Jag har återupptagit mina studier i japanska. Idag fick jag backning på mitt svar på hemläxan i hörförståelse. Mitt svar »kvinnan ogillar böcker om naturvetenskap« blev utdömt som allt för rakt. Det är bättre att säga »kvinnan tänker att hon inte gillar böcker om naturvetenskap särskilt mycket.«
Jag är säkert som en drucken elefant i en porslinsbutik: stor, klumpig och oborstad.
onsdag, april 26, 2006
måndag, april 24, 2006
Tillbaka till framtiden
Jag är en lantis. Har alltid varit, kommer förmodligen alltid att vara. Trots det utövar Tokyo en stark lockelse på mig. Tokyo är framtiden. Tokyo är vad världen kommer att bli, hur vi kommer att leva, ett provrör för experimentet Jorden. Så mina vänner, oroa er icke, jag har sett framtiden, det är ljus!, blinkande!, fantastisk! Skulle någon erbjuda mig ett jobb där skulle det var svårt att inte flytta dit. Fast det är ruskigt trångt på pendeln.
I söndags åkte jag snälltåget till Tokyo, och spenderade dagen mestadels i Akihabara 「秋葉原」 höst+löv+äng. Akihabara, eller Akiba som slappa infödingar säger, har inga träd och inga ängar, men färglatt är det ändå från skyltarna som lovar elektronik till de billigaste priserna. Kvarteret är vad för elektronik vad Oktoberfesten är för bayersk öl, vad Saudi-arabien är för olja, vad Berlin är för heroin, ja ja ni förstår. På några få kvarter omsätts 10% av all konsumentelektronik i Japan. På ett år säljs elektronik för 30 biljoner (3*1013) yen, alltså ungefär 2 biljoner kronor.
De sanna elektronikfanatikerna är bekymrade över att Akihabara har sålt ut sin själ och har snart lika mycket att erbjuda för otaku, inbitna fans av manga, japanska tecknade serier och anime, animerad film, som för den elektronikintresserade. Hur mycket anime, manga och relaterade produkter som säljs har jag inte den blekaste aning om, men det är säkerligen ett annat onödigt stort tal, från stora varuhus enbart inriktade på manga-kultur. Den öppna attityden mot subkulturer och riktigt seriösa nördar gör shopping i Akihabara till en fantastisk upplevelse.
De bästa och mest intressanta inköpen gör man naturligtvis på trånga bakgator, särskilt i den sorts butiker där biträden får panik om de får se en kamera. Fast ens japanska måste vara bra mycket smoothare en min om man vill göra bra köp.
Precis som överallt annars vill de gärna stoppa reklamlappar i händerna på en när man spatserar längs gator och gränder. Fast i Akihabara har de utvecklat en sofistikerad metod för att prångla ut flyers. Söta flickor utstyrda i fantastiska dräkter, rakt ut ur hentai manga, och viftar med rumpan och reklamblad medan de ler så att käkarna krampar. Om det funkar? Tja, vad tror ni?
Annars kan jag meddela att matematikinstitutionen på Tokyo universitet är jättestor, har ett fantastiskt bibliotek, en stor grupp i komplex analys/geometri och ligger ute på Komaba campus. Vill ni veta hur många människor man kan få in i ett pendeltåg så rekommenderar jag att åka stickspåret in från Komaba campus (Inokashirasen) mot centrumlinjen (Yamanotosen) ungefär vid halv fem tiden. Mycket mer folk än på tunnelbanan runt centrum i rusningstrafik. Nu tror ju förstås ni som vart i Tokyo att jag ljuger, men icke, det är dagens sanning. Jag ville ta ett kort men jag hade händerna högt när jag klev på och kunde inte flytta ner dem till fickan.
