Japan är fantastiskt! Visst finns det rötägg här, men ofta får man uppleva helt oprovocerad vänlighet från främlingar.
I söndags hade jag problem med överhettning av Lady Macbeth som jag har börjat kalla min bil. Så fort det blev minsta uppför började varningslampor blinka och en vedervärdig lukt av bränd olja nå min näsa. Av någon anledning var det knappt någon olja alls i motorn. Så i måndags försökte jag med hjälp av det världsomspännande datornätverket internet lokalisera en verkstad i närheten av mitt hem, en inte helt enkel operation.
Av någon anledning gav dessutom tanken på att försöka beskriva problemen med min bil för någon mekaniker mig någon sorts förupplevd ångest över min begränsade kommunikationsförmåga. Jag menar, det finns väl exakt ett språk jag kan föra ett otvunget samtal om vevstakar, överfall och vevlager. Möjligen ett till om jag får tillbringa 20 minuter med att memorera relevant vokabulär. Japanska är inte det språket. Milt sagt.
Så jag gjorde som jag alltid gör så fort något tar emot. Skjuter upp till morgondagen. Nå. Idag var alltså måndagens morgondag. Av någon anledning beslöt jag mig för att den nya oljan skulle göra underverk för motorn. Jag kom hela 20 meter innan bilen bröt ihop. Mitt i en korsning på min trånga bakgata. Inget problem, eller hur? Bilen är så pluttig att det bara är att skjuta hem dem för egen hand. Tja, det skulle säkert gå göra om inte automatlådan låst sig i parkeringsläget.
Vad gör man om man står hemskt olämpligt till i en korsning med en bil som inte vill starta och inte går skjuta undan? Den frågan är lätt att svara på, bor man på landet ringer man någon granne, bor man i stan ringer man bärgningsbilen. Jag besparades problemet med att finna på ett telefonnummer till en bärgningsfirma av en vänlig man som stannade till och frågade om allt var okej. Jag förklarade situationen (tack Gud för koppspråket) och han halade direkt upp mobilen och ringde bärgningsbilen.
Innan bärgarn till slut lyckade lokalisera ett öppet garage* och situationen vart helt klar för mig (jag var tvungen att fuska på slutet och sprang och hämtade min tolk Miki) hade den vänlige grannen spenderat nästan en timme med mig vid korsningen. Utan minsta tecken på otålighet! Om jag förstod saken rätt så använde han också sitt kort för att garantera betalningen vid upphämtningen. Ibland möter jag här sådan värme och vänlighet från främlingar att jag känner att jag måste bli en bättre människa för att fortsätta sprida den goda karman eller något.
För övrigt har ni märkt att språkfärdigheter är omvänt proportionellt till hur välkommet budskapet är? Jag menar om en underskön dam vill ha kontakt kan jag nog klara konversationen på i stort sett vilket språk som helst.
Idag kände jag att jag klarade kommunikationen hyfsat till dess att bärgarn började tala om att bilen nog inte kunde bärgas idag, då slutade jag — helt ärligt — förstå vad han sade och sprang och hämtade Miki. Det visade sig förvisso vara en bra idé i allmänhet. Påminn mig om att aldrig förhandla om något viktigt med henne. Jag har i och för sig också en vag känsla av att hennes sociolekt medför lydnad i ett hierarkiskt samhälle.
-----
*tecken på att du bor i en storstad: nattöppna garage
tisdag, november 07, 2006
Spam!
Nu har de vänliga själar som gör massutskick med information om förträffliga produkter till gagn för min privatekonomi och sexuella fortplantningsförmåga lyckats komma över min epostadress till institutionen. Hur exakt det har gått till fyller mig med undran. De enda som känner till adressen är de som jag skickat epost till. Adressen finns inte publicerad på institutionens sida eller, så vitt jag vet, annorstädes. Jag har en gnagande misstanke att någon av alla dem som tycks vara djupt oroade över mitt ungkarlstillstånd har tecknat mig för en dejting-service.
