Parkeringstillstånd

Jag fortsätter mina självömkande rapporter från mina möten med japanskt ordningsinne och pappersvändande. Förhoppningsvis är dagens jeremiad den sista i ordningen rörande bilköp.

I dag åkte jag till polisstationen för den, tror jag, fjärde gången i ordningen. Jag har äntligen införskaffat ett parkeringstillstånd. Först åkte jag till polisen för att hämta formuläret.

Formuläret var väl rätt komplicerat som formulär betraktat. Jag satt i ungefär en timme och dechiffrerade byråkratjapanskan innan jag gav upp och fick hjälp av min kontorsgranne att fylla i det sista.

I den del av formuläret hyresvärden ska fylla i sina garantier att jag hyr en parkeringsplats hade Watanabe-san utlämnat en del nödvändig information. Det var inte så märkligt eftersom instruktionerna från Polisen innehöll logiska motsägelser. Vi var tvungen att leta reda på vilken information som egentligen efterfrågades på internet.

I formuläret måste man rita en karta med boningen och parkeringen markerad. Parkeringen får inte vara mer än en kilometer från hemmet, så avståndet mellan parkeringen och hemmet måste markeras. Sedan måste man rita en annan karta över parkeringen, med alla mått markerade: bredden på gatan, bredden på infarten, bredden på självaste rutan bilen står på, o.s.v.

Namnet på bilmärket får inte skrivas med »engelska bokstäver« om märket är japanskt. Så nu har jag lärt mig den rätt onödiga kinesiska symbolen 菱 för vattenkastanj (eller möjligtvis sjönöt, mina språkfärdigheter är lite skakiga när det kommer till frukt och grönsaker) så jag kan skriva namnet på min bil: 三菱 eller Mitsubishi*.

Första gången jag gick till polisen så läste damen i luckan min ansökan, såg från siffrorna att bilen såg liten ut och förhörde sig om det inte möjligtvis var så att det var en småbil? Jodå, den har gula nummerplåtar fick jag ju erkänna. Aha! då måste jag fylla i en annan, helt identisk blankett.

Fair enough. Hem och fylla i en likadan blankett, fast med en annan rubrikrad. Tillbaka till polisen och räcka över den. Nix det går inte. Jag hade ritat tecknet 区 lite slarvigt på en rad. Så ansökan kunde inte godkännas. Jag hade också glömt min namnstämpel hemma så jag kunde inte skriva en ny ansökan på plats. Vid det här laget skulle en del som inte har en väldigt avslappnade attityd till att saker och ting funkar lite annars här i Japan än hemmavid börja misstänka att tanten bak luckan bara vill djävlas med utlänningar. Ingeting kunde vara mer bortfört från sanningen: byråkratens hjärta mjuknade och hon sa åt mig att om jag kom tillbaks nästa dag med min namnstämpel så skulle hon skriva ansökan åt mig.

Så i morse så behövde jag bara dyka upp med min inkan i högsta hugg. Tanten i luckan stämplade till och med papperna åt mig.

------
* Fotnot och uppdatering. Man kan ju fråga sig varför ett företag heter tre sjönötter? Det är inte helt klart, men 菱 betyder inte bara sjönöt utan också i överförd betydelse rombisk eller diamantformad (som en sjönöt antar jag). Därmed är även Mitsubishis logotyp förklarad.

Jag är ohövlig

En av de mest användbara japanska fraserna, kanske den fras man oftast säger i de sammanhang man bör använda artig umgängeston, är 「失礼します」[shitsure shimasu]. Ordagrant betyder det "gör ohövligheter", (att det är jag som gör ohövligheter är förstås underförstått). Frasen används som "adjö" och "ursäkta mig" bland annat. Men det är roligare att alltid översätta det till "gör ohövligheter" i så fall skulle detta kunna vara en typisk konversation.

Student: (Knackar) Ursäkta, är jag välkommen?
Lärare: Ja, varsågod.
Student: (Kommer in i rummet) Det jag gör är ohövligt.
Lärare: (Pekar på stol) Varsågod, slå dig ner.
Student: Det jag gör är ohövligt. (Slår sig ner). Jag skulle vilja...

och när studenten lämnar rummet:

Student: Jag önskar dig gott. Det jag gör är ohövligt.

varpå läraren kan svara

Lärare: Det jag gör är ohövligt.

om läraren önskar.

Mobil poesi

På lördagskvällar sänder NHK, det den statliga radion i allmänhetens tjänst, programmet 土曜の夜は携帯短歌 [doyou no yoru wa keitai tanka] ungefär »mobil poesi på lördag kväll«.

Att tala i mobiltelefon i offentliga miljöer är fullständigt tabu. Pendlarna sitter aningen och läser eller, oftare, pillar med mobiltelefonen (keitai denwa). De flesta messar eller spelar dataspel förstås, men en hel del sitter och läser följetonger eller tecknade serier på mobilen, och några sitter faktiskt och skriver poesi.