I söndags åkte jag snälltåget till Tokyo, och spenderade dagen mestadels i Akihabara 「秋葉原」 höst+löv+äng. Akihabara, eller Akiba som slappa infödingar säger, har inga träd och inga ängar, men färglatt är det ändå från skyltarna som lovar elektronik till de billigaste priserna. Kvarteret är vad för elektronik vad Oktoberfesten är för bayersk öl, vad Saudi-arabien är för olja, vad Berlin är för heroin, ja ja ni förstår. På några få kvarter omsätts 10% av all konsumentelektronik i Japan. På ett år säljs elektronik för 30 biljoner (3*1013) yen, alltså ungefär 2 biljoner kronor.
De sanna elektronikfanatikerna är bekymrade över att Akihabara har sålt ut sin själ och har snart lika mycket att erbjuda för otaku, inbitna fans av manga, japanska tecknade serier och anime, animerad film, som för den elektronikintresserade. Hur mycket anime, manga och relaterade produkter som säljs har jag inte den blekaste aning om, men det är säkerligen ett annat onödigt stort tal, från stora varuhus enbart inriktade på manga-kultur. Den öppna attityden mot subkulturer och riktigt seriösa nördar gör shopping i Akihabara till en fantastisk upplevelse.
De bästa och mest intressanta inköpen gör man naturligtvis på trånga bakgator, särskilt i den sorts butiker där biträden får panik om de får se en kamera. Fast ens japanska måste vara bra mycket smoothare en min om man vill göra bra köp.
Precis som överallt annars vill de gärna stoppa reklamlappar i händerna på en när man spatserar längs gator och gränder. Fast i Akihabara har de utvecklat en sofistikerad metod för att prångla ut flyers. Söta flickor utstyrda i fantastiska dräkter, rakt ut ur hentai manga, och viftar med rumpan och reklamblad medan de ler så att käkarna krampar. Om det funkar? Tja, vad tror ni?
Annars kan jag meddela att matematikinstitutionen på Tokyo universitet är jättestor, har ett fantastiskt bibliotek, en stor grupp i komplex analys/geometri och ligger ute på Komaba campus. Vill ni veta hur många människor man kan få in i ett pendeltåg så rekommenderar jag att åka stickspåret in från Komaba campus (Inokashirasen) mot centrumlinjen (Yamanotosen) ungefär vid halv fem tiden. Mycket mer folk än på tunnelbanan runt centrum i rusningstrafik. Nu tror ju förstås ni som vart i Tokyo att jag ljuger, men icke, det är dagens sanning. Jag ville ta ett kort men jag hade händerna högt när jag klev på och kunde inte flytta ner dem till fickan.
onsdag, april 19, 2006
Skyltar och tecken
Japansk reklam, särskilt reklamskyltar, skiljer sig från europeisk reklam på så sätt att den inte är slogan-driven, utan mer poetisk. Ofta framförs budskapet med en prosadikt.
Ibland översätts det till engelska, det är därför jag kan göra dessa iakttagelser. (Jag gjorde en kvalitetskontroll på min iakttagelse och frågade Miki om jag uppfattat det rätt, och jodå, det stämde). Kvaliten på översättningarna varierar, "Friendly Nanbu" en av matsalarna på campus meddelar till exempel att "This is a cafeteria in good odor with the female student", men vad de menar är inte lätt för mig att avgöra.
Vill ni kan ni göra ett enkelt test om ni har varit i Japan för länge.
1) Finner ni följande engelska text helt normal? Ja/Nej
"I am an amateur Udon lover. Under my deep spirit of inquires, the Curry Udon was born i my kitchen. Have been dreamed it must be superficially delicious if Curry and Udon eaten at home got together with. Foundation of the professionals is not the matter in the cooking. Mother of the Curry Udon is the amateur Udon lover's creativity and the sensitive tongue [...]" (Från skyltningen på en Nudel-kedja.)
Ibland försöker de sig på den europeiska konsten att skriva slogans också. I allmänhet försöker de på engelska, men även franska och tyska misshandlas i ivern att komma med en catchy utländsk slogan. Min personliga favorit är ett snabbköp strax utanför campus som meddelar att de har: "Tasty food for your tummy". Eller kanske en av patchinko spelhålorna i Imaike som undrar: "Are you exciting?"
