Tusen tranor — 千羽鶴

Sayonara

2009-02-11T05:20:00.005+09:00

Av själva ordet blogg som lånats av engelskans blog, en sammandragning av web och log, förstår man att bloggen har en journalförarande funktion. Det ingår alltså i bloggens själva väsen att den—i omvänd kronologisk ordning— med regelbundenhet bokför något: politiska ståndpunkter, dagliga vedermödor, dagens ombyte eller annat av intresse. Det var länge sedan något sådant skedde på denna adress, så därför är det rimligt att sätta en allt för försenad punkt för denna samling krönikor.

Om Japan
Om Klättring
Om Amerika

För mig återstår det bara att säga sayonara, på återseende; eller mindre formellt: ja, mata!

Tall på ö ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund

Vykort från förra sekelskiftet

2009-01-10T19:59:00.006+09:00

[Kungstradgarden, Stockholm, Sweden] (LOC), ursprungligen uppladdat av The Library of Congress.

Library of Congress är med i tiden. Det fotomekaniska trycket av Kungsträdgården i Stockholm ovan är från 1890-talet, och tillhör det amerikanska kongressbibliotekets samling.

Kongressbibliotekets något klumpigt döpta Fotokromatiska resevyer innehåller bilder från hela världen. Biblioteket håller på lägga ut dessa på flickr.com. och börjar norrifrån med landskap och havsvyer från Norge och Sverige.

Flickr-användare själva kan både kommentera foton och lägga till taggar. På det sättet får kongressbiblioteket gratis arbetskraft, och de ofta felaktiga ortsnamnen kan rättas till. Bilderna blir också utmärkt sökbara.

Världsutställningen:

[1897, Art Institute, Stockholm, Sweden] (LOC) ursprunglingen uppladdad av The Library of Congress

Trollfjord

[Troldfjord, Raftsund, Lofoten, Norway] (LOC) ursprunglingen uppladdad av The Library of Congress

Trollväggen

[Troldtinderne, Romsdalen, Norway] (LOC) ursprunglingen uppladdad av The Library of Congress

Samefamilj

[A Lapp family, Norway] (LOC) ursprunglingen uppladdad av The Library of Congress

Tipstack: Pär

Gott nytt år

2009-01-02T06:29:00.002+09:00

Silhouette of Birch tree, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Det är väl nymånen som gör detta foto.

Dawes & Dixon om Indian Face

2008-12-04T03:28:00.008+09:00

Johnny Dawes & Nick Dixon sitter i en pub och pratar om Indian Face på Clogwyn Du'r Arddu i Wales.

Dawes and Dixon on the Indian Face from UKClimbing.com TV on Vimeo.

Johnny Dawes gjorde första bestigningen av Indian Face 1986, en vägg som fick sin andra bestigning tio år senare av Nick Dixon.

» It is like meeting a beautiful women that is a psycopath...« säger Dawes när han skall förklara hur Indian Face känns att klättra, innan han kommer på sig själv och fyller på med »... that's not that rare, is it?«

Amerika

2008-12-02T00:38:00.011+09:00

(Utkast, jag ids inte skriva mer)

Amerikanska poliser är riktigt barska. Två gånger har jag blivit stoppad av den amerikanska vägpatrullen och en gång av Sheriffen i Utah. Poliserna rör sig aggressivt, hela deras kroppar säger att resten av världen är lägre stående. Nästan allt de säger säger de på ett otrevligt sätt, men i själva verket är de milda och egentligen bara intresserade av att beslagtaga marijuana och skriva ut fortkörningsböter. Så länge som man kör rökfritt i en långsam bil så kommer man undan med nästan vad som helst.

Forden hade, eftersom den inte klarade Colorados utsläppstest, tveksamma ägarförhållanden och obetald fordonsskatt. Vi blev stoppade av Sheriffen i Moab, nominellt för »drifting«, men mer troligt för att vi hade Coloradoplåtar och och såg ut som lösdrivare. Inte bara bilen saknade registrering, det gjorde även Alfs Smith & Wesson. I staten Utah måste alla vapen man medför på bilresan ligga utom räckhåll bak i skuffen eller tydligt synliga på instrumentpanelen. Åker man bil med en picka i magväskan räknas det som att man bär ett dolt vapen, vilket är förbjudet i Utah.

Sheriffens bil, dold bakom det pimpade polisåket. Foto: Conny Dahlin

Sheriffen delade Team Sweden från Team USA och försökte på detta vis förhöra sig om motståndarlaget innehade حشيش . Vice-sheriffen försökte ge oss gudsfruktan genom att hitta på en historia om att våran passagerare, Alf, var känd som »The Hitchhiker« och hade bland annat skjutit ihjäl fyra poliser i Los Angeles. Vice-sheriffen berättade detta med ett sådant pokeransikte att han skulle kunnat lura mig om det inte var för att öken-eremiten Alf är en känd profil på den amerikanska klätterscenen. När det framgick att inget hashbeslag skulle kunna göras lämnade de Moabitiska sherifferna slokörade oss.

(Jag generalisera för övrigt om amerikanska polisväsendet. Sheriffen i Monticello är jättesnäll så länge man inte kör för fort på 40-vägen norr om stan. Överhuvudtaget verkar mormoner vara hemskt artiga.)

Årets resa startade annars i Denver. För att göra jorden lite mindre frusen ser jag till att flyga interkontinentalt till bilarna jag strött ut. I Denver stod en fånigt bensintörstande Ford Explorer 4x4. (Jag skriver Denver, för jag vill inte låtsas om att jag har vänner i Boulder, Amerikas kanske fånigaste sovjet.) Forden stod kvar från fjolårets USA-resa eftersom den inte gick sälja i en delstat med utsläppstest.

I Boulder klättrade jag några några dagar i väntan på Jocke. När han dök upp åkte vi raskt till Indian Creek, strax utanför Canyonlands nationalpark. Det var när jag skulle sula om mina klätterskor vi lärde känna ökenprofilen Alf. Alf bor i ett plywoodskjul som står på flaket till hans Ford F-150. På vintern står denna rekreationsvagn i öknen, där Alf försörjer sig som skomakare. Alf är femtio, lever långt ute på marginalen, har lite för starka åsikter, och kan mer om klättring än vad som riktigt efterfrågas. Alf tog oss dock under sina vingar och lärde oss både offwidth-tekniker och att skjuta pistol.

Alf och hans truck. I bakgrunden syns Legolas. Foto: Conny Dahlin

Fackarbetaren Conny, som var ledig från slitet på oljeplattformarna i Nordsjön, flög in till Salt Lake City och åkte skyttelbuss till Moab för att sluta upp med oss i Indian Creek. Conny är brutalt stark men saknar erfarenhet av sprickklättring så han fick lära sig nya saker varje dag.

Think Pink! ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund

Efter Conny lämnade oss tog vi Forden och körde till Lexington. För den som lever i okunnighet om Nordamerikas geografi så passerar man på en bilresa från Moab i Utah till Lexington i Kentucky staterna Kansas, Missouri, Illinois och Indiana.

Kansas är säkert så platt som alla säger, jag vet inte, det var natt. Vi såg skördetröskornas strålkastare spegla över fälten. Den enda gången jag vred om ratten var när motorvägspatrullen viftade in oss på vägrenen. Jag fick en skriftlig varning. På varningen angavs min adress som "Körkort 2005-01-25 Vägverket", jag vet inte hur orolig man egentligen skall vara så här i efterhand.

I Missouri gjorde vi årets besök på MacDonalds, efter att ha råkat vänta så länge med mat & bensin att paniken bröt ut. I Missouri får man för övrigt bära sina vapen dolda lite hur som helst, men båda restaurangerna vi kollade in hade en skylt i entrén som upplyste om att dolda vapen var förbjudna. För den som är nyfiken på det USA som inte beskrivs i europeiska medier rekommenderar jag websajten Missouricarry.com

Illionis och Indiana har jag inget minne av, men landskapet blev mer och mer kuperat. Fler städer också.

I Red River Gorge campade vi på bakgården till Miguel's Pizza. Miguel Ventura är en ex-portugis och försörjer hela sin familj med att baka alldeles utmärkta pizzor och att hyra ut sin bakgård till klättrare. Miguels bakgård kanske är den enda campingen i världen som har en skylt där det står "Camping for Climbers Only"? Förutom att duschen låg ute i ett skjul och vattentillförseln frös ihop när det en natt blev nio minusgrader, vilket innebar att jag inte hade duschat på sju dagar när jag våldgästade hassemannen med förfärad familj, är enda nackdelen med Miguels att den ligger i ett så »dry county«. Närmaste ställe för alkoholhaltiga drycker var en »beer trailer« ute i skogen där en skäggig man sålde öl.

Forden fick jag såld till en flicka från Ohio.

Connys foton från Indian Creek finns på hans facebook.

-

2008-12-01T03:01:00.003+09:00

新丸ビル, ursprungligen uppladdat av haruakisora.

Last day

2008-11-12T12:37:00.001+09:00

Last day, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Denna sista dagen i Indian Creek var färgerna så starka att jag var tvungen att dra ner färgmättnaden i datorn för att korten skulle se verkliga ut...

Adjö till Utah

2008-11-08T15:43:00.002+09:00

Big Baby, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Vår odyssé över mer sällan besökta amerikanska stater fortsätter. Vi har lämnat Utah och är på väg till Kentucky. Detta skrivs från ett hotellrum i Kansas. Kansas är helt platt, även på natten.

Kortet ovan föreställer mig, innan knäet fastnade och vidare uppstigning omöjliggjordes. Knäet gick fint att dra ut efter jag hissat upp vatten att använda som smörjmedel.

Mer öken

2008-10-28T05:40:00.002+09:00

Supercrack, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Conny klättrar första replängden av "Luxury Liner" som även är känd som "Supersprickan i öknen".

Öken!

2008-10-11T05:40:00.004+09:00

Då var man i öknen igen. Jag och Rasta-Jocke är i Indian Creek för att öka vår repertoar av lidande. Fingrar redan såriga från entums sprickor. Dödstysta nätter, så stjärnklara att det sticker i ögonen.

Vi har ingen täckning för mobiltelefon nere i dalen; den närmaste staden med täckning är Moab. Detta skriver jag från biblioteket i Monticello, staden där början av Oliver Stone-filmen Natural Born Killers utspelar sig. Highway 666 startade på den tiden här, men nu har den bytt namn till Highway 411. Monticello har inte fått GSM-täckning än. Inte kan jag uppdatera min status på facebook heller, eftersom delstaten Utah klassificerar webplatsen som en dating-site. Detta kan vara det sämsta stycke jag någonsin skrivit. Men nu vet ni.

BEAUTY: spring

2008-09-26T04:48:00.001+09:00

BEAUTY: spring, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Don't worry be happy·
BEAUTY: spring
Bird, Colour, Power
Music, SunShine, Snow·
five important things in life:
Belief, Care, Love, Health,
Happiness·
Catch a fish from a sea
Anytime is fresh·

Ibland längtar jag tillbaka till Nagoya. Denna skylt läste jag varje gång jag passerade den lilla indiska resturangen just utanför min lägenhet.

Kvaløya, 70 grader nord

2008-09-15T21:57:00.001+09:00

Almost, but not quite, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Joakim hänger med knappt nöd kvar i greppen på kruxet. Alla leder i "Gullknausen" startar från en hyllsystem som traverserar berget några hundra meter ovan havet. Vid denna punkt har Joakim en hel del luft under fötterna, bakom ryggen några få ensliga öar – sedan inget utom det vida havet.

Kortet tog jag i sommras.

Lappland

2008-09-14T07:31:00.003+09:00

Lappland, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Utsikt från Offerhällan i Sörnoret strax utanför Åselse i södra Lappland. Det sägs att det finns fler älgar än människor i Åsele kommun. Med en befolkningstäthet på tio människor per tusen hektar kan det vara rimligt.

Foto

2008-08-29T23:18:00.004+09:00

I wish it was true.., ursprungligen uppladdat av khalidarasul.

(Eftersom förra posten var gnällig så försöker jag kompensera med något mera positivt.)

Jag lägger upp mina foton på den yahoo!-ägda sidan flickr.com och tycker att det fungerar alldeles utmärkt. Jag, liksom de flesta användarna, är naturligtvis klantiga amatörer som knappt vet vilken sida av kameran man bör rikta mot motivet, men några riktigt duktiga fotografer lägger ut många av sina foton på flickr. Nedan bjuder jag på en lista av några som jag uppmärksammat:

http://www.flickr.com/photos/mr_fabulous/ (Landskap)
http://www.flickr.com/photos/chris_frick/ (Klättring / Landskap)
http://www.flickr.com/photos/visualadventure/ (Konst / Fotojournalistik / Landskap)
http://www.flickr.com/photos/ladzinski/ (Friluftssporter / Klättring)

Feuilliton

2008-08-29T20:25:00.005+09:00

Min avsky för kultursidorna når snart Hessiska höjder. Står man ut med den mässande tonen tvingas man till exempel vältra sig i sådant här:

Ett nytt kallt krig? Frågan om inte det gamla utgjorde ett starkare skydd för små, oberoende stater: de hårdspända kärnvapenmusklerna gjorde varje rörelse utanför givna maktsfärer riskabel för supermakterna. Idag kan ryssarna stycka Georgien och helt korrekt räkna med att just inget händer. I morgon ...