Idag fick jag alltså mitt första bulkmejl till institutionsadressen. Det är också mitt första japanska bulkmejl. Japanska massutskick kan av naturliga skäl inte vara från »olika marsianer vid namn Frghhsfkv eller Glurvan Horky som försökte sälja sin hemplanets motsvarigheter till “generic viagra” — inte sällan hette produkterna saker i stil med gLeneric vyaLgra« som David Nessle skriver på sin blogg. Det finns ju på moderna computers ingen särskild teckenuppsättning för att skriva nästan korrekta ritade kinesiska tecken. Det borde ju alltså vara särskilt enkelt att skriva ett filter som sorterar bort dessa mejl.
Hursomhelst är de hemskt artiga och börjar med att be om största möjliga ursäkt för att de tar kontakt på ett sådant abrupt sätt. Om jag vill använda deras service vill de att jag vid registreringen uppger om jag söker evig kärlek, otukt(!), eller enbart köttslig kontakt; så att inga pinsamma situationer uppstår. Jag är nu nyfiken: hur många gifta personer går in på en webbsida och klickar att de är enbart är intresserade av en affär vid sidan av, och vilka av relevant kön lockas av detta? Jag gissar att man i en del andra kulturer skulle bli hyfsat stenad om man försökte sätta upp en webbsida för att bland annat facilitera* äktenskapsbrott.
Uppdatering: Enligt Miki, min granne och ena halvan i Stefan och Miki, det trevliga och ordningsamma tysk-japanska paret på våning tre, är bulkmejl från dejting-företag den vanligaste förekommande japanskspråkiga skräpposten. Det borde också säga något.
----
* Har ni märkt att de som använder facilitera istället för, öhh, underlätta, har en tendens att använda uttryck som benchmark, workshop, processmål och liknande managementspeak.
Idag fick jag alltså mitt första bulkmejl till institutionsadressen. Det är också mitt första japanska bulkmejl. Japanska massutskick kan av naturliga skäl inte vara från »olika marsianer vid namn Frghhsfkv eller Glurvan Horky som försökte sälja sin hemplanets motsvarigheter till “generic viagra” — inte sällan hette produkterna saker i stil med gLeneric vyaLgra« som David Nessle skriver på sin blogg. Det finns ju på moderna computers ingen särskild teckenuppsättning för att skriva nästan korrekta ritade kinesiska tecken. Det borde ju alltså vara särskilt enkelt att skriva ett filter som sorterar bort dessa mejl.
Hursomhelst är de hemskt artiga och börjar med att be om största möjliga ursäkt för att de tar kontakt på ett sådant abrupt sätt. Om jag vill använda deras service vill de att jag vid registreringen uppger om jag söker evig kärlek, otukt(!), eller enbart köttslig kontakt; så att inga pinsamma situationer uppstår. Jag är nu nyfiken: hur många gifta personer går in på en webbsida och klickar att de är enbart är intresserade av en affär vid sidan av, och vilka av relevant kön lockas av detta? Jag gissar att man i en del andra kulturer skulle bli hyfsat stenad om man försökte sätta upp en webbsida för att bland annat facilitera* äktenskapsbrott.
Uppdatering: Enligt Miki, min granne och ena halvan i Stefan och Miki, det trevliga och ordningsamma tysk-japanska paret på våning tre, är bulkmejl från dejting-företag den vanligaste förekommande japanskspråkiga skräpposten. Det borde också säga något.
----
* Har ni märkt att de som använder facilitera istället för, öhh, underlätta, har en tendens att använda uttryck som benchmark, workshop, processmål och liknande managementspeak.
måndag, november 06, 2006
Metaforce
Oh Yeah. Klättringen i Hourai är helt acceptabel.
Litet tips från mig till er. Planerar ni att lämna Nagoya med bil halv nio första morgonen av en tredagarshelg? Tänk om. Ni tänker nämligen precis som alla andra.
