alltså i den betydelse en brittisk medborgare är »subject of the Queen«. En minister är alltså en viktig undersåte till Kejsaren, ordet lär vara mer än 1000 år gammalt.
Till dess kan man ju lära sig några glosor
公式訪問 [Koushikihoumon] officiellt besök/statsbesök. Det tycks inte finnas något särskilt ord för att särskilja statsbesök från officiellt besök.
外務大臣 [Gaimudaijin] utrikesminister, eller lite slappare: 外相 [gaishou/gaisou]
厚生大臣 [Kouseidaijin] socialminister, eller lite slappare: 厚相 [koushou/kosou]
国王 [Kokuou] kung, eller mer slappt: 王様 [ousama] (bokstavligen herr Kung)
大臣 [daijin] betyder tecken för tecken stor/viktig subjekt, alltså i den betydelse en brittisk medborgare är »subject of the Queen«. En minister är alltså en viktig undersåte till Kejsaren, ordet lär vara mer än 1000 år gammalt.
onsdag, januari 31, 2007
Stilfråga
För att minimal förvirring ska uppstå har jag beslutat mig att skriva japanska familjenamn med VERSALER första gången jag använder de i ett inlägg för att det ska bli tydlig vilket som är familjenamnet och vilket som är det unika namnet. Det finns ingen tydlig konvention i svenskan för vilken ordning man bör skriva kineiska, koreanska, och japanska namn. Jag ser alla möjliga varianter, men en tumregel verkar vara att kinesiska namn alltid skrivs med familjenamnet först, japanska i slumpmässig ordning, och koranska alltid med det givna namnet först.
Ser det för taskigt ut eller är det OK?
Ser det för taskigt ut eller är det OK?
måndag, januari 29, 2007
Mannen som föll i onåd
HIRAOKA Kimitake (平岡 公威), född 14 januari 1925 i Tōkyōdistriktet Shinjuku, död, av egen hand genom seppuko, i de japanska självförsvarsstyrkornas högkvarter 25 november 1970, skrev under pseudonymen MISHIMA Yukio (三島 由紀夫) fyrtio romaner, arton pjäser och tjugo novellsamlingar.
Vid seppuko öppnar den vanärade samurajen sin kimono, tar ett kort svärd eller en kniv från bordet framför sig och skär upp magsäcken från vänster till höger. Vid tecken från den vanhedrade hugger sekundanten huvudet av honom, helst genom ett hugg som separerar huvudet helt från kroppen, utom en liten bit skinn som lämnas för att förhindra att huvudet studsar iväg mot åskådarna. Av detta skäl brukar man i första hand försöka ordna med en utomordentligt skicklig svärdsman som sekundant.
Mishimas sekondant den ödesdigra och bisarra dagen i november 1970 var MORITA Masakatsu. Den unge Morita sägs ha, kanske svaggjord av sin kärlek till Mishima, upprepade gånger misslyckats att hugga huvudet av honom, och KOGA Hiroyasu, en utövare av kendō, svärdets väg, fick kliva in. Koga fungerade även som sekondant när den vanärade Morita begick seppuko. Morita klarade inte av att skära upp magen men gav ändå tecken till Koga som högg huvudet av ytterligare en vän.
Mishima begick självmord efter att den absurda och teaterartade statskuppen av 1970 misslyckats. Tanken, som ursprungligen lär ha fötts i Moritas huvud, var att ett litet sällskap av hårdföra nationalister, ledda av Mishima, skulle tränga sig in i huvudkontoret för självförsvarstyrkorna i Tōkyō, bakbinda regementschefen, och sedan skulle Mishima – Japans kanske främsta författare efter kriget – hålla ett borggårdstal vilket skulle inspirera soldaterna att begå en statskupp och återinföra kejsardömet. Det gick väl rätt bra fram till Mishimas tal som inte hade någon annan effekt än att talet var tvunget av avbrytas eftersom soldaternas burop överröstade Mishima.
Mishima lär knappast blivit särskilt överraskad av händelseförloppet och hade redan förberett sitt jinsei no ku, dödspoem.