Borde inte en krönika vara en krönika över något annat än ett historiskt dokument över skribenters oförmåga till eftertanke?

Mängdlära

2008-08-28T00:18:00.005+09:00

Det finns ju inget som kan lysa upp en vanlig regnmulen onsdag som ett pikant logikskämt.

Strippen hittades naturligtvis på xkcd.com. (Tipstack: Pär Lindholm)

(Min favoritvits fungerar tyvärr bäst på engelska: Pope John settled the continuum hypothesis, declaring that Cardinals over 80 have no power.)

Västkusten: regnar ständigt.

2008-08-17T20:39:00.003+09:00

Kronenburg?, ursprungligen uppladdat av Lisette o Jens.

På Västkusten hade de syndaflod. Vi försökte desperat klättra mellan regnskurarna. Här har jag blind panik på en våt tunn väggtur signerad Lundahl-Selin. Det gick inte så bra.

Så vi åkte till Norrland istället. Där regnar det i alla fall inte en halv decimeter varje dag.

Jonas på Jämtland, ursprungligen uppladdat av Lisette o Jens.

På Ringkallen är vädret alltid bra. Här klättrar jag Karis fina led "Jämtland, Jämtland, regnar ständut". Låter som Östersundarna också har tvingast ut till Höga Kusten vid regn.

Ego on Fermenta, 6+, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Fermenta är ju fin. Börjar bli rätt skitigt på Ringkallen dock. För lite luftföroreningar antar jag.

Historiens vingslag

2008-08-05T04:42:00.004+09:00

Idag timmrade jag och far ner en av ladorna på Sörstranna och körde hem den till gården. I nocken stod det inristat PPW ?/2 1896. Min anfader Per Persson Wiklund hade alltså timmrat upp samma lada i februari 1896, sju år innan farfar föddes. Att se sådana inristningar ger en stark känsla av Heimat.

SM för vinthundar

2008-07-24T04:57:00.002+09:00

Grayhound racing-14, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Här hemma i byn anordnas svenska mästerskapen för vinthundar. Jag var ut till banan och kollade i kväll. Vinthundar springer jättefort vet jag att meddela.

Grayhound racing-17, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Storpelaren på Vågakallen

2008-07-23T04:21:00.008+09:00

Vi hade i alla fall tur med vädret

För några år sedan åkte vi på klubbresa med Umeå klätter och högfjällsklubb till Lofoten, en av världens kanske vackraste ögrupp. En regnig dag åkte vi ut till den lilla viken Paradiset, som ligger strax utanför byn Kalle. På väg ut får jag syn på en stor och mäktig granitpelare som sveper upp mot ett fjäll som ser lika dramatisk ut som de toppar som pryder de färgmättade omslagen till fantasylitteratur i häst- och svärdgenren. Den nästan 800 meter höga pelaren på Vågakallens nordvästsida hade då två etablerade leder, den mycket seriösa Freya först bestigen av de österrikiska makarna Jasper, samt orginalleden från 1980, kort och gott kallad Storpillaren.

BILDTEXT: Vågakallen från nordväst. Storpelaren är den centrala, solidaste pelaren.

Storpillaren klättrades första gången av de lokala klättrna Arild Meyer, Kjell Skog och Finn Tore Bjørnstad. På första bestigningen användes en hel del direkt aid. Storpillaren räknades som en seriös tur på den tiden det begav sig, och det dröjde ända till 1993 år innan den fick en andra bestigning. Numera får den rätt många bestigningar varje år.

Elin, Vegan-Fredrik, Rasta-Jocke åkte i början av Juni ut till Lofoten, mitt första återbesök. Givetvis låg Storpelaren längst upp på önskelistan. Efter två dagar utan att ett enda moln syns på himmelen hade jag och Jocke skramlat ihop nog med mod till att racka på för ett försök på Storpelaren.

Vi lämnade tälten just innan tio på förmiddagen efter en lång frukost, där vi med lite oro i magen tryckte i oss så mycket mat vi kunde. Jag packade två liter vatten, en regnjacka, första förband, tre snickers och en energikaka i ryggsäcken. Jocke hade tre liter vatten, fyra mars-bar och en regnjacka. Nu var det till topps som gällde.

Anmarchen gick genom ospårad terräng i högerkanten av Kallevattnet upp i en dramatisk fjälldal, och avslutades med att vi vann 150 höjdmeter längs några mycket exponerade och stundtals rent obehagliga gräshyllor. Pelaren bildar en nordvägg så det fanns en hel del snö kvar och vi hade därför möjlighet att fylla på vatten från bäckar allt eftersom, så vi bäljade i oss så mycket vi kunde.

Redan på tredje replängden hade vi lite tidsödande strul då vi inte var riktigt säkra på var man traverserar över till det tydliga hörn som leder upp till Storhylla. Till slut löste Jocke problemet med en friktionstravers som säkrades med en gammal rurp med en rutten slinga i, en halvdan alien och mycket mod.

Replängden upp till Storhylla sägs vara 7-, men både jag och Jocke fann den vara rätt hård och teknisk. Jag borde definitivt ha vilat någon kvart efter jag följt den och inte bara bytt utrustning på hyllan innan kruxreplängden. Kruxreplängden följer en mycket fin jamspricka som klättras i grad 7, den var min och jag brände ut mig totalt, mycket häng och strul, men Jocke följde enkelt utan att hänga i repet. Vid det här laget började jag misstänka att två boulderpass i timmen á 90 minuter inte är den bästa vinterträningen för en vansklig fjälltur.

Några lättare replängder följde upp till en kamin och ramp som sägs gå i grad 7-, vilken vi båda fann vara lättast av replängderna i sjunde graden. Den följdes av en 6+ som jag fuckade upp totalt (börjar se en mönster här.) Jag fick sjukt repdrag och fick fira ner för att rensa ut säkringar under mig så att repet kunde löpa lättare. Trots det fick jag använda en mekanisk repklämma för att ta hem repet till standplats.

Efter den åttonde replängden följer lätt klättring i flera hundra meter, men kvaliteten på klippan sjunker betydligt. Vid det här laget var jag så trött att jag behövde ledsagare, och turligt nog hade jag en i min replagskamrat. Jag höll på halka av på en replängd i den femte graden, något jag inte kan påminna mig ha hänt de senaste tio åren. Jag glömde en röd alien i stand och Jocke reverserade ner och hämtade den. Någon replängd senare klippte jag ur en fräsch Camalot #2 med en sprillans ny slinga och lämnade den, vilket vi inte upptäckte förrän vi var nästan uppe. Det lär ju glädja nästa replag i alla fall.

BILDTEXT: Storpillaren börjar en bit under fotots högerkant och följer nära silluetten i bild.

Leden avslutas med en travers över en kam i två replängder, sedan ska man om man går orginalleden klättra i sjätte graden osäkrat i femton meter längs en svaplatta och ett ytterhörn. Jag och Jocke tittade på pinackeln i hela tio sekunder innan vi beslöt oss för att offra en kil och lite prusiksnöre och fira av tjugo meter ner åt höger och klättra upp till toppen via 95 meter vertikalt gräs. Vid det här laget var jag så borta att jag inte kom ihåg hur man slog en vanlig prussikknut, Jocke föreslog att jag skulle använda en fransk prussik i stället och den lyckades jag få till. Efter två replängder mycket lös klättring kunde vi häva oss upp på den perfekt platta toppen. Klockan var nu kvart över tolv på natten och vi hade klättrat i tretton timmar och rört oss uppåt i totalt fjorton och en halv timme. Eftersom Lofoten ligger en bra bit norr om polcirkeln sken midnattssolen med sitt milda ljus på oss medan vi knöt ur oss ur repen.

När vi satt och pustade ut på toppen hade vi ingen känsla av lättnad, mer en beslutsam känsla av att inte tappa koncentrationen förrän vi kommit ner till havsnivå. Vi kunde nämligen tydligt se hur besvärlig nedstigningen från toppen såg ut. Efter en trettio meters avfirning diagonalt ner mot Vågakallens sydvägg började vi traversera och neråtklättra längs exponerade gräshyllor och över djupa stupbranta bäckraviner. Vid detta lag hade vi slut godis och vatten och helt tomt i våra glykogendepåer. Vi knöt in oss i repen igen och gick med löpande säkring i åtminstonde två timmar snett längs sydväggen. I efterhand har vi studerat foton från sydväggen och konstanterat att vi måste ha missat normalvägen.

Totalt tog det oss drygt fyra timma att ta oss ut till Djupfjord. Jag hade tagit med mig mobiltelefonen och ringde Fredrik som kom och hämtade oss med bil. På det viset slapp vi gå de 7-8 kilometer vi hade tillbaka till campingen i Kalle. Efter en redig middag gick vi och la oss i tälten just innan sextiden på morgonen. Fyra timmar senare vaknade jag av att tio husbilar stod på tomgång utanför tältet samtidigt som lika många tyska pensionärspar tjattrade.

BILDTEXT: Vågakallen har mycket grov granit: mina händer klockan fem på morgonen.

Noter för klättrare
(Refererar till Rockfax-föraren)
Klättra enbart vid stabilt väder. Sista biten endast möjlig om klippan är torr: även escapen vi gjorde är nog omöjlig om blöt.

Vi hade följande rack:
Kil: Mestadels wallnuts + några rocks. Från wallnut #1 till #9 dubbelt #2-#5. Dubbleringen var onödig, men kilar väger ju nästan ingenting i alla fall. Vi hade också med några mikrokilar men placerade dem aldrig. En kil fastnade och en offrade vi för att förstärka stand under repl. 15.
17 Kammar:
Aliens:
Blå (1)
Grön (2)
Gul (2)
Silver (1)
Röd (1)
Guld (1)
Camalots:
Lila, #0.5 (1)
Grön #0.75 (2)
Röd #1, (1)
Gul #2, (1)
Blå #3, (1)
Silver# 4 (1)
Wild Country
Röd #2 (1)
Gul #2.5 (1)

En och en halv meter repsnöre för firningar och räddningsoperationer (vi hade ju inga som helst planer på reträtt ändå).

Vi var nöjda med racket. Camalot #4 är ju stor och tung men vi placerade den på nästan alla replängder utom de första två sjuorna. 3e replängden hade en dåligt säkrad travers i början (om vi klättrade rätt) som kändes läskig. Vi bröt tredje replängden vid hyllan på mitten, vilket kändes bra. De sista 20 meterna upp till Storhylla kändes hårda. 60-metersrep kändes nödvändigt på nionde replängden om man pitchar den (lätt osäkrad klättring upp till första möjliga stand) annars gå löpande.

Gräsklättringen på repl 15 och 16 beskrivs ej särskilt noga i föraren men vi firade av från pinackel snett ner åt höger 15-20 meter till en nisch ovan ett klämblock i ravinen (bra stand). Hyggliga säkringar rakt upp från stand (svår gräsklättring) sedan mycket löst, mossigt och skitigt, snett upp mot höger sedan tillbaka vänsterut mot innerhörnet. 55 meter till acceptabel standplats. Sista replängen är mycket lös och går snett upp mot vänster i hörnet, går ihop med orginalreplängden i slutet, lös fjällskiffer upp till mantling, 40 meter.

Skulle jag klättra någon led på Vågakallens nordvästpelare igen (så här någon vecka senare börjar man ju så smått drömma om Stormpelaren – någon som anmäler sig frivillig till aidreplängderna, jag har jumars) skulle jag nog klättra upp till stortoppen av Vågakallen och följa stigen ner. Vi talade med en snubbe som gjort kamtraversen upp till stortoppen och han berättande att det var en tydlig enkel stig ner från toppen.

Animerade t-shirts

2008-06-19T02:55:00.003+09:00

Modeblog:

Någon gång på slutet av 90-talet beställde jag en t-shirt med logotypen "übergeek" från thinkgeek.com. Den börjar bli lite sliten i tvätten så det dags köpa en ny t-tröja. Till min stora glädje visade det sig att thinkgeek.com säljer t-shirts med display, bland annat en fin t-tröja som visar hur stark wi-fi-signal man för närvarande kan ta emot.

http://www.thinkgeek.com/tshirts/illuminated/

Objekt

2008-06-19T00:57:00.003+09:00

Han såg han prata med honom.

Han såg honom prata med honom.

Skallbergsgrottan

2008-06-18T21:29:00.003+09:00

I söndags åkte vi ner till Ringkallen, utanför Nordingrå vid Höga kusten. Jag har inte varit där på flera år och var därför väldigt ivrig att få återse klipporna vid vattnet. Tyvärr hade det regnat hela natten, och det fortsatte – trots mina lärda utläggningar om mikroklimat, pålandsvind och lufttryck – att regna hela dagen. I vätan bestegs några olika klippväggar helt utan den njutning det normalt medför.

Nå.

På vägen hem stannade vill till vid Skallbergsgrottan i Gideå bortom flygplatsen i Örnsköldsvik. Har man lite tid över rekommenderas ett besök varmt. Ta med pannlampa, eller åtminstonde en kompis med pannlampa. Lämna klaustrofobin hemma. Lisette tog kort.

Vid Skallbergsgrottan finns möjlighet att sätta upp några rätt fina sprickturer för den hugade.