Litet tips från mig till er. Planerar ni att lämna Nagoya med bil halv nio första morgonen av en tredagarshelg? Tänk om. Ni tänker nämligen precis som alla andra.
onsdag, november 01, 2006
Parkeringstillstånd
Jag fortsätter mina självömkande rapporter från mina möten med japanskt ordningsinne och pappersvändande. Förhoppningsvis är dagens jeremiad den sista i ordningen rörande bilköp.
I dag åkte jag till polisstationen för den, tror jag, fjärde gången i ordningen. Jag har äntligen införskaffat ett parkeringstillstånd. Först åkte jag till polisen för att hämta formuläret.
Formuläret var väl rätt komplicerat som formulär betraktat. Jag satt i ungefär en timme och dechiffrerade byråkratjapanskan innan jag gav upp och fick hjälp av min kontorsgranne att fylla i det sista.
I den del av formuläret hyresvärden ska fylla i sina garantier att jag hyr en parkeringsplats hade Watanabe-san utlämnat en del nödvändig information. Det var inte så märkligt eftersom instruktionerna från Polisen innehöll logiska motsägelser. Vi var tvungen att leta reda på vilken information som egentligen efterfrågades på internet.
I formuläret måste man rita en karta med boningen och parkeringen markerad. Parkeringen får inte vara mer än en kilometer från hemmet, så avståndet mellan parkeringen och hemmet måste markeras. Sedan måste man rita en annan karta över parkeringen, med alla mått markerade: bredden på gatan, bredden på infarten, bredden på självaste rutan bilen står på, o.s.v.
Namnet på bilmärket får inte skrivas med »engelska bokstäver« om märket är japanskt. Så nu har jag lärt mig den rätt onödiga kinesiska symbolen 菱 för vattenkastanj (eller möjligtvis sjönöt, mina språkfärdigheter är lite skakiga när det kommer till frukt och grönsaker) så jag kan skriva namnet på min bil: 三菱 eller Mitsubishi*.
Första gången jag gick till polisen så läste damen i luckan min ansökan, såg från siffrorna att bilen såg liten ut och förhörde sig om det inte möjligtvis var så att det var en småbil? Jodå, den har gula nummerplåtar fick jag ju erkänna. Aha! då måste jag fylla i en annan, helt identisk blankett.
Fair enough. Hem och fylla i en likadan blankett, fast med en annan rubrikrad. Tillbaka till polisen och räcka över den. Nix det går inte. Jag hade ritat tecknet 区 lite slarvigt på en rad. Så ansökan kunde inte godkännas. Jag hade också glömt min namnstämpel hemma så jag kunde inte skriva en ny ansökan på plats. Vid det här laget skulle en del som inte har en väldigt avslappnade attityd till att saker och ting funkar lite annars här i Japan än hemmavid börja misstänka att tanten bak luckan bara vill djävlas med utlänningar. Ingeting kunde vara mer bortfört från sanningen: byråkratens hjärta mjuknade och hon sa åt mig att om jag kom tillbaks nästa dag med min namnstämpel så skulle hon skriva ansökan åt mig.
Så i morse så behövde jag bara dyka upp med min inkan i högsta hugg. Tanten i luckan stämplade till och med papperna åt mig.
------
* Fotnot och uppdatering. Man kan ju fråga sig varför ett företag heter tre sjönötter? Det är inte helt klart, men 菱 betyder inte bara sjönöt utan också i överförd betydelse rombisk eller diamantformad (som en sjönöt antar jag). Därmed är även Mitsubishis logotyp förklarad.
I dag åkte jag till polisstationen för den, tror jag, fjärde gången i ordningen. Jag har äntligen införskaffat ett parkeringstillstånd. Först åkte jag till polisen för att hämta formuläret.