För övrigt, jag bor i residence Higashi-Yaba 「レジデンス東矢場」. Higashi「東」 betyder öst, tecknet 「矢」för "Ya" betyder pil och tecknet 「場」 för "ba" betyder tomt, så jag tog för givet att 「矢場」yaba betyder bågskyttebana. Idag slog jag upp yaba i ordboken på min komputer och fann att det förvisso betyder bågskyttebana, men även bordell. Det förklarar i alla fall varför alla ser så konstiga ut när jag berättar var jag bor.
torsdag, april 13, 2006
Glad Påsk
Här i Japan har vi inga helgdagar associerade med påsken, eftersom, tja Japan inte är kristet eller judiska.
En del hävdar att det europeiska påskfirandet i alla fall på engelska och tyska (eastern / Ostern) har en del att göra med en fruktbarhetsgudinna vid namn Eostre eller Oster, medan andra hävdar att henne har tidiga tyska och engelska akademiker hittat på för att månaden hette Eostermonat/ Ostermonat på gammalt germanskt tungomål.
Hur det nu må vara med det. Påskägg känns ju lite fruktbarhetsrit i alla fall.
Fruktbarhetsriter associerade med våren finns det ju gott om här, de är förstås inte alls så subtila som att dela ut påskägg. Den kanske minst subtila av dessa fester är penisfestivalen, en shinto festival som går ut på att präster går i procession med världens största rosafärgade träfallos, och att kvinnor springer i procession med lite mindre träfallosar. Jag missade själv den festivalen, men enligt Stefan och Pavel var den lite beige, eller "inget att hänga i julgranen" som jag kanske skulle skriva om den inte gav sådan bissara bilder i mitt huvud.
Den som vill veta mer om penisfestivalen får söka på google. Jag kan inte göras ansvarig för vad annat ni finner.
En del hävdar att det europeiska påskfirandet i alla fall på engelska och tyska (eastern / Ostern) har en del att göra med en fruktbarhetsgudinna vid namn Eostre eller Oster, medan andra hävdar att henne har tidiga tyska och engelska akademiker hittat på för att månaden hette Eostermonat/ Ostermonat på gammalt germanskt tungomål.
Hur det nu må vara med det. Påskägg känns ju lite fruktbarhetsrit i alla fall.
Fruktbarhetsriter associerade med våren finns det ju gott om här, de är förstås inte alls så subtila som att dela ut påskägg. Den kanske minst subtila av dessa fester är penisfestivalen, en shinto festival som går ut på att präster går i procession med världens största rosafärgade träfallos, och att kvinnor springer i procession med lite mindre träfallosar. Jag missade själv den festivalen, men enligt Stefan och Pavel var den lite beige, eller "inget att hänga i julgranen" som jag kanske skulle skriva om den inte gav sådan bissara bilder i mitt huvud.
Den som vill veta mer om penisfestivalen får söka på google. Jag kan inte göras ansvarig för vad annat ni finner.
onsdag, april 12, 2006
Trick med tusch
I söndags hyrde jag en bil igen och åkte ut med Maekawa och Crystal för att klättra på stenblock och beundra körsbärsträdets blommor i Toyota.
På vägen hem, 50 meter från uthyrningsfirman så får jag en redig kyss snett bakifrån av en svart bil av "hit-and-run" typen. En inspektion gav vid handen att plåten inte fick bucklor med att lacken hade tagit stryk. Eftersom en pytteliten repa kostade mig 20.000 yen förra gången blev jag inte jätteglad. Och repan var mycket tydligare denna gång.
Tack och lov var Crystal lite mer kall än mig, så hon släpade iväg mig till en 100 Yen shop specialiserad på konstnärsmaterial. Utrustad med ett suddgummi och en "magic" tuschpenna i silver så målade jag snabbt över alla repor och gned bort den svarta lack som fastnad på bilen.
Tydligen är pennmålningar av lacken standardprocedur innan återlämning av hyrbilar i Japan. Bra trick att kunna, vägarna är små och överfulla med bilar så det smäller rätt ofta, och tricket sparade mig 1400 svenska riksdaler.