Västerut

2008-06-16T04:27:00.003+09:00

Jag och Vegan-Fredrik åkte med i Connys husbil till Flatanger

Norge (8 of 22) ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund

I Flatanger finns traditionell klättring i dalen. Här startar Fredrik Storfjellsbowling. Den är lite lös i början,

Storfjellsbowling ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund

Jag kommer först till toppen och lagar en fast förankring.

Norge (9 of 22) ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund

Conny och Fredrik följer efter. Här ett kort på Fredrik

Norge (10 of 22) ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund

Vi kollade också in Hanshellerenhålan i Flatanger, där det finns gott om plats för 80-100 meter långa leder, långt hårdare än vad som existerar i världen i dag.

Hanshellerenhålan ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund

Fruktansvärt brant var det. Här är Conny i silhuett

Norge (19 of 22) ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund

Vi blev jätterädda, men lyckades i alla fall knyta in oss för att klättra något lätt och kort i överhängets vänstra del.

Norge (20 of 22) ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund

Efter att ha besökt Hell, en by nära Stjördal i Trondelag, åkte vi vidare mot Undersåker. Det begicks ett navigationsmisstag

DSC_0164 ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund

Årebärgaren gör 1500 utryckningar varje år med sin vinschutrustade jeep. Vinschen kan dra 6 ton och har enligt uppgift dragit loss timmerbilar.

DSC_0178 ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund

På Välaberget träffade jag och Conny Rasta-Jocke och vi gjorde gemensam stormning av leden Joshua

Joshua ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund

Som avslutningsbild, speciellt för Ali K, bjuder jag på ett butshot av Ego utrustad med de finaste klätterskor som 80-talet frambringande, La Sportiva Mythos.

Joshua ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund

Come rain, come shine

2008-06-14T18:31:00.001+09:00

Atlantic coast (2 of 2), ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Plötsligt bröt solen igenom

Rätt låt vann

2008-05-27T21:58:00.002+09:00

Melodin från Frankrike Divine, av Sebastien Tellier ansågs vara den bästa i årets europeiska schlagertävling. Men är det bara jag som misstänker att det rör sig om Dr. Bombay?

A Sensational Bit of Bouldering

2008-05-20T18:56:00.003+09:00

Foto © Claude E. Benson, 1909

Indian Creek på engelska

2008-05-16T23:26:00.004+09:00

I den pågående serien »Jonas skriver på vinglig engelska« har vi kommit till andra installationen: Indian Creek USA - Destination Guide.

Aprilsnö — 四月の雪

2008-05-16T20:15:00.003+09:00

た
ん
ぽ
ぽ
の
絮
吹
い
て
を
る
車
掌
か
な

Maskrosbollar
kommer flygande
med konduktören
-Okuzaka Maya

Har just skaffat mig ett exemplar av Aprilsnö. Hundra svenska och hundra japanska haiku. Som man kan lista ut av titeln samlas hundra svenska och hundra japanska haikudikter. För mig som har liten kunskap om både svensk och japansk haiku är det en utmärkt introduktion.

Haikun är ett par hundra år gammal som form. Den grundläggande måttenheten i japansk språk är en mora. Varje japansk kana motsvarare en mora, och av en haiku kräver man att den ska bestå av 17 mora. Den grundläggande måttenheten i svenska är stavelsen, och ofta beskriver vi en haiku som ett versmått sjutton stavelser. Då varje stavelse kan bestå av allt ifrån en till i stort sett hur många mora som helst blir en svensk haiku långt pladdrigare än en japansk.

Genom att använda väl valda ord bryts de sjutton takterna i en japansk haiku upp i tre större enheter av 5, 7, och 5 mora. På svenska används radslut för att uppnå liknande effekt. På japanska får man vanligen ingen typografisk hjälp med att gruppera dikten utan den skrivs ut i en kolumn.

Haikun är naturlyrisk. En haiku skall innehålla ett kigo (季語), dvs ett årtisdsord. Årtidsordet i dikten jag citerade i inledningen är maskros, tanpopo. Maskros indikerar att det är vår, och därför placeras dikten in i vårdelen i antologin. Flera listor över kigo finns på internet för den hugade.

På svenska verkar det av föreliggande antologi att döma finnas två typer av haiku: dels dikter i 5-7-5 mönstret, och dels dikter som är allmänt korta, uppställda i två till fyra rader. Huruvida det går att tala om årtidsord eller inte på svenska är oklart, eftersom ingen skandinav kan skriva en dikt utan att nämna vädret.

-----
Fotnoter:
Den inledande dikten ingår i antologin. Varför författaren skriver bomull som 絮 och inte 綿 övergår mitt förstånd. Och förresten, 吹いてをる, vad är det förslags dialekt?

Midskogsberget

2008-05-12T19:46:00.003+09:00

DSC_0085.jpg, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund. Dag Knutsson projekterar.

I lördags åkte vi ner till Midskogsberget i Sundsvall över dagen. Vad är väl 30 mil för en norrlänning?

Fotot ovan Dag Knutsson, som jobbar på en ihoplänkning av de hårdare partierna av först Milestone 8a, sedan Graceland 8a+.

Urban Dufva gjorde enkelt en endagsbestigning av Milestone på några få försök

DSC_0021.jpg, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund. Urban Dufva klättrar Milestone, 8a

DSC_0057.jpg, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund. Urban Dufva klipper ankaret på Milestone, 8a

Hellish photos

2008-05-05T23:37:00.003+09:00

Jag lyfte upp kameran några gånger och tog några riktigt sunkiga kort. Här bjuder jag gratis på två från Friidrottsdama:

Friidrottsdama1 ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund

Friidrottsdama3 ursprunglingen uppladdad av Jonas Wiklund

Möjligtvis kan ni komma åt Peters kort på facebook via denna länk.

(Får se om detta genererar flera hits än foton på talgoxar taggade med "great tits"...)

Hell

2008-05-05T16:56:00.003+09:00

Den sjunde söndagen efter påsk firar vi att den helige ande steg ner och uppfyllde Jesu lärjungar. För första gången på många år har jag firat denna tilldragelse i den norska byn Hell, strax utanför Stjördal i fylket Nor-Tröndelag. Jag försökte komma på en vitsig rubrik i stil med »A pentecostal Hell«, eller »Whitsun in Hell«, men det vill sig inte riktigt.

Hur som helst var det en hel norrländsk koloni vid klippan i Hell under pingsthelgen. Åtta från Umeå, tre från Sundsvall, två från Luleå, och ett kort besök av två östersundsklättrare. Vi träffade även på ett till svenskt gäng, fast de kände jag inte igen så de måste vara från den djupa södern.

Vädret var strålande och personliga rekord slogs till höger och vänster. Urban Dufva fick gå sin första 8b, Dag Knutsson tickade bort årets 8a och kan nu koncentrera sig på att flytta stenblock som ligger i vägen, Peter Nilsson gick sin första 7c (tror jag), och Joakim Söderström tickade av sin första 7b+. Säkerligen slogs fler personliga rekord, men jag har inte längre full kontroll på min omgivning. Klart är i alla fall att Conny Dahlin blir årets Wolfgang-stipendiat för att låst av och släppt fötterna på samtliga move på Link-upen, utan att därför falla av.

Klättringen i Hell är ungefär så bra som sportklättring blir i Norden.

Foton läggs till senare.

Midskogsberget, Sundsvall

2008-04-28T18:03:00.004+09:00

Foto©: Dag Knutsson

Så kom då våren till slut. Senare än nödvändigt. Hittills har jag varit ut i Umeå tre dagar, Niemisel en dag, Jävre en dag och i helgen åkte jag och Dag till Midskogsberget i Sundsvall. Jag har tyvärr inga större bedrifter att meddela. Jag kom inte ens upp så att jag fick känna av det vidriga fallet som drabbar den som faller på utsteget av Milestone, utan jag saggade ihop redan när slingan befann sig i midjehöjd.

I fotot ovan demonstreras fallet skickligt av vår värd Peter Nilsson.

Kära dagbok

2008-03-18T16:19:00.004+09:00

Man vet att man är på landet när chauffören talar om bussen som »han«. I fredags åkte jag mellan Umeå och Skellefteå. När vi gick ombord annonserade chauffören att bussen »han börja koka ibland, men jag hoppas vi tar oss till Skellefte.« »Och ja, toan är trasig, så är den nån som behöver pinka så säg till i god tid så stannar jag till vid någon hållplats.«

Innan vi var i Sikeå tjöt någon varningsignal. Chaffören trodde att »det är väl något givarfel, men man vet ju aldrig. He vore ju synd om han börja brinna. Så ni får byta buss i Sikeå. Ni som har bråttom och nödvändigtvis måste vara i Skellefteå kvart över sex får väl klämma in er i buss 100, ni andra får byta till linje 12.«

Rakare puckar än på flyget i alla fall.

Radelimination

2008-02-19T21:42:00.005+09:00

Den 17 Februari hade DN en trivsam artikel om Lius nio kapitel, skriven av Gunilla Borgefors. Artikeln innehåller dock det förbluffande påståendet att du på universitetet

[...] får lära dig att metoden (Gauss-elimination) skapades omkring år 1800 av den tyske matematikern Carl Friedrich Gauss.

Nu är ju djupet av min okunskap om matematikhistoria i det närmaste utan botten, men varken jag, eller någon som har minsta lilla överblick över den europeiska matematikhistorien hävdar knappast att Gauss fann på radelimination. När jag frågar kollegor i matematikämnet vem som kom på radelimination får man inga tvärsäkra svar.

Sant är att varken de gamla grekerna eller araberna intresserade sig för system av linjära ekvationer, annat än i vissa specialfall, men radelimination var naturligtvis känt i väst långt innan Gauss. Till exempel finns den beskriven i Johannes Buteos Opera Geometrica 1559.

Joshua Tree II

2008-02-13T15:23:00.001+09:00

I den engelska humoristen Douglas Adams So Long, and Thanks For All the Fish ställs huvudpersonen, den sympatiske Arthur Dent, inför problemet hur han ska förklara bort alla märkligheter som uppstått efter att han tillbringat åtta år av sitt liv – sex månader i de lokala tidskoordinaterna norr om London – med att lifta runt galaxens alla hörn. I ett genidrag finner han på den bästa av nödlögner: han har vart ett halvår i södra Kalifornien. Det kan ju förklara bort det flesta diskrepanser, de märkliga saker som Dent säger, och hur hans ansikte blivit så slitet. Södra Kalifornien är oss lika främmande som yttre rymden.

Hålan Joshua Tree, några timmar från Los Angeles, fångar upp en del rotlösa existenser som driver runt västkusten. (Kom ihåg att »the drifter« har ungefär samma roll i amerikanska västern som »odalbonden« i Sverige. Rotlöst drivande är romantiskt.)

Många som hamnar i de små hålorna några timmar från kusten kan inte klara livet längs kusten.

I campingen i nationalparken driver klättrare in över vintermånaderna. Klimatet är behagligt: torrt och lagomt varmt. Det finns inget vatten överhuvudtaget, men annars är campingen behaglig. I nationalparken får man som mest stanna fjorton dagar per år, en regel som parkvakterna ihärdigt försöker uppehålla. Så den klättrare som vill tillbringa hela vintersäsongen där får vänja sig med att leva obemärkt.

New York Neal liftade med mig från Red Rock till Joshua Tree. En gång i tiden var han JTrees borgmästare, en hederstitel som hålls av den som stannat längst i parken, och han kunde därför förtälja alla tricks som tänkas kan för den som vill stanna längre än två veckor. Några av de mer solida tricken:

1) Campa utan bil, mannen håller reda på bilens registreringsnummren. På lapparna man skriver för att markera att man betalat för tältplats måste man ange registreringsnummer, så skriv av plåtar i Yukka Valley/Joshua Tree när du handlar/tvättar/dushar och hämtar vatten.

2) Ta med flera presenningar i olika färger och lägg dem över tältet/matlådorna. Byt färg med jämna mellanrum så ser det ut som nya tält.

3) Flytta runt grejerna på campingen

4) Ha två flera färgglada jackor och bär varje åtminstone en vecka i sträck

5) Göm tälten från vägen.

6) De som kommer in från kusten eller Las Vegas över helgen blir bara glada för att få komma in på en tältplats. (Varje tältplats kan ha två bilar och tre tält.) De får använda »din« plats mot att de betalar hela kostnaden, talar med parkvakterna, kör in dig till JTree för veckohandling etc.

Bland de mer esoteriska tricken: Ta med er utklädningskläder. Peruk, stora glasögon, etc.

Det året som Neal var borgmästare hade han stannat i drygt tre månader.

Klättringen i Joshua Tree är mycket bra. I alla fall om man väljer de finaste 500 lederna bland de drygt 7000 leder som sägs finnas i parken. Klippan är solid och har otroligt hög friktion. Allt som har mindre vinkel än 90 grader mot horisontalplanet är ett solitt steg. Klättringen sker mestadels på granitdomer som är brantast i början och flackar av mot toppen. Ofta finns det inga fasta ankare att fira av från utan man tar sig ner via nerklättring eller fasta firningspister, därför är det av nöd tvunget att replaget består av klättrare som har ungefär samma nivå.