Formuläret var väl rätt komplicerat som formulär betraktat. Jag satt i ungefär en timme och dechiffrerade byråkratjapanskan innan jag gav upp och fick hjälp av min kontorsgranne att fylla i det sista.
I den del av formuläret hyresvärden ska fylla i sina garantier att jag hyr en parkeringsplats hade Watanabe-san utlämnat en del nödvändig information. Det var inte så märkligt eftersom instruktionerna från Polisen innehöll logiska motsägelser. Vi var tvungen att leta reda på vilken information som egentligen efterfrågades på internet.
I formuläret måste man rita en karta med boningen och parkeringen markerad. Parkeringen får inte vara mer än en kilometer från hemmet, så avståndet mellan parkeringen och hemmet måste markeras. Sedan måste man rita en annan karta över parkeringen, med alla mått markerade: bredden på gatan, bredden på infarten, bredden på självaste rutan bilen står på, o.s.v.
Namnet på bilmärket får inte skrivas med »engelska bokstäver« om märket är japanskt. Så nu har jag lärt mig den rätt onödiga kinesiska symbolen 菱 för vattenkastanj (eller möjligtvis sjönöt, mina språkfärdigheter är lite skakiga när det kommer till frukt och grönsaker) så jag kan skriva namnet på min bil: 三菱 eller Mitsubishi*.
Första gången jag gick till polisen så läste damen i luckan min ansökan, såg från siffrorna att bilen såg liten ut och förhörde sig om det inte möjligtvis var så att det var en småbil? Jodå, den har gula nummerplåtar fick jag ju erkänna. Aha! då måste jag fylla i en annan, helt identisk blankett.
Fair enough. Hem och fylla i en likadan blankett, fast med en annan rubrikrad. Tillbaka till polisen och räcka över den. Nix det går inte. Jag hade ritat tecknet 区 lite slarvigt på en rad. Så ansökan kunde inte godkännas. Jag hade också glömt min namnstämpel hemma så jag kunde inte skriva en ny ansökan på plats. Vid det här laget skulle en del som inte har en väldigt avslappnade attityd till att saker och ting funkar lite annars här i Japan än hemmavid börja misstänka att tanten bak luckan bara vill djävlas med utlänningar. Ingeting kunde vara mer bortfört från sanningen: byråkratens hjärta mjuknade och hon sa åt mig att om jag kom tillbaks nästa dag med min namnstämpel så skulle hon skriva ansökan åt mig.
Så i morse så behövde jag bara dyka upp med min inkan i högsta hugg. Tanten i luckan stämplade till och med papperna åt mig.
------
* Fotnot och uppdatering. Man kan ju fråga sig varför ett företag heter tre sjönötter? Det är inte helt klart, men 菱 betyder inte bara sjönöt utan också i överförd betydelse rombisk eller diamantformad (som en sjönöt antar jag). Därmed är även Mitsubishis logotyp förklarad.
tisdag, oktober 31, 2006
Jag är ohövlig
En av de mest användbara japanska fraserna, kanske den fras man oftast säger i de sammanhang man bör använda artig umgängeston, är 「失礼します」[shitsure shimasu]. Ordagrant betyder det "gör ohövligheter", (att det är jag som gör ohövligheter är förstås underförstått). Frasen används som "adjö" och "ursäkta mig" bland annat. Men det är roligare att alltid översätta det till "gör ohövligheter" i så fall skulle detta kunna vara en typisk konversation.
Student: (Knackar) Ursäkta, är jag välkommen?
Lärare: Ja, varsågod.
Student: (Kommer in i rummet) Det jag gör är ohövligt.
Lärare: (Pekar på stol) Varsågod, slå dig ner.
Student: Det jag gör är ohövligt. (Slår sig ner). Jag skulle vilja...
och när studenten lämnar rummet:
Student: Jag önskar dig gott. Det jag gör är ohövligt.
varpå läraren kan svara
Lärare: Det jag gör är ohövligt.
om läraren önskar.
Student: (Knackar) Ursäkta, är jag välkommen?
