Muscle-up

Andreas Aguilar i ringar vid världsmästerskapen i gymnastik, 1991.

Vid intagningsproven till polisutbildningen i Mongoliet måste aspiranten visa att han kan häva sig upp på en stång, en så kallad »muscle-up«. Själv kan jag inte göra en utan att vika fram ena armbågen, som när man mantlar i klättring. Dock har min »muscle-up« blivit godkänd av en poliskommissarie från Ulan Bator.

Min mongoliske väns muscle-up är mer dynamisk och görs med ryck och kick. Jag har aldrig sett någon göra en långsam, statisk, muscle-up i verkligheten. Men i filmklippet ovan visar Aguilar var skåpet ska stå. Programmet inleds med en muscle-up som utförs helt utan ryck eller gung. Den kunniga publiken oar, ahar, och applåderar naturligtvis.

Den legendariska Colorado-klättraren Pat Ament kunde, enligt den långt mer legendariske Colorado-klättraren professor John Gill, göra en långsam muscle-up i räck och vända båda armbågarna samtidigt. På Gills hemsida påpekas det att detta år svårare än man kan tro. No shit. För övrigt skrev Pat Ament biografin John Gill: Master of Rock

Nå. Allt detta har fått mig att fundera: det borde vara möjligt att göra en enarms muscle-up. I alla fall i stång. Har någon hört talas om det?

Fredagstipset

© 2000 Miwa Yanagi, från »My Grandmothers«

Fredagstipet är att kolla in Miwa YANAGIS foton. Nitton foton från projektet »My Grandmothers« finns på hennes hemsida. En bildsökning på google ger också massvis med resultat. Själv har jag tänkt gå förbi någon välsorterad bokhandel i helgen och köpa på mig några av hennes böcker. För er som är begränsade av geografiska omständigheter finns böcker att beställa via amazon.co.jp. På engelska finns två utställningskataloger att inhandla via amazon.co.uk

Projektet »My Grandmothers« presenterades dessutom i Bang #2 / 2002.

-----
För övrigt skriver Yanagi Miwa icke sitt namn med kinesiska tecken, utan endast med syllabriet hiragana, »やなぎみわ« således. Udda. Faktum är att när föräldrar registrerar namnet på sitt barn måste de ange namnet med kanji, hiragana och katakana; men möjligheten att rita barnets namn endast med hiragana och katakana föreligger även om det är väldigt ovanligt. Jag har endast träffat en japanska med givet namn som icke tecknas med kinesiska tecken.

Hylinger får Piratenpriset

Jag fortsätter att berätta vad jag läst i tidningen.

2007 års Piratenpris går, enligt TT, till Claes Hylinger. Verkar Hylinger i Piratens anda? Kanske inte, men jag önskar fler pris till Hylinger, gärna fler läsare också. Och kanske en översättning av någon bok till ett främmande språk?

Alltså, läs Hylinger! Börja gärna med den bitterljuva Ett långt farväl. Romanens klarsynta berättarröst skriver sin vemodiga historia som »den andre mannen« utan att förfalla till tomt känslostormande.

Jag läste själv Det hemliga sällskapet när jag var i alldeles lagom ålder: strax efter min kandidatexamen. Jag gissar att den är utomordentligt läsvärd för pojkar i alla åldrar. Kanske är det även en roman-à-clef om det patafysiska sällskapet? Frågetecknet indikerar icke en retoriskt fråga. Hursomhelst, en roman om äventyr och äventyrare som växer upp.

------

Att Ryszard Kapuściński var hemlig agent visste jag redan i oktober förra året, för det hade Polska radions förre stringer i Nagoya berättat för mig. DNs läsare ligger efter.

Oj, kejsaren talar latin!

Tennō Heika är på besök i Sverige och känner till tidningarnas telegrambyrås storögda förundran till inte bara flera arter och varieteter av björk utan även växternas systematiska namn. Jösses! En bildad regent! Är inte det förbjudet? För flitiga läsare av denna blogg bör det kanske inte ägna att förvåna att en biolog, med specialitet taxonomi, och hedersmedlen av Linnéiska sällskapet i London känner till växters namn på latin.