Tyvärr dök jag upp i Joshua Tree utan klätterpartner och lyckades aldrig hitta någon som ville göra ungefär samma saker som mig. Jag har inte heller varken den disposition eller förtjusning i präriegräs som krävs för att komma in i det långsamma livsföring som säsongarna uppvisar. Så trots att klättringen var fantastisk var det en frustrerande vistelse.

Så länge jag klättrat har jag naturligtvist läst mycket om Joshua Tree, och har förstått att det klättras en hel del frisolo i parken. Jag har nog aldrig varit på något ställe där frisolo har känts som en sådan naturlig aktivitet. Ofta blir lederna lättare ju högre man kommer och många av dem känns mycket säkra. Stenen är solid och har hög friktion, och en spricka kan ju inte gärna falla av. Tillsammans med Heimi och Kelly gjorde jag en cirkel med enkla leder runt Hidden Valley. Kelly hade åkt från Santa Cruz ner till JTree ett par gånger per år sedan 70-talet och han var en guldgruva när det gällde information om hur man tog sig ner från domer utan rep. Det var första gången jag klättrat frisolo i grupp, också en aktivitet som tycks vara populär i JTree. Det är en trevlig blandning mellan något högst privat och något socialt.

Jag har också foton från Joshua. De är sparade på en hårddisk. Jag ska bara lista ut hur jag kan öppna dem så kommer jag att visa ett eller ett par.

Tättingar

2008-01-24T04:24:00.001+09:00

Small birds - great tits, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Ska man leta bilder av talgoxar med googles bildsök kan det vara läge att ha "Moderate SafeSearch" på.

En liten anmärkning

2008-01-16T22:19:00.000+09:00

Nu har jag återfått kontakten med den levande, talade svenskan. Det är utmärkt eftersom jag inte längre låter debil när jag talar modersmålet. Jag har å andra sidan snabbt lyckas skaffa mig ett gäng nya käpphästar att rida.

Det är inte bra att förhäva sig, och det märks minsann. Bland annat genom att alla meningar tycks innehålla adjektivet »litet«. Så här skulle Werner von Braun säga om han vore svensk idag: »Jag har byggt en liten rymdraket.« Einstein skulle sagt: »Jag har härlett en liten relativitetsteori.« Shakespeare om Hamlet: »Jag har skrivit en liten pjäs om en dansk prins.« Eiffel om sitt torn: »Jo, jag har byggt en litet fackverkstorn.«

Har vi alltid låtit så fåniga eller är det något nytt?

Något som definitivt är nytt är att myndighetspersoner som intervjuas på radion envisas försöka utöka vårt engelska ordförråd. Nyligen intervjuades överbefälhavaren på radio där han sa något i stil med: »...på kort tid sättas in i internationella krishärdar, det som på engelska kallas hot spots.« Det var den tredje gången på kort tid jag hört en liknande konstruktion. Jag funderar på att börja med det själv.

Ja ni märker, jag har många käpphästar, det som på engelska kallas pet peeves. Utan dessa skulle denna lilla anmärkning aldrig blivit skriven.

Storälgen

2008-01-11T01:37:00.001+09:00

Friskt vågat, hälften vunnit. Presenterat på Sveriges vackraste dialekt.

冬至 – Vintersolstånd

2007-12-23T06:32:00.001+09:00

skridsko-6.jpg, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Idag, åtta minuter efter åtta inträffade vintersolståndet. Kortet tog jag i Boviksfjärden mitt på dagen.

Norrut

2007-12-16T22:45:00.000+09:00

Snötäcket ökar långsamt i tjocklek för varje mil. Klockan är snart tre, vi är snart i Sundsvall och solen går ner i sydväst. Jag sitter i en buss mellan Stockholm och Umeå och surfar trådlöst: världen blir bättre och bättre.

Kära jultomte

2007-12-11T16:13:00.000+09:00

Jag vill ha en kindle. Jo jag vet att de är slutsålda och att amazon inte skeppar dem till Europa. Men om du inte fixar fram en till mig så slutar jag tro på din existens.

Vänligen, Jonas

Från väst

2007-12-06T05:57:00.001+09:00

Sunset at Red Rock National Monument, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

[text kommer senare]

Flash Flood

2007-12-01T10:52:00.000+09:00

Ursäkta min hybris, men kanhända är jag en regngud. Nu har vi syndaflod här i öken.

Jag har packat ihop mina grejor och sitter på Crossroads Café. Antingen kör jag till Las Vegas eller hyr in mig i ett motell eller sover i bilen. Burr....

Joshua Tree

2007-11-25T07:37:00.000+09:00

Solen skiner alltid i södra Carlifonien. Tyvärr är det för blåsigt för att klättra, så i dag har jag vilodag.

I förrgår åkte jag och New York Neal från Red Rock till Joshua Tree National Monument, mellan Las Vegas och Los Angles. Igår trotsade jag och Santa Cruz-orginalet Jamie (stavning?) blåsten och kylan och klättrade "When You're a Jet" och "Pope's Crack", men det var lite för mycket misär. Jag hoppas vinden dör ut, klättringen verkar lovande.

Levitation 29

2007-11-21T07:18:00.000+09:00

Levitation 29 är namnet på en av nordamerikas mest klassiska klätterturer. Leden är bevakad av en tre timmars lång, horribel anmarsch upp längst Oak Creek Canyon och av en svårighetsgrad utanför spannet där de flesta klättrare med alpina ambitioner befinner sig. Därför kan man finna leden helt fri från andra klättrare mitt i högsäsongen. I alla fall på en veckodag.

Via en post på rockclimbing.com hade jag fått tag i en man vid namn Alan som var villig att följa med på turen. Jag och Alan startade igår 5.35 från parkeringen vid utfarten av scenic loop och kunde till en början vandra genom bekväm platt öken, något som strax byttes ut mot hopp och skutt bland stenblock i en torr bäckfåra.

Den sista biten upp till klätterturen promenerar man upp längs stora svepande klipphällor.

Jag tror jag aldrig klättrat i ett ojämnare replag, men Alan gjorde en heroisk insats i att följa som andreman upp längs ökenpolerad sandsten. Sandstenen högt upp i Red Rocks dalgångar har en svart fernissa som gör den mycket hård (för att vara sandsten) och ger klipporna fina kanter att dra sig upp i och solida håligheter att placera säkringar i.

Stora delar av Levitation 29 är säkrad med expanderbultar som placerades av de heroiska, för att inte säga herostatiska, förstabestigarna Georg och Jo Urioste på mitten av 70-talet.

Våran insats var väl av det lite mildare slaget. Vi gjorde enbart de första 6 replängderna. Efter de sista kruxreplängderna var Alan duktigt trött och jag kunde inte övertyga honom om det nyttiga att avsluta leden med att i god stil hissa upp honom för de sista lättare partierna.

Lynn Hill, en av de starkaste klättrarna någonsin och en av medlemmarna av replaget som gjorde den första fria bestigningen av Levitation 29 (tillsammans med John Long och Jo Urioste) listar Levitation som den bästa led hon någonsin gjort. Jag har alltid trott att det var mestadels av PR-skäl. Att Lynn Hill ville lista en led som trots allt är åtkommlig för en hobbyklättrare villig att träna hårt några år, hellre än någon led som för evigt bara kommer att vara förunnat den yttersta eliten, till exempel The Nose på Yosemites El Capitan. Efter att ha klättrat huvudelen av Levitation inser jag att min cynism inte säkert är befogad.

Kruxreplängden och replängden efter sägs i "Supertopo" med typisk amerikansk hyperbol vara överhängande. De är de inte. De är väl båda inte mer än vertikala i genomsnitt, men bjuder på fantastisk klättring med hyggligt hög exponering över omgivande öken och med Las Vegas i bakgrunden.

På grund av diverse misstag tog det fyra timmar att gå tillbaka till bilen, stora delar av vägen tillbaka hoppade vi mellan stenblock i pannlampans sken. 18.25, nästan tretton timmar efter vi startade anmarschen var vi tillbaka på parkeringen.

Denna dag har jag ägnat åt att dricka vatten, och att reflektera över hur mycket hårdare bergsguiders jobb är än vad jag förställt mig. Att bära in hela racket på anmarchen, att leda med ett extra rep som tag-line, att alltid ha hela racket på sig, och att hissa upp andremannen förbi kruxpassager tar på mer fysiskt än vad jag trott, till och med på relativ moderat klättring.

The Horn

2007-11-19T04:47:00.001+09:00

Ja just det, här är ett kort på mig på en okänd led på The Horn, Utah. Kortet är tagit av Alexander Cooper. Han har ett gäng fantastiska kort på sin site monsteroffwidth.com.

Jag ber om ursäkt för den fåniga hatten. Den är inte min. Jag frös som en hårlös tempelkatt kvarlämnad åt vintern.

Moderately Awesome

2007-11-19T03:44:00.000+09:00

Att USA är ett land med många ansikten är en trivial utsaga. Efter att ha spenderat en månad i en Mormonsk trailerpark/stad har man en skev bild av landet. Jag överdriver icke alls om jag säger att hälften av husen är en ombygd trailer. Det känns som om hälften av människorna man möter i Monticello är avskräckande exempel på riskerna med att gifta sig med sin kusin, i flera generationer. På Shell i Monticello kunde två expediter tillsammans inte räkna ut hur mycket jag skulle ha tillbaka när jag gav dem extra växel. Inte var de direkt vackra heller.

Nu har jag börjat återacklimisera mig till civilationen. Även om Las Vegas är en galen stad känns det ändå som att komma hem. Min fånigt stora truck är helt plötsligt inte en småbil inklämd mellan monstruösa 250's och Silverados. Det händer att man ser vackra människor. Folk har kläder som ser ut att vara köpta på butik. Det finns saluhallar där de säljer bra mat. Och så vidare.

Å andra sidan träffar jag här klättrare som har laddade tyska handeldvapen i komposit nedstoppade i packningen. Med en kula i loppet.

Jag klättrar fortfarande mest med ett gäng kanadeniska hardmen. Det är hårt att försöka hänga med i deras tempo när de klättrar ett par grader hårdare än jag. Riktigt trevliga hela bunten så jag trivs. Jag hoppas göra Levitation 29 i morgon med någon snubbe jag aldrig träffat IRL i morgon. Det kan väl gå hur som helst.

Nirvana 3, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Mark cruisar Nirvana, 5.13a/b

You Are What You Is

2007-11-13T07:56:00.001+09:00

You Are What You Is-3.jpg, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

I går krashade min kropp efter långvarig självförvållad misshandel. Jag vilar och väntar på att styrkan skall komma tillbaka.

Det visar sig svårt att hitta partner för de längre turer jag vill göra, bland annat eftersom den allmäna kompetensnivån i US är lite för låg.

Under tiden har jag hängt på ett gäng Canadensiska klättrare och deras lokala kontakt. Absurt starka gossar. Särskilt 95 kg tunga Mark imponerar. På fotot poserar Steve på "You are what you is" vid Secret 13 (så kallad för att klippan var hemlig och att alla leder var graderade 5.13)

Kändisar

2007-11-07T11:30:00.000+09:00

Träffade den sju månader gammla klättraren Ella Roseborrough idag. Jag tror Ella är past her prime, men hennes föräldrar – Kyle & Amy – är trevliga. De bor i Flagstaff men har ett extra hus i Las Vegas, inte långt från Red Rock. Där bor jag i natt. Hitills har jag tältat två nätter i US sedan 17 september.

Sin City

2007-11-06T09:05:00.001+09:00

Klockan är 5 på eftermiddagen, jag sitter på Jacs Coffee, vid I40 i Flagstaff halvvägs mellan Albuquerque, New Mexico, och Las Vegas, Nevada. Jacs Coffee gör en grym mjölkkaffe, så har ni vägarna förbi så rekommenderar jag att fylla på bensin på Chevron , exit 198, och fylla på koffein hos Jac strax bredvid.

I New Mexico klättrade jag med Mike Tritt på Enchanted Towers, Below The Old New Place, och i El Cito. Mike är gammal crossåkare och en rejält topptung kille. Mike som vi träffat i Henry Mountains och Indian Creek lät mig och Pär hänga i hans hus och guidade mig runt i New Mexico efter Pär dragit iväg till gammla Mexico.

Enchanted Towers har ett fantastiskt torn av vulkanisk tuff, och 15 onsightvänliga leder mellan 5.11+ och 5.13-. Lederna är mellan 20 och 35 meter långa och mycket ihållande. Det finns ett gäng leder till på några sämre väggar, men inget hårdare än 5.13-. För litet för att vara ett resmål, men har man vägarna förbi och vill klättra i de graderna har man så är det väl värt ett besök.

El Cito är konglomerat och har roliga branta leder mellan 7 till 25 meter långa. Den finaste väggen var väl runt 20 meter hög och hade 7-8 leder i svårighetsgraderna jämt spridda från 5.11+ till solid 5.12. Väl värt en eller två dagar. Inget svårare än mitten av 5.13 registret vad jag såg.

Below the old... är en ganska kass basaltklippa.

I Las Vegas är tanken att hänga runt strip-malls, strippklubbar och Red Rock National Park. Mest det senaste tror jag.

Nya planer

2007-11-02T06:38:00.000+09:00

Idag har jag shoppat bocker i Albuquerque, och nu sitter jag framfor Mikes dator och vantar paa att bli matad. Par varkar dock lite slo, saa jag vet inte om han lagar nagon mat.