Lärare: Ja, varsågod.
Student: (Kommer in i rummet) Det jag gör är ohövligt.
Lärare: (Pekar på stol) Varsågod, slå dig ner.
Student: Det jag gör är ohövligt. (Slår sig ner). Jag skulle vilja...
och när studenten lämnar rummet:
Student: Jag önskar dig gott. Det jag gör är ohövligt.
varpå läraren kan svara
Lärare: Det jag gör är ohövligt.
om läraren önskar.
söndag, oktober 29, 2006
Mobil poesi
På lördagskvällar sänder NHK, det den statliga radion i allmänhetens tjänst, programmet 土曜の夜は携帯短歌 [doyou no yoru wa keitai tanka] ungefär »mobil poesi på lördag kväll«.
Att tala i mobiltelefon i offentliga miljöer är fullständigt tabu. Pendlarna sitter aningen och läser eller, oftare, pillar med mobiltelefonen (keitai denwa). De flesta messar eller spelar dataspel förstås, men en hel del sitter och läser följetonger eller tecknade serier på mobilen, och några sitter faktiskt och skriver poesi.
Den klassiska koncentrerade formen med 31 stavelser långa kortdikter passar bra för det begränsade mediet. Tillräckligt många pendlare skriver tydligen kortdikter för NHK att köra ett program i veckan.
Hittills har jag inte direkt sett något exempel som tyder på att dessa pendlare berikar världslitteraturen, men jag väntar spänt på att en rimligt bra antologi ges ut. Till dess får jag väl nöja mig med de tiotusen bladen.
------------
Länkar och källor:
http://www.timesonline.co.uk/article/0,,3-1598010,00.html
http://www.bandai-net.com/english/
The Daily Yomiuri, Sep. 23 2006
Att tala i mobiltelefon i offentliga miljöer är fullständigt tabu. Pendlarna sitter aningen och läser eller, oftare, pillar med mobiltelefonen (keitai denwa). De flesta messar eller spelar dataspel förstås, men en hel del sitter och läser följetonger eller tecknade serier på mobilen, och några sitter faktiskt och skriver poesi.
Den klassiska koncentrerade formen med 31 stavelser långa kortdikter passar bra för det begränsade mediet. Tillräckligt många pendlare skriver tydligen kortdikter för NHK att köra ett program i veckan.
Hittills har jag inte direkt sett något exempel som tyder på att dessa pendlare berikar världslitteraturen, men jag väntar spänt på att en rimligt bra antologi ges ut. Till dess får jag väl nöja mig med de tiotusen bladen.
------------
Länkar och källor:
http://www.timesonline.co.uk/article/0,,3-1598010,00.html
http://www.bandai-net.com/english/
The Daily Yomiuri, Sep. 23 2006
lördag, oktober 28, 2006
Sugadaira
Vi bodde alla på »Petite Hotel Sonntag« i en av skidbackarna som omsluter högplatån Sugadaira klamrar sig fast vid. Löven har blitt röda i fjällen. Det var fagert.
måndag, oktober 23, 2006
Dit eldfågeln kommer
Fenghuang (鳳凰, hōō i japansk läsning), den kinesiska eldfågeln, finns tydligen både i en manlig variant, feng (鳳, hō i japansk läsning), och i kvinnlig, huang (凰, ō i japansk läsning). Tydligen har fågel fenix någon gång behagat dyka upp i bergen i östra Aichi prefekturen, två och en halv timma från Nagoya. 鳳来, eller Hōrai, bokstavligen »eldfågeln kommer«, torde ju heta så för att han kommer dit i bland. Mer sällan än ofta, kanske.
I lördags åkte jag med min racerbil till Horai. Med tre personer, klätterutrustning och full tank (25 liter), höll motorn på brinna upp när jag plågade upp den i den svindlande hastigheten av fyrtio kilometer i timmen bland bergspassen öst om Toyota.