På sextiotalet nämndes Mishima ofta som en tänkbar nobelpristagare, och flera av hans böcker översattes till svenska i andra hand från engelska eller amerikanska utgåvor. På åttio-, nittio-, och nollnolltalet har några direktöversättningar utgetts, bland annat Sol och stål i fjol.
Den enda av Mishimas romaner jag än så länge läst är 午後の曳航 [Gogo no eikō] som av någon anledning fått den underbara titeln »The sailor who fell from grace with the sea« i John Nathans översättning. Orginalets titel 午後の曳航 betyder »eftermiddagens bogsering« och inte »eftermiddagens ära« som felaktigt påstås på engelskspråkiga Wikipedia. Ett misstag som förvisso är lätt att göra eftersom 曳航 (bogsering) och 栄光 (ära) är homofoner.
Romanen, som pendlar mellan den skiraste poesi, och den mest brutalt avskyvärda nihilism, är berättad ur en ung pojkes perspektiv och handlar om hur hans mor, från Yokohamas finare kretsar, träffar en enkel sjöman och hur de blir förälskade. Från början beundrar den ohängda sonen och hans kamratgäng sjömannen för hans, tja, manlighet, men han faller i djup onåd när han blir det värsta en man kan bli: fader. Kamratgänget beslutar sig att det enda som kan rädda sjömannens öde är en ärofull död.
Romanen läses ofta som en allegori över Japan och hur Japan måste rensas från främmande element för att resa sig stark igen. Det är rena nonsens. I så fall borde Mishima ansträngt sig för att göra pojkens kamratgäng åtminstone en smula sympatiska.
Om man nu nödvändigtvis måste göra livet enkelt för sig och läsa romanen som en allegori så skulle det falla sig mer naturligt att läsa den som en allegori över kejsaren. Mishima, som inte direkt var en main-stream högerextremist, fördömde Shōwa Tennō (kejsar Hirohito) för att denne avsade sig sin gudomlighet, och menade att han på detta sett förklenade minnet av de kamikazepiloter som gav sitt liv under kriget.
Mishima är väl bara ett av många exempel på att om man vill få vägledning i politiska frågor är poeterna de sista man bör fråga, ja möjligtvis med undantag av filosoferna då.
Koga lever idag ett religiöst liv.
För den som intresserar sig för sådant kan jag berätta att Mishima gick på samma privatskola som Shōwa Tennō, Tennō Heika, ONO Yōko, och anime-regissören MIYAZAKI Hayao gick på.
Vid seppuko öppnar den vanärade samurajen sin kimono, tar ett kort svärd eller en kniv från bordet framför sig och skär upp magsäcken från vänster till höger. Vid tecken från den vanhedrade hugger sekundanten huvudet av honom, helst genom ett hugg som separerar huvudet helt från kroppen, utom en liten bit skinn som lämnas för att förhindra att huvudet studsar iväg mot åskådarna. Av detta skäl brukar man i första hand försöka ordna med en utomordentligt skicklig svärdsman som sekundant.
Mishimas sekondant den ödesdigra och bisarra dagen i november 1970 var MORITA Masakatsu. Den unge Morita sägs ha, kanske svaggjord av sin kärlek till Mishima, upprepade gånger misslyckats att hugga huvudet av honom, och KOGA Hiroyasu, en utövare av kendō, svärdets väg, fick kliva in. Koga fungerade även som sekondant när den vanärade Morita begick seppuko. Morita klarade inte av att skära upp magen men gav ändå tecken till Koga som högg huvudet av ytterligare en vän.
Mishima begick självmord efter att den absurda och teaterartade statskuppen av 1970 misslyckats. Tanken, som ursprungligen lär ha fötts i Moritas huvud, var att ett litet sällskap av hårdföra nationalister, ledda av Mishima, skulle tränga sig in i huvudkontoret för självförsvarstyrkorna i Tōkyō, bakbinda regementschefen, och sedan skulle Mishima – Japans kanske främsta författare efter kriget – hålla ett borggårdstal vilket skulle inspirera soldaterna att begå en statskupp och återinföra kejsardömet. Det gick väl rätt bra fram till Mishimas tal som inte hade någon annan effekt än att talet var tvunget av avbrytas eftersom soldaternas burop överröstade Mishima.