Storkens vagga

Så länge det funnits människor har det funnits övergivna spädbarn. Några har likt Moses rest sig till de högsta höjderna, många överlever aldrig det första dygnet utanför moderns famn.

Samma mycket pragmatiska folk som gav världen rosamarkerade tunnelbanevagnar, under rusningstid reserverade enbart för kvinnor, som ett svar på tafsande män, ger er nu »storkens vagga« för att öka överlevnadsmöjligheterna för övergivna spädbarn.

I Japan har ett antal uppmärksammade fall av spädbarn som blivit lämnade utanför stormarknader, i parker, och på andra ställen där många rör sig lett till att sjukhus beslutat sig för att bygga så kallade storkvaggor för att förhindra att barn lämnas på osäkra platser.

I Jikei-sjukhuset i Kumamoto öppnades landets första storkvbagga den 10 maj. En lucka är öppen mot en kuvös där de desperata mödrarna ska kunna lämna av sina spädbarn.

Det går dock inte alltid som man tänkt sig.

Den första dagen luckan på det katolska sjukhuset var öppen åkte en okänd man superexpresståget shinkansen till staden. Med sig hade han sin treåriga son som han ledde i handen till sjukhuset, lämnade av sonen i storkens vagga och sa att de skulle leka kurragömma.

The sun also rises I

»Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått att komma till den ort där hon går upp.« – Salomon, Predikaren

Japan har alltid haft svårt att finna sin plats i världen. När Japan under Tokugawa-shogunatet utrotar katolicismen, det portugisiska inflytandet, och helt sluter sig mot omvärlden under den så kallade Edo-perioden sammanfaller det med en period av blomstrande kultur. I ett hierarkiskt samhälle styrt av konfucianska principer — till exempel fanns inte individuella rättigheter utan den minsta juridiska enheten var familjen — upplevde Japan sin första period av inre fred. Edoperioden, uppkallad efter 江戸 [Edo] namnet på staden som kom heta Tokyo efter kejsaren flyttade dit, innebar nästan 250 år av obruten fred. Under denna tid var Japan så avskärmat att måttlig handel med Kina och med de holländska ostindiafararna via Dejimahamen i Nagasaki var den enda kontakten med resten av världen.

»Den stora vågen i Kanagawa« ur Trettiosex vyer av Fujiberget, ca. 1830–32 av HOKUSAI Katsushika
Digitalisering: ©Metropolitan Museum of Art

Under Edoperioden sköt läskunnigheten upp till 70%, vilket förmodligen helt saknar motstycke i ett förindustriellt samhälle. Intensiva studier i såväl matematik, astronomi, och kartografi, som i ingenjörsvetenskaperna och medicin utfördes, ofta med hjälp av böcker inhandlade via de holländska köpmännen. Påverkade av neo-konfucianismen utvecklas ett rättsväsende. Teater och litteratur blomstrar i en kultur som värderar yrkesskicklighet över allting. Träsnitt bättre utförda än någonsin före eller efter skärs i stilen ukyoe.

Men riket ruttnade inifrån. En stelnad styrelseform och byråkrati kunde inte anpassas till omvandlingen från jordbrukssamhälle till borgerlig urbanisering. När skördarna blev dåliga och en serie av naturkatastrofer drabbade befolkningen på 1830-talet ledde det till betydande oro i det japanska samhället. I väst ledde den industriella revolutionen till en ointagligt ekonomiskt och tekniskt försprång. När U.S.A. kom med kanonerna kunde shogunatet inte sätta mycket mot. Japan öppnades för handel med U.S.A. och ytterligare några länder. Dessa handelsavtal tecknas med fem kinesiska tecken 不平等条約 [fubyoudoujouyaku] alltså orättvis pakt. Liknande handelsavtal ritades likadant av den tidens kineser, hur de uttalade krumelurerna har undertecknad liten aning om.