I söndags var jag upp med tuppen.
Tyvärr steg tuppen upp kvart i fyra. Ungefär en och en halv timme innan dagningen. Tuppen bodde 10 meter från mitt tält.
Men campingen låg i alla fall svindlande vackert till, längst upp vid Horai-sjön, en kraftverksdamm i Ure-älven.
Det tar drygt en timma för att gå upp till de intressantaste klipporna från parkeringen. Promenaden är väl intressant på sitt sätt, men att efter en brant vandring genom japansk urskog klättra upp för Horais vulkaniska klippor tär på krafterna. Därför höll jag mig till jättestora grepp.
Det hjälpte väl högst måttligt.
Jag och Crystal hade klätterkurs med vår vapendragare Wataru Yamada på lördagen. Han hade aldrig knutit in sig i ett rep förut, men lärde sig raskt. Om varje grepp är en jug behöver man ju inte vara rädd att falla ner. På söndagen ville han klättra något lite svårare. 5.13a kanske. Jag lurade honom att försöka onsighta en 5.12c i stället, men då föll han.
I lördags åkte jag med min racerbil till Horai. Med tre personer, klätterutrustning och full tank (25 liter), höll motorn på brinna upp när jag plågade upp den i den svindlande hastigheten av fyrtio kilometer i timmen bland bergspassen öst om Toyota.
I söndags var jag upp med tuppen.
Tyvärr steg tuppen upp kvart i fyra. Ungefär en och en halv timme innan dagningen. Tuppen bodde 10 meter från mitt tält.
Men campingen låg i alla fall svindlande vackert till, längst upp vid Horai-sjön, en kraftverksdamm i Ure-älven.
Det tar drygt en timma för att gå upp till de intressantaste klipporna från parkeringen. Promenaden är väl intressant på sitt sätt, men att efter en brant vandring genom japansk urskog klättra upp för Horais vulkaniska klippor tär på krafterna. Därför höll jag mig till jättestora grepp.
Det hjälpte väl högst måttligt.
Jag och Crystal hade klätterkurs med vår vapendragare Wataru Yamada på lördagen. Han hade aldrig knutit in sig i ett rep förut, men lärde sig raskt. Om varje grepp är en jug behöver man ju inte vara rädd att falla ner. På söndagen ville han klättra något lite svårare. 5.13a kanske. Jag lurade honom att försöka onsighta en 5.12c i stället, men då föll han.
onsdag, oktober 18, 2006
Cool Biz!
I mitt inlägg Tid för plommon noterade jag storögt att
Cool Biz är också namnet på den klädkod de föreslår, som en anpassning till temperaturen: stärkta skjortkragar, så att slips blir onödigt, och byxor av material som »andas«. På kampanjhemsidan kan man se ett gäng gubbar med makt som visar hur elegant le Cool Biz kan vara.
Vad mannen på gatan tycker kan ni läsa i Japan Today. På hörsägen* har jag att parlamentet har antagit en lag som gör att anställda har rätt att arbeta utan kavaj och slips under sommaren om de vill.
Enligt en smula överentusiastiska beräkningar från ministeriet så minskar Cool Biz koldioxidutsläppen med 460'000 ton koldioxid per år.
Nu hotar en vinterkampanj: Varm Biz, som går ut på att hålla temperaturen på högst 20 grader och föreslå en klädkod med polotröjor. Usch! Det vill vi inte vara med om.
Överhuvudtaget verkar fröken Yuriko Koike, som med sina två och halv år som minister är den som suttit längst som miljöminister någonsin, styra sitt departement på ett annorlunda och progressivt sätt. Hon har bland annat själv designat och producerat en slags bärtyg, ett "Mottainai Furoshiki" som man kan slå in saker i och använda istället för plastpåsar.
---------
Not: * Jag har inte lyckats bekräfta detta rykte, så det är nog inte sant. Det hindrar inte att jag glatt sprider det vidare.