Mishima lär knappast blivit särskilt överraskad av händelseförloppet och hade redan förberett sitt jinsei no ku, dödspoem.
På sextiotalet nämndes Mishima ofta som en tänkbar nobelpristagare, och flera av hans böcker översattes till svenska i andra hand från engelska eller amerikanska utgåvor. På åttio-, nittio-, och nollnolltalet har några direktöversättningar utgetts, bland annat Sol och stål i fjol.
Den enda av Mishimas romaner jag än så länge läst är 午後の曳航 [Gogo no eikō] som av någon anledning fått den underbara titeln »The sailor who fell from grace with the sea« i John Nathans översättning. Orginalets titel 午後の曳航 betyder »eftermiddagens bogsering« och inte »eftermiddagens ära« som felaktigt påstås på engelskspråkiga Wikipedia. Ett misstag som förvisso är lätt att göra eftersom 曳航 (bogsering) och 栄光 (ära) är homofoner.
Romanen, som pendlar mellan den skiraste poesi, och den mest brutalt avskyvärda nihilism, är berättad ur en ung pojkes perspektiv och handlar om hur hans mor, från Yokohamas finare kretsar, träffar en enkel sjöman och hur de blir förälskade. Från början beundrar den ohängda sonen och hans kamratgäng sjömannen för hans, tja, manlighet, men han faller i djup onåd när han blir det värsta en man kan bli: fader. Kamratgänget beslutar sig att det enda som kan rädda sjömannens öde är en ärofull död.
Romanen läses ofta som en allegori över Japan och hur Japan måste rensas från främmande element för att resa sig stark igen. Det är rena nonsens. I så fall borde Mishima ansträngt sig för att göra pojkens kamratgäng åtminstone en smula sympatiska.
Om man nu nödvändigtvis måste göra livet enkelt för sig och läsa romanen som en allegori så skulle det falla sig mer naturligt att läsa den som en allegori över kejsaren. Mishima, som inte direkt var en main-stream högerextremist, fördömde Shōwa Tennō (kejsar Hirohito) för att denne avsade sig sin gudomlighet, och menade att han på detta sett förklenade minnet av de kamikazepiloter som gav sitt liv under kriget.
Mishima är väl bara ett av många exempel på att om man vill få vägledning i politiska frågor är poeterna de sista man bör fråga, ja möjligtvis med undantag av filosoferna då.
Koga lever idag ett religiöst liv.
För den som intresserar sig för sådant kan jag berätta att Mishima gick på samma privatskola som Shōwa Tennō, Tennō Heika, ONO Yōko, och anime-regissören MIYAZAKI Hayao gick på.
söndag, januari 28, 2007
Turist är trist
Jack Sewards bok »Outrageous Japanese: Slang, Curses and Epithets« är en veritabel skattkammare med livsnödvändig information. Den ger inte bara kunskap om hur man rätt förolämpar eller allmänt beter sig illa, utan innehåller också massvis med små guldkorn om det Japanska samhället.Visst minns ni de japanska turister som reste i grupp fram till sent 80-tal. Glasögon av ska vi säga omodernt snitt, kamera på magen, styrda av en guide viftandes med en vimpel med japanska örlogsflaggan?
Det finns naturligtvis en behändigt nedsättande epitet för dessa turister: nõkyõ-san. Nõkyõ-san är bildad på en sammandragning av Nõgyõ kyõdõ kumiai, Jordbrukskooperativa förbundet. Detta förbund arrangerade gruppresor för sina medlemmar, mestadels bönder förstås.
Epitetet verkar inte vara särskilt utdött i japanskan, google gav 34500 träffar när jag sökte på det skymfliga tillmälet, men förvånansvärt nog enbart 80 bilder. Fenomenet hade nog redan dött ut innan digitalkameran och internet. För inte har väl ni sett några sådana japanska turistgrupper på många år?