Den klassiska koncentrerade formen med 31 stavelser långa kortdikter passar bra för det begränsade mediet. Tillräckligt många pendlare skriver tydligen kortdikter för NHK att köra ett program i veckan.

Hittills har jag inte direkt sett något exempel som tyder på att dessa pendlare berikar världslitteraturen, men jag väntar spänt på att en rimligt bra antologi ges ut. Till dess får jag väl nöja mig med de tiotusen bladen.

------------
Länkar och källor:
http://www.timesonline.co.uk/article/0,,3-1598010,00.html
http://www.bandai-net.com/english/
The Daily Yomiuri, Sep. 23 2006

Sugadaira

Från tisdags till i dag lördag var jag på konferens i komplex geometri i Sugadaira, strax utanför Nagano i Nagano-prefekturen. Konferensen var väl så där måttligt intressant egentligen, men de har hemskt bra soba i Sugadaira. Nagano är berömd för sin soba, som japanerna säger. Inhemsk matturism är en stor affär.

Vi bodde alla på »Petite Hotel Sonntag« i en av skidbackarna som omsluter högplatån Sugadaira klamrar sig fast vid. Löven har blitt röda i fjällen. Det var fagert.

Dit eldfågeln kommer

Fenghuang (鳳凰, hōō i japansk läsning), den kinesiska eldfågeln, finns tydligen både i en manlig variant, feng (鳳, hō i japansk läsning), och i kvinnlig, huang (凰, ō i japansk läsning). Tydligen har fågel fenix någon gång behagat dyka upp i bergen i östra Aichi prefekturen, två och en halv timma från Nagoya. 鳳来, eller Hōrai, bokstavligen »eldfågeln kommer«, torde ju heta så för att han kommer dit i bland. Mer sällan än ofta, kanske.

I lördags åkte jag med min racerbil till Horai. Med tre personer, klätterutrustning och full tank (25 liter), höll motorn på brinna upp när jag plågade upp den i den svindlande hastigheten av fyrtio kilometer i timmen bland bergspassen öst om Toyota.

I söndags var jag upp med tuppen.

Tyvärr steg tuppen upp kvart i fyra. Ungefär en och en halv timme innan dagningen. Tuppen bodde 10 meter från mitt tält.

Men campingen låg i alla fall svindlande vackert till, längst upp vid Horai-sjön, en kraftverksdamm i Ure-älven.


Det tar drygt en timma för att gå upp till de intressantaste klipporna från parkeringen. Promenaden är väl intressant på sitt sätt, men att efter en brant vandring genom japansk urskog klättra upp för Horais vulkaniska klippor tär på krafterna. Därför höll jag mig till jättestora grepp.

Det hjälpte väl högst måttligt.

Jag och Crystal hade klätterkurs med vår vapendragare Wataru Yamada på lördagen. Han hade aldrig knutit in sig i ett rep förut, men lärde sig raskt. Om varje grepp är en jug behöver man ju inte vara rädd att falla ner. På söndagen ville han klättra något lite svårare. 5.13a kanske. Jag lurade honom att försöka onsighta en 5.12c i stället, men då föll han.

Cool Biz!

I mitt inlägg Tid för plommon noterade jag storögt att

...sommarvärmen gör att klädkoden håller helt på urarta. Runt lunchtid kan man se en uppsluppen parad kontorsarbetande trashankar, utan kavaj, enbart iförd kostymbyxor och skjorta, ibland utan slips!, slasa runt på jakt efter något att äta.

För att följa upp denna not så kan jag berätta att detta inte alls var en slump. Miljödepartementet började sin kampanj Cool Biz år 2005. För att spara energi föreslår man en höjning av temperaturen i kontorslokaler till 28 grader under sommaren.

Cool Biz är också namnet på den klädkod de föreslår, som en anpassning till temperaturen: stärkta skjortkragar, så att slips blir onödigt, och byxor av material som »andas«. På kampanjhemsidan kan man se ett gäng gubbar med makt som visar hur elegant le Cool Biz kan vara.

Vad mannen på gatan tycker kan ni läsa i Japan Today. På hörsägen* har jag att parlamentet har antagit en lag som gör att anställda har rätt att arbeta utan kavaj och slips under sommaren om de vill.

Enligt en smula överentusiastiska beräkningar från ministeriet så minskar Cool Biz koldioxidutsläppen med 460'000 ton koldioxid per år.

Nu hotar en vinterkampanj: Varm Biz, som går ut på att hålla temperaturen på högst 20 grader och föreslå en klädkod med polotröjor. Usch! Det vill vi inte vara med om.

Överhuvudtaget verkar fröken Yuriko Koike, som med sina två och halv år som minister är den som suttit längst som miljöminister någonsin, styra sitt departement på ett annorlunda och progressivt sätt. Hon har bland annat själv designat och producerat en slags bärtyg, ett "Mottainai Furoshiki" som man kan slå in saker i och använda istället för plastpåsar.