...sommarvärmen gör att klädkoden håller helt på urarta. Runt lunchtid kan man se en uppsluppen parad kontorsarbetande trashankar, utan kavaj, enbart iförd kostymbyxor och skjorta, ibland utan slips!, slasa runt på jakt efter något att äta.För att följa upp denna not så kan jag berätta att detta inte alls var en slump. Miljödepartementet började sin kampanj Cool Biz år 2005. För att spara energi föreslår man en höjning av temperaturen i kontorslokaler till 28 grader under sommaren.
Cool Biz är också namnet på den klädkod de föreslår, som en anpassning till temperaturen: stärkta skjortkragar, så att slips blir onödigt, och byxor av material som »andas«. På kampanjhemsidan kan man se ett gäng gubbar med makt som visar hur elegant le Cool Biz kan vara.
Vad mannen på gatan tycker kan ni läsa i Japan Today. På hörsägen* har jag att parlamentet har antagit en lag som gör att anställda har rätt att arbeta utan kavaj och slips under sommaren om de vill.
Enligt en smula överentusiastiska beräkningar från ministeriet så minskar Cool Biz koldioxidutsläppen med 460'000 ton koldioxid per år.
Nu hotar en vinterkampanj: Varm Biz, som går ut på att hålla temperaturen på högst 20 grader och föreslå en klädkod med polotröjor. Usch! Det vill vi inte vara med om.
Överhuvudtaget verkar fröken Yuriko Koike, som med sina två och halv år som minister är den som suttit längst som miljöminister någonsin, styra sitt departement på ett annorlunda och progressivt sätt. Hon har bland annat själv designat och producerat en slags bärtyg, ett "Mottainai Furoshiki" som man kan slå in saker i och använda istället för plastpåsar.
---------
Not: * Jag har inte lyckats bekräfta detta rykte, så det är nog inte sant. Det hindrar inte att jag glatt sprider det vidare.
Min bil har fyra hjul
Numer är jag en, ehh, stolt ägare till en Mitsubishi minica av 1994 års modell. Jag skulle bli hemskt förvånad om den finns importerad till Sverige. Med en motor på stolta sex och en halv deciliter så klagar den högljutt redan vid 80 km/h. Eller ägare och ägare; huruvida jag verkligen har gjort det nödvändiga pappersarbetet vet jag inte. Jag är skeptisk. Men bilen står på min parkering och jag har ett papper som verkar säga att jag är ägare till bilen, och ett annat papper som tycks säga att den är försäkrad.
Begagnade bilar kostar ungefär som en korg med frukt. Det är dagens sanning. Förvisso är frukt helt absurt dyrt. Jag hostade upp överpriset 70.000 Yen för minican, (knappt 4.500 SKR) men då är skrotningsavgiften redan betald, så jag behöver inte betala de 6000 Yen det kostar att skicka bilen på tippen.
Varför begagnade bilar är så billiga i Japan vet jag inte, möjligtvis beror det på att det kostar så mycket att reparera de om de inte går i genom shaken, besiktningen. Hursomhelst utnyttjas naturligtvis asymmetrin av flera företag vilka har som affärsidé att köpa begagnat i Japan, shippa dem utomlands, och sälja dem där.
Begagnade bilar kostar ungefär som en korg med frukt. Det är dagens sanning. Förvisso är frukt helt absurt dyrt. Jag hostade upp överpriset 70.000 Yen för minican, (knappt 4.500 SKR) men då är skrotningsavgiften redan betald, så jag behöver inte betala de 6000 Yen det kostar att skicka bilen på tippen.
Varför begagnade bilar är så billiga i Japan vet jag inte, möjligtvis beror det på att det kostar så mycket att reparera de om de inte går i genom shaken, besiktningen. Hursomhelst utnyttjas naturligtvis asymmetrin av flera företag vilka har som affärsidé att köpa begagnat i Japan, shippa dem utomlands, och sälja dem där.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