----
Källor: Hirohide Konami, Hospitality Development
Jack Seward, Outrageous Japanese: Slang, Curses and Epithets
torsdag, januari 25, 2007
Poetisk sweatshirt
tisdag, januari 23, 2007
Vardagsmysterier
För några veckor sedan så fick universitetskafeterian helt plötsligt slut på natto. Natto, som består av jästa sojabönor, är en traditionell japansk rätt som luktar illa, ser fruktansvärd ut, och har en rätt läskig konsistens. Jag gillar natto skarpt, men de flesta utlänningar, och en hel del japaner tycker det är rätt vedervärdigt. Lite som havregrynsgröt kanske.
Döm om min förvåning och besvikelse då kafeterian någon dag senare satt upp en lapp där det stod att tillverkaren hade slut på natto!
Jag tycke väl att det var rätt udda att en stapelvara bara tar slut så där hux-flux, men igår fick gåtan sin lösning. Tydligen visades ett TV-program den 7 januari, på en normalt sett trovärdig TV-kanal, med titeln »nattodieten«, där det påstods att man blev utomordentlig smal och smäcker genom att följa en skäligen enkel nattodiet.
Detta ledde till att det blev en svår efterfrågan på natto. Eftersom det tar några dagar att jäsa sojabönorna och matvaruaffärerna ökade sina beställningar med 50% så drabbades vi vanliga nattokonsumenter av att det blev slut i lagrerna.
Gårdagens stora nyhet var att TV-programmet »nattodieten« innehöll en stor portion båg, och en hel del bluff. Ja, i princip bestod av fria fantasier. Bland annat visades de klassiska före och efter bilderna på en tjockis som blivit smäcker genom den fantastiska metoden. Tyvärr var det inte ens samma person på bilderna.
Döm om min förvåning och besvikelse då kafeterian någon dag senare satt upp en lapp där det stod att tillverkaren hade slut på natto!
Jag tycke väl att det var rätt udda att en stapelvara bara tar slut så där hux-flux, men igår fick gåtan sin lösning. Tydligen visades ett TV-program den 7 januari, på en normalt sett trovärdig TV-kanal, med titeln »nattodieten«, där det påstods att man blev utomordentlig smal och smäcker genom att följa en skäligen enkel nattodiet.
Detta ledde till att det blev en svår efterfrågan på natto. Eftersom det tar några dagar att jäsa sojabönorna och matvaruaffärerna ökade sina beställningar med 50% så drabbades vi vanliga nattokonsumenter av att det blev slut i lagrerna.
Gårdagens stora nyhet var att TV-programmet »nattodieten« innehöll en stor portion båg, och en hel del bluff. Ja, i princip bestod av fria fantasier. Bland annat visades de klassiska före och efter bilderna på en tjockis som blivit smäcker genom den fantastiska metoden. Tyvärr var det inte ens samma person på bilderna.
lördag, januari 20, 2007
I viktrummet
Det händer att jag tränar i universitetets lilla, dåligt utrustade, gym. Det är mest studenter från något av universitets alla idrottslag som tränar där, men några lite mer seriösa hänger där.
En av de mer seriöst intresserade är en duktigt krallig mongol, en polisofficer från Ulan Bator. Vi har talats vid några gånger, men jag vet inte om vi presenterat oss med namn, i så fall har vi glömt respektive namn. Han är här på något slags stipendium för att ta en magisterexamen i kriminalrätt. Nu och då säger han rätt fräna saker. Senast jag stötte på honom i gymet så såg har riktigt sliten ut, uppenbarligen i slutet av ett hårt pass, så jag frågade naturligtvis om han var trött. »Jovisst«, upplyste han mig, »du vet, jag har ingen flickvän än, så än så länge måste jag träna stenhårt, annars kan jag inte somna.«
På väggen i gymet hänger förhållningsregler. Jag har orkat stava mig igenom de första punkterna. Den första punkten säger, tycks det, direkt översatt till svenska: »Vänligen ta bort smuts från kläderna innan du beträder gymet«. Hel och ren ska man vara.