På vägen hem, 50 meter från uthyrningsfirman så får jag en redig kyss snett bakifrån av en svart bil av "hit-and-run" typen. En inspektion gav vid handen att plåten inte fick bucklor med att lacken hade tagit stryk. Eftersom en pytteliten repa kostade mig 20.000 yen förra gången blev jag inte jätteglad. Och repan var mycket tydligare denna gång.
Tack och lov var Crystal lite mer kall än mig, så hon släpade iväg mig till en 100 Yen shop specialiserad på konstnärsmaterial. Utrustad med ett suddgummi och en "magic" tuschpenna i silver så målade jag snabbt över alla repor och gned bort den svarta lack som fastnad på bilen.
Tydligen är pennmålningar av lacken standardprocedur innan återlämning av hyrbilar i Japan. Bra trick att kunna, vägarna är små och överfulla med bilar så det smäller rätt ofta, och tricket sparade mig 1400 svenska riksdaler.
tisdag, april 04, 2006
Där körsbärsträden står i blom
Väder är väldigt intressant när det händer, men i efterhand, eller på avstånd så angår engagerar väl väder ytterst lite, och årstidernas växling högst måttligt. Hursomhelst.
Plommonträden har redan blommat ut, och ett träd med vita blommor som jag tror möjligtvis kan vara magnolia är också på väg att tappa sina blommor. Nu står körsbärsträden i full blom, och jag undrar om inte det japanska körsbärsträdet är det fagraste träd jag någonsin sett, även inkluderat hägg och syren. Det ser inte alls ut som det europeiska körsbärsträdet, och bär inte heller frukt. Självaste blomman är möjligtvis en smula mindre, men blommar så mycket tätare.
Grejen som man ska ägna sig åt under tiden körsbärsträdet blommar är tydligen att åka ut till någon särskilt fager plats och ägna sig åt teceremoni under träden. Teceremoni låter komplicerat, men är i själva verket en ytterst enkel ceremoni. I mindre raffinerade former är det bara fråga om att hövligt dricka en speciell form av te som ser ut ungefär som grön nyponsoppa och tillagas på liknande sett. Den fulla ceremonin temae eller tatemae är lite mer invecklad, men inte särskilt.
Tatemae ska inte förväxlas med sin homonym tatemae. Tatemae betyder yttre uppträdande till skillnad från privata tankar, och uppfattas av en del känsliga icke-japaner som falskhet.
Plommonträden har redan blommat ut, och ett träd med vita blommor som jag tror möjligtvis kan vara magnolia är också på väg att tappa sina blommor. Nu står körsbärsträden i full blom, och jag undrar om inte det japanska körsbärsträdet är det fagraste träd jag någonsin sett, även inkluderat hägg och syren. Det ser inte alls ut som det europeiska körsbärsträdet, och bär inte heller frukt. Självaste blomman är möjligtvis en smula mindre, men blommar så mycket tätare.
Grejen som man ska ägna sig åt under tiden körsbärsträdet blommar är tydligen att åka ut till någon särskilt fager plats och ägna sig åt teceremoni under träden. Teceremoni låter komplicerat, men är i själva verket en ytterst enkel ceremoni. I mindre raffinerade former är det bara fråga om att hövligt dricka en speciell form av te som ser ut ungefär som grön nyponsoppa och tillagas på liknande sett. Den fulla ceremonin temae eller tatemae är lite mer invecklad, men inte särskilt.
Tatemae ska inte förväxlas med sin homonym tatemae. Tatemae betyder yttre uppträdande till skillnad från privata tankar, och uppfattas av en del känsliga icke-japaner som falskhet.
onsdag, mars 08, 2006
Toyota, vår etcetera
Jag ögnade för några dagar sedan igenom en artikel i GEO som hävdade att den japanska kulturen var präglad av de våldsamma växlingarna mellan årstiderna. Så kan det säkert vara.
Fram till i lördags var det allmänt kallt och miserabelt, men på söndag blev det vår. Strålande väder, så jag impulshyrde en bil och åkte ut till kullarna bakom Toyota. På sydsluttningarna hade redan plommonträden slagit ut sina föga smakfulla knallrosa blad.
Naturligtvis åker jag inte ut i naturen om det inte väntas sport. Kullarna ovan Toyota är översållade med fina granitblock, de största upp till över tio meter höga. Tyvärr hamnade jag lite fel när jag försökte följa skyltningen och den handritade kartan och hamnade på en liten serpetinväg utan räcke som skulle få den mest härdade alpbilist att bete sig som mig: hålla allt för långt in i en kurva och skrapa lacken på bilen.
Träffade för övrigt ett glatt gäng som hojtade vilt och poserade som samurajer i skogarna. Jag undrar om de försökte komma i kontakt med sin manlighet eller något? Särskilt skräckinjagande var de i alla fall inte, särskilt inte när de tog av sig hjälmarna och åt medhavd lunch från 7-11.
Träffade dessutom några klättrare från Nagano som kört ner över dagen, tre och en halv timme enkel väg, som jag hängde med. En tjej som var riktigt duktig på att klättra och två killar som fick kämpa lite hårdare. Tjejen var också den självutnämnda översättaren av allt jag sa på J-engelska till japanska, lustigt nog begriper jag tillräckligt mycket japanska för att förstå att hon stundom översatte de jag sa till något helt annat. Nåja, ingen anledning för mig att korrigera, jag sa ju förstås inget viktigt. Av någon anledning fann de samurajpojkarna en smula generande, och insisterade på att samurajpojkarna inte var helt vanliga japaner. Vanliga japaner var mer som de. Nå, den spik som sticker ut längst bör slås in först, säger jag.
Hela veckan har vädret varit strålande, och plommonträden har börjat slå ut även inne i Nagoya. Det har vart bra för mitt humör, som tog en liten törn när jag tvingats betala 20.000 Yen för repan på hyrbilen. Hoppas vädret håller sig till på söndag, i så fall ska jag och den en tvärhand höga trollkarlen jag tränar med ibland åka till ett nyutvecklat boulderområde som visst ska var grymt.
Jag har ju klättrat tillräckligt länge för att ha klättrat en hel del med klättrare som uppenbart är flera divisioner bättre än jag. Men dessa klättrare har i allmänhet ungefär samma kroppstyp som mig, så jag kan enkelt inbilla mig att jag kan göra samma saker som de, vore jag bara en smula starkare, några kilo lättare, var mer flexibel, hade några centimeter bättre räckvidd etc. Många av de riktigt duktiga japaner jag träffat har en sådan radikalt annorlunda kroppsform än mig att vad de kan göra ter sig som magi i mina ögon. I ett grepp som jag kan hänga i 8 sekunder kan min kompis trollkarlen hänga i minst en minut tills han släpper av vad jag misstänker är ren tristess.
lördag, mars 04, 2006
Byakuren-affären
I Tenjins andra distrikt i staden Fukuoka på ön Kyuushuu fanns det vid den tiden en villa som kallades Akagane Goten---kopparpalatset--- eftersom taket var av koppar. Kolgruvemagnaten Denuemon Itou, som skapat sin förmögenhet med sina egna bara händer, hade låtit bygga villan för sin andra fru, den unga Akiko Yanagihara.
Akiko Yanagihara var en dotter till greve Sakimitsu Yanagihara, född av en av hans konkubiner. Under ledning av Nobutuna Sasaki studerade hon lyrik, särskilt tanka-formen, och skrev dikter under pseudonymen Byakuren, det namn hon är känd och älskad under.
Trots materiellt överflöd var livet i kopparpalatset inte enkelt för Byakuren, särskilt inte efter att Denuemons älskarinna flyttade in i villan.
Plötsligt en dag drabbades Byakuren av kärleken, den fria kärleken till råga på eländet, och flydde villan för att leva med föremålet för sin kärlek, Ryusuke Miyazaki. Detta blev en första klassens skandal, den så kallade "Byakuren-affären". När Byakuren lämnade konvenansäktenskapet blev hon måltavla för elakartat skvaller. Skandalen blev så omfattande att hennes storebror tvingades kliva ner från det japanska överhuset. Kanske för att minska omfattningen av skandalen låste Byakurens familj in henne i ett rum i hemmet, och först efter 1923 års stora jordbävning lät de henne gifta sig med sin älskade.
Att Byakuren, som kom att spela en aktiv roll i kvinnorörelsen i Japan, var en kvinna med egen vilja kan vem som helst begripa som läser följande tanka hon skrev i sin ungdom.
Ware nakuba
waga yo mo araji
hito mo araji
mashite mi o yaku
omoi mo araji
Ungefär:
Om jag inte fanns
fanns inte heller min värld,
fanns inte min man,
och då skulle ingen eld
finnas att bränna min själ.
Herr Miyazaki var av svag hälsa, och Byakuren tvingades sköta honom, arbeta och skriva poesi, under svåra ekonomiska förhållanden. "Jag var långt gladare då än när jag grät bak gyllene skärmar i den Itouska villan" sade hon senare.
Byakuren föddes 1885 och dog 1967, vid 81 års ålder. Hennes man Ryusuke dog 1971 vid 79 års ålder. Kopparpalatset brann ner 1927.
---------
För den som till äventyrs skulle vara intresserad av japansk lyrik rekommenderar jag:
Oriori no Uta, Poems for all seasons från http://www.kodansha-intl.com/
One hundred poems from the Japanese, Kenneh Rexroth (övers.)
(Jag undrar vad som kan vara ännu mindre intressant än matematikuppgifter för japanska gymnasieelever?
Ja, jag vet! Japansk lyrik!)
Akiko Yanagihara var en dotter till greve Sakimitsu Yanagihara, född av en av hans konkubiner. Under ledning av Nobutuna Sasaki studerade hon lyrik, särskilt tanka-formen, och skrev dikter under pseudonymen Byakuren, det namn hon är känd och älskad under.
Trots materiellt överflöd var livet i kopparpalatset inte enkelt för Byakuren, särskilt inte efter att Denuemons älskarinna flyttade in i villan.
Plötsligt en dag drabbades Byakuren av kärleken, den fria kärleken till råga på eländet, och flydde villan för att leva med föremålet för sin kärlek, Ryusuke Miyazaki. Detta blev en första klassens skandal, den så kallade "Byakuren-affären". När Byakuren lämnade konvenansäktenskapet blev hon måltavla för elakartat skvaller. Skandalen blev så omfattande att hennes storebror tvingades kliva ner från det japanska överhuset. Kanske för att minska omfattningen av skandalen låste Byakurens familj in henne i ett rum i hemmet, och först efter 1923 års stora jordbävning lät de henne gifta sig med sin älskade.
Att Byakuren, som kom att spela en aktiv roll i kvinnorörelsen i Japan, var en kvinna med egen vilja kan vem som helst begripa som läser följande tanka hon skrev i sin ungdom.
Ware nakuba
waga yo mo araji
hito mo araji
mashite mi o yaku
omoi mo araji
Ungefär:
Om jag inte fanns
fanns inte heller min värld,
fanns inte min man,
och då skulle ingen eld
finnas att bränna min själ.
Herr Miyazaki var av svag hälsa, och Byakuren tvingades sköta honom, arbeta och skriva poesi, under svåra ekonomiska förhållanden. "Jag var långt gladare då än när jag grät bak gyllene skärmar i den Itouska villan" sade hon senare.
Byakuren föddes 1885 och dog 1967, vid 81 års ålder. Hennes man Ryusuke dog 1971 vid 79 års ålder. Kopparpalatset brann ner 1927.
---------
För den som till äventyrs skulle vara intresserad av japansk lyrik rekommenderar jag:
Oriori no Uta, Poems for all seasons från http://www.kodansha-intl.com/
One hundred poems from the Japanese, Kenneh Rexroth (övers.)
(Jag undrar vad som kan vara ännu mindre intressant än matematikuppgifter för japanska gymnasieelever?
Ja, jag vet! Japansk lyrik!)
fredag, februari 10, 2006
Nakenfestivalen
dag efter lunch åkte jag, Pavel och Li till Inazawa, en kvart från Nagoya centralstation med pendeln, för naken karl festival. Nakenfestivalen, eller Hadaka Matsuri har firats i Inazawa varje februari sedan år 767. I en av de mer bisarra religiösa festivalerna som Japan har att erbjuda ges någon äran att vara den nakna mannen. Eftersom det rör sig om en shintofestival är de helt besatta av renhet, så den nakna mannen genomgår invecklade reningsriter, som bland annat innefattar rakning av all kroppsbehåring, sedan skickas han iväg längs huvudgatan upp mot Kounomiya-helgedomen. Alla som vidrör den nakna karlen överför sina onda gärningar och otur till honom, och festivalen slutar med att han jagas ut ur staden.
Endast andra nakna karlar i åldrarna 23-43 år får vidröra festivalföremålet. Eller, ja de är inte helt nakna, de har höftskynke och japanska sockeplast med delad tå. Och pannband. Särskilt pannbandet tycks viktigt. Runt 10.000 män i vita höftskynken deltar i denna festival, som har allt vad en riktig festival behöver: nakna kroppar, fallossymboler och enormt druckna deltagare.
Naturligtvis är en ohyggligt mängd poliser utkommenderade för att se till att allt går rätt till. Och nog är det många att hålla redan på, nästan en halv miljon människor stod längs huvudgatan som leder upp till helgedomen i Inazawa för att betrakta de fulla nakna männen.
Strax innan två-tiden kom vi till Inazawa, och runt tretiden började männen i höftskynken ragla längs huvudgatan. De flesta kom i lag som bär ihopbuntade bambustavar. Dessa bambustavar restes upprätt vid slumpmässiga tidpunkter, och ibland klättrade någon yngling delvis upp längs denna stång, ibland hände inget mer än att de tappade ner stången. Tygstycken som suttit runt stängerna, eller varit i kontakt med en festivaldeltagare hade särskilda magiska egenskaper, och de slängdes ut till publiken.
Efter ungefär en och en halv timme av detta spektakel, sisådär en kvart efter att jag börjat bli uttråkad till och med av ett sådant annorlunda uppträdande, dök självaste nakna mannen upp. Jag såg honom själv aldrig, men hans effekt på festivaldeltagarna var rätt uppenbar. Alla trängdes för att få vidröra honom. Tydligen så brukar själva nakna mannen bli rätt blåslagen under utförandet av sitt ämbete.
Av någon anledning så kastade funktionärer vatten från stora ämbar runt den nakna mannen, antingen för att kyla ner folkmassan, eller skapa en sorts mystik med vattenånga runt den nakna karlen, lite oklart vilket.
En del utlänningar deltar i denna festival, men är nog knappt tolererade egentligen. Jag var själv en smula sugen på att delta, innan jag insåg hur tokförkyld jag skulle bli av att springa naken på fyllan i nollgradig temperatur, och dessutom bli nerskvättad med vatten. Så här i efterhand är jag hemskt glad att jag lät bli. Jag får lita på helt vanlig syndaförlåtelse istället.
En annan känd nakenfestival, Hadaka Oshiai Matsuri, eller naken-knuffas-festivalen, äger rum i Mars och firas runt hela Japan.
Endast andra nakna karlar i åldrarna 23-43 år får vidröra festivalföremålet. Eller, ja de är inte helt nakna, de har höftskynke och japanska sockeplast med delad tå. Och pannband. Särskilt pannbandet tycks viktigt. Runt 10.000 män i vita höftskynken deltar i denna festival, som har allt vad en riktig festival behöver: nakna kroppar, fallossymboler och enormt druckna deltagare.
Naturligtvis är en ohyggligt mängd poliser utkommenderade för att se till att allt går rätt till. Och nog är det många att hålla redan på, nästan en halv miljon människor stod längs huvudgatan som leder upp till helgedomen i Inazawa för att betrakta de fulla nakna männen.
Strax innan två-tiden kom vi till Inazawa, och runt tretiden började männen i höftskynken ragla längs huvudgatan. De flesta kom i lag som bär ihopbuntade bambustavar. Dessa bambustavar restes upprätt vid slumpmässiga tidpunkter, och ibland klättrade någon yngling delvis upp längs denna stång, ibland hände inget mer än att de tappade ner stången. Tygstycken som suttit runt stängerna, eller varit i kontakt med en festivaldeltagare hade särskilda magiska egenskaper, och de slängdes ut till publiken.
Efter ungefär en och en halv timme av detta spektakel, sisådär en kvart efter att jag börjat bli uttråkad till och med av ett sådant annorlunda uppträdande, dök självaste nakna mannen upp. Jag såg honom själv aldrig, men hans effekt på festivaldeltagarna var rätt uppenbar. Alla trängdes för att få vidröra honom. Tydligen så brukar själva nakna mannen bli rätt blåslagen under utförandet av sitt ämbete.
Av någon anledning så kastade funktionärer vatten från stora ämbar runt den nakna mannen, antingen för att kyla ner folkmassan, eller skapa en sorts mystik med vattenånga runt den nakna karlen, lite oklart vilket.
En del utlänningar deltar i denna festival, men är nog knappt tolererade egentligen. Jag var själv en smula sugen på att delta, innan jag insåg hur tokförkyld jag skulle bli av att springa naken på fyllan i nollgradig temperatur, och dessutom bli nerskvättad med vatten. Så här i efterhand är jag hemskt glad att jag lät bli. Jag får lita på helt vanlig syndaförlåtelse istället.
En annan känd nakenfestival, Hadaka Oshiai Matsuri, eller naken-knuffas-festivalen, äger rum i Mars och firas runt hela Japan.
lördag, januari 28, 2006
Skattskrivning av hemlösa
»I read the news today, oh boy«
I fredags slog tingsrätten i Osaka fast att en hemlös daglönares tält i Ogimachi-parken borde ha accepteras av kommundelsnämnden i Kita som adress. Yuji Yamauchi lämnade in en stämningsansökan när nämnden inte godkände hans tält som ny fast adress efter att han flyttade ut från ett ungkarlshotell år 2000.
Kommundelsnämnden påpekade att tältet var blott ett tillfälligt boende, och eftersom Yamauchi inte har äganderätt till marken kommer han så småningom fördrivas. Rätten konstaterar torrt att äganderätt till mark inte är ett nödvändigt villkor för att konstituera ett hem. Han bor ju där.
Från Asahi
(En smula irrelevant statistik för den intresserade: Japan har 25300 hemlösa och 127 417 244 innevånare, enligt officiell statistik. Sverige låtsas som det aldrig regnar och för inte officiell statistik över hemlösa, men socialstyrelsen räknade 1999 till 8 440 hemlösa i Sverige, med en väldigt märklig mätmetod, och samma år hade vi 8 845 000 innevånare. Så ungefär 5 gånger vanligare med hemlösa i Sverige.)
I fredags slog tingsrätten i Osaka fast att en hemlös daglönares tält i Ogimachi-parken borde ha accepteras av kommundelsnämnden i Kita som adress. Yuji Yamauchi lämnade in en stämningsansökan när nämnden inte godkände hans tält som ny fast adress efter att han flyttade ut från ett ungkarlshotell år 2000.
Kommundelsnämnden påpekade att tältet var blott ett tillfälligt boende, och eftersom Yamauchi inte har äganderätt till marken kommer han så småningom fördrivas. Rätten konstaterar torrt att äganderätt till mark inte är ett nödvändigt villkor för att konstituera ett hem. Han bor ju där.
Från Asahi
(En smula irrelevant statistik för den intresserade: Japan har 25300 hemlösa och 127 417 244 innevånare, enligt officiell statistik. Sverige låtsas som det aldrig regnar och för inte officiell statistik över hemlösa, men socialstyrelsen räknade 1999 till 8 440 hemlösa i Sverige, med en väldigt märklig mätmetod, och samma år hade vi 8 845 000 innevånare. Så ungefär 5 gånger vanligare med hemlösa i Sverige.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