När Shogunen dog utan en klar kronföljd inleddes en period av politisk oro och ängsligt manövrerande i samhällets övre sikt, i mycket driven av harm över orättfärdiga handelsavtal samt helt vanlig främlingsfientlighet, som så småningom, under drakens år, kom att leda till inbördeskrig.

En allians mellan samurajer och länsherrar i söder och hovmän i det sedan 200 år slumrande Kyoto övertygade den unge Kejsaren (sedermera känd som Kejsare Meiji, för rätt tilltal av japanska kejsare se min bloggpost rörande tidräkning) att upplösa shogunatet, vilket ledde till Boshin Sensō (drakårskriget). Idéen var väl att restaurera kejsardömet och att slänga ut utlänningarna. Denna idé stöddes helhjärtat av britterna – vilket kanske borde stämt till eftertanke –, alltmedan shougunatet fick hjälp och stöd av Frankrike. Det var alltså två av utländska rådgivare moderniserade arméer som stod mot varandra, men kejsarens mindre, mer moderna arme vann. I populärkulturen lever en romantisk föreställning om att shogunatets samurajsvärd drogs mot kejsarens Gatling-kulsprutor.

Så inleddes Meijirestaurationen som dels kom att fullständigt modernisera och omvälva det japanska samhället och dels ge Japan en ny expansionistisk utrikespolitik. Något som kom att leda till brutal undergång och en ny omgång av uppfostran av amerikanska kanoner.

-----
Jag hade egentligen tänkt skriva en bloggpost om den snabba förändringen av japans utrikespolitik på senare år, men tänkte att det kunde vara bra att teckna en liten bakgrund. Detta var så långt jag kom. Jag hoppas orka fortsätta lite senare och teckna japans utrikespolitik under nittonhundratalet med lika breda och oprecisa penseldrag.

Incidentrapport

Incidenten klassas som: Olycka
Datum för incident: 2007-05-12
Klockslag: Ungefär 4 på eftermiddagen
Plats: 岐阜県 [Gifu-prefecture], 瑞浪 [Mizunomi], 屏風山 [Byoubuywama]
Led: イヴ (Eva)
Grad: 5.11c (hoho)
Miljö: Utomhus
Typ av klättring: Klippklättring
Skede: Förstamansklättring
Inblandade:
Person 1: En man i tjugorårsåldern, nybörjare, med snart tre klätterår, brutna hälben båda fötterna plus annat smått och gott.
Person 2: En man i trettioårsåldern, van med 12 klätterår, oskadad.

Händelseförlopp:
Person-1s andra dag sprickklättring. Leder en lättare led i god stil och bestämmer sig för att prova en lite svårare led, den välkända ultratunna laybacksprickan Eva. Onsightförsöket avbrytes på grund av pissiga grepp och steg. Person 1 firar av.

Person-2 provar leden. Tar ut andra säkringen och flyttar upp tredje säkringspunkten (Stopper 4) till ett bomberläge. Flashförsöket avbryts på grund av ohyggligt tunn spricka som Person-2 ej får inte sina feta fingrar i. Person-2 tickar ut stoppersläget och firar av.

Person-1 provar leden med andra säkringen förplacerad. Klättrar genom kruxet och faller 4-5 meter i stoppern. Vilar ett slag och lyckas klättra till topps från andra säkringen.

Person-2 tycker leden suger och klättrar ett bultat arête istället.

Person-1 provar leda sprickan utan förplacerat. Sätter första punkten (blå alien) och fortsätter upp mot andra punkten. Lyckas inte peta in stoppern ända in i nyckelhålet som brukades av Person-2 utan kilen hamnar lite ytligt. Uttrycker missnöje. Person-2 tycker den ser bra ut från tryggheten på backen och misstycker ej när Person-1 stöter uppåt. Någon meter från toppen (7 meter ovan granithyllan som utgör ledens bas) tappar Person-1 handfästet och faller återigen 4-5 meter i stoppern som rivs ut av kraften.

