Jag har topprepat min första offwidth och upptäckt att det är en festlig workout. Mycket enklare än vad folk säger också. Det enda som krävs att man exakt lyder instruktioner från experter på backen.
Nackdelen är väl att man måste införskaffa ett rack som James från Calgary demonsterar här på The Big Baby. Det som hänger i slingan runt James axlar kostar väl sisådär 6-7 tusen riksdaler. Vi hem- och arbetslösa får sikta in oss på billigare storlekar.
tisdag, oktober 30, 2007
The Big Baby
måndag, oktober 29, 2007
Rök
Ahh, I love the smell of California in the morning...
Actually, I do not. I går trodde jag jag var allergisk mot något, och Pär sa att luften påminde honom om morgnar i Guatemala. Det visade sig att det var rök fulla dalen, från skogsbranden i Californien. Vi är ändå rätt långt därifrån.
Actually, I do not. I går trodde jag jag var allergisk mot något, och Pär sa att luften påminde honom om morgnar i Guatemala. Det visade sig att det var rök fulla dalen, från skogsbranden i Californien. Vi är ändå rätt långt därifrån.
fredag, oktober 26, 2007
Sprickskola
Nu har jag lärt mig några olika storlekar på sprickor och kan slumpa mig upp för en del leder, trots min förkylning. (Jag kan vara en av västvärldens mest sjukliga män.) Jag har fått gå "King Cat", 5.11+, som pryder omslaget på föraren över Indian Creek. Dag två kunde jag inte göra flytten på King Cat på topprep, tre veckor senare kändes den inte så hård trots allt. En riktigt fin sprickled i alla fall. Alla storlekar från fingrar till kupade händer och vridna knytnävar, med en magnifik avslutning: vida händer i ett tak till en hård mantling upp till en avslutande layback.
Ska jag jaga grader är det på branta, vida sprickor (camalot treor är perfekta handjam för mig) som jag ska inrikta mig. Men det är på något sätt roligare att få smisk i de storlekar man inte behärskar. För klättrare med feta händer och hygglig väggklättringsteknik rekommenderar jag "Dos Hermanos" som en fantastisk led och gratis 5.12- tick. Kan man jamma camalot 3.5 går avslutningstaket geschwint. Görs den av någon med flickhänder ska jag sätta upp idolporträtt på henne/honom.
För sporklättrare som kan klättra incredible handcrack är ju den klassiska softa indian creek ticken "Annanuki", 5.12-. Jag kan inte föreställa mig att någon som regelbundet onsighar sport 7a/+ kan missa på den. Jag? Oops, det blev en redpoint. Så kan det gå.
Pär gör föresten stora framsteg med laybacktekniken, hans gamla nemesis, och kunde göra personbästa på kil för några dagar sedan med Power Play, en 5.11 layback på Power Wall. Pär är en av de få klättrare i Sverige om vilken man kan säga att han är tre fulla grader bättre på spricka än på vägg. Jag har haft stor nytta av att se honom klättra och ta efter rörelsemönster och metod.
Foton från the Creek finns som vanligt att beskåda på mitt flickr konto.
Ska jag jaga grader är det på branta, vida sprickor (camalot treor är perfekta handjam för mig) som jag ska inrikta mig. Men det är på något sätt roligare att få smisk i de storlekar man inte behärskar. För klättrare med feta händer och hygglig väggklättringsteknik rekommenderar jag "Dos Hermanos" som en fantastisk led och gratis 5.12- tick. Kan man jamma camalot 3.5 går avslutningstaket geschwint. Görs den av någon med flickhänder ska jag sätta upp idolporträtt på henne/honom.
För sporklättrare som kan klättra incredible handcrack är ju den klassiska softa indian creek ticken "Annanuki", 5.12-. Jag kan inte föreställa mig att någon som regelbundet onsighar sport 7a/+ kan missa på den. Jag? Oops, det blev en redpoint. Så kan det gå.