Jag har hux flux bestamt mig for att stanna i US. Iland=bra, Uland=daaligt (det finns en jobbig byrakratisk anledning ocksaa, men den orkar jag inte skriva om). Par aker greyhound till naagon sorts nationalpark i Mexico dar han tankt vandra runt. Jag stannar har i New Mexico nagra dagar, sedan aker jag val till Las Vegas eller nagot. Far se vad som hander.

Red rocks lar visst vara bra saa har aars. Yosemite lockar forstaas men dit ar det laangt, och lite sent paa sasongen ocksaa.

Handjammets upptackare gaar bort

2007-11-02T00:49:00.000+09:00

Peter Harding som inforde handjammet i den moderna klattringen har gatt bort efter en tids sjukdom. The Independent har en dodsruna online.

The Big Baby

2007-10-30T11:46:00.001+09:00

Big Baby-4.jpg, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Jag har topprepat min första offwidth och upptäckt att det är en festlig workout. Mycket enklare än vad folk säger också. Det enda som krävs att man exakt lyder instruktioner från experter på backen.

Nackdelen är väl att man måste införskaffa ett rack som James från Calgary demonsterar här på The Big Baby. Det som hänger i slingan runt James axlar kostar väl sisådär 6-7 tusen riksdaler. Vi hem- och arbetslösa får sikta in oss på billigare storlekar.

Rök

2007-10-29T12:18:00.000+09:00

Ahh, I love the smell of California in the morning...

Actually, I do not. I går trodde jag jag var allergisk mot något, och Pär sa att luften påminde honom om morgnar i Guatemala. Det visade sig att det var rök fulla dalen, från skogsbranden i Californien. Vi är ändå rätt långt därifrån.

Solen går ner över The Creek

2007-10-26T06:39:00.001+09:00

Solen går ner över The Creek, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Vad ska man säga. Det är vackert i Indian Creek.

Sprickskola

2007-10-26T06:33:00.000+09:00

Nu har jag lärt mig några olika storlekar på sprickor och kan slumpa mig upp för en del leder, trots min förkylning. (Jag kan vara en av västvärldens mest sjukliga män.) Jag har fått gå "King Cat", 5.11+, som pryder omslaget på föraren över Indian Creek. Dag två kunde jag inte göra flytten på King Cat på topprep, tre veckor senare kändes den inte så hård trots allt. En riktigt fin sprickled i alla fall. Alla storlekar från fingrar till kupade händer och vridna knytnävar, med en magnifik avslutning: vida händer i ett tak till en hård mantling upp till en avslutande layback.

Ska jag jaga grader är det på branta, vida sprickor (camalot treor är perfekta handjam för mig) som jag ska inrikta mig. Men det är på något sätt roligare att få smisk i de storlekar man inte behärskar. För klättrare med feta händer och hygglig väggklättringsteknik rekommenderar jag "Dos Hermanos" som en fantastisk led och gratis 5.12- tick. Kan man jamma camalot 3.5 går avslutningstaket geschwint. Görs den av någon med flickhänder ska jag sätta upp idolporträtt på henne/honom.

För sporklättrare som kan klättra incredible handcrack är ju den klassiska softa indian creek ticken "Annanuki", 5.12-. Jag kan inte föreställa mig att någon som regelbundet onsighar sport 7a/+ kan missa på den. Jag? Oops, det blev en redpoint. Så kan det gå.

Pär gör föresten stora framsteg med laybacktekniken, hans gamla nemesis, och kunde göra personbästa på kil för några dagar sedan med Power Play, en 5.11 layback på Power Wall. Pär är en av de få klättrare i Sverige om vilken man kan säga att han är tre fulla grader bättre på spricka än på vägg. Jag har haft stor nytta av att se honom klättra och ta efter rörelsemönster och metod.

Foton från the Creek finns som vanligt att beskåda på mitt flickr konto.

Canyoneering med Brett

2007-10-26T06:26:00.000+09:00

Trångt
Ursprungligen postad av Pär Lindholm.

Vilodag. Jag och Pär satt oss i Forden och körde 90 engelska mil till en av Utahs minsta hålor, Hite (population: 4). Indianerna som jobbar där får nog sparken nästa vecka eftersom Brett kom på dem med att ha stulit alla möbler ur en federal barack. I så fall då är det bara Brett och en underhållstekniker kvar.)

Hite har en trailer park med tomma baracker, tre byggnader för federal personal, en bensinmack och en byggnad med besöksinformation. Bensinmacken är öppen alla dagar mellan 11 och 13. Till vänster om bensinmacken står några beslagtagna yachtar på en bädd av röd ökensand.

Brett har bott och arbetat i Hite i fyra år. Han arbetar som parkvakt, vilket innebär att han är den amerikanska statens långa arm i det enorma rekreationsområdet som breder ut sig vid Coloradoälvens inlopp i Powellsjön. Under sommaren beslagtar han partybåtar med koks i lasten, skrapar ihop rester av människor som drunknat eller klämts fast i de trånga ravinerna, flyger ut som vaktstyrka vid storbränder och orkaner, eller jagar 4-wheelers. Under vintern åker han upp till sitt hus i Nelson, BC, och åker skidor, det är därför Brett & Pär känner varandra.

Vi åkte ut till Glen Canyon och ägnade oss åt lite canyoneering. Canyoneering går ut på att man hittar en jättesmal brant ravin och klättrar och firar sig ner i den. Det håller på bli kallare nu så vi var glada åt att de bara var en kort liten bit med vatten. När skyfallen kommer blir det naturligtvis väldigt farligt att vara fast i Glen Canyons tokigt skarpa och branta raviner, utskurna ur mjuk Navajosandsten. Har man otur kläms man fast och drunknar eller fryser ihjäl i vattnet. Det är dessa människor som Brett letar upp, firar sig ner till och bryter loss efter de dött av nedkylning. Brett förstår nog som få andra faran med denna sport.

Som extra information till de som förstår vad jag menar när jag säger "norgeankare" med föraktfull röst så kan jag upplysa om att i canyons firar de av från än mer skrattretande usla ankare. Ett femtiokilos sanstensblock, till hälften nergrävd i sand duger tydligen bra.

Pär hade med sig sin kompaktkamera så kolla in hans kort.

Register commies – not guns

2007-10-26T06:19:00.000+09:00

Gun Crazed Jonas
Ursprungligen postad av Pär Lindholm.

Det är skoj att skjuta prick. Jag, Brett & Pär krigade mot vinflaskor, sandstenblock och ölflaskor: we hate those fuckers.

Vin och vapenromantik

Sedan for vi tillbaka till Hite och såg den kanadensiska TV-serien Trailer Park Boys. Genialt.

Hököga

Idiom

2007-10-26T06:04:00.000+09:00

Min engelska utvecklas här i bonnalandet. Genom att lyssna på lokalbefolkningen och countryradiostationer plockar jag upp färgstarka idiom.

Well, what do you know, you can't beat that with a stick, can you?
It's all fuzzy bunnies and kittens.
"Blessed by The Lord" (som svar på frågan "How are you?")

Och priset till bästa slogan i radioreklam: "Energizer taste great, wallabies taste gay"

Bästa country corn:
"...Have fun son,
bring her home by ten, I'll be home cleaning my gun."

Fler meddelanden

2007-10-20T05:23:00.000+09:00

Between Moab & Monticello En mexikansk hatt med La Sal-bergen i bakgrunden och taggtråd i förgrunden.
Ursprungligen postad av Jonas Wiklund.

I natt vaknade jag med sådan brutal träningsvärk att jag var tvungen äta smärtstillande. Så idag är det vilodag.

Annars kan jag meddela att jag fortfarande inte lärt mig ringlocks eller rattly fingers bättre än att jag kan transportera mig knappt än en och en halv meter uppåt om sprickan råkar vara i den storleken.

Jag kan också meddela att jag har ett visst mått av paranoia mot mormoner här ute i obygden. Paranoian lättade inte när en parkvakt sa att det var en förnuftig rädsla.

Sedan meddelar jag att Pacos onsightbestigning av "Rythm Method" var riktigt imponerande. Det vet jag numera när jag testat leda den. Skandalöst rutten klippa. Första säkringen vilade jag i för att kolla in placering två. Då sprängdes klippan. Andra gången jag gick på den trillade jag och slet ut två placeringar. Sista gången jag provade kom jag upp till vilan på slutet, men då var mitt huvud helt slut. Kroppen också eftersom jag satt en säkring varannan fot i hopp om att någon skulle hålla ett fall. Längst upp fick jag in några bra placeringar så jag drog mig upp till toppen.

När jag kom ner skällde Pär ut mig, vilket jag förtjänade. Förhoppningsvis kan jag skriva av det som årets dumhet och gå vidare.

Jag vill också meddela att vår behandling av modersmålet har nått en ny bottennivå då jag frågade om "vi var ute av cerealer". Pär är inte heller så bra på svenska.

Avslutningsvis meddelas att Pär fotade mig uppifrån på en helt fantastisk namnlös 5.11- (händer, tunna händer och knytnävar i 37 meter genom några tak) vid Broken Tooth. Alex säkrar. Alex är jättetrevlig, äger 67 mekaniska kamkilar, och har en jättesnabb Audi A4. Bra kille helt enkelt.

Unnamed 5.11- Det tar liksom aldrig slut.
Foto© Pär Lindholm.

Unnamed 5.11- Glädje är att klippa i repet i en solid kamkil
Foto© Pär Lindholm.

Uppdatering: Den som inte kan få nog av bilder på mig (och vem kan väl det?) kan kolla in hela Pärs set på flickr.com

Meddelanden

2007-10-20T05:00:00.000+09:00

Newspaper rock, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Så här kan man också meddela sig, genom hällristningar. Ett fattigt medium som ändå talar till oss genom årtusenden. Fotot från Newspaper Rock längs Indian Creek

Henry mountains

2007-10-17T05:24:00.000+09:00

På lördagen lämnade vi den hårda läromästaren Indian Creek för att åka till det "hemliga" området Henry Mountains i närheten av Lake Powell. På rockclimbing.com kan man läsa

This place has some of the most beautiful rock ever revealed by planet earth. there are probably about 50-75 routes-all quality. you may have seen the Perfect Child in an old BD catalog. sweet.

Att uppgiftslämnaren inte klarar hålla ner shifttangenten när denne påbörjar en ny mening ger en viss inblick i skribentens mentala processer.

Den främsta anledningen att vi åkte till Henry Mountains var att Alex, som Pär träffade i fjol, var sugen på att åka dit. Vi möttes upp i det minimala samhället Heit för vidare avfärd mot seriöst trasiga grusvägar, där min jeep kom till sin rätt för en gångs skull.

Heit-Lake Powell-2.jpg

På söndagen klättrade vi i Henry Mountains och jag vet nu att berätta att klippan är av exakt samma vulkaniska bergart som i Fukube, bara av skräpigare kvalitet. Å andra sidan kompenseras det till en viss del av faktumet att klippan når upp till en sisådär 100-150 meters höjd. Jag provade två väggturer med intrikata sekvenser upp längs småhål. Tyvärr var det för kallt och vi satte oss i bilen efter en enda dags utflykt.

Henry Mtns-2.jpg

Det var väldigt svårt att få rätt proportioner på klippan. De flesta lederna hade vi ingen information om. Jag testade en brant sportled längs en lutande monolit som såg ut att vara ungefär 30 meter hög. Tur att jag scorade en bail-biner på den glest bultade verikala mittdelen. Efter att ha kommit upp förbi ett andra tak insåg jag att jag klättrat 30 meter och hade minst lika långt kvar innan ankaret. Cool led hursomhelst, skulle gärna ha gjort den om jag haft ett längre rep och det var tio grader varmare.

Henry Mtns-5.jpg

Uppdatering: Här klättrar Lynn Hill "Perfect Child" på Henry Mountains.

...och glöm inte att läsa vad Pär Lindholm skriver från Henry Mountains.

Arches nationalpark

2007-10-17T05:10:00.000+09:00

Arches nationalpark ligger några kilometer utanför Moab. Naturligtvis behöver man knappt lämna bilen för att spana in sevärdheterna. Vill man gå ända fram till Delicate Arch måste man dock gå fem kilometer, därav telefotot.

Arches-4.jpg

Det fanns förstås helt vanliga ökentorn i nationalparken

Arches-1.jpg

...och fler bågar...

Arches-3.jpg

Om färgerna på mina kort är dåliga beror det på att iBookG4 har matematikmaskinshistoriens sämsta skärm, som är helt omöjlig att färgsynka.

Indian Creek, något senare.

2007-10-09T07:53:00.000+09:00

Indian Creek-9.jpg, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

I dag firar vi Columbusdagen.

Klättringen då?

Jodå, jag har vart på sprickskola i snart en vecka nu. Indian Creek är en hård läromästare: de flesta leder saknar helt väggrepp där vi europeiska sportklättrare kan fuska oss upp. Nej här är det att köra in händerna i sprickan, vrida om och dra som gäller. Inte direkt komplicerat, men jobbigt. Så länge man inte bryr sig överdrivet mycket om att man glider neråt så går det bra att ta sig uppåt.

Graderna igen. De är helt orelevanta. Mer än på något annat ställe jag varit på. Mina händer långt fetare än alla andras. (När jag jämför handstorlek med lokala klättrare, särskilt de som skrävlar över sina stora händer blir de alltid helt stumma.)

Igår onsightade Paco en 5.12 (tips-splitter), jag följde utan fall. Nästa led vi provade var en 5.11 (thin hands=rattly fingers för mig) där vi båda var tvugna att dra i utrustningen för att komma oss upp.

Think Pink

2007-10-09T07:14:00.000+09:00

Indian Creek-5.jpg, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Wide hands = perfekta handjam för mig. Toklätt. Lika enkelt som att klättra upp för en stege, ja på undersidan då.

Pussy Wuss Crack

2007-10-09T07:00:00.001+09:00

Indian Creek-14.jpg, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Kyle från Boulder klättrar en bred spricka i Indian Creek. Titta gärna på resten av mina kort från Utah på flickr.com.

Indian Creek, dag 1

2007-10-05T06:53:00.000+09:00

Öken, sönderskjutna vägskyltar. Andlöst vackra snöklädda toppar vaktar över det sandstensröda landskapet. Mitt i detta ligger några marginella samhällen som blev kvar efter uranrushen på 60-talet. På väg från Denver till Indian Creek passerar man Moab som är något slags centrum för äventyrssporter i öknen. Moab har två välsorterade klätterbutiker, många cykelbutiker och en hel del hak som säljer organisk kaffe och sådant.

Vi bor i mormonhålan Montecello i stället. 45 minuter från de populäraste klipporna i Indian Creek. Kostar 125 dollar i veckan att sova i en enkel stuga för två.

Det tog en sisådär åtta timmar av våran måndag att köra den krånglande Forden från Denver till Montecello, inräknat en inköpsrunda för vin&sprit i Grand Junction strax innan mormonland.

Natten mot tisdagen vräkte regnet ner. Mer än vad jag trodde var möjligt i öknen. De klättrare som campat på andra sidan dalgången runt Indian Creek kunde inte ta sig till klättringen på hela dagen. Så på tisdagen var sprickorna blöta, inte så öken direkt.

Första dagen fick vi också ticka av en kändis*: Vi träffade patagonialegenden Jim Donini vid parkeringen. Han bad så mycket om ursäkt för George W Bush, och så berättade han att han byggt hus i Patagonien på argentinska sidan. Trevlig karl.

Mitt första intryck av klättringen. Herr Donini berättade att jag kommer att får ordentligt smisk i några dagar, innan jag vant mig. Det är nog helt riktigt. Grader betyder ingenting. Första dagen klättrade jag tre handsprickor i samma grad, med några extravarv inslängda. Rörande en av dem, "Supercrack", varnades det för att det var en smula bred. Mina jättelabbar fann Supercrack minst två grader lättare än både "Generic Crack" och tre grader lättare än "Incredible Handcrack", som båda blev rätt tunna för mig.

På de flesta klätterområden är det sylt att klättra i en grupp om tre. I indian är det nästan ett måste så länge man inte slår följe med världens rikaste person. På många leder måste man ha runt sju kamkilar i samma storlek. Första dagen hängde jag och Pär med en trevlig spanjor, Poco a.k.a. "Frank" som är på en USA-tripp liknande vår. Han presenterade sig som "Frank" eftersom hans riktiga namn var för svårt för utlänningar, tyvärr lystrade han inte till Frank – så till dess vi lyssnade av vad hans flickvän kallade honom kunde vi inte åkalla hans uppmärksamhet. Tillsammans kunde vi skaka ihop ett rack som räckte för våra turer. På "Incredible Handcrack" placerade jag nio friend #2.5 / camalot #2. Vår spanske vän "molto fuerte - poco coco" la väl sex eller så.

-------
Fotnot: Den enda andra kändisen (jag använder ordet kändis i väldigt vid mening här) jag tickat av är Circada Jenkins, eller vad hon nu heter. En sånt där prepubertal plastmonster som klättrar jättehårt. Henne imponerades jag av på Paradise Rock Gym i Denver. Hon boulderade, jag gjorde axelpress och gick campus. (För övrigt hade de en festlig campusbräda. Jag gick 1-6-10, så då fattar ni hur nära ribborna satt...)

Att tända av

2007-10-03T11:08:00.000+09:00

Hej!

Jag heter Jonas och är en informationsknarkare. Jag vill bara berätta att jag bor på en RV-camping i Montecello utan mobiltelefontäckning och internetkontakt. Jag mår rätt dåligt över denna situation, men för att råda bot på problemet har jag svägt förbi biblioteket för att surfa lite i alla fall.

Det var allt jag ville meddela. Tack.

PS. Några kort från första dagen i Indian Creek hittar ni via utomjordingens blog.

Turkey Foot Crack

2007-10-01T13:49:00.001+09:00

Turkey Foot Crack, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

South Platte och Devil's head har gjorts bort. Denna spricka låg i South Platte där vi klättrade på lördag. På söndag var vi och klättrade bultad granit i Devil's Head. I Devil's Head klättrade jag en av de bästa bultade 7a jag någonsin gått, utan överdrift.

F-kupa-kaka

2007-09-29T06:26:00.000+09:00

Idag gör vi inte många knop, jag och Pär. Bland annat för att jag glömde de enda nycklarna vi har till Forden i Agnetas bil, och hon är på jobbet. Annars hade vi nog tänkt åka iväg och kopiera upp några extranycklar till bilen idag.

Istället sitter vi framför varsin dator i Matt & Agnetas hus och mailar varandra. Jag kan inte underlåta att visa er dagens fynd från Pär: Fcup cookies!.

Äter man dessa kakor (68,7 kkal) så blir brösten större, medan rumpan stannar kvar i samma storlek. Denna effekt ska garanteras av en ört som kallas プエラリアミリフィカ (direkt transkriberat tillbaka till latin blir det "Pueraria Mirifika"?). En googling efter örten ger 319.000 träffar på japanska sidor. Så det verkar vara big business i landet som gav världen bröstförstoringsoperationen.

Hyperbol

2007-09-29T03:02:00.000+09:00

Igår diskuterade jag och Pär hur det kommer sig att vårt sätt att prata snabbt förändras på denna sida atlanten. »That's the best beer I ever had«, »the world's largest climbing area«, »the best tents ever made« och liknande fraser bara rinner ut ur våra munnar. På svenska kan man ju inte säga saker som »den bästa öl jag någonsin druckit«, »världens största klätterområde«, etcetera, utan att låta som en mellanstadieelev med svag formuleringsförmåga.

Min teori är att engelskan för evigt blivit förgiftad av hyperbolen eftersom det stilmedlet övernyttjades av de brittiska poeterna från tiden då engelskan utvecklades till ett kulturspråk. Jag har börjat lyssna på en inläsning av The Classic Hundred Poems: All Time Favorites, och har lyssnat mig fram ungefär till Shakespeare. Det är slående hur ofta hyperbolen används som stilgrepp. (För att inte tala om kommentarerna! I kommentaren om Shakespeare själv slås det fast att Will är »perhaps the greatest Poet anywhere, ever«! Som om han ens skulle ha dugit till att rengöra Li Bais penslar, eller som renskrivare åt Goethe:

Über allen Gipfeln
Ist Ruh,
In allen Wipfeln
Spürest du
Kaum einen Hauch;
Die Vögelein schweigen im Walde.
Warte nur, balde
Ruhest du auch.

)

Ingen tror dock på min hypotes.

Till Far

2007-09-29T02:54:00.001+09:00

Jonas bil framfor Matt & Agnetas hus, ursprungligen uppladdat av utomjording.

Pappa är nyfiken på hur min Explorer ser ut, så här är Pärs kort av bilen. Forden står framför Matt & Agnetas hus i Arvada, CO.

Pär har skriver om vår resa här.

Igår tecknade jag försäkring för bilen, det var rätt obilligt. På webbformuläret jag fyllde i fick jag veta att jag hade följande olyckor och förseelser: utländskt körkort.

Hittils på resan har jag tappat bort: 1 grigri, 1 skruvkarbin, 1 par skor.

Center Route

2007-09-26T05:38:00.001+09:00

Center Route, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Butshots är ju aldrig acceptabla om de föreställer någon annan än en själv, men eftersom detta foto föreställer mig på Center Route, Rincon Wall, Eldorado Canyon, så det är OK.

Uppdatering

2007-09-25T00:35:00.001+09:00

Ok, så vad har hänt sedan sist? Jag har köpt kanske världens sämsta bil, en 1994 Ford Explorer utrustad med en motor som har 4 liters (drygt en gallon) slagvolym. Min förra bil var en Mitsubishi Minica med en 0.6 liters motor. Min gamla Minica skulle förmodligen rymmas bak i skuffen på Explorern.

Forden har monstruös markfrigång, möjlighet att koppla på fyrhjulsdrift och fyrhjulsdrift med diffspärr om det så skulle vara nödvändigt, och ingen väghållning överhuvudtaget. Jag har då inte tänkt väja undan för någon eller något, i så fall tippar bilen helt säkert. Tur att den är så stor.

Nå. Pärs kompis Matt har en likadan bil, bara två år nyare, och har försäkrat mig att en terrängbil är helt nödvändig i öknen. Dessutom ska det visst vara enkelt att få tag i reservdelar till Ford, föga förvånande.

På klättringsfronten kan jag upplysa om att de använder YDS för att gradera svårigheten på lederna, precis som i Japan. YDS är en subjektiv skala för svårighet, och det är min klara uppfattning att den underliggande objektiva verkligheten är betydligt barskare i Japan än i CO.*

Det mesta av klättringen i CO sker på hög höjd. Jag har aldrig tidigare utövat sport på hög höjd, men numera kan jag bättre relatera till våra vintersportares klagomål över förhållandena vid OS i Salt Lake City. Det är lite läskigt faktiskt att andas tungt utan att få tillbaka krafter i samma mått som man vanligtvis får.

I torsdags var jag till Clear Creek Canyon med Matt. Ungefär 500 leder, mestadels sportklättring längs Canyonen. Brant och kul. Totalt ohippt ställe, de flesta Boulderiter har alldeles för mycket attityd för att åka dit.

I fredags var jag upp till Boulder Canyon med Crystal och hennes vänner, flummarna Clive och Jimmy. Brant sport och trad på schist. Rätt kul. Amerikanska ungdomar har konstant dålig andedräkt på grund av alla örter de röker.

I lördags var vi (jag, Crystal, Jimmy, Tony och Kyle) till Rincon Wall i Eldorado Canyon. Uteslutande traditionell klättring på en 100 till 150 meter hög vägg. Mycket fin och ihållande klättring upp för sprickor och dieder. Anmarchen var rätt lång och tradig, och klippan låg och bakade brutalt i solljuset. Jag blev uttorkad och höjdsjuk men hade grymt roligt ändå.

I går söndags var jag, Matt & Agneta, och deras kamrat Paul upp ordentligt högt i bergen. Åker man upp längs Clear Creek till man kommer till 3000 meters höjd, för närvarande alldeles strax under snölinjen, kommer man till en nyutvecklad sportklippa som kallas Ra. Klippan är vertikal eller just lite brantare än vertikal och är ungefär 100 meter hög. Alla leder är helt bultade och graderna håller sig mestadels i 5.11 - 5.12 registret. Otroligt rolig klättring högt upp i bergen. Fina höstfärger på asparna som stod inblandade i barrskogen. Brutalt jobbig anmarch för min forfarande svullna fot. Det snöar nog där vilken dag som helst. Skönt att hänga med människor med militärbakgrund, de har långt bättre andedräkt.

Just det. Jag såg klätterfilmen "King Lines" i lördags. Fint filmad, särskilt sekvenserna från Clark Mountain i Mojaveöknen. Filmen handlar om den amerikanske klättraren Chris Sharma och är gjord som en typisk amerikansk sportdokumentär. Har man svårt för blind hjältedyrkan bör man nog avhålla sig från att köpa filmen, så mitt betyg blir: låna från kompis eller sno från internet.

-----
Fotnot: Med denna något krångliga mening vill jag säga att det är galet soft graderat i Colorado i jämförelse med Japan.

Att växla pengar

2007-09-20T01:11:00.000+09:00

Jag förde in en bunt yensedlar till USA för att bruka för bilshopping. Att växla in dessa japanska pengar till den lokala valutan visade sig svårare än jag trott. I Europa talar vi ju ett par hundra språk och har ungefär lika många valutor, så minsta lilla bankkontor kan växla vad som helst. I USA pratar de spanska och lite engelska, och har en enda valuta. Att någon skulle ha några sedlar med andra gubbar på framsidan är en nästan hädisk tanke. Jag var in på fem banker i centrala Denver innan jag hittade en som kunde växla in utländska pengar.

I ett litet undanskymt hörn av USbanks huvudkontor i Denver satt en liten etioper och skötte en speciell kassa för valutatransaktioner. Han hade gått i brittisk skola och blev alldeles jättelycklig över det faktum att jag kunde bokstavera den sista bokstaven i det engelska alfabetet korrekt.

Annars har jag vart i Eldorado Canyon och klättrat en snabbis. Eh. Jag kommer nog inte återvända till West Ridge några fler gånger i år. Det ligger förvisso nära vägen och så, men att skyffla hyllor i 40-50 meter får man ju nog av i de skandinaviska fjällen, det känns onödigt att åka ända till Klippiga Bergen för det. Dubbelrep hade varit perfekt. (Bara en sådan sak.) För övrigt har de lokala klättrarna alls icke hört talas om den tekniken, de verkar föredra att använda ett rep, släpa med sig oändligt långa slingor, och låta repdrag ingå i graden.

Bra frågor

2007-09-18T09:48:00.000+09:00

Här sitter jag i Colorado, på en enorm slätt. Så länge man tittar österut ser man bara platt jordbruksmark bre ut sig. Färre höjdkurvor än Danmark. Tack och lov reser sig de klippiga bergen rakt upp ur slätten några tiotal miles västerut.

Det är dit jag ska.

För övrigt är detta min favoritfråga på formuläret man måste fylla i för visumfritt inträde till USA:

Have you ever been or are you now involved in espionage or sabotage; or terrorist activities; or genocide; or between 1933 and 1945 were involved, in any way, in persecutions associated with Nazi Germany or its allies?

Uhmm, no?

    Vi lämna med oro
    de skandiska skär.
    Vi trivdes, vi voro
    så lyckliga där.
    I blommande lindar,
    där nästet vi byggt,
    balsamiska vindar
    oss vaggade tryggt.
Nu sträckes mot okända rymder vår flykt.

—Erik Johan Stagnelius

Att höra hemma

2007-09-13T12:28:00.000+09:00

Jag har en vän som har en japansk mor och en amerikansk far. Fadern är av europeisk ursprung. Min vän har huvudsakligen asiatiska drag, i alla fall i vitingars ögon, men ser definitivt inte japansk ut i japanska ögon. En gång berättade hon att hon tyckte det är så skönt att semestra på Hawaii eftersom hon där har ett helt alldagligt utseende och kan smälta in. Jag förstod nog inte alls vad hon menade. I Japan är jag ju uppenbart utlänning, men eftersom jag är högst närsynt och allmänt ointresserad av andra människor så upplever jag aldrig att japaner stirrar på ett närgånget sätt. Jag kända aldrig att det var avigt att inte se ut som alla andra.

När jag kom tillbaka hit till Sverige förstod jag plötsligt vad hon menade. Första dagen jag gick och drev omkring i vår huvudstad kände jag mig allmänt lycklig över att alla är blonda, orakade, illa klädda och smutsiga. Precis som jag. (Senare samma dag började jag misstänka att det var någon slags dörrvaktsfestival i staden, eftersom alla var stora som hus.)

På måndag åker jag till Nordamerika. Jag är tillbaka strax efter Lucia.

Nu är jag hemma igen

2007-08-28T14:11:00.000+09:00

Den välformulerade idioten Will Self skrev någon gång om hur att flyga i
första klass var resandets heroin, i den meningen att har man en gång
testat vill man göra det igen. Och Self borde ju veta. Att flyga
businessklass är väl resandets salongsberusning då antar jag.

Första gången jag flög till Japan frågade jag mig varför avdelningarna för
första klass och businessklass var så långa. Elva timmar senare skönjde
jag svaret.

Att flyga ekonomiklass Frankfurt-Nagoya är väl mer att likna vid resandets
rohypnol kanske.

Även om jag hade stoppat vågen i en kartong och skickat den med båt innan
jag packat färdigt var jag fullt medveten om att jag inte direkt höll mig
inom de 20 kg som stipuleras för intrakontinentalt resande. (Titta på en
karta, Japan och Sverige tillhör samma kontinent... typ.) Glad i hågen
dök jag upp vid incheckningen med två väskor som tillsammans vägde lite
drygt trettiosex kg. Trots att jag proppat mitt handbagage med allt som
verkligen var tungt. Utan att ha vägt handbagaget skulle jag gissa att det
vägde 25 kg.

Flickan i incheckningsdisken blev nästan grön i synen när hon läste av
vågen. Försynt frågade hon om jag möjligtvis kände till att man får checka
in som mest tjugo kilo. Jag försökte se handfallen ut med ledsna stora blå
ögon, men var trots mina hjälplösa uppsyn tvungen att betala för
övervikten, samt för att en av väskorna var otymplig. Egentligen inte
särskilt mycket att bråka om, samma kilopris som att skicka paket
med flygpost.

Min tjeckiske vän Dalibour mötte upp vid flygplatsen för att säga adjö, och
vid vårt sista fika tillsammans lyckades jag nästa tömma mitt japanska
bankkonto, något som jag nästan lyckas klanta bort.

Vid boarding-gaten väntade en glad överraskning. Samma flicka som jag
trodde mig misslyckats charma vid incheckningen stod och väntade. Hon hade
graderat upp mig till businessklass. Yes yes, fucking yes! Säten som går
fälla upp till sängar, bra mat och ordentligt benutrymme.

Jag har inte riktigt gillat Lufthansa. Mest för att de opererar linjen
Frankfurt-Nagoya med flygplan som de köpt av självaste bröderna Wright och
sedan dess glömt renovera. Jag är väl inte sämre än att jag ändra mig om
de är vänliga nog att gradera upp mig. De japanska måltidsalternativen är
kreerade av kökschefen på Hilton Osaka och är riktigt riktigt bra. Ja,
förutom den inledande zensai-prylen som var lite trött.

I like the Wright brothers, but no airplanes

2007-08-26T15:11:00.000+09:00

I morgon åker jag hem. I stället för att packa färdigt sitter jag här och försöker gissa vad jag kommer sakna mest, förutom de människor man mött.

1) Maten. Billig, god, närande. Kommer kanske mest av allt sakna ätbart ris. Kommer inte att sakna brödet som är en skymf.
2) Civilserade toaletter. Ja: en toalett måste ha display och knappsats. Varenda inställning är viktig. Blir jag någon gång bofast någonstans kommer jag importera en japansk toalettring.
3) Hövligt bemötande i resturanger och butiker. Till och med tonårsbuttra studenter som extraknäcker i snabbköpet är hövliga.
4) Texter skrivna på japanska, maskingöversatta till engelska, och utan skam tryckta på alla möjliga föremål.

Uppdatering Och nu har jag fastnat framför TVn. Carl Lewis kunde inte hålla sig för skratt när en super-genki flicka översatte hans svar till japanska.

Resplaner

2007-08-23T23:10:00.000+09:00

På måndag kväll anländer jag till Stockholm. Dagtid driver jag runt. Kvällstid umgås jag med syster. Några dagar senare åker jag upp till Skellefteå. En kortare turne av städerna längs Norra norrlands kustland genomförs. 17 september åker jag till Nordamerika för att återvända strax efter Lucia. Julen firas i Boviken.

Detta är min avsikt.

Men Gud rår.

Förmodligen nås jag på 070--317 27 37 samt mailadressen som anges i min profil.

さよなら、och tack för fisken

2007-08-21T14:15:00.000+09:00

来週の月曜日にスウェーデンに帰る。日本にたぶん永久に去るからさびしいさ。日本の生活は大好きだ。特別な日本のクライミングとクライミングの友達はいつも忘れないでいる。
９月半ばから１２月半ばまではクライミングのために米国に行くつもりです。後は何処にいるかはまだ知らないけど、ヨーロッパでクラミングのために来たら、連絡をためらわないでください。特に北欧のクラミング（スウェーデンとノルウェー）はよく知ってる。
僕のメアドは左側の"Visa hela min profil"か顔写真をクリックすれば見つかります。

(Om er Japanska är lite halvdan och ni prompt vill veta vad jag skrivet kan ni ju alltid testa att läsa denna sida via googles language tomfooleries. Det kanske inte gör någon klokare.)

Lite okallt

2007-08-20T16:37:00.000+09:00

Nagoyabon tillbringar tiden från regnperiodens slut till dess de första höstvindarna svalkar med att ljudligt klaga på att det är varmt. Av förståeliga skäl. Staden ligger inte bara i en, allt som oftast, helt vindstilla varmluftssänka, utan är också hårt drabbad av lokal stadsuppvärmning. Outtröttliga luftkonditioneringsanläggningar spyr konstant hetluft ut mot gatan, där bilar stockas på den svarta asfalten längs vägar som går kors och tvärs på flera plan.

I år lamenteras det mer än någonsin förr. Torsdagen var anmärkningsvärd, inte bara för att jag stukade foten uppe fjällen, utan det var också den varmaste dagen i Japans historia.

Uppdatering: Att jag inte kan skriva är välkänt, tydligen är det så varmt att jag inte tänka heller. Ändrat rubriken från jamaicansk till norrländsk syntax.

Hello Kitty Kit

2007-08-19T21:13:00.000+09:00

Är din katt inte nog lik Hello Kitty? Vad gör väl det? Håll i er för dagens gärning, som består av att sätta över denna sida från gizmodo.jp till äran och hjältarnas språk. Inlägget från juni i år är ju obetalbart, så det har säkert valsat flera varv runt internet vid det här laget. Nå.
-------------
Vi kan härmed erbjuda en Hello Kitty©-kostym exklusivt för din katt. Settet som består av hatt, blus, och brosch, är avsedd för katter mellan 1 och 10 år. Morfar Katt och Mormor Katt tänker nog däremot »vad varmt!« kanske.

Vi måste också påpeka detta:

Varken kläderna eller broschen är för dagligt bruk. Vid långvarigt eller överdrivet användande slits produkten ut.
Från kattens synvinkel är det inte särskilt festligt att vara ›stylish‹.

Okej när det är sagt så...

När kissemisse är klädd i stylish first-class haute couture samlas alla unga fotografer runt katten, tro inte något annat!

För övrigt är ovanstående modell Fröken Pudding (5kg).

[...fler bilder av katter förnedrade med hello kittet...]

Betänk att priset är 18900 Yen. (1142 SKR i dagens kurs)

Antalet set är begränsat till 90 st., de första 30 seten kunde bokas från den 17^e, så skynda er om ni är intresserade!

Beställ denna produkt via Rakuten.
-------------

Sällan har »garbage in/garbage out« kännts så träffande. Den tredje meningen innehåller verkligen tre[!] markörer för att utrycka tveksamhet i orginal. Det har jag inte ens hört bland tonårsflickorna i tunnelbanan. Katten i bilden heter verkligen »プリンちゃん«; jag hittar inte på.

Tipstack: gizmodo.com

Humle & Dumle i fjällen

2007-08-17T19:00:00.001+09:00

Sunflowers turning in Yamanashi prefecture, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Tja nu har Humle & Dumle vart och klättrat i fjällen. Denna gång var det min tur att ta ett idiotiskt fall.

Glada i hågen åkte vi till Mizugaki i går. Fem minuter senare sa det knak när jag landade olyckligt på vänster fot. Jag tror knappast något är brutet eller av, bara en stukning. Jag kan nästan gå, och svullnaden täcker knappt halva foten.

Nackdelen när jag och Wataru klättrar ihop är att förnuftets röst saknas.

Solrosos heter himawari, vilket skulle kunna direktöversättas till »vänd mot solen«.

0°C

2007-08-12T22:26:00.001+09:00

0°C, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Så här ser alltså ett ovanligt smakfult kärlekshotell ut. Se "忘れっぽい

Vem kan motstå ett kärlekshotell som har en sådan här skylt vid entrén? Och på engelska och allt.

Stenåldersmat

2007-08-10T14:21:00.000+09:00

Djur jag ätit råa:

Lax
Tonfisk
Sill och strömming (beroende på definition av rå)
Ostron
Flundra
Räka (många sorter)
Kalmar, tioarmad bläckfisk, eller vad de nu kan tänkas heta
Bläckfisk. Visste ni förresten att i Storbritannien räknas bläckfisk som honorary vertebrates (»hedersmedlemmar av familjen ryggradsdjur«) under deras djurskyddslagar? Därför har de många rättigheter som ryggradslösa djur annars förvägras
Kalv
Häst
Kyckling
Det som på sushiresturanger kallas 鯵 (aji=taggmakrill) trots att det är namnet på en hel familj fiskar bestående av 151 arter eller så. Det rör sig nog om Trachurus japonicus eller 真鯵 (ma'aji=›sann taggmakrill‹, kanske »japansk taggsill« på svenska? Vet någon? Klas kanske?)

Godast så länge är, utan inbördes ording, den fetaste delen av tonfisk, flundra och häst.

Uppdatering: Enligt FishBase är det danska namnet på Trachurus japonicus Japansk hestemakrel. Det är siter som FishBase som gör att jag har problem att hantera mitt internet-surfande.

忘れっぽい

2007-08-07T09:47:00.000+09:00

Hur nära ert hem har ni övernattat på ett hotel? Mitt personliga rekord har numera sänkts till 250 meter.

Igår lämnade jag nycklarna på kontoret, sedan gick jag glad i hågen ut på krogen. Kom hem vid midnatt och insåg mitt misstag. Stefan och Miki i våningen under verkade ha lagt sig, och från hyresvärdens lägenhet sken inget ljus. Så jag bet ihop och svalde min frustration och självhat och gick till ett av kärlekshotellen runt hörnet.

Jag valde ett hotell som heter 0°C. Enligt en mycket märklig skylt utanför hotellet erbjuder de designade rum i urban stil. Enligt samma skylt heter de 0°C eftersom kvinnors hjärtan är kalla. Ehh. Förvisso sant, men...