Till Person-2s omåttliga förvåning hinner den första säkringen bromsa en smula av förstamannens fall, men Person-1 faller ändå ner på stenhällen med hög kraft. Person-2 samt två okända klättrare från Toyota tejpar Person-1s fötter med sporttejp, ringer ambulans samt bär ner Person 1 genom skogen. Bärandet underlättas av att Person-1 väger 50 kg.

Övriga upplysningar: Det var jättevarmt vid den sydvända klippan.

Slutsats: Primär orsak till olycka: förstamansfall. Sekundär orsak: rippad säkring. Incidenten kunde förhindrats om Person-1 inte släppte taget. Eller hellre om Person-2 hade sagt åt Person-1 att reversera leden när denne inte gillade säkringen. Person-2 har jättedåligt samvete och känner sig rutten för dåliga råd.

Deltagande av organiserad räddningstjänst : Ja, ambulans.

Uppgiftslämnare: Undertecknad

Eve The Crack .2, ursprungligen uppladdat av Wataru Yamada.

Humor

En typ av undersökning som ofta görs i USA går till så att man frågar ett lagomt urval av tusen personer vad de kan om något specifikt område, typ »vad heter huvudstaden i England« eller dylikt. Resultatet brukar vara anmärkningsvärt dåligt. Eftersom undersökningar av det slaget sällan görs i Sverige brukar vi med vår sedvanliga dumdryghet ta det som inteckning för att amerikaner skulle vara särskilt obildade.

Undersökningar av detta slag görs i allmänhet av organisationer som vill öka medvetenheten och kunskapen runt en särskild fråga.

Om det någon gång görs samma typ av undersökning i Sverige så blir naturligtvis resultatet detsamma. Många har en helfestlig ignorans. Nyligt gjorde en organisation som kallar sig UOK en sådan enkätundersökning bland elever i årskurs nio. Resultatet som förstås presenteras på DN-debatt, det var ju planen redan innan, är lika festligt som man kan vänta sig. Till höjdpunkterna tillhörde:

90% känner inte till Gulag.

50% vet inte att Berlin är huvudstad i ett land vid Östersjön.

82% tror inte att Vitryssland är en diktatur.

Sedan slamkryparen

90% vet inte vilken utländsk huvudstad som ligger närmast Stockholm.

Vilket är föga förvånande. Frågesportsfråga. Tallin ligger uppenbart närmre än Helsingfors, men måste väl ligga på ungefär samma avstånd från Stockholm som Oslo va?

Golden Week 07 III

Var var jag nu igen? Jo. Mer av Wataru & Wiklunds klätteräventyr i fjällen. Ursäkta till er som finner sådant urbota tråkigt.

Dag 5, Onsdag
Efter en stunds dividerande beslöt jag och Wataru oss att åka till 湯川 [Yukawa], ungefär en halvtimme från Ogawyama med bil. Yukawa skulle enligt guideboken skulle vara ett alldeles utmärkt ställa att lära sig sprickklättring. Wataru hade, förutom andra replängden av Owawayama layback, hela 4 meter lång, aldrig klättrat trad, så det lät ju som en bra idé. Vi hade lånat Wakabayashis rack, så vi var redo.

Yukawa är en liten klippa med ett 20-tal leder upp till 20 meter. Alla leder har firningsankare så det är väldigt behändigt för att ha tradkurser. Stenarten är vulkanisk tuff (凝灰岩, [gyoukaigan]) splittrad vertikalt i fina sprickor. Påminner om klättringen på fikaväggen och stora väggen i Rinkallen, fast med färre väggrepp.

Hursomhelst visade det sig förstås vara lätt som plätt att lära Wataru att lägga säkringar, han är ingenjör och kan bouldra 3-dan så jag behövde i stort sätt inte göra någoting annat än att skicka upp honom på led efter led.