Pär gör föresten stora framsteg med laybacktekniken, hans gamla nemesis, och kunde göra personbästa på kil för några dagar sedan med Power Play, en 5.11 layback på Power Wall. Pär är en av de få klättrare i Sverige om vilken man kan säga att han är tre fulla grader bättre på spricka än på vägg. Jag har haft stor nytta av att se honom klättra och ta efter rörelsemönster och metod.
Foton från the Creek finns som vanligt att beskåda på mitt flickr konto.
Canyoneering med Brett
Vilodag. Jag och Pär satt oss i Forden och körde 90 engelska mil till en av Utahs minsta hålor, Hite (population: 4). Indianerna som jobbar där får nog sparken nästa vecka eftersom Brett kom på dem med att ha stulit alla möbler ur en federal barack. I så fall då är det bara Brett och en underhållstekniker kvar.)
Hite har en trailer park med tomma baracker, tre byggnader för federal personal, en bensinmack och en byggnad med besöksinformation. Bensinmacken är öppen alla dagar mellan 11 och 13. Till vänster om bensinmacken står några beslagtagna yachtar på en bädd av röd ökensand.
Brett har bott och arbetat i Hite i fyra år. Han arbetar som parkvakt, vilket innebär att han är den amerikanska statens långa arm i det enorma rekreationsområdet som breder ut sig vid Coloradoälvens inlopp i Powellsjön. Under sommaren beslagtar han partybåtar med koks i lasten, skrapar ihop rester av människor som drunknat eller klämts fast i de trånga ravinerna, flyger ut som vaktstyrka vid storbränder och orkaner, eller jagar 4-wheelers. Under vintern åker han upp till sitt hus i Nelson, BC, och åker skidor, det är därför Brett & Pär känner varandra.
Vi åkte ut till Glen Canyon och ägnade oss åt lite canyoneering. Canyoneering går ut på att man hittar en jättesmal brant ravin och klättrar och firar sig ner i den. Det håller på bli kallare nu så vi var glada åt att de bara var en kort liten bit med vatten. När skyfallen kommer blir det naturligtvis väldigt farligt att vara fast i Glen Canyons tokigt skarpa och branta raviner, utskurna ur mjuk Navajosandsten. Har man otur kläms man fast och drunknar eller fryser ihjäl i vattnet. Det är dessa människor som Brett letar upp, firar sig ner till och bryter loss efter de dött av nedkylning. Brett förstår nog som få andra faran med denna sport.
Som extra information till de som förstår vad jag menar när jag säger "norgeankare" med föraktfull röst så kan jag upplysa om att i canyons firar de av från än mer skrattretande usla ankare. Ett femtiokilos sanstensblock, till hälften nergrävd i sand duger tydligen bra.
Pär hade med sig sin kompaktkamera så kolla in hans kort.
Register commies – not guns
Det är skoj att skjuta prick. Jag, Brett & Pär krigade mot vinflaskor, sandstenblock och ölflaskor: we hate those fuckers.
Vin och vapenromantik
Sedan for vi tillbaka till Hite och såg den kanadensiska TV-serien Trailer Park Boys. Genialt.
Hököga
Idiom
Min engelska utvecklas här i bonnalandet. Genom att lyssna på lokalbefolkningen och countryradiostationer plockar jag upp färgstarka idiom.
Och priset till bästa slogan i radioreklam: "Energizer taste great, wallabies taste gay"
Bästa country corn:
"...Have fun son,
bring her home by ten, I'll be home cleaning my gun."
- Well, what do you know, you can't beat that with a stick, can you?
- It's all fuzzy bunnies and kittens.
- "Blessed by The Lord" (som svar på frågan "How are you?")
Och priset till bästa slogan i radioreklam: "Energizer taste great, wallabies taste gay"
Bästa country corn:
"...Have fun son,
bring her home by ten, I'll be home cleaning my gun."
lördag, oktober 20, 2007
Fler meddelanden
Between Moab & Monticello En mexikansk hatt med La Sal-bergen i bakgrunden och taggtråd i förgrunden.