Den andra regeln säger att man inte får träna i bar överkropp. Inte för att jag är sugen. Det är samma temperatur inne i gymet som ute. Runt 6-7 grader på kvällen alltså.
Förra fredagen dök det upp en festlig kille 20 minuter innan stängningsdags som på mycket ojapanskt vis uppenbarligen inte brydde sig om smällkall kyla, regler, förhållningsorder, eller hur andra gör. I ultrakorta shorts av 80-tals modell, och med bar överkropp, sög han tag i två hantlar för varje hand, ställde sig framför speglarna och började köra curls, medan han skrek och stönade ut "1-2-3-4-" osv. När han inte längre orkade slängde han hälften av hantlarna, körde tills det tog stopp, sprang fram till chinsräcket och körde uppdragningar i räck medan han skrek efter kraft. Sedan sprang han fram till spegeln igen och flexade de tvehövdade armböjarna i någon slags bodybuildarpose medan han med dödsallvarlig min räknade högt. Vad han gjorde sedan vet jag inte, för eftersom jag kände att jag inte längre kunde hålla mig för skratt, gick jag och gömde mig i omklädningsrummet.
En av de mer seriöst intresserade är en duktigt krallig mongol, en polisofficer från Ulan Bator. Vi har talats vid några gånger, men jag vet inte om vi presenterat oss med namn, i så fall har vi glömt respektive namn. Han är här på något slags stipendium för att ta en magisterexamen i kriminalrätt. Nu och då säger han rätt fräna saker. Senast jag stötte på honom i gymet så såg har riktigt sliten ut, uppenbarligen i slutet av ett hårt pass, så jag frågade naturligtvis om han var trött. »Jovisst«, upplyste han mig, »du vet, jag har ingen flickvän än, så än så länge måste jag träna stenhårt, annars kan jag inte somna.«
På väggen i gymet hänger förhållningsregler. Jag har orkat stava mig igenom de första punkterna. Den första punkten säger, tycks det, direkt översatt till svenska: »Vänligen ta bort smuts från kläderna innan du beträder gymet«. Hel och ren ska man vara.
Den andra regeln säger att man inte får träna i bar överkropp. Inte för att jag är sugen. Det är samma temperatur inne i gymet som ute. Runt 6-7 grader på kvällen alltså.
Förra fredagen dök det upp en festlig kille 20 minuter innan stängningsdags som på mycket ojapanskt vis uppenbarligen inte brydde sig om smällkall kyla, regler, förhållningsorder, eller hur andra gör. I ultrakorta shorts av 80-tals modell, och med bar överkropp, sög han tag i två hantlar för varje hand, ställde sig framför speglarna och började köra curls, medan han skrek och stönade ut "1-2-3-4-" osv. När han inte längre orkade slängde han hälften av hantlarna, körde tills det tog stopp, sprang fram till chinsräcket och körde uppdragningar i räck medan han skrek efter kraft. Sedan sprang han fram till spegeln igen och flexade de tvehövdade armböjarna i någon slags bodybuildarpose medan han med dödsallvarlig min räknade högt. Vad han gjorde sedan vet jag inte, för eftersom jag kände att jag inte längre kunde hålla mig för skratt, gick jag och gömde mig i omklädningsrummet.
torsdag, januari 18, 2007
VM i homofoner
Man kan undra varför Japan har hållit fast vid kinesiska skrivtecken när de lika fullt har tillgång till inte bara ett, men två fonetiska alfabet (eller stavelseskrift om vi vill vara pedantiska (eller ja moraiska skrifter om det är petnoga)).
Det är vid några sekunders eftertanke enkelt att besvara.
