A Sensational Bit of Bouldering

Foto © Claude E. Benson, 1909

Indian Creek på engelska

I den pågående serien »Jonas skriver på vinglig engelska« har vi kommit till andra installationen: Indian Creek USA - Destination Guide.

Aprilsnö — 四月の雪

た
ん
ぽ
ぽ
の
絮
吹
い
て
を
る
車
掌
か
な

Maskrosbollar
kommer flygande
med konduktören
-Okuzaka Maya

Har just skaffat mig ett exemplar av Aprilsnö. Hundra svenska och hundra japanska haiku. Som man kan lista ut av titeln samlas hundra svenska och hundra japanska haikudikter. För mig som har liten kunskap om både svensk och japansk haiku är det en utmärkt introduktion.

Haikun är ett par hundra år gammal som form. Den grundläggande måttenheten i japansk språk är en mora. Varje japansk kana motsvarare en mora, och av en haiku kräver man att den ska bestå av 17 mora. Den grundläggande måttenheten i svenska är stavelsen, och ofta beskriver vi en haiku som ett versmått sjutton stavelser. Då varje stavelse kan bestå av allt ifrån en till i stort sett hur många mora som helst blir en svensk haiku långt pladdrigare än en japansk.

Genom att använda väl valda ord bryts de sjutton takterna i en japansk haiku upp i tre större enheter av 5, 7, och 5 mora. På svenska används radslut för att uppnå liknande effekt. På japanska får man vanligen ingen typografisk hjälp med att gruppera dikten utan den skrivs ut i en kolumn.

Haikun är naturlyrisk. En haiku skall innehålla ett kigo (季語), dvs ett årtisdsord. Årtidsordet i dikten jag citerade i inledningen är maskros, tanpopo. Maskros indikerar att det är vår, och därför placeras dikten in i vårdelen i antologin. Flera listor över kigo finns på internet för den hugade.

På svenska verkar det av föreliggande antologi att döma finnas två typer av haiku: dels dikter i 5-7-5 mönstret, och dels dikter som är allmänt korta, uppställda i två till fyra rader. Huruvida det går att tala om årtidsord eller inte på svenska är oklart, eftersom ingen skandinav kan skriva en dikt utan att nämna vädret.

-----
Fotnoter:
Den inledande dikten ingår i antologin. Varför författaren skriver bomull som 絮 och inte 綿 övergår mitt förstånd. Och förresten, 吹いてをる, vad är det förslags dialekt?

Midskogsberget

DSC_0085.jpg, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund. Dag Knutsson projekterar.

I lördags åkte vi ner till Midskogsberget i Sundsvall över dagen. Vad är väl 30 mil för en norrlänning?

Fotot ovan Dag Knutsson, som jobbar på en ihoplänkning av de hårdare partierna av först Milestone 8a, sedan Graceland 8a+.

Urban Dufva gjorde enkelt en endagsbestigning av Milestone på några få försök

DSC_0021.jpg, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund. Urban Dufva klättrar Milestone, 8a

DSC_0057.jpg, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund. Urban Dufva klipper ankaret på Milestone, 8a

Hellish photos

Jag lyfte upp kameran några gånger och tog några riktigt sunkiga kort. Här bjuder jag gratis på två från Friidrottsdama:



Friidrottsdama1 ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund






Friidrottsdama3 ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund



Möjligtvis kan ni komma åt Peters kort på facebook via denna länk.


(Får se om detta genererar flera hits än foton på talgoxar taggade med "great tits"...)

Hell

Den sjunde söndagen efter påsk firar vi att den helige ande steg ner och uppfyllde Jesu lärjungar. För första gången på många år har jag firat denna tilldragelse i den norska byn Hell, strax utanför Stjördal i fylket Nor-Tröndelag. Jag försökte komma på en vitsig rubrik i stil med »A pentecostal Hell«, eller »Whitsun in Hell«, men det vill sig inte riktigt.

Hur som helst var det en hel norrländsk koloni vid klippan i Hell under pingsthelgen. Åtta från Umeå, tre från Sundsvall, två från Luleå, och ett kort besök av två östersundsklättrare. Vi träffade även på ett till svenskt gäng, fast de kände jag inte igen så de måste vara från den djupa södern.