Ursprungligen postad av Jonas Wiklund.
I natt vaknade jag med sådan brutal träningsvärk att jag var tvungen äta smärtstillande. Så idag är det vilodag.
Annars kan jag meddela att jag fortfarande inte lärt mig ringlocks eller rattly fingers bättre än att jag kan transportera mig knappt än en och en halv meter uppåt om sprickan råkar vara i den storleken.
Jag kan också meddela att jag har ett visst mått av paranoia mot mormoner här ute i obygden. Paranoian lättade inte när en parkvakt sa att det var en förnuftig rädsla.
Sedan meddelar jag att Pacos onsightbestigning av "Rythm Method" var riktigt imponerande. Det vet jag numera när jag testat leda den. Skandalöst rutten klippa. Första säkringen vilade jag i för att kolla in placering två. Då sprängdes klippan. Andra gången jag gick på den trillade jag och slet ut två placeringar. Sista gången jag provade kom jag upp till vilan på slutet, men då var mitt huvud helt slut. Kroppen också eftersom jag satt en säkring varannan fot i hopp om att någon skulle hålla ett fall. Längst upp fick jag in några bra placeringar så jag drog mig upp till toppen.
När jag kom ner skällde Pär ut mig, vilket jag förtjänade. Förhoppningsvis kan jag skriva av det som årets dumhet och gå vidare.
Jag vill också meddela att vår behandling av modersmålet har nått en ny bottennivå då jag frågade om "vi var ute av cerealer". Pär är inte heller så bra på svenska.
Avslutningsvis meddelas att Pär fotade mig uppifrån på en helt fantastisk namnlös 5.11- (händer, tunna händer och knytnävar i 37 meter genom några tak) vid Broken Tooth. Alex säkrar. Alex är jättetrevlig, äger 67 mekaniska kamkilar, och har en jättesnabb Audi A4. Bra kille helt enkelt.
Uppdatering: Den som inte kan få nog av bilder på mig (och vem kan väl det?) kan kolla in hela Pärs set på flickr.com
Meddelanden
Så här kan man också meddela sig, genom hällristningar. Ett fattigt medium som ändå talar till oss genom årtusenden. Fotot från Newspaper Rock längs Indian Creek
onsdag, oktober 17, 2007
Henry mountains
På lördagen lämnade vi den hårda läromästaren Indian Creek för att åka till det "hemliga" området Henry Mountains i närheten av Lake Powell. På rockclimbing.com kan man läsa
Att uppgiftslämnaren inte klarar hålla ner shifttangenten när denne påbörjar en ny mening ger en viss inblick i skribentens mentala processer.
Den främsta anledningen att vi åkte till Henry Mountains var att Alex, som Pär träffade i fjol, var sugen på att åka dit. Vi möttes upp i det minimala samhället Heit för vidare avfärd mot seriöst trasiga grusvägar, där min jeep kom till sin rätt för en gångs skull.
Heit-Lake Powell-2.jpg
På söndagen klättrade vi i Henry Mountains och jag vet nu att berätta att klippan är av exakt samma vulkaniska bergart som i Fukube, bara av skräpigare kvalitet. Å andra sidan kompenseras det till en viss del av faktumet att klippan når upp till en sisådär 100-150 meters höjd. Jag provade två väggturer med intrikata sekvenser upp längs småhål. Tyvärr var det för kallt och vi satte oss i bilen efter en enda dags utflykt.
Henry Mtns-2.jpg
Det var väldigt svårt att få rätt proportioner på klippan. De flesta lederna hade vi ingen information om. Jag testade en brant sportled längs en lutande monolit som såg ut att vara ungefär 30 meter hög. Tur att jag scorade en bail-biner på den glest bultade verikala mittdelen. Efter att ha kommit upp förbi ett andra tak insåg jag att jag klättrat 30 meter och hade minst lika långt kvar innan ankaret. Cool led hursomhelst, skulle gärna ha gjort den om jag haft ett längre rep och det var tio grader varmare.