Det skulle helt inte vara möjligt att läsa japanska fortare än vad man talar annars. Språket har allt för många homofoner, ord som låter likadant men stavas olika och betyder olika saker, för att vara begripligt i hög hastighet. Skrivet med kinesiska tecken finns det tillräckligt med variation för att samma ljud ska kunna skrivas på allehanda sätt. Tag till exempel »kaeru« som har åtminstone åtta olika betydelser, varav sju är verb, och tillhör, med ett undantag, alla det mest fundamentala ordförrådet för att överhuvudtaget göra sig förstådd och förstå.
蛙 [かえる: KAERU] groda
返る [かえる: KAERU] att återvända, komma tillbaka, gå tillbaka
反る [かえる: KAERU] att ändra, att vända
帰る [かえる: KAERU] att åka hem, återvända, komma hem
換える [かえる: KAERU] to byta, byta ut, substituera
替える [かえる: KAERU] ""
代える [かえる: KAERU] ""
孵る [かえる: KAERU] att kläckas
還る [かえる: KAERU] skicka tillbaka, lämna åter
変える [かえる: KAERU] att ändra, alternera, variera, konvertera, revidera, lägga till
Skrivs de med kana är de till råga på allt dessutom homonymer, men på grund av det japanska skrivsystemet, med lexigrafiska element ritade med kinesiska tecken, finns det ingen riktig möjlighet att konstruera riktiga homonymer.
Kaeru är långt i från det värsta ljudet för antal homonfoner かんしょう [KANSHOU] har minst 16 olika betydelser, beroende på vilka kinesiska tecken som används för att skriva ljudet. Där kan till och med svenska ord som »bas« och »fil« slänga sig i väggen.
Engelska grenen av wiktionary föreslår följande vimsiga rad av engelska homofoner sees/seas/seize/cees/ces/cs/psis/sis/szis/C's men eftersom några av dem inte får godkänt av mig, så tror jag att raden att slå är heir/air/ere/err/ayre/are/Ayr/e'er/eyre
Någon som kan toppa det på äran och hjältarnas språk? (Nej, jag menar svenska, inte plattyska.)
Det är vid några sekunders eftertanke enkelt att besvara.
Det skulle helt inte vara möjligt att läsa japanska fortare än vad man talar annars. Språket har allt för många homofoner, ord som låter likadant men stavas olika och betyder olika saker, för att vara begripligt i hög hastighet. Skrivet med kinesiska tecken finns det tillräckligt med variation för att samma ljud ska kunna skrivas på allehanda sätt. Tag till exempel »kaeru« som har åtminstone åtta olika betydelser, varav sju är verb, och tillhör, med ett undantag, alla det mest fundamentala ordförrådet för att överhuvudtaget göra sig förstådd och förstå.
蛙 [かえる: KAERU] groda
返る [かえる: KAERU] att återvända, komma tillbaka, gå tillbaka
反る [かえる: KAERU] att ändra, att vända
帰る [かえる: KAERU] att åka hem, återvända, komma hem
換える [かえる: KAERU] to byta, byta ut, substituera
替える [かえる: KAERU] ""
代える [かえる: KAERU] ""
孵る [かえる: KAERU] att kläckas
還る [かえる: KAERU] skicka tillbaka, lämna åter
変える [かえる: KAERU] att ändra, alternera, variera, konvertera, revidera, lägga till
Skrivs de med kana är de till råga på allt dessutom homonymer, men på grund av det japanska skrivsystemet, med lexigrafiska element ritade med kinesiska tecken, finns det ingen riktig möjlighet att konstruera riktiga homonymer.
Kaeru är långt i från det värsta ljudet för antal homonfoner かんしょう [KANSHOU] har minst 16 olika betydelser, beroende på vilka kinesiska tecken som används för att skriva ljudet. Där kan till och med svenska ord som »bas« och »fil« slänga sig i väggen.
Engelska grenen av wiktionary föreslår följande vimsiga rad av engelska homofoner sees/seas/seize/cees/ces/cs/psis/sis/szis/C's men eftersom några av dem inte får godkänt av mig, så tror jag att raden att slå är heir/air/ere/err/ayre/are/Ayr/e'er/eyre
Någon som kan toppa det på äran och hjältarnas språk? (Nej, jag menar svenska, inte plattyska.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