Vädret var strålande och personliga rekord slogs till höger och vänster. Urban Dufva fick gå sin första 8b, Dag Knutsson tickade bort årets 8a och kan nu koncentrera sig på att flytta stenblock som ligger i vägen, Peter Nilsson gick sin första 7c (tror jag), och Joakim Söderström tickade av sin första 7b+. Säkerligen slogs fler personliga rekord, men jag har inte längre full kontroll på min omgivning. Klart är i alla fall att Conny Dahlin blir årets Wolfgang-stipendiat för att låst av och släppt fötterna på samtliga move på Link-upen, utan att därför falla av.

Klättringen i Hell är ungefär så bra som sportklättring blir i Norden.

Foton läggs till senare.

Midskogsberget, Sundsvall

Foto©: Dag Knutsson

Så kom då våren till slut. Senare än nödvändigt. Hittills har jag varit ut i Umeå tre dagar, Niemisel en dag, Jävre en dag och i helgen åkte jag och Dag till Midskogsberget i Sundsvall. Jag har tyvärr inga större bedrifter att meddela. Jag kom inte ens upp så att jag fick känna av det vidriga fallet som drabbar den som faller på utsteget av Milestone, utan jag saggade ihop redan när slingan befann sig i midjehöjd.

I fotot ovan demonstreras fallet skickligt av vår värd Peter Nilsson.

Kära dagbok

Man vet att man är på landet när chauffören talar om bussen som »han«. I fredags åkte jag mellan Umeå och Skellefteå. När vi gick ombord annonserade chauffören att bussen »han börja koka ibland, men jag hoppas vi tar oss till Skellefte.« »Och ja, toan är trasig, så är den nån som behöver pinka så säg till i god tid så stannar jag till vid någon hållplats.«

Innan vi var i Sikeå tjöt någon varningsignal. Chaffören trodde att »det är väl något givarfel, men man vet ju aldrig. He vore ju synd om han börja brinna. Så ni får byta buss i Sikeå. Ni som har bråttom och nödvändigtvis måste vara i Skellefteå kvart över sex får väl klämma in er i buss 100, ni andra får byta till linje 12.«

Rakare puckar än på flyget i alla fall.

Radelimination

Den 17 Februari hade DN en trivsam artikel om Lius nio kapitel, skriven av Gunilla Borgefors. Artikeln innehåller dock det förbluffande påståendet att du på universitetet

[...] får lära dig att metoden (Gauss-elimination) skapades omkring år 1800 av den tyske matematikern Carl Friedrich Gauss.

Nu är ju djupet av min okunskap om matematikhistoria i det närmaste utan botten, men varken jag, eller någon som har minsta lilla överblick över den europeiska matematikhistorien hävdar knappast att Gauss fann på radelimination. När jag frågar kollegor i matematikämnet vem som kom på radelimination får man inga tvärsäkra svar.

Sant är att varken de gamla grekerna eller araberna intresserade sig för system av linjära ekvationer, annat än i vissa specialfall, men radelimination var naturligtvis känt i väst långt innan Gauss. Till exempel finns den beskriven i Johannes Buteos Opera Geometrica 1559.

Joshua Tree II

I den engelska humoristen Douglas Adams So Long, and Thanks For All the Fish ställs huvudpersonen, den sympatiske Arthur Dent, inför problemet hur han ska förklara bort alla märkligheter som uppstått efter att han tillbringat åtta år av sitt liv – sex månader i de lokala tidskoordinaterna norr om London – med att lifta runt galaxens alla hörn. I ett genidrag finner han på den bästa av nödlögner: han har vart ett halvår i södra Kalifornien. Det kan ju förklara bort det flesta diskrepanser, de märkliga saker som Dent säger, och hur hans ansikte blivit så slitet. Södra Kalifornien är oss lika främmande som yttre rymden.