---------
Not: * Jag har inte lyckats bekräfta detta rykte, så det är nog inte sant. Det hindrar inte att jag glatt sprider det vidare.

Min bil har fyra hjul

Numer är jag en, ehh, stolt ägare till en Mitsubishi minica av 1994 års modell. Jag skulle bli hemskt förvånad om den finns importerad till Sverige. Med en motor på stolta sex och en halv deciliter så klagar den högljutt redan vid 80 km/h. Eller ägare och ägare; huruvida jag verkligen har gjort det nödvändiga pappersarbetet vet jag inte. Jag är skeptisk. Men bilen står på min parkering och jag har ett papper som verkar säga att jag är ägare till bilen, och ett annat papper som tycks säga att den är försäkrad.

Begagnade bilar kostar ungefär som en korg med frukt. Det är dagens sanning. Förvisso är frukt helt absurt dyrt. Jag hostade upp överpriset 70.000 Yen för minican, (knappt 4.500 SKR) men då är skrotningsavgiften redan betald, så jag behöver inte betala de 6000 Yen det kostar att skicka bilen på tippen.

Varför begagnade bilar är så billiga i Japan vet jag inte, möjligtvis beror det på att det kostar så mycket att reparera de om de inte går i genom shaken, besiktningen. Hursomhelst utnyttjas naturligtvis asymmetrin av flera företag vilka har som affärsidé att köpa begagnat i Japan, shippa dem utomlands, och sälja dem där.

En kalv med eken stångades

Mina drabbningar med japansk byråkrati fortsätter. Strax efter jag flyttat till Japan, för ungefär ett år sedan, skaffade jag mig en personlig stämpel, en inkan. En inkan används istället för signatur i Japan, men viftar man med sitt utlänningskort och sitt bleka ansikte så brukar det gå bra att göra en namnteckning istället. Den enda gången jag använt min stämpel var när jag undertecknade hyreskontraktet.

Enligt uppgift behövs dock en registrerad stämpel när man överför ägandet för en bil. Sagt och gjort. Jag pallrar mig i väg till mitt gårdskontor för att officiellt registrera min inkan hos min stadsdel, fyller i relevanta blanketter, och blir upplyst om att min stämpel inte godkänns som officiell stämpel.

Min stämpel bestod av mina initialer. Det gick inte. Hela namnet skulle de vara. Med »engelska bokstäver« eller katakana. Så nu har jag låtit beställa en ny stämpel. 4-6 dagar ska det ta att tillverka.

Asölkjdzjköv!

Förresten. Har ni kallt än? Det har inte vi. Igår åkte jag wake board.

------
Not: En kalv med eken stångades är också titeln på Alexander Solsjenitsyns memoarbok. Läs den!

Anna Ternheim—Separation Road

Girl Laying Down

Anna Ternheims nya skiva Separation Road är ju alldeles fantastisk. Se nu till att släpa er till iTunes store där ni kan köpa den för 149 SKR. Tjugotvå spår, varav femton är fullt lyssningsbara och hela åtta bra spår, det är ju som hittat i dessa dagar!

Fast nu ska jag vara så där besserwisseraktig och jobbig också. Det skulle inte skada om texterna hade genomgått en korrekturläsning innan de presenterades som färdiga. I några textrader används mycket udda grammatik, antingen på grund av ignorans eller någon sorts licentia poetica som i alla fall inte är utfärdad av mig.

Tidräkning

I år har hans kejserliga höghet Akihito med himmelskt mandat regerat i aderton fridfulla år. Den nuvarande eran, den era vi lever under hans kjeserliga höghet kallas 平成 (Hesei), och därför skriver vi 平成18, Hesei 18, i våra almanackor.

Även om hans majestät Kejsaren sägs härstamma från Solgudinnans linje så får man nog räkna med att han är dödlig. Vid ett sådant eventuellt frånfälle kommer japans kabinett ge Kejsaren det postuma namnet Hesei Tennō, så att det blir någon ordning. Det är nämligen ofint att kalla högättade med deras givna namn; och skulle man behöva referera till en bortgången kejsare kan man knappast kalla honom (eller henne—vilket var fullt möjligt innan Meijo-resturationen) Tennō Heika, hans majestät Kejsaren, eller det lite mera högtidliga, Kinjō Heika. Därför kallas gamla Kejsare efter sin era.

Själv är jag född 昭和48, alltså under det fyrtioåttonde året av Shōwa Tennōs inte fullt lika fridfulla styre. Shōwa Tennōs gavs namnet Hirohito, och kallas väl fortfarande Kejsar Hirohito i västerländska historieböcker. Shōwa Tennōs regerade från 1926 till 1989, den längsta tiden någon varit kejsare under historisk tid, och fick se många betydande förändringar av det Japanska samhället som internetencyclopedin en.wikipedia.org torrt konstaterar.

Övningsuppgift:Från informationen som ges i texten, bestäm vilket år författaren är född enligt vår tideräkning. Lösningen ska presenteras på ett sådant sätt att räkningar och resonemang är enkla att följa.