Henry Mtns-5.jpg
Uppdatering: Här klättrar Lynn Hill "Perfect Child" på Henry Mountains.
...och glöm inte att läsa vad Pär Lindholm skriver från Henry Mountains.
This place has some of the most beautiful rock ever revealed by planet earth. there are probably about 50-75 routes-all quality. you may have seen the Perfect Child in an old BD catalog. sweet.
Att uppgiftslämnaren inte klarar hålla ner shifttangenten när denne påbörjar en ny mening ger en viss inblick i skribentens mentala processer.
Den främsta anledningen att vi åkte till Henry Mountains var att Alex, som Pär träffade i fjol, var sugen på att åka dit. Vi möttes upp i det minimala samhället Heit för vidare avfärd mot seriöst trasiga grusvägar, där min jeep kom till sin rätt för en gångs skull.
Heit-Lake Powell-2.jpg
På söndagen klättrade vi i Henry Mountains och jag vet nu att berätta att klippan är av exakt samma vulkaniska bergart som i Fukube, bara av skräpigare kvalitet. Å andra sidan kompenseras det till en viss del av faktumet att klippan når upp till en sisådär 100-150 meters höjd. Jag provade två väggturer med intrikata sekvenser upp längs småhål. Tyvärr var det för kallt och vi satte oss i bilen efter en enda dags utflykt.
Henry Mtns-2.jpg
Det var väldigt svårt att få rätt proportioner på klippan. De flesta lederna hade vi ingen information om. Jag testade en brant sportled längs en lutande monolit som såg ut att vara ungefär 30 meter hög. Tur att jag scorade en bail-biner på den glest bultade verikala mittdelen. Efter att ha kommit upp förbi ett andra tak insåg jag att jag klättrat 30 meter och hade minst lika långt kvar innan ankaret. Cool led hursomhelst, skulle gärna ha gjort den om jag haft ett längre rep och det var tio grader varmare.
Henry Mtns-5.jpg
Uppdatering: Här klättrar Lynn Hill "Perfect Child" på Henry Mountains.
...och glöm inte att läsa vad Pär Lindholm skriver från Henry Mountains.
Arches nationalpark
Arches nationalpark ligger några kilometer utanför Moab. Naturligtvis behöver man knappt lämna bilen för att spana in sevärdheterna. Vill man gå ända fram till Delicate Arch måste man dock gå fem kilometer, därav telefotot.
Arches-4.jpg
Det fanns förstås helt vanliga ökentorn i nationalparken
Arches-1.jpg
...och fler bågar...
Arches-3.jpg
Om färgerna på mina kort är dåliga beror det på att iBookG4 har matematikmaskinshistoriens sämsta skärm, som är helt omöjlig att färgsynka.
Arches-4.jpg
Det fanns förstås helt vanliga ökentorn i nationalparken
Arches-1.jpg
...och fler bågar...
Arches-3.jpg
Om färgerna på mina kort är dåliga beror det på att iBookG4 har matematikmaskinshistoriens sämsta skärm, som är helt omöjlig att färgsynka.
tisdag, oktober 09, 2007
Indian Creek, något senare.
I dag firar vi Columbusdagen.
Klättringen då?
Jodå, jag har vart på sprickskola i snart en vecka nu. Indian Creek är en hård läromästare: de flesta leder saknar helt väggrepp där vi europeiska sportklättrare kan fuska oss upp. Nej här är det att köra in händerna i sprickan, vrida om och dra som gäller. Inte direkt komplicerat, men jobbigt. Så länge man inte bryr sig överdrivet mycket om att man glider neråt så går det bra att ta sig uppåt.
Graderna igen. De är helt orelevanta. Mer än på något annat ställe jag varit på. Mina händer långt fetare än alla andras. (När jag jämför handstorlek med lokala klättrare, särskilt de som skrävlar över sina stora händer blir de alltid helt stumma.)