Men söte jisses vad hårt de graderar sprickor. Jag har i och för sig inte klättrat kil på två år och knutit in mig kanske 15 dagar totalt på samma tid, men jag hade i alla fall inget problem att peta in tillfredställande säkringar med hyggligt tempo efter de första två-tre lederna. Min bästa skalp var en onsighbestigning av en trestjärnig 5.10c. Det ska väl vara typ svensk grad 6? Som typ »En lite bit granit« på Skälefjäll, för att ta en välkänd led i Bohuslän som jämförelse? Mohahahaha!

Efter de första metrarna lätt överhängande fingerjam och laybackklättring var jag så pumpad så att det pysde mjöksyra ut ur öronen. Hade inte en behändigt jug dykt upp hade jag varit rykt. Fortsättningen med tunna händer på verikal klippa var lite lättare, men fortfarande bitig nog. Wataru flashade men blev också han en smula besvärad.

På väg hem från klippan stannade vi till vid ett litet vattenfall vid skogsbilsvägen upp till klippan och tvättade händerna. Till min stora förvåning, vi var ju högt upp i bergen, så var jokken varm. Aha! Det är alltså därför stället heter Yukawa eller »Hetvattensälven«.


Dag 6, Torsdag

Återigen stod blockklättring i Ogawayama på schemat. Vi var ner till älven och lyckades starta fel på en 2-dan. Den blev bara 1 kyu/1 dan ungefär som vi gjorde. Sedan jobbade jag genom moven på Boukyaku no kawa eller »Glömskans älv« en 2-dan som jag slösade typ tre dagar på i fjol. Moven kändes märkligt hårda och aviga, men jag fick till dem utan chans att kunna länka. Wataru gjorde den kanska enkelt.

River of Oblivion
Ursprungligen postad av Jonas Wiklund.

Efteråt gjorde jag och Wataru Kami no Hitomi eller »Guds öga«, 1-dan. Jag gjorde den i den berömda stilen »typ flash«. Nå 2:nd Go får den väl gå in på scorekortet.

Sedan var jag och kollade in Mike »Sköldpaddsmönstrad« (?) som jag hade sett ut redan ifjol som en felgraderad 3-dan. Ja helt säkert felgraderad för 180 cm långa jättar. Den kändes mer än väl görbar, så det var ju roligt.

Vi gick också över till ett annat områden och kände på Chris Sharmas 2-dan »The two monks«. Rolig men för jobbig när man är trött. Så det gick inte alls.

God's Pupil
Ursprungligen postad av Jonas Wiklund.

Dag 6, Fredag
Vilodag. Jag promenerade längs panoramaleden och tog lite foton, och gick till lite klippor och kollade på folk som klättrade. Wataru drog tillbaks till Nagoya via Mizugaki.

Ogawayama (98 of 117)
Ursprungligen postad av Jonas Wiklund.

Dag 7, Lördag
Prestationsdag. Jag gick ner till älven och värmde upp. Fick göra Mike ganska snabbt efter att jag ändrade vilka fotsteg jag hoppade från. Första dagen sköt jag från med högerfoten med släpande vänsterfot, vilket kändes väldigt stabilt men gav mig inte tillräcklig höjd. När jag insåg att det inte skulle räcka till i dag heller så bytte jag till att trycka ifrån med vänster fot från steget jag hade höger fot på och höger fot längre ut till höger. Fick mycket sämre balans i hoppet men kom mycket högre. Efter några försök så lyckades jag hålla pendeln och kunde kravla mig över kanten.

Tyvärr måste jag inse att den aldrig håller 3-dan för oss 180 cm. Nåja, den var kul ändå. Och mitt mål var ju att hitta en felgraderad 3-dan och gå den. Så det lyckades ju.

Här ett foto med fulbeta:

Ogawayama (98 of 117)
Ursprungligen postad av Jonas Wiklund.