Hålan Joshua Tree, några timmar från Los Angeles, fångar upp en del rotlösa existenser som driver runt västkusten. (Kom ihåg att »the drifter« har ungefär samma roll i amerikanska västern som »odalbonden« i Sverige. Rotlöst drivande är romantiskt.)

Många som hamnar i de små hålorna några timmar från kusten kan inte klara livet längs kusten.

I campingen i nationalparken driver klättrare in över vintermånaderna. Klimatet är behagligt: torrt och lagomt varmt. Det finns inget vatten överhuvudtaget, men annars är campingen behaglig. I nationalparken får man som mest stanna fjorton dagar per år, en regel som parkvakterna ihärdigt försöker uppehålla. Så den klättrare som vill tillbringa hela vintersäsongen där får vänja sig med att leva obemärkt.

New York Neal liftade med mig från Red Rock till Joshua Tree. En gång i tiden var han JTrees borgmästare, en hederstitel som hålls av den som stannat längst i parken, och han kunde därför förtälja alla tricks som tänkas kan för den som vill stanna längre än två veckor. Några av de mer solida tricken:

1) Campa utan bil, mannen håller reda på bilens registreringsnummren. På lapparna man skriver för att markera att man betalat för tältplats måste man ange registreringsnummer, så skriv av plåtar i Yukka Valley/Joshua Tree när du handlar/tvättar/dushar och hämtar vatten.

2) Ta med flera presenningar i olika färger och lägg dem över tältet/matlådorna. Byt färg med jämna mellanrum så ser det ut som nya tält.

3) Flytta runt grejerna på campingen

4) Ha två flera färgglada jackor och bär varje åtminstone en vecka i sträck

5) Göm tälten från vägen.

6) De som kommer in från kusten eller Las Vegas över helgen blir bara glada för att få komma in på en tältplats. (Varje tältplats kan ha två bilar och tre tält.) De får använda »din« plats mot att de betalar hela kostnaden, talar med parkvakterna, kör in dig till JTree för veckohandling etc.

Bland de mer esoteriska tricken: Ta med er utklädningskläder. Peruk, stora glasögon, etc.

Det året som Neal var borgmästare hade han stannat i drygt tre månader.

Klättringen i Joshua Tree är mycket bra. I alla fall om man väljer de finaste 500 lederna bland de drygt 7000 leder som sägs finnas i parken. Klippan är solid och har otroligt hög friktion. Allt som har mindre vinkel än 90 grader mot horisontalplanet är ett solitt steg. Klättringen sker mestadels på granitdomer som är brantast i början och flackar av mot toppen. Ofta finns det inga fasta ankare att fira av från utan man tar sig ner via nerklättring eller fasta firningspister, därför är det av nöd tvunget att replaget består av klättrare som har ungefär samma nivå.

Tyvärr dök jag upp i Joshua Tree utan klätterpartner och lyckades aldrig hitta någon som ville göra ungefär samma saker som mig. Jag har inte heller varken den disposition eller förtjusning i präriegräs som krävs för att komma in i det långsamma livsföring som säsongarna uppvisar. Så trots att klättringen var fantastisk var det en frustrerande vistelse.

Så länge jag klättrat har jag naturligtvist läst mycket om Joshua Tree, och har förstått att det klättras en hel del frisolo i parken. Jag har nog aldrig varit på något ställe där frisolo har känts som en sådan naturlig aktivitet. Ofta blir lederna lättare ju högre man kommer och många av dem känns mycket säkra. Stenen är solid och har hög friktion, och en spricka kan ju inte gärna falla av. Tillsammans med Heimi och Kelly gjorde jag en cirkel med enkla leder runt Hidden Valley. Kelly hade åkt från Santa Cruz ner till JTree ett par gånger per år sedan 70-talet och han var en guldgruva när det gällde information om hur man tog sig ner från domer utan rep. Det var första gången jag klättrat frisolo i grupp, också en aktivitet som tycks vara populär i JTree. Det är en trevlig blandning mellan något högst privat och något socialt.

Jag har också foton från Joshua. De är sparade på en hårddisk. Jag ska bara lista ut hur jag kan öppna dem så kommer jag att visa ett eller ett par.