Levitation 29 är namnet på en av nordamerikas mest klassiska klätterturer. Leden är bevakad av en tre timmars lång, horribel anmarsch upp längst Oak Creek Canyon och av en svårighetsgrad utanför spannet där de flesta klättrare med alpina ambitioner befinner sig. Därför kan man finna leden helt fri från andra klättrare mitt i högsäsongen. I alla fall på en veckodag.
Via en
post på
rockclimbing.com hade jag fått tag i en man vid namn Alan som var villig att följa med på turen. Jag och Alan startade igår 5.35 från parkeringen vid utfarten av scenic loop och kunde till en början vandra genom bekväm platt öken, något som strax byttes ut mot hopp och skutt bland stenblock i en torr bäckfåra.
Den sista biten upp till klätterturen promenerar man upp längs stora svepande klipphällor.
Jag tror jag aldrig klättrat i ett ojämnare replag, men Alan gjorde en heroisk insats i att följa som andreman upp längs ökenpolerad sandsten. Sandstenen högt upp i Red Rocks dalgångar har en svart fernissa som gör den mycket hård (för att vara sandsten) och ger klipporna fina kanter att dra sig upp i och solida håligheter att placera säkringar i.
Stora delar av Levitation 29 är säkrad med expanderbultar som placerades av de heroiska, för att inte säga herostatiska, förstabestigarna Georg och Jo Urioste på mitten av 70-talet.
Våran insats var väl av det lite mildare slaget. Vi gjorde enbart de första 6 replängderna. Efter de sista kruxreplängderna var Alan duktigt trött och jag kunde inte övertyga honom om det nyttiga att avsluta leden med att i god stil hissa upp honom för de sista lättare partierna.
Lynn Hill, en av de starkaste klättrarna någonsin och en av medlemmarna av replaget som gjorde den första fria bestigningen av Levitation 29 (tillsammans med John Long och Jo Urioste) listar Levitation som den bästa led hon någonsin gjort. Jag har alltid trott att det var mestadels av PR-skäl. Att Lynn Hill ville lista en led som trots allt är åtkommlig för en hobbyklättrare villig att träna hårt några år, hellre än någon led som för evigt bara kommer att vara förunnat den yttersta eliten, till exempel The Nose på Yosemites El Capitan. Efter att ha klättrat huvudelen av Levitation inser jag att min cynism inte säkert är befogad.
Kruxreplängden och replängden efter sägs i "Supertopo" med typisk amerikansk hyperbol vara överhängande. De är de inte. De är väl båda inte mer än vertikala i genomsnitt, men bjuder på fantastisk klättring med hyggligt hög exponering över omgivande öken och med Las Vegas i bakgrunden.
På grund av diverse misstag tog det fyra timmar att gå tillbaka till bilen, stora delar av vägen tillbaka hoppade vi mellan stenblock i pannlampans sken. 18.25, nästan tretton timmar efter vi startade anmarschen var vi tillbaka på parkeringen.
Denna dag har jag ägnat åt att dricka vatten, och att reflektera över hur mycket hårdare bergsguiders jobb är än vad jag förställt mig. Att bära in hela racket på anmarchen, att leda med ett extra rep som tag-line, att alltid ha hela racket på sig, och att hissa upp andremannen förbi kruxpassager tar på mer fysiskt än vad jag trott, till och med på relativ moderat klättring.