Av bara farten så klämde jag av min onda nemisis Boukyaku no kawa från i fjol också. I rena glädjen firade jag med att gå den igen (förutom den läskiga toppen). Resten av dagen spenderades med att misslyckas komma upp på just nånting alls. Väderleksrapporten sa 90% risk för regn så jag åkte hem.

Jag i egen hög person på Boukyaku no kawa
Ursprungligen postad av Jonas Wiklund.

Kortet är från i fjol men jag har ju samma jeans forfarande så det är väl ingen som ser skillnad. Jag tror jag är en smula tjockare kanske.

För en lärd förklaring av det japanska graderingsystemet för blockklättring hänvisar jag till min svengelskspråkiga essä Grades and Steps

Natsu

Om den allra lyckligaste perioden i Sverige defineras som ögonblicket mellan hägg och syren så defineras vår bästa tid i Japan som de kanske två veckor då körsbärsträden står i blom. Japansk väderlekstjänst spår väder, jordbävningar, hamnvågor och när sakuraträden kan tänkas blomma. Vid högplatån runt byn Kawakamimura nedanför Ogawayama stod dessa träd äntligen i blom. Där uppe var det vår, här nere är det sommar. Innan jag åkte upp i fjällen var det, kunde man inbilla sig, fortfarande vår. Nu är det svettiga lakan om natten, och hetta mitt på dan.

Denna morgon hade jag nog knäppt en knapp för lite på skjortan. Parkeringsvakten vid universitetet undrade om jag kom från sydamerika. Men vad kan man göra?

Jag kryssade för övrigt årets första kavajlösa salarymen i måndags vid lunchtid. Cool biz!

Annars vet jag att berätta att Times årliga lista över värdens mest betydelsefulla personer endast finns en man från Nagoya, WATANABE Katsuaki, chef för världens största biltillverkare. Toyotabossen har samma familjenamn som min hyresvärd. Jag tror inte de är släkt.

Premiärminister Abe är inte på listan, men däremot Kyotos MIYAMOTO Shigeru, chefdesigner för Nintendos dataspelkonsol Wii.

Fantasygenrens poetik

Och nu till något helt annat.

Jag har inte direkt läst god litteratur på senaste. I stället har jag bland annat läst de första två delarna av Christopher Paolinis Arvedels-antologi. Och inte för att jag läst särskilt mycket fantasy, men jag skulle kunna gissa att det går att klassificera böckerna som Tolkienefterapningar, med lite påverkan från nyare författare som låt säga Neil Gaiman.

Av diverse skäl ville Tolkien att hans älvor skulle ha en stark muntlig tradition där viktiga händelser traderas på vers. Ett problem med ringen-triologin är att Tolkien själv måste skriva denna vers, någon som han nog var mycket medveten om att han tyvärr var illa skickad för. Problemet löser mästaren delvis med att varje gång någon bryter ut i vers förklaras det att versen är hemskt bra på alviska men tyvärr horribelt haltande i översättning till det gängse umgängesspråket.

En del av Tolkiens epigoner har inte riktigt samma självinsikt. Nej, de skriver skamlöst vers som exempelvis denna jag fann i Paolinis Eldest:

Under the moon, the bright white moon
Lies a pool, a flat silver pool,
Among the brakes and brambles,
And black-heart pines.

Falls a stone, a living stone,
Cracks the moon, the bright white moon,
Among the brakes and brambles,
And black-heart pines.
...

Dikten ska föreställas ha skrivits av en ytters vis och mäktig alv efter hundra år av erfarenhet från livets vedermödor. Jag kan inte ens skriva av denna vers utan att rodna bak tangentbordet. Men det som fick mig att tappa ansiktet och till omgivningens bestörtning gapskratta (ett elakt, överlägset gapskratt) på tunnelbanan var följande dialog rörande versen på nästa sida:

“It is custom that everyone who attends the Blood-oath Celibration should bring a poem, a song, or some other piece of art that they have made and share it with those assembled. I have but begun to work on mine.”
“I think it is quite good.”
“If you have read much poetry–”
“I have.”

Ehh.