En skillnad mellan kärlekshotell och vanliga hotell är hur de förstnämnda erbjuder anonymitet. Entrén sker vanligtvis genom garaget, som har en oupplyst infart. Från garaget på 0°C klev jag direkt in i en reception som var utrustad med en stor dataskärm och en liten smal draperad lucka i midjehöjd. Jag valde det billigaste lediga rummet och klickade in det på skärmen. Sedan gick jag fram till luckan från vilken en kvinna (att döma av röst och händer) sträckte fram en bricka där jag fick lägga en depositionsavgift i kontanter, kreditkort accepteras naturligtvis icke.

Lustigt nog får man ingen nyckel, utan när jag kom upp till rummet var det öppet, och när jag stängde dörren klickade låset igen.

Rummen såg väl ut som i stort sett vilket hotell som helst, förutom ett gäng detaljer som gör dem lämpade som kärleksnästen. Jag kanske bör bespara er en uppräkning av dessa detaljer. På morgonen var det i alla fall trevligt att ha ett jättestort badkar med en TV ovanför.

När jag skulle checka ut upptäckte jag att den låsta dörren saknade låsbygel. Inne på rummet upptäckte jag en skylt som berättade att man ska ringa lobbyn när man, så att säga, är klar. (Jag kan inte nog rekommendera att lära sig att åtminstone stava sig igenom skrivna meddelanden på det lokala språket.) Från receptionen öppnar de den fjärrstyrda dörren .

Väl tillbaka i lobbyn fick jag igen växel på depositionsavgiften. Priset beror på hur länge man stannat på rummet. Såvitt jag begriper så finns det väsentligen två avgifter, en för »vila« och en för övernattning. Normalt sett kan man inte få tillgång till rum för övernattning förrän efter klockan 10.

Kärlekshotell finns över hela Japan. De frekventeras mest av par som behöver ett avskilt ställe för att idka samlag. Dels används de av par som av trångboddhetsskäl har svårt att få till det annars, och dels för prostitution. Hotellen finns över hela Japan, men framförallt i »röda distrikt« och runt motorvägskorsningar i utkanten av städer. Kärlekshotell är svåra att finna i bostadsområden då lokalbefolkningen i allmänhet motsätter sig deras etablering.

Jag var lite besviken att den mänskliga kontakten inte helt hade tagits bort. Jag har hört att på många kärlekshotell så betalar man genom att stoppa ner pengar i ett rör.

Ett billigare alternativ om ni är utlåsta är att gå till ett internet- eller till ett serietidnings-café. De är i allmänhet öppna dygnet runt.

Hade jag vart yngre hade jag väl gått till Lounge Creek och hållt mig där till dess att hyresvärden vaknat. Här stänger krogarna när gästerna gått hem, eller annan slumpmässigt vald tidpunkt. Lounge Creek håller ofta öppet till 9-tiden på morgonen. Gästerna måste ta av sig skorna i entrén och man får dansa i socklästen på en heltäckningsmatta. Bara en sådan sak.

Rå lever

2007-08-05T22:35:00.001+09:00

raw liver, ursprungligen uppladdat av Jonas Wiklund.

Det börjar bli bråttom med att hinna äta allt som ska hinna ätas. Igår käkade vi på en izakaya/yakitori. Rå kyckling* (»torisashi«) tyckte de tydligen var helt normalt, men när jag och Dalibour beställde in rå lever (»rebasashi«) kom ägaren ut och berättade att trots alla deras försiktighetsåtgärder så kunde vi bli sjuka om vi åt rätten, och det var i så fall vårt problem.

Smakade inte särskilt starkt förstås. Vad kan man säga, taste like chiken...liver liksom.

Jag blev mycket riktigt svårt sjuk idag, men det var nog helt vanlig alkoholförgiftning.

Så här koncentrerad ser jag ut när jag sjunger Pizzicato Fives スェート・ソウル・レヴュー

* Fotnot: Nej kycklingen är inte helt rå, det skulle vara olagligt på grund av risken att infekteras av campylobacter. Därför hettar de upp ytan på kycklingen under några sekunder. Smittskyddsinstitutet skulle ha en hel del att säga om detta förfarande.

Stor vind

2007-08-02T15:25:00.000+09:00

Eftersom SvD och DN brukar publicera varje orkan som når Japans strand på sina nätupplagor så tänkte jag denna gång förekomma dem: en tyfon träffar förmodligen sydön vid midnatt för att sedan svänga nordöst upp mot landet.

Följ stormens öga via världens bästa och nördigaste väder-, blomnings-, och jordbävnings-webb här: http://www.jma.go.jp/jp/typh/.

För övrigt har tyfon en högst oklar etymologi. Klart är att det på kinesiska en gång hetat 大風 (daaih fūng), »stor vind«. Japaner utläser 大風 som »ōkaze«, vilket snarare betyder stormvind. Tyfon skriver de av för mig oklart skäl 台風 (taifū), där första tecknet 台 betyder piedestal, plattform men också används som ett räkneord för bilar. Det kanske har att göra med det relativt nya tecknet 颱 i kinesiskan (ej i bruk i normal japanska) som bär huvudbetydelsen »tropisk cyklon« och ju består av radikalen 風 »vind« till vänster, och delen 台 »plattform« till höger.

Möjligtvis kommer ordet tyfon till svenskan via engelskan från arabiskans ţūfān (طوفان), vilket i sin tur kommer av grekiskans τυφών, ett monster skyldig till heta vindar. Det kan också hända att ordet kom till svenskan direkt från portugisiskan som tydligen tog in tyfoon direkt från grekerna, utan att passera Bagdad. Vad vet jga? Engelskspråkiga delen av wikipedia vet hur som helst att berätta mer rörande namn för tropiska cykloner.

Uppdatering: Ka-shing! Nu har TT översatt Reuters telegram rörande stormen och SvD har lydigt publicerat telegramet.

Ingmar Bergman

2007-07-31T14:14:00.001+09:00

Till slut förlorar vi alla. Vila i frid.

Norgehistorier

2007-07-30T14:25:00.000+09:00

Det här var ju rätt festligt: www.astarte-education.com

Prinsessan Märtha Louise i Rasputins fotspår, en helbrägdagörare för hela kungafamiljen, liksom.

(Genom att svara på följande fråga kan du enkelt kontrollera huruvida du har möjligheten att hela människor genom handpåläggning:

Är du Guds son?)

---
Tipstack: YAMAUCHI Atsuo

Forskningsobjekt

2007-07-27T19:50:00.000+09:00

Denna dag gick i modersmålets tecken.

I förmiddags var jag försöksperson för en stackars fonetik-doktorand som vill undersöka japanska med svensk brytning. Än så länge har hon lyckats hitta väldigt få svenska nagoyabor som talar lite japanska, men känner du till någon japansktalande svensk som kan ta sig in till Nagoya så kontakta gärna mig så vidarebefodrar jag kontakten. Försöket tog drygt en halvtimme.

Försöksledaren pratar förbluffande bra svenska, med ett utal till och med bättre än man kan förvänta sig av en fonetiker.

Dessutom träffade jag Johan och Ann idag. De är på japansemester och stannade till i Nagoya på väg norrut. Så nu har jag lärt mig tala svenska igen.

Utan bil i Nagoya

2007-07-18T16:55:00.001+09:00

Min Mitsubishi Minica – som jag kom att kalla Lady Macbeth – är skrotad. Jag köpte henne för 70,000 ¥ av en egyptier som misslyckades omvända mig till den sanna tron. I nio månader har hon fört mig på ett inte allt för pålitligt sätt till de ställen jag velat åka. Jag har bytt kabel mellan fördelardosan och tändstiften, två däck, och bromsbackar höger fram.

För att fortsätta köra henne skulle jag bli tvingad att besiktiga henne, samt betala två års viktskatt. Om hon mot förmodan skulle klara besikningen, skulle det allt som allt kosta drygt 50,000 ¥. Så nu måste jag genomlida min sista månad i Japan utan bil. Ack!

Att skrota en fullt körbar tio år gammal bil ger i och för sig höga poäng på nihonrashi-rankingen.

Dante Gabriel Rossetti ritade bilden, The Death of Lady Macbeth.

Samurai Champloo

2007-07-05T16:40:00.000+09:00

Gillar ni japansk hiphop och anime så kan det vara väl värt att kolla in TV-serien »Samurai Champloo«. Tjugosex avsnitt med tecknat våld över svängiga rytmer från Nujabes, Shing02, Minmi, o.s.v.

Serien utspelar sig under den sortens Edo-era där Yakuza-bossar bär ray-bans, stekarna har blonderat hår, och slottet i Hiroshima bombas med grafitti.

Något säger mig att varken de regerinsgstyrda eller de vulgära kommersiella kanalerna kommer att sända serien inom den närmaste framtiden, men det skulle inte förvåna mig om alla episoder finns på en torrent nära dig. På amazon.co.uk kan man köpa en box med alla avsnitt, tyvärr kodade för region 1. Via amazon.co.jp, kan man naturligtvis köpa den på japanska, men de uppger inte huruvida den har engelsk textremsa. För ett randfolk är det besvärligt att konsumera denna sortens kultur utan att stjäla.

日本の形 The Japanese Tradition －鮨 sushi

2007-07-03T18:08:00.001+09:00

Vad ska man säga? Genialt. Tipstack Wolfgang Hadamitzky

Uppdatering Ojdå. You-tube loggan sabbar visst textremsan. Om er japanska är lite rostig så klicka på sagda logga så får ni se filmen utan en logotyp som täcker över texten.

Körkort

2007-07-02T18:05:00.000+09:00

Jag har uppdaterat min andra blogg med lite information om bilkörning i Japan. Det kan vara intressant även för er som inte klättrar. Hursomhelst är den mest relevanta infromationen detta:

Förare som använder ett internationellt körkort fast de är bofasta i Japan kan bli arresterade. »Vad är då en ›bofast‹?«, undrar du kanske. Tja, exakt vad som konstituerar gränsen mellan »bofast« och »icke bofast« är inte klart. Enkelt uttryckt ankommer det på polisen att veta och på dig att upptäcka. Hursomhelst, att köra utan ett giltigt körkort är ett allvarligt brott: tänk inte ens på det.

Ingen antingen-eller kultur här inte.

Rage

2007-06-30T17:00:00.000+09:00

Neko Case har jag ju citerat på bloggen förut. Jag hade tyvärr missat intervjun med Case på pitchforkmedia.com, men jag blev tipsad om den via ett klätterforum jag läser ibland. Hursomhelst jag kan inte låta bli att delge er ett utdrag ur hennes magnifika raseriutbrott:

Sång är inte viktigt längre. Jag är inte ett geni — hade jag varit samtida med Jackie Wilson eller Rosemary Clooney eller Patsy Cline, hade jag varit skitdålig. Jag skulle ha sjungit i någon bar någonstans för fem dollar i veckan, längre än så skulle jag aldrig kommit. Men jag lever nu och jag skriver låtar, det är annorlunda.
[...]
När jag hör auto tune över någons röst kan jag inte ta dem på allvar. [...] Det är inte en effekt som en del försöker hävda, det är för folk som Shania Twain, som inte kan sjunga.
[...]
Madonna med! Träffa tonen! Sluta låtsas att det är William Orbit som är finurlig — vi vet att du inte träffar tonen eftersom du har en massa annat att göra. Du kan, jag litar på dig. Men lämna inte studion förrän du har träffat den djävla tonen.
[...]
Och om Celine Dion nu skulle vara den stora sångerska hon säger hon är, varför är det auto tune på varje djävla ord i hennes låtar? Kan du inte bara träffa, Celine?

Hela utbrottet i all sin prakt finns som sagt att läsa här:

http://pitchforkmedia.com/article/feature/31252-interview-neko-case

Uppdatering: Efter en sådan drapa blir man ju rätt sugen på produkten. Den finns för både PC och Mac här:
http://www.antarestech.com/products/auto-tune5.shtml

Att auto-tune funkar utmärkt råder ingen tvivel om: lyssna på hur det låter före & efter.

Japansk-engelsk lista över klättertermer

2007-06-29T21:58:00.001+09:00

Eftersom det roar mig har jag producerat en liten japansk-engelsk ordbok över klättertermer.

http://spreadsheets.google.com/pub?key=pPcxCexKF2fS0soaQfI-8eg

Helt säkert är den full av misstag och termer som inte används i ledig klätterjapanska.

Nazi-uppfinningar

2007-06-26T13:41:00.001+09:00

Solkorset används som en allmän symbol för tempel, och en japansk vägkarta är i allmänhet översållad med små spegelvända nazi-kors. Man sluter ganska snart rycka till av röda flaggor med solkors som vajar för vinden runt templen, men när jag såg travar av boken »Nazisternas uppfinningar« ligga framlagda på ett bord på universitetsbokhandeln kunde jag liksom inte låta bli att lyfta på ögonbrynet.

Den version av boken som låg på universitetsbokhandeln såg ut som bilden ovan, fast med extra text under svastikan som proklamerar: raket! jetmotor! motorväg! o.s.v. Enligt förlagets text så urskuldrar inte boken nazisternas grymhet, men försöker återföra de uppfinningar som gjordes under nazisternas välde till dess rätta plats i teknikhistorien. Boken går att beställa via amazon.co.jp. En av kundrecensionerna på amazon.co.jp gör den naturliga invändningen: det är tyska uppfinningar, inte nazi-uppfinningar.