Igår onsightade Paco en 5.12 (tips-splitter), jag följde utan fall. Nästa led vi provade var en 5.11 (thin hands=rattly fingers för mig) där vi båda var tvugna att dra i utrustningen för att komma oss upp.
Think Pink
Wide hands = perfekta handjam för mig. Toklätt. Lika enkelt som att klättra upp för en stege, ja på undersidan då.
Pussy Wuss Crack
Kyle från Boulder klättrar en bred spricka i Indian Creek. Titta gärna på resten av mina kort från Utah på flickr.com.
fredag, oktober 05, 2007
Indian Creek, dag 1
Öken, sönderskjutna vägskyltar. Andlöst vackra snöklädda toppar vaktar över det sandstensröda landskapet. Mitt i detta ligger några marginella samhällen som blev kvar efter uranrushen på 60-talet. På väg från Denver till Indian Creek passerar man Moab som är något slags centrum för äventyrssporter i öknen. Moab har två välsorterade klätterbutiker, många cykelbutiker och en hel del hak som säljer organisk kaffe och sådant.
Vi bor i mormonhålan Montecello i stället. 45 minuter från de populäraste klipporna i Indian Creek. Kostar 125 dollar i veckan att sova i en enkel stuga för två.
Det tog en sisådär åtta timmar av våran måndag att köra den krånglande Forden från Denver till Montecello, inräknat en inköpsrunda för vin&sprit i Grand Junction strax innan mormonland.
Natten mot tisdagen vräkte regnet ner. Mer än vad jag trodde var möjligt i öknen. De klättrare som campat på andra sidan dalgången runt Indian Creek kunde inte ta sig till klättringen på hela dagen. Så på tisdagen var sprickorna blöta, inte så öken direkt.
Första dagen fick vi också ticka av en kändis*: Vi träffade patagonialegenden Jim Donini vid parkeringen. Han bad så mycket om ursäkt för George W Bush, och så berättade han att han byggt hus i Patagonien på argentinska sidan. Trevlig karl.
Mitt första intryck av klättringen. Herr Donini berättade att jag kommer att får ordentligt smisk i några dagar, innan jag vant mig. Det är nog helt riktigt. Grader betyder ingenting. Första dagen klättrade jag tre handsprickor i samma grad, med några extravarv inslängda. Rörande en av dem, "Supercrack", varnades det för att det var en smula bred. Mina jättelabbar fann Supercrack minst två grader lättare än både "Generic Crack" och tre grader lättare än "Incredible Handcrack", som båda blev rätt tunna för mig.
På de flesta klätterområden är det sylt att klättra i en grupp om tre. I indian är det nästan ett måste så länge man inte slår följe med världens rikaste person. På många leder måste man ha runt sju kamkilar i samma storlek. Första dagen hängde jag och Pär med en trevlig spanjor, Poco a.k.a. "Frank" som är på en USA-tripp liknande vår. Han presenterade sig som "Frank" eftersom hans riktiga namn var för svårt för utlänningar, tyvärr lystrade han inte till Frank – så till dess vi lyssnade av vad hans flickvän kallade honom kunde vi inte åkalla hans uppmärksamhet. Tillsammans kunde vi skaka ihop ett rack som räckte för våra turer. På "Incredible Handcrack" placerade jag nio friend #2.5 / camalot #2. Vår spanske vän "molto fuerte - poco coco" la väl sex eller så.
-------
Fotnot: Den enda andra kändisen (jag använder ordet kändis i väldigt vid mening här) jag tickat av är Circada Jenkins, eller vad hon nu heter. En sånt där prepubertal plastmonster som klättrar jättehårt. Henne imponerades jag av på Paradise Rock Gym i Denver. Hon boulderade, jag gjorde axelpress och gick campus. (För övrigt hade de en festlig campusbräda. Jag gick 1-6-10, så då fattar ni hur nära ribborna satt...)
Vi bor i mormonhålan Montecello i stället. 45 minuter från de populäraste klipporna i Indian Creek. Kostar 125 dollar i veckan att sova i en enkel stuga för två.