Golden Week 07 II

Dag 2, Söndag

»If you're going climbing with young people, you get very, very used to seeing your climbing partner as a tiny little dot.«
– Sir Chris Bonington,

som nog tänkte på klätterturer på jättehöga snöklädda berg när han kläckte ur sig detta. Utsagan är dock allmängiltig.

Mizugaki-skogen ägs av kejsaren. Det sägs att hans höghet beslöt sig att besöka området för fem år sedan. Eftersom berget hade en besvärande brist på infrastruktur så drog de raskt en fin asfalterad led halvvägs upp på berget, glesade ur tallskogen, och drog en myriad av böljande stigar genom skogen. Så att allt skulle vara i topptrim för kejsarens enda besök. Vi klättrare klagar inte. Tillträdet till klättringen underlättades betydligt.

Überstark japan klättrarAshura
Ursprungligen postad av Jonas Wiklund.

Nå. Söndagen bjöd på finväder och vi packade ihop tälten och åkte till Mizugaki för att klättra på stenblock. Jag värmde upp lite håglöst och testade sedan Indora (1-dan) vilket inte resulterade i något annat än brustet blodkärl på höger ringfinger. Wataru gjorde raskt sprickan Ashura (1-dan) och sedan Indora på några få försök. Jason Kehl flashar Indora på ett videoklipp på drtopo.com. Wataru säger att den är mer 1-kyu än 2-dan, så lätt 7a+ på franska då.

Själv gjorde jag ett namnlöst arête (2-dan) med fransk start, så det är väl tveksamt om jag får ticka. Efter det tickade Wataru en 2-dan och en 1-dan som jag också typ gjorde.

Dagen avslutades med bad i hett radiumvatten och besök på kinaresturant.


Dag 3, Måndag

Natten mellan söndag och måndag tältade vi på parkeringsplatsen. Det borde vi ha låtit bli. Inte tillåtet. Men tydligen får man slå upp sitt tält på gräsplätten nedanför för 1000¥ per natt.

På måndag gick vi upp till Kasamerisawa och klättrade vertikala, tunna, leder på fin granit.

Dag 4, Tisdag

Spöregn hela dagen. Sådana dagar är perfekta för att ligga och trycka i tältet med barnböcker. Jag låg i tältet och läste del två och tre av Jonathan Strouds Bartimäus-triologi. Dagens enda avbrott var för att trycka in oss i bilarna och åka via en svindlande väg över ett bergspass till en annan dalgång för att bada i en onsen, ett varmbadhus med vatten från en hetvattenkälla.

Golden Week 07 I

Dag 1, Lördag

Lördagen blev ett allmänt fiasko. Efter att tryggt ha somnat in vid halv fyra på morgonen så steg jag upp efter två timmars uppfriskande sömn och satt mig i bilen för att plocka upp Wataru. Han sov när jag kom förbi. Nåja. Vid halv sju var i alla fall på väg österut. Väl framme vid campingen i Ogawayama stötte vi ihop med Itoh och slog upp tälten vid hans baldakin.

Vi värmde upp vid Kujira-iwa, Valstenen, och sömndrucken kunde jag knappt lätta på uppvärmingsproblemen. Efter någon halvtimme började de åska och hagla. Haglet ersattes strax av snöoväder.

Nå det vart ju vackert i alla fall. Bilden nedan visar balansblocket efter att det värsta snöovädret lagt sig.

Ogawayama (9 of 117)
Ursprungligen postad av Jonas Wiklund.

Här kurar Itoh under något som jag valt kalla baldakin på svenska. Jag vägrar att kalla det en »tarp« efter avhuggningen av det engelska ordet för presenning. Kanopion verkar dumt eftersom det inte skyddar mot mygg. Kanske markis rätt och slätt?

Ogawayama (1 of 117)
Ursprungligen postad av Jonas Wiklund.

Värdshuset vid campingen har i alla fall ett varmbadhus. Inte illa en sådan här dag. Om det vart kallt på natten? Ja vad tror ni?