»I read the news today, oh boy«
I fredags slog tingsrätten i Osaka fast att en hemlös daglönares tält i Ogimachi-parken borde ha accepteras av kommundelsnämnden i Kita som adress. Yuji Yamauchi lämnade in en stämningsansökan när nämnden inte godkände hans tält som ny fast adress efter att han flyttade ut från ett ungkarlshotell år 2000.
Kommundelsnämnden påpekade att tältet var blott ett tillfälligt boende, och eftersom Yamauchi inte har äganderätt till marken kommer han så småningom fördrivas. Rätten konstaterar torrt att äganderätt till mark inte är ett nödvändigt villkor för att konstituera ett hem. Han bor ju där.
Från Asahi
(En smula irrelevant statistik för den intresserade: Japan har 25300 hemlösa och 127 417 244 innevånare, enligt officiell statistik. Sverige låtsas som det aldrig regnar och för inte officiell statistik över hemlösa, men socialstyrelsen räknade 1999 till 8 440 hemlösa i Sverige, med en väldigt märklig mätmetod, och samma år hade vi 8 845 000 innevånare. Så ungefär 5 gånger vanligare med hemlösa i Sverige.)
lördag, januari 28, 2006
fredag, oktober 14, 2005
Nobelpriset och skammen
Nobelpriset är väldigt uppmärksammat i Japan. De är för närvarande på väg att begå kollektiv självmord eftersom ingen Japan fick nåt pris i år heller. De skäms något oerhört och funderar över om de gör något fel, även om jag har en god idé varför de inte får fler pris så tror jag att jag ska hålla inne på min åsikt så länge. (Som svensk kan man ju alltid skylla på att vi inte gärna prisar oss själva om vi inte får nåt riktigt Nobelpris.)
Som vanligt blir man som svensk matematiker tillfrågad om varför det inte finns något pris i matematik, särskilt som det finns ett extrainstiftat pris i ekonomi. De komplicerade turerna när riksbanken genom utpressning påtvingade Nobelstiftelsen ett ekonomipris är rätt besvärligt att förklara på ett enkelt sätt, men ekonomipriset är ändå för närvarande det enklaste sättet för en matematiker att få ett Nobelpris.
Det är ju också skönt att man inte behöver förklara sig angående prisen i fred och litteratur. I de naturvetenskapliga ämnena är priset i allmänhet väldigt okontroversiellt och genomtänkt, och de flesta kollegor världen över är rätt ointresserade av de icke-naturvetenskapliga priserna.
Men rörande litteraturpriset så tycker jag att Bill Watterson ska ha det. Jag vet inte senast jag fick ett sådant våldsamt habegär som när jag fick syn på samlingsvolymen med Bill Wattersons samlade Kalle och Hobbe.
----------------
Härifrån och ner är det bara litteratursnack, så det kan ni skippa, sorry.
Då har ytterligare en författare med vanvettiga politiska åsikter fått Nobelpriset, det är i alla fall skönt att det är en kvalificerad dramatiker denna gång. Rätt många med vanvettig politisk syn har ju fått priset på under senaste decenniet, och det fick mig att tänka på hur många av mina egna favoritförfattare som har farliga och vidriga politiska ståndpunkter: Ezra Pound (facist och avskyvärd antisemit, kliniskt galen), Fjodor Dostojevsky (panslavist och antidemokratisk rojalist), etcetera, ja listan kan göras hur lång som helst. Tack och lov verkar de verkligt betydande författarna med förnuftig världsbild överväga, och jag har svårt att komma på en författare jag verkligen gillar vars politiska ståndpunkter kommer i vägen för litteraturen eller blir övertydlig och programmatisk, förutom just Ezra Pound, där det politiska ibland fungerar oerhört väl som i Canto 45:
en triad mot det kapitalistiska systemet ("usura"). Det är i och för sig inte så konstigt att poesi låter sig lånas till politik, det ligger väl i sakens natur, och Nietzsche varnar ju oss för att lyssna till poeternas gudomliga tralala.
Men Harold Pinter skriver också politisk lyrik som fördömer det kapitalistiska systemet o dyl, och jag undrar om det inte är den sämsta lyrik jag någonsin har läst. Döm själva:
Mer av hans "poesi" går att läsa på haroldpinter.org I wouldn't bother.
Som vanligt blir man som svensk matematiker tillfrågad om varför det inte finns något pris i matematik, särskilt som det finns ett extrainstiftat pris i ekonomi. De komplicerade turerna när riksbanken genom utpressning påtvingade Nobelstiftelsen ett ekonomipris är rätt besvärligt att förklara på ett enkelt sätt, men ekonomipriset är ändå för närvarande det enklaste sättet för en matematiker att få ett Nobelpris.
Det är ju också skönt att man inte behöver förklara sig angående prisen i fred och litteratur. I de naturvetenskapliga ämnena är priset i allmänhet väldigt okontroversiellt och genomtänkt, och de flesta kollegor världen över är rätt ointresserade av de icke-naturvetenskapliga priserna.
Men rörande litteraturpriset så tycker jag att Bill Watterson ska ha det. Jag vet inte senast jag fick ett sådant våldsamt habegär som när jag fick syn på samlingsvolymen med Bill Wattersons samlade Kalle och Hobbe.
----------------
Härifrån och ner är det bara litteratursnack, så det kan ni skippa, sorry.
Då har ytterligare en författare med vanvettiga politiska åsikter fått Nobelpriset, det är i alla fall skönt att det är en kvalificerad dramatiker denna gång. Rätt många med vanvettig politisk syn har ju fått priset på under senaste decenniet, och det fick mig att tänka på hur många av mina egna favoritförfattare som har farliga och vidriga politiska ståndpunkter: Ezra Pound (facist och avskyvärd antisemit, kliniskt galen), Fjodor Dostojevsky (panslavist och antidemokratisk rojalist), etcetera, ja listan kan göras hur lång som helst. Tack och lov verkar de verkligt betydande författarna med förnuftig världsbild överväga, och jag har svårt att komma på en författare jag verkligen gillar vars politiska ståndpunkter kommer i vägen för litteraturen eller blir övertydlig och programmatisk, förutom just Ezra Pound, där det politiska ibland fungerar oerhört väl som i Canto 45:
With usura hath no man a house of good stone
each block cut smooth and well fitting
that design might cover their face
...
Canto 45
en triad mot det kapitalistiska systemet ("usura"). Det är i och för sig inte så konstigt att poesi låter sig lånas till politik, det ligger väl i sakens natur, och Nietzsche varnar ju oss för att lyssna till poeternas gudomliga tralala.
Men Harold Pinter skriver också politisk lyrik som fördömer det kapitalistiska systemet o dyl, och jag undrar om det inte är den sämsta lyrik jag någonsin har läst. Döm själva:
Democracy
There's no escape.
The big pricks are out.
They'll fuck everything in sight.
Watch your back.
Mer av hans "poesi" går att läsa på haroldpinter.org I wouldn't bother.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