Det tog en sisådär åtta timmar av våran måndag att köra den krånglande Forden från Denver till Montecello, inräknat en inköpsrunda för vin&sprit i Grand Junction strax innan mormonland.
Natten mot tisdagen vräkte regnet ner. Mer än vad jag trodde var möjligt i öknen. De klättrare som campat på andra sidan dalgången runt Indian Creek kunde inte ta sig till klättringen på hela dagen. Så på tisdagen var sprickorna blöta, inte så öken direkt.
Första dagen fick vi också ticka av en kändis*: Vi träffade patagonialegenden Jim Donini vid parkeringen. Han bad så mycket om ursäkt för George W Bush, och så berättade han att han byggt hus i Patagonien på argentinska sidan. Trevlig karl.
Mitt första intryck av klättringen. Herr Donini berättade att jag kommer att får ordentligt smisk i några dagar, innan jag vant mig. Det är nog helt riktigt. Grader betyder ingenting. Första dagen klättrade jag tre handsprickor i samma grad, med några extravarv inslängda. Rörande en av dem, "Supercrack", varnades det för att det var en smula bred. Mina jättelabbar fann Supercrack minst två grader lättare än både "Generic Crack" och tre grader lättare än "Incredible Handcrack", som båda blev rätt tunna för mig.
På de flesta klätterområden är det sylt att klättra i en grupp om tre. I indian är det nästan ett måste så länge man inte slår följe med världens rikaste person. På många leder måste man ha runt sju kamkilar i samma storlek. Första dagen hängde jag och Pär med en trevlig spanjor, Poco a.k.a. "Frank" som är på en USA-tripp liknande vår. Han presenterade sig som "Frank" eftersom hans riktiga namn var för svårt för utlänningar, tyvärr lystrade han inte till Frank – så till dess vi lyssnade av vad hans flickvän kallade honom kunde vi inte åkalla hans uppmärksamhet. Tillsammans kunde vi skaka ihop ett rack som räckte för våra turer. På "Incredible Handcrack" placerade jag nio friend #2.5 / camalot #2. Vår spanske vän "molto fuerte - poco coco" la väl sex eller så.
-------
Fotnot: Den enda andra kändisen (jag använder ordet kändis i väldigt vid mening här) jag tickat av är Circada Jenkins, eller vad hon nu heter. En sånt där prepubertal plastmonster som klättrar jättehårt. Henne imponerades jag av på Paradise Rock Gym i Denver. Hon boulderade, jag gjorde axelpress och gick campus. (För övrigt hade de en festlig campusbräda. Jag gick 1-6-10, så då fattar ni hur nära ribborna satt...)
onsdag, oktober 03, 2007
Att tända av
Hej!
Jag heter Jonas och är en informationsknarkare. Jag vill bara berätta att jag bor på en RV-camping i Montecello utan mobiltelefontäckning och internetkontakt. Jag mår rätt dåligt över denna situation, men för att råda bot på problemet har jag svägt förbi biblioteket för att surfa lite i alla fall.
Det var allt jag ville meddela. Tack.
PS. Några kort från första dagen i Indian Creek hittar ni via utomjordingens blog.
Jag heter Jonas och är en informationsknarkare. Jag vill bara berätta att jag bor på en RV-camping i Montecello utan mobiltelefontäckning och internetkontakt. Jag mår rätt dåligt över denna situation, men för att råda bot på problemet har jag svägt förbi biblioteket för att surfa lite i alla fall.
Det var allt jag ville meddela. Tack.
PS. Några kort från första dagen i Indian Creek hittar ni via utomjordingens blog.
måndag, oktober 01, 2007
Turkey Foot Crack
South Platte och Devil's head har gjorts bort. Denna spricka låg i South Platte där vi klättrade på lördag. På söndag var vi och klättrade bultad granit i Devil's Head. I Devil's Head klättrade jag en av de bästa bultade 7a jag någonsin gått, utan överdrift.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)