Längst söderut i Nagano-prefekturen, alldeles på gränsen till Yamanashi-prefekturen ligger det en by med det något prosaiska namnet Kawakamimura 「川上村」, eller "byn uppströms" som vi säger hemma i Skellefteå, inklämd mellan bergen vid ett biflöde till någon större älv. Passerar du denna by och åker än längre upp i bergen kommer du till en camping omgiven av gles björkskog. Själva campingen ståtar med namnet Mawarime Taira「廻り目平」 (panoramaplatån?), men platsen är känd för varje japansk klättrare som Ogawayama efter det dominerande berget söderöver.
I början av gyllene veckan irrade jag mig ut ur Nagoya med hyrbil, och inte hjälpte det att ha en åkrädd, magnifikt bakfull, kartläsare med om möjligt sämre lokalsinne än släktingarna på mors sida. Att köra från Nagoya till Ogawayama tar ungefär fem timmar, det vill säga, fem timmar om man tillbringar en timme med att köra runt i cirklar i Nagoyas nordöstra stadsdelar. Tyvärr är det opraktiskt och svårt att ta sig till campingen med hjälp av allmäna transporter, vi hämtade upp en japansk kompis på närmaste järnvägstation 35 minuter bilfärd från campingen. Hur man annars tar sig från järnvägstationen till campingen får ni fråga någon annan om.
För 700 yen per natt får man slå upp sitt tält var man vill i parken, men de flesta väljer förstås att slå upp tältet i närheten av det lyxiga världshuset i japansk stil「金峰山荘」 (Guldkamsbergets världshus, typ) som ligger på 1570 meters höjd. Om inte annat för att dasset ligger runt parkeringen och världshuset. Eftersom Tokyobor har förlorat kännedom om principen med personligt utrymme så kan man räkna med att tälten packas tätt under storhelger. Gyllene veckan är Japans motsvarighet till vår påskledighet. Mer eller mindre alla har tre dagar ledigt, och i år inträffande ledigheterna från onsdag till fredag. Naturligtvis var campingen överfull under dessa dagar.
Ogawayama är självaste hemmaplanen för den japanska klättringen, den japanska motsvarigheten till Norges Romsdal: en magnet för vandrare och klättrare från hela Japan. Runt campingen ligger klippväggarna utspridda i alla väderstreck, och även om det saknas en Trollvegg, så finns det leder på upp till nio replängder, vilket är imponerande nog med tanke på hur ofta marken skakar under fötterna. Klättringen bedrivs på granit av utsökt kvalitet, efter samma principer som den nordiska traditionella klättringen, så säkringspunkterna får du laga själv med kilar i bergets sprickor. Först när ingen annan möjlighet ges placeras fasta bultar. Jag har tyvärr sett i butik hur de vanligaste bultarna ser ut på självaste insidan, den del som är förankrad i berget, och är inte helt övertygad att de följer alltigenom sunda mekaniska principer, men Japanska friklättringsförbundet håller på att byta ut de mer suspekta bultarna. För att citera Neil Harrison som driver den utmärkta engelskspråkiga webbsajten ogawayama.com: helgad vare deras femtåiga sockor.
Själv har jag lämnat mina kilar på vinden i föräldrarnas ladugård åtta tidszoner västerut just kort om polcirkeln, och glest bultade svahällar utövar endast en måttlig dragningskraft på mig. Vad som lockade mig till Ogawayama denna gång är de fantastiska stenblock som de geologiska krafterna brutit loss och spritt runt campingen. Boulderingen på dessa block är definitivt av världsklass.
I guideboken beskrivs 14 områden med stenblock, alla på bekvämt gångavstånd från tältet. Vi hängde ungefär halva tiden på blocken just ovan parkeringen. Valblocket, eller »kujiraiwa«, kanske det finaste granitblock jag någonsin sett ligger på närmaste området. Problemen på detta block skulle kännas en smula höga om det inte vore för den perfekt platta landningen och att problemen är så berömda att det alltid ligger en hoppborg av mattor under problemen.
Går man längre upp i skogen kan man hitta några horribelt hårda slabbar, bland annat den kontroversiella 不可階スラブ (fukakai slab, oklätterbara svahällen) med några verkligt högt graderade svaproblem. Jag kan inte hjälpa att jag tyckte att det inte såg så farligt svår ut ändå.
Mitt absoluta favoritområde låg längs vackra jokken som flyter strax nedanför campingen. Redan i maj är dagarna varma och jokken kyler ner dalen den rinner genom. Slipade granitblock av hög kvalitet ligger utspridda i skogsbrynet på ovansidan om bäcken.
De två mest populära områdena är utan tvekan längs jokken och i björklunden ovan campingen. Under gyllene veckan var det smäckfullt med entusiastiska klättrare. Med risk för att överförenkla och generalisera: det är något i den japanska kulturen som uppskattar dedikation. De flesta klättrare var utomordentligt duktiga och seriösa. Så det blev hårda sessioner bland blocken.
Vad kan då vara bättre efter en dags hård klättring än att glida in i ett japanskt varmbadhus, »ofuro«, för att bli sant ren och varm? Ingeting naturligtvis. Det inte utan att jag tycker att varmbadhuset är den japanska kulturens pinankel, höjd till och med över tanka-poesi, shinjuku-pop, och rå fisk. Världshuset är utrustat med en ofuro där man kan tvätta sig och ta ett bad för 400 yen. Snåla galningar får nöja sig med en dusch för 100 yen ute på campingen.
| Ogawayama | Fontainbleau |
| ４級 | 5c |
| ３級 | 6a+ |
| ２級 | 6b+ |
| １級 | 6c+ |
| 初段 | 7a+ |
| 二段 | 7b+ |
| 三段 | 7c+ |
| 四段 | 8a+ |
| 五段 | 8b+ |
I Japan svårighetsgraderas boulderproblem på samma skala som färdighet i stridskonster. Så alla som viftat med extremiteter eller pinnar iförd pyamas vet hur det går till: 10級, utläses jūkyū, kräver minst färdighet. Allteftersom färdigheterna förbättras genomgår man 9級−１級. １級 är sista graden innan man blir en mästare och får första mästargraden 初段, 1a dan, eller "shodan", vilket i kampsport markeras med ett svart bälte. I bouldering går skalan upp till 五段, 5e dan, eller "godan". Den japanska svårighetsgraderingen har sitt ursprung i Ogawayama och den som vill veta hur den förhåller sig till Fountainbleaugrader eller Huecograder kan titta på min tabell. Tabellen duger inte för hela Japan, eftersom de lider svårt av deflation sådär i största allmänhet.
På japanska är det fullt möjligt att säga »du«, det heter »anata«, men att tilltala någon med anata är väldigt onaturligt, kanske för att den direkta översättningen till svenska från kinatecknen som bildar anata är högst ärade person. Vill man tilltala en främling får man finna på en titel, utlämna subjektet i meningen–vilket inte är ett grammatiskt fel på japanska–eller ta reda på namnet i förväg. En bekant blev en gång tilltalad
Gakokujin-san, ungefär Herr Utlänning. Jag gissar att problemet med tilltalsnamn är en av anledningarna att guideböckerna rekommendar att man alltid boka rum i förväg, även om man bara ringer upp världshuset från en telefonkiosk tvärs över gatan.
Till Ogawayama kommer endast ett fåtal utlänningar, och nästan som kommer utifrån åker dit för lederna, så naturligtvis är de nyfikna på mig. Bland stenblocken sticker jag ut som en isländsk sångerska klädd i haute-couture på Oscarsfesten Så de frågade min kompis om mitt namn när jag var utom hörhåll. Det känns dock ovant att bli tilltalad Yonas-san av främlingar, nå det var väl mina 15 minuter av berömdhet som den bleke jätten